Sep 052013
 

Idag skriver jag om kärlek.

Inte den hastiga, andlösa kärleken, inte kärleken som drabbar som en blixt.

Nej, idag skriver jag om kärleken som liksom gör livet glödande. Kärleken som i all sin stillsamhet brinner på i alla omständigheter. Kärleken vars låga inte kvävs av livets motgångar, kärleken som inte frågar efter något annat än att få ge, och ge, och ge. En kärlek som aldrig skulle stjäla, aldrig ta.

Det här är en kärlek som går utanpå vardagen – som finns trots små förtretligheter som smågnabbande och tröttsamheter. Det är en kärlek som är så hårdnackat manisk att om den inte vore besvarad skulle den föranleda polisiära åtgärder. En kärlek som följer efter, som längtar och letar. Som bara vill vara med… En kärlek, mina vänner, som innehåller element av ren och skär hjältedyrkan.

En kärlek som handlar om att det som du har, det vill jag också ha. Det du gör, vill jag också göra. Och det du är, vill jag också vara.

Den sortens kärlek som är den enda sak som kan få en att frivilligt sätta på sig röda plastglasögon när man är en rätt liten prinsesstjej i den mest rosa och volangiga prinsessåldern. Den sortens kärlek som älskar sin storebror så mycket att man på alla sätt vill vara exakt som han.

Den kärlek som man kanske eller kanske inte måste vara tre år för att känna.

somstorebror

Maj 132013
 

Deras far kan inte under några som helst omständigheter tänka sig ett mer imponerande kärleksbevis än detta. Vi har varit gifta i snart elva år och jag har aldrig fått göra detta för honom…

Men även för oss med mer klassiskt-glassiska normer är det ett ganska starkt kort det här. Ett stort förtroende vilken värderingsskala man än använder sig av.

2013-04-30 13.29.26

”Du kan få hålla min glass.”

Jan 092013
 

A står i vardagsrummet och tittar på ett fotografi av Ansgar som vi har uppe. En nyfödd bebis i en gul landstingsfilt. Under den vita mössan sticker ett litet ansikte fram, ett uppenbart nyfött ansikte. A betraktar bilden med ömhet, smeker den med tummen.

-Min lillebror, säger han mjukt, innan han skuttar vidare på nya äventyr. Min lille-lille-lillebror.

Ansgar är ju inte A:s lillebror. Han är alla barnens storebror och skulle ha varit tio år nu om han hade levt.

För H och S är han också storebror, en speciell storebror, en slags osynlig okroppslig bundsförvant när livet är som hårdast. Båda har berättat att de ibland tänker sig att Ansgar är med dem  och skyddar dem mot sådana saker som man har storebröder till: läskiga djur, stora barn som kanske skulle kunna retas, i osäkra situationer.

Men A, som i och för sig sällan känner ett behov av att bli skyddad, ser Ansgar som den lilla bebisen. Liten. Värnlös. Då är A den skyddande, den betryggande. Den som ger. Den store.

Jag tänker på när A  faktiskt blev storebror, till E. Vilken utmärkt storebror han blev med en gång. Den som såg och förstod, den som offrade nästan vad som helst. Vi som oroat oss innan E föddes eftersom A var väldigt tydlig med att han gillade att vara yngst. Men på den korta första veckan växte storebrorskapet till sig i honom. Och nu är han den mest omhändertagande kärleksfulla sexåring man kan tänka sig.

Och när han betraktar bilden av Ansgar är det den kärleken han har till E som han är beredd att utsträcka till denna bror också. Denna bror som han inte har träffat. Denna bror som han hör ihop med på ett sätt som man inte kan förklara eller begripa. Denna bror som inte går att smeka med tummen på något annat sätt än via ett fotografi.

Jag stannar upp i ögonblicket ett tag. Ögonblicket av syskonkärlek. Ögonblicket av helhet – att familj är något som går utanför vardagen och den påtagliga världen. Vi är plötsligt en enhet som sträcker sig genom natt och mörker, bortom allt som går att fatta, bortom döden.

Banden som förenar. Knutna av kärlek.

Jun 182012
 

Vi sitter vid frukostbordet. A sitter i trans inför allt som E kan.

-Åh vad duktig du är som kan bre mackan, E! drillar han, likt en lärka i skyn.

En stund senare observerar han:

-Du är så duktig som kan ÄTA mackan så bra också. När du var liten kunde inte äta några mackor alls och nu kan du äta massor!

Jag ler mot honom och lägger sedan min energi på att se till att inte osten fullständigt desintigreras medan S hyvlar. Jag hör A:s röst:

-Och vad duktig du är på att mata Elis! och vänder mig om i lagom tid för att se E droppa en stor bit leverpastej in i väntande colliekäftar. Jag ser hans ögon när han betraktar sin lillasyster, okritisk dyrkan läser jag i dem.

-Och du är så jättebra på att smeta leverpastej på bordet också! säger han med den lycksaligaste jollerstämma som någonsin han åstadkommit. Och så DUKTIG på att hälla ut mjölk på leverpastejen! fortsätter han saligt medan jag går att hämta disktrasa, hushållspapper och annan lämplig rengöringsutrustning. Och vad SNABBT du springer iväg när mamma vill fånga dig och torka dig! Istället för E dyker A upp i min famn och kramar mig lyckligt. Hon är VÄRLDENS BÄSTA LILLASYSTER! Hon kan allt!

Han joggar iväg efter henne genom hallen.

-Vad smart du var som lade dig i min säng, berömmer han med kristallklar stämma medan han får en kram från leverpastej-och-mjölk-samt-bröd-kladdiga fingrar.

Och jag är den tråkiga vuxna som gör rent och tvättar bort. Och medan jag gör det tänker jag att det måste vara en rätt behaglig tillvaro att vara lillasyster till någon som kan stå ut med att se en sno hans mest älskade ägodel och bara säger ”Ooo, kan du plocka sönder mitt Nintendo?! Vad DUKTIGT!”

Nej, det skulle han nog inte. Men nästan.