Okt 252012
 

-Mamma, säger S vänligt. Du sade att du hade så mycket du behövde göra innan månaden var slut.

-Ja, usch, säger jag. Väldigt mycket.

-Jag hörde det. Och så tyckte jag lite synd om dig. Så jag gjorde en grej som du skall få. Kom in på mitt rum så får du se.

Fyra extra hemmagjorda dagar. 

Det kan vara det finaste jag någonsin har fått. 

Okt 222012
 

M är på väg från vardagsrummet för att göra sig en macka när S kommer insprintande som budbäraren från vilket grekiskt drama som helst.

S: Mammamammamamma jag har upptäckt ett allvarligt fel med vår almanacka.

jag: OK – vad?

S: Det finns bara två månader kvar på den här veckan.

jag: O… K…

S: Alltså om jag bläddrar bland månadsbladen är det bara TVÅ kvar.

jag: OK. Men det stämmer ju. November och december.

S: Men!!! När skall det komma snö då?

jag: Det kommer.

S: Men hur skall det hinna? Snön blir ju stressad!

jag: Jag tror inte…

S: Snön får kanske ont i magen. Den kanske inte kan snöa. Jag gillar inte alls att de försöker STRESSA snön på det här sättet. Snön måste få ta det lite lugnt – känna efter lite.

jag: Men ingen försöker stressa sn-

S: Snön kanske liksom vill ligga kvar i sängen lite och fundera. Lite cozy. Lite soft. Då mår snön bäst!

jag: Ja – OK – jag hade ingen aning om att snön kände sig så –

S: INGEN tänker på snön! Bara jag! Jag är den enda som funderar på hur SNÖN kanske har det!

jag: Öh – ja – kanske…

S: Och kommer snön att tacka mig? Va? Va? Kommer snön att tacka mig?

jag: (något förvånad över denna oväntade vändning) Eh…

S: Det var bara det jag ville säga! (marscherar irriterat in till sängen igen)

(M återvänder bärande på en stor västerviksostmacka och tittar förvånat efter vår flyende barrikadkämpe)

M: Vad – hände?

jag: Snöns rättigheter. Och snöns otacksamhet.

M: … … OK.

jag: Ja det var vad jag sade.

M: Det bästa vore förstås om snön bara lade sig på åkrar och fält och i skogen och inte så mycket på vägarna.

jag: Akta dig för att ställa krav på snön. Snön kan bli stressad.

M: … Är det OK om jag går och pratar med S istället?

jag: Be my guest.

Det var klockan 20.36. Sedan dess har man hört animerade samtal om snö inifrån S:s sovrum.  Klockan är nu 22.35.

Jag anser att M:s knäckemacka tillhör mig nu.

Jan 202007
 

Så här var det väl typ för femton år sedan också?  Det har ju inte hänt så mycket, jag är fortfarande ung och ball.

En lördagkväll står man utanför videobutiken och är heltrött på gränsen till yrsel i huvudet, iförd träningsbyxor och den jacka som råkade hänga närmast dörren, ute efter någon lättsam film som skall fördriva diverse ångestar ur ens huvud och ge en en känsla av behaglig och stillsam humor och action när man inte orkar ta initiativet till någondera själv…

Fast då
1) kom tröttheten mer av att jag hade haft väldigt roligt på något icke-helnyktert plejs (jaja, nationen då) mer än av att jag suttit uppe hela natten och matat en magsjuk treåring med te i medicinspruta var femte minut

2) visste jag ungefär vilka filmer som fanns att välja på, och vilka som skulle komma och vilka som ansågs vara bra. Nu kände jag nästan bara till barnfilmshyllan, hur patetiskt är det?

3) skulle jag inte ha tolkat M:s (då valfri annan bokstav ur alfabetet) önskemål om ”någon lättare och lite rolig action” så att det blev ”Pingvinresan” (det finns inte så där jättemycket att välja på på OK-macken i Örsa)

4) skulle jag innan tittandet på filmen ha ätit pizza med några kompisar och inte tvingat i mig blekkokt sej (åt förresten aldrig fisk då av principiella skäl) och ris utan tillstymmelse till sås av hänsyn till ovan nämnda treårings magåkomma

5) skulle jag förmodligen ha dreglat lite mer över skrattrynkorna och suckat lite mindre över åldersrynkorna på Tom Cruise när jag valde film (fast det speglar väl i och för sig mer hans åldrande än mitt eget)

6) skulle jag ha ventilerat gårdagens alla nyanser på telefon i flera timmar med diverse tjejkompisar, istället för att som nu vilja bespara så många som möjligt detaljerna (vilket i och för sig hade kunnat vara en klok policy även då)

7) skulle dessa tjejkompisar – och jag – ha haft tid att sitta i flera timmar i telefon och ventilera. Jag säger inte råd, jag säger bara tid. Och lust. Mycket märkligt.

8) skulle jag förmodligen faktiskt ha SETT filmen och inte bara hyrt den

9) skulle jag ha tagit mig tid att analysera innehållet i filmen, klaga på logiska felaktigheter och fundera över skådespelarprestationer

Men å andra sidan skulle jag inte heller vid hemkomsten ha mötts av
-en man som har vikt all tvätten och skött alla barnen medan jag var borta, dessutom tömt diskmaskinen, den man jag skulle ha firat sexårsdag med igår om inte den där ovan nämnda – say no more – incidenten satt ett effektivt stopp för det hela (å andra sidan har vi så många barn redan att det kanske var en vältajmad spysjuka?) (say no more, som sagt)
-världens vackraste fyrtandsleende.
-erbjudandet ”du kan få mitt finaste halsband som jag har gjort när du var borta, det är alldeles bara rosa, fint va? Jag ÄLSKAR dig, jag saknade dig.”
-en 2-åring med fem olika böcker i famnen som vill ha alla lästa för sig omedelbart

Jag har verkligen bara bytt upp mig.

PS För alla er som håller på med den där lögnarutmaningen – EN av ovanstående påståenden som handlar om hur det var för femton år sedan är falsk, resten sanna. Men jag tänker inte ställa frågan om vilket som är falskt, för nu när jag tittar på det hela är det väl rätt uppenbart, eller?