Sep 182012
 

E älskar att titta på Lotta på Bråkmakargatan. Jag tror att hon har hittat en förebild i Lotta.

Det är med lite blandade känslor som vi tittar på Lotta på Bråkmakargatan med henne. Det är som en instruktionsfilm i dåligt humör och trots, en avancerad kurs för E som bara befinner sig på den mest grundläggande nivån. Ändå tycks hon lära sig från den.

Lotta på Bråkmakargatan kan själv – E kan själv. Lotta på Bråkmakargatan säger ifrån och lever ut – E säger ifrån och lever ut. Lotta på Bråkmakargatan klättrar på väggarna – E klättrar på – ok, möblerna. Men det är ett steg på vägen.

Det tänds en sådan väldigt stark glimt i hennes ögon varje gång Lotta klipper sönder den sticksiga tröjan. Det är en sådan väldig koncentration på E:s ansikte när hon följer scenen där Lotta flyttar hemifrån. Och hennes smittsamma fnitter när Lotta skrattar när Jonas trillar i vattnet är ljuvt, underbart och farligt.

Det värsta är att i varje scen där Lotta och hennes mamma har olika åsikter sitter E och stöttar Lotta med glada tillrop. ”Dumma mamma!” ropar hon, som en slags Astrid-Lindgren-Black-Army-falang. ”Dumma mamma! Mamman DUM!” ryter hon till med jämna mellanrum. Om jag är i rummet med henne vänder hon sin ogillande blick mot mig, som för att säga att alla mammor är likadana, fåniga krav och dumma idéer galore.

Och det som rör mig allra mest ändå är scenen när Lotta lyckas ordna en julgran åt familjen när det inte finns några att få tag på. Det kommer en granförsäljare som vägrar att sälja granarna, eftersom de ”skall till Stockholm”. Den scenen älskar E. Hon börjar hoppa upp och ner i fåtöljen och väntar och längtar efter när granen skall trilla av lastbilen, och då applåderar hon och skrattar av ren livsglädje och revanschlycka. E kan ju knappast minnas någon jul, inte i den bemärkelsen att hon kommer ihåg granens betydelse. Men något i skeendet talar till henne, något får henne med på längtanståget direkt.

Och så dialogen mellan Lotta och lastbilschauffören/gransäljaren, när han vägrar att sälja till Lotta, för att granarna skall till Stockholm för att säljas där. Då vänder hon sig mot M och mig och säger, med ett särskilt förakt i rösten som känns något oväntat i hennes ljusa stämma, indignerat, initierat och med ett tonfall som sjuder av LRF-keps och bondeuppror: ”DUMMA TOCKOLM!”

Fjorton generationer eller mer av bondeblod i hennes ådror gör att repliker kommer väldigt självklart, väldigt vant. Och medan den ena delen av mig vill ta med henne till storstan och stadsträna henne lite, vill den andra delen av mig helt enkelt lära henne hur dräpande ordet ”nollåttor” kan låta om man säger det med ett sädesstrå i ena mungipan och ett djupt förakt i den andra. Inte för att jag ogillar Stockholmsbor, några av mina bästa vänner är Stockholmsbor, utan för att liksom spä på den stämning hon redan behärskar till fulländning.

Och så möjligen för att dra uppmärksamheten från de där scenerna med den dumma mamman. Möjligen det.