Sep 242012
 

Om man nu  har bestämt sig för att man, istället för att gå till dagis som vanligt, tänker ställa till ett vredesutbrott som varar tills korna kommer hem. Och om man har bestämt sig för att vredesutbrottet skall ha konceptet ”Jag tänker inte ha skor eller stövlar eller strumpor på mina fötter. Mina fötter är nakenchockande frihetshjältar som inte tål att bli instängda.”

Om man nu har bestämt sig för detta och efter bara tre-fyra minuters tydligt uppvisad vrede kastar sig ner på golvet för att verkligen understryka sin poäng. Om ens mamma förnedrande nog skulle lyckas distrahera en genom att helt enkelt påpeka att det finns en kattunge på trappen utanför huset.

Om alla de här sakerna skulle ske i rask följd kanske en utomstående kunna tolka det som en antiklimax.

Men i så fall är det en okunnig och inperceptiv utomstående som inte vet att det går precis lika bra att få ett nytt vredesutbrott över att någon hade fräckheten att distrahera en. Och ett till strax efter det över att kattungen inte gillade att man skrek och välte saker. Och ännu ett när man ännu en gång blev distraherad, denna gång med utgångspunkten ”jag tänker inte sitta i bilen om jag inte får köra”.

Och då kanske den utomstående betraktaren äntligen börjar fatta att vi  i vår familj har alla de genetiska förutsättningar vi behöver för att kunna vända även det mest påtagliga antiklimax till ny och spännande dramatik.