Jan 122014
 

Jag inbillar mig att jag för sisådär tolv-tretton år sedan iakttog barn som fick vredesutbrott på fruktavdelningen på ICA Maxi med den rättfärdigt indignerade min som endast en barnlös person kan slösa på ett vredesutbrott på offentlig plats. Egentligen iakttog jag nog mest barnets rodnande mor  och tänkte ”Jaja. Låta bli att uppfostra sina barn, det kan man ju också göra!”

Jag inbillar mig att jag gjorde sådant.

Jag inbillar mig att jag inte alls ser ut sådan idag när barn får vredesutbrott på fruktavdelningen på ICA Maxi. Istället inbillar jag mig att jag ser extremt triumfatorisk ut när jag väl kastat en snabb blick på barnet och konstaterat ”Yes! Inte mitt den här gången!” och låter min segerblick svepa över de som är i fruktavdelningen som för  att säga ”haha! Den här gången kan ingen titta surt på mig! HURRA!”

Och då inbillar jag mig att jag hör ett väldigt välbekant typ av vredesutbrott bortifrån brödavdelningen. Ett väldigt välbekant treåringsvredesutbrott. Och då inbillar jag mig att min triumfatoriska min, på sin sveprunda över de församlade fruktköparna, stöter ihop med en blick från en kvinna kanske tio år äldre än mig. Våra ögon möts. Mina post-triumfatoriska, far vidare mot brödavdelningen med en trött rutin som vi flerbarnsmammor har vid vredesutbrott i offentliga miljöer. Hennes ögon… ja…

Jag inbillar mig plötsligt att detta är ögonen hos den kvinna som jag öste rättfärdigt indignerade blickar över för tretton år sedan. Samma kvinna, nu med äldre barn, sådana som inte får vredesutbrott, varken i frukt- eller brödavdelningar. Och jag inbillar mig att den kvinnans ansikte innehåller en min som också är en aning rättfärdigt indignerad. Och kanske en liten liten aning triumfatorisk också, på samma gång.

Been there, done that, vredesutbrott på ICA Maxi är SÅÅÅ himla 2001, tycks hennes min säga mig.

Och sedan inbillar jag mig att hennes ansikte förändras. Att även hon återupplever 2001. Och att hon nu ser på mig med ett häpet igenkännande. Det där, tänker hon, det där var ju den där kvinnan som gav mig föraktfulla ögonkast och överöste mig med sin självrättrådiga helt och hållet teoretiska barnuppfostransexpertis och besserwisserilska.

Och när hennes ögon följer min blick bort mot brödavdelningens vredestjut, inbillar jag mig att hennes blick vänds inåt, söker i minnet, och hittar. Hittar något som också syns i hennes ögon. Hennes ögon, som nu lyser av ett annat ljus. Hennes ögon, som nu minns hur hon – vid det där tillfället 2001 – tänkte ”jaja… måtte hon få MÅNGA barn som alla får vredesutbrott på ICA så hon får se hur lätt det är!”

Och våra blickar glider ifrån brödavdelningstraumat och möts igen i en kort sekund. Och jag inbillar mig att det verkligen var så. Hon som, med magisk profetisk gåva, utslungade en snabb förbannelse som ändrade mitt liv för alltid. Och jag vill krama henne och krama henne och tacka henne på mina bara knän. Och jag vill berätta för henne hur stort, hur underbart, hur fantastiskt härligt mitt liv är nu. Hur fyllt av liv och glädje och ögonblick och kärlek och —

Och jag inbillar mig att hon kanske skulle tycka att jag var lite konstig om jag gjorde det. Ni vet, om det nu skulle vara så att jag inbillat mig fel under hela den här blick-utbytar-grejen.

Och sedan inbillar jag mig att det nog skulle vara en bra idé att gå och plocka upp de fjorton förpackningar Gott Gräddat Falu Rågrut som min dotter just stampar på.

Okt 242012
 

A är hoppig och studsig vid frukostbordet. E med. De är på toppenhumör verkligen – jätteglada!

Båda har ett tiotal gånger rest sig och rusat något varv runt bordet innan de satt sig och tagit några tuggor till.

Jag skall inte säga att vi är trötta på dem, men jag skall säga att det finns en viss likhet mellan våra ansiktsuttryck och blicken hos någon som har uthärdat tre-fyra timmar av tysk opera: det uppgivna stirrandet – hopplösheten – känslan av att man aldrig någonsin igen kommer att byta miljö – ja ni fattar.

När E till sist studsar iväg från bordet med sin målsättning klar ”jag skall bädda dockorna” hoppar A efter. Vi stoppar honom eftersom han just lagt för sig sin tredje portion gröt.

-Skall du inte äta?

-Nej, jag måste trösta E.

-Men – öh – E är ju inte ledsen.

-Nej, inte nu, nej. Men hon blir nog det snart.

Morgontrötta H tittar upp från sin ännu oätna macka och ger honom sin Svarta Blick – ytterligare svärtad för varje gång han rusat runt bordet – och säger med en röst som dryper av  dräparlust:

-Ja, när DU kommer blir hon säkert ledsen!

A tittar upp på sin storasyster – överraskad, men tacksam för stöd från ett oväntat håll.

-Exakt! instämmer han glatt och skenar iväg.

Hon tittar upp på oss med storasystrighet som går att läsa överallt i ansiktet. Hon höjer ett ögonbryn.

-Så slapp vi honom, iallafall.

M och jag utbyter en blick. En lång blick. Vi tänker samma sak. H tittar på oss med skepsis. S tolkar:

-Nu funderar mamma och pappa på om de skall skutta runt bordet och vråla och hoppa, förklarar han för H.

-Ååååh den här familjen är det barnsligaste som finns!

Hon stoppar resten av mackan i munnen och sveper iväg med långa arga kliv. S ställer sina saker prydligt på diskbänken och går han också. Han vänder sig mot oss i dörren och säger:

-Nu får ni hoppa och skutta så mycket ni vill! Vi ler mot honom.

När alla barnen har gått sitter vi med varsin kaffekopp och blänger ut i luften – blänger  av allmän morgontrötthet och behovet av att få stanna i sin egen lilla kokongvärld en liten stund. Det kommer att dröja mindre än två minuter innan bråk uppstår – vi vet det. Men vi tar vara på ögonblicket och firar det som sagt genom att blänga tomt framför oss.

Ibland är det skönt med en egen kuppe.

Sep 202012
 

Viktiga upplysningar i umgänget med en irriterad person:

När du försöker prisa den irriterade personens val av kläder eller frisyr är det fjäsk. Alla skämt är förolämpningar. Och varje gång den irriterade personens brorsor andas är det tydligt att de gör det enbart för att mucka gräl.

Därför bör man som förälder inse att varje kommentar är extremt förargelseväckande. Även beröm. Särskilt beröm. Det fattar alla kloka föräldrar.

Fembarnsföräldrar som vi borde ju ha hunnit bli kloka vid det här laget.

Men eftersom både M och jag gick förbi vår anteckningstavla i hallen minuterna efter varandra, och eftersom båda gav exakt samma kommentar till det budskap som stod skrivet där, och eftersom kommentaren ifråga var  ”Helt rättstavat! Bravo!”, så kan man nog sluta sig till att vi inte är så kloka som vi borde vara. ‘

 

Sep 192012
 

-Jag är arg. Man tycker att mamma kunde förstå det när jag säger det till henne. Inte låter jag glad heller. Det borde väl visa henne. Jag tänker inte röra mig ur fläcken.

Jag är i hallen på dagis. Jag tänker inte gå någonstans. Jag tänker inte ta av mig stövlarna. Jag tänker inte sluta skrika. Och jag tänker i n t e gå in till mina fröknar och sjunga glada sånger. Jag tänker stå still – alldeles still – still som en sten.

Jag är en sten nu. En tung sten. En sten som man inte kan lyfta och som man inte kan förändra.

Jag kan förstås utveckla idén kom jag på nu. Det är för tråkigt att bara vara en sten. Så nu är jag en skrikande sten. Jag testar att skrika på Aaaaa och Äääää och det går bara fint. Jag är en skrikande sten och man kan inte rubba mig.

-Kan du ta av dig stövlarna? frågar mamma med ett fånigt leende.

-Jag kan inte!

-Varför då då? Du är ju så duktig på att ta av dig stövlarna själv.

-Jag VILL inte.

-Ah.

Mamma går och tittar in på barnen som leker och fröknarna. Hon kommer tillbaka med ett fånigt påklistrat leende. Jag ser att hon svettas lite framme i pannan. Bra.

-Vet du – alla barnen skall måla med målarfärg idag. Det blir väl roligt?

Jag skriker igen. På Uuuuu den här gången, omväxling förnöjer. Jag skriker rakt  ut. Det är skönt. Jag är en orubblig skrikande sten.

-Dumma mamma! skriker jag när jag känner att jag behöver uttrycka mig lite mer substantiellt. Dagisfröken kommer ut. Hon tittar på mig. Hon tittar på mamma. Hon ler lite grann. Hon är imponerad av min viljestyrka. Jag ser det.

-Gå du! säger hon vänligt till mamma. Det här fixar jag och E. Eller hur? lägger hon till, och blinkar mot mig. Jag bryr mig inte. Jag tänker stå här hela dagen. Jag är en sten. En skrikande sten. En skrikande sten som inte går att rubba och som aldrig, aldrig ger sig.