Igår hände något väldigt sorgligt i Enköping. En femtonårig flicka hamnade under en buss och dog utanför sin skola. Det var ingen vi kände. Men vi känner ändå. Man kan inte låta bli att tänka på föräldrar och släkt, vänner och bekanta, alla som drabbas indirekt av det här. Vad jag förstår hade skola och samhälle ett bra omhändertagande av skolkamrater och personal, man får väl hoppas att även busschauffören får hjälp med sin egen chock och reaktion.

Alla skolbarn skulle underrättas om detta, även mina barn på en skola i en helt annan del av kommunen. Fröknarna har gjort ett bra jobb med att prata med barnen om det här svåra men det är svårt. Svårt för barn. Svårt för vuxna också.

Mina barn reagerade väldigt olika.

I S:s klass rapporterade fröknarna att barnen, när de hade fått situationen klar för sig, började prata om döda husdjur. Inte så konstigt, kanske, i många fall är det första stora kontakten med döden när ett husdjur dör. Då kommer frågorna och ofta någon liten ritual, något sätt att hantera det här hemska som det innebär att någon som man haft hos sig bara är borta.

H var väldigt berörd. Jag lyckades inte prata några ord med hennes fröknar men H själv tog det iallafall hårt. ”Hur ser man ut när man är död?” ”Hur vet man att någon är död?” började det och ganska snart kom det över på ”Men kan man VETA att folk är i himlen om bara döda kan ta sig dit?” ”Varför kan inte doktorn rädda alla?” ”Men varför dör BARN? Det kan jag inte förstå.” Hela kvällen var väldigt jobbig, hon skrek mycket åt oss ”men var tysta då, skrik inte så mycket” fast ingen höjt rösten eller på något sätt betett sig illa. Det var för mycket i huvudet. Och det är klart att som sjuåring kanske man kan förstå på ett annat sätt.

A tog det hela på sitt eget sätt. ”Jaha,” sade han, ”då får vi nog träffa henne när vi har dött.” Men när H började fråga om när barn kunde dö, när vuxna kan dö, att andra, som inte är ”jättejättejättejättegamla” kan dö, då blev han orolig och började också undra. ”Men du skall inte dö, mamma, eller hur? Och inte pappa?” Åh, vad man vill kunna lova att man inte skall dö, att inte de heller skall dö, att barn inte får dö, inte kan dö. Allt  det där skulle jag vilja lova. Men – alla föräldrars smärta – man kan inte lova. Man får börja känna sig som Tage Danielsson och prata om ”sannolikheten” istället för ”sanningen”. De flesta barn dör inte. De flesta lever tills de är gamla. Det kommer NOG att gå bra, det här. Det här med livet.

Vi kramades länge på kvällen och tände ett ljus när vi läste saga. Ett ljus som skulle visa dem i himlen, ALLA i himlen, att vi tänkte på dem och undrade hur de har det.

För min egen del sätter ett dödsfall igång så mycket tankar och känslor och rädsla. Ängslan. Oro. Det är väl för att man ställs inför att allt kan hända, att man inte kan ta något för givet, att man inte kan veta att alla har det så bra, är så skyddade, som vi vill att de skall vara. Halva natten låg jag vaken och tänkte på allt som kan hända, alla saker som kan gå snett, där en sekund av otur/oaktsamhet kan göra skillnaden mellan vanliga livet och hemskaste ångesten.

Alla berörs vi nog så av dödsfall, men jag tror att vi som har sett någon vi älskar dö oväntat, vi vet på ett särskilt sätt att det där värsta, det som inte kan, det som inte FÅR hända, faktiskt kan hända och händer. Därför är vår oskuldsfulla trygghet, vår förvissning om att livet vill oss väl, rubbad och kan inte göras orubbad igen.

Eftersom ingen kan leva varje sekund med den aktiva insikten att vi alla skall dö, att ”allt kött är hö” som den gamla sommarpsalmen säger, så får vi alla lov att trycka undan de här tankarna till vardags. För att allt skall fungera. Och det går, det går oftast. För tack och lov sker det inte så ofta hemska saker i vår omedelbara omgivning, iallafall inte för oss här i Sverige, i tryggheten, i medelklassens kejsarens-nya-kläder-borg  som kanske inte finns och ger oss trygghet, men vi leker det. Precis som de som såg Kejsaren helt utan kläder men inte sa något. Vi leker att det är tryggt, lugnt, normalt. Det känns bättre då. Tryggare. Och så är det ju – oftast. OFTAST.

Men så händer något. Något plötsligt, ondskefullt, avskyvärt. En olycka. Eller en sjukdom, eller en katastrof. På en sekund har ett liv slutat och många liv förändrats för alltid. Ångesten har kommit.

Imorse vaknade H och frågorna och fasan var försvunna och istället fanns en förväntan, ett glädjesus, inför I:s kalas. Imorse vaknade jag och lämnade orosreaktionen i sängen. Det finns en vardag att ta itu med och vi måste kunna leva också.

Men någonstans här i Enköping finns föräldrar som inte kan släppa ångesten och åka till jobbet, leva som vanligt idag. Kanske en syster som inte kan gå upp och glädja sig åt ett kalas. Människor som måste påbörja resten av sitt liv nu, utan en femtonåring som, under en förfärlig sekund, hamnade under en buss och förlorade sin framtid.

Ni har mycket hemskt framför er. Vi är många som tänker på er. Och så har ni fått en ny inneboende: Oron. Ängslan. Ångesten. Kalla den vad man vill, nu bor den hos er. Och människor kommer att säga till er: ”Ni är så starka. Att ni orkar” och ni kommer att veta att det inte är styrka, det är val-löshet – man kan inte välja att vara ostark, man måste ta sig vidare. Ja, vi tänker på er, vi som inte ens kände henne, som inte ens kände hennes kompisar eller har barn i samma ålder. Vi tänker på er och hoppas att ni har stödet och hjälpen ni behöver.