maj 022012
 

Hej kära skattemyndighet –

Ja, jag förstår att ni har mycket att göra så här års så jag skall gå rakt på sak.

Jag är vuxen. Jag har ICA-kort, en Toyota, en collie och en sådan där gräsklippare som man sitter ovanpå när man klipper. Jag är fast anställd. Jag förfasar mig över tonåringars musiksmak. Jag är till och med så enormt totalt jättevuxen att jag har röstat i allmänna val. Och i kyrkovalet. Jag betalar räkningar och suckar över gråa hårstrån. Jag lyssnar på musik som är inspelad på runda discar från 1900-talet, som jag har måst mp3:a själv. Jag använder till och med uttryck som ”jag har måst”. Det gör man inte om man inte är fruktansvärt, förfärligt, existentialistiskt vuxen.

Jag blev förälder rätt sent i livet, kära skatteverket. H föddes när jag var 34 år gammal. Så då njuter man när man någon gång får lägga av sig vuxenglasögonen och njuta fullt ut av livet, som ett barn. När vi sjunger tillsammans, jag och barnen, då, kära skatteverk, då känner jag mig ung på nytt. Eller när vi springer över tomten. När jag och E leker obegripliga lekar i sandlådan, och jag ett kort ögonblick förstår hennes logik, ja, då rinner också åren av mig som inarbetat potatismos från ett schamponerat barnhår. Men det är korta ögonblick bara. Egentligen är jag oroväckande, tinningsbekräftat, oföränderligt vuxen.

Så därför vill jag tacka er, kära skatteverk. För många saker, men kanske främst för den totala känsla av att fullständigt ha gått i barndom som jag fylls av när jag står inför er hemsida, er android-app och överhuvudtaget hela den här grejen med bank-id. Jag vet att det är jättebra verktyg för oss vuxna när vi vill deklarera snabbt och enkelt. Men just där, just då, blir jag så barn som jag någonsin varit.

Istället för att fylla i min Bank-ID-kod vill jag hitta på en ny hemlig kod som bara jag vet, och gömma kodnyckeln under tredje stenen från vänster på trädgårdsgången.

Istället för att tala om vad mina jobbresor kostat vill jag berätta en Bellmanhistoria.

Istället för att räkna ihop våra sparade tillgångar och skulder vill jag helst av allt rita små gubbar, huvudfotingar faktiskt, över hela dataskärmen.

De här känslorna har jag nästan aldrig, kära skatteverk. Jag sitter så fast i medelåldern annars. Så tack snälla ni. Tack SNÄLLA ni. Tårar av rörelse bränner på insidan av mina ögonlock när jag skriver detta. Ni har återgivit barndomens glada förundran inför vuxenvärldens komplicerade metoder till en tant i sina allra gråaste år. Tack, o skatteverk.

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu skall jag gå och spänna lite gladpack över M:s tandborstglas. High five, eller hur, skatteverket?

 

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “Öppet brev till skatteverket”

  1. Jag hoppas att du en dag ger ut en bok med alla dina skrivna finurligheter! Vi är många som skulle stå på kö för att få läsa 🙂

  2. Och jag är barnsligt förtjust i ditt fyndiga, underbara sätt att formulera dig – tack! Skriv en bok NU! Eller flera. Kram!

    M

Sorry, the comment form is closed at this time.