När vi åker och badar med E tillbringar hon all sin tid – och det kan vara timmar i sträck – med att stå ett par steg ner i sjön med en hink och hälla vatten över sitt eget huvud. Hon avbryter ibland för att komma och säga till oss vuxna ”Jag duschaj”.

Att få vatten över huvudet när hon duschar är det mest traumatiska hon vet. Man kan ju hävda att det betyder att hon lever ett rätt lyckligt liv, men för henne är det hemskt med hårtvätt och annat som blöter huvudet. När vi duschar står hon utanför och klappar sig på huvudet och säger ”blöt hår, duscha” med förundrad stämma, som hos en som inte kan fatta att man gör det frivilligt.

Så någonting inom henne vill att hon tränar och tränar och tränar, under lite mer trivsamma förhållanden – så när hon står vid en sjö, och har en hink, så häller hon vatten över sitt eget huvud. I timmar. Vid sjön verkar hon inte missnöjd, tvärtom. Ganska tillfreds. Men det är ändå uppenbart genom det hon säger till oss att hon bearbetar. Övar. Testar det läskiga.

Tänk att vara så liten och jobba hela tiden med att lära sig att leva i denna stora och märkliga, farliga värld.

Och tänk att bearbeta sina rädslor så effektivt, så modigt, så rättframt.

 Och sedan får man vila ut efter badet i en snäll vuxens famn.