jul 252012
 

I vår källarvåning har vi viktiga saker – pannrum, tvättstuga, hobbyrum, barnens duschrum – men få av källarvåningsfinesserna skattas lika högt av barnen som tv-rummet. Det är ju där man sitter och håller andan vid melodifestivalen, eller slötittar tillsammans på tokroligheter, eller på efterlängtade avsnitt av serier som både barn och vuxna följer. Det är där de oftast äter sitt lördagsgodis och faller i trans framför olika komediserier vars målgrupp är folk-som-ännu-inte-fyllt-tolv-eller/och-inte-kan-förutse-ens-de-mest-förutsägbara-skämt.

Det har länge funnits en magisk gräns på kvällarna. Vid sjutiden när allt är städat och klart, går oftast de stora barnen ner till en stunds tv-tittande och E går i säng. Många kvällar har hon stått vid trappan och vinkat sorgset till dem innan hon accepterat det oundvikliga och tar med sig vällingflaska och lämplig förälder till sin egen läggningsritual.

Men i sommar har något stort skett. E får ibland, när hon orkar, följa med de stora barnen ner på kvällen, för en liten tv-stund. Det här är stort, på gränsen till episkt. Plötsligt får hon känna sig stor, vara en del av tv-gemenskapen och räkna sig själv till de närapå vuxna. Vad gör de där nere? har hon förmodligen frågat sig, när trappgrinden stängts med ett bestämt klick av någon storebror. Och nu vet hon. Nu vet hon iallafall vad de gör de första tio-femton minuterna, eftersom hon brukar vara med ungefär så länge.

Sedan följer vi henne till trappan och tar med henne upp till läggningen, som för hennes del brukar bli lugn och smidig utan de stora syskonen på samma våning.

Men ikväll hände det något oväntat: hon glömde krama storasyskonen innan vi gick upp. Hon ropade upp dem, en efter en, i trappan och kramade dem. Sedan släpptes de ner igen till sitt öde och E sade, mycket nöjt till mig: ”H duschaj. S duschaj. A duschaj.”

Nu är det ju så här att E absolut INTE gillar att duscha (framför allt inte håret). Vidare är det så att både hon och jag nog hörde tv:n rätt tydligt medan storasyskonen sprang upp och ner. För mig iallafall stod det rätt klart att inte hennes samlade storasyskon ställt sig under duschen den sekund hon gick upp.

Men hon valde att tro det. Och jag tycker att det är lite härligt.

För när man inte får vara med längre, för att man är för liten, då kan man välja sin respons. Antingen kan man föreställa sig att de har världens fest därnere, utan en, och bli ledsen och lite bitter för att man aldrig får vara med när det är som roligast. Eller så kan man istället ta för givet att det inte går att ha kul utan en själv, så att så fort man själv går är det slut på det roliga – då återstår bara själva duschandet, vilket man kan vara glad att man sluppit.

She’s my shower-is-half-full-kind of girl. 

 

Random Posts

Loading…

  One Response to “Philosophy for toddlers”

  1. Fantastiskt skrivet! Jag hoppas att hon fortsätter tro så genom live!, Vet man inte om en kommentar man får (nu menar jag inte en kommentar på bloggen, men vem vet, det kanske blir en bloggare av E också en dag) är positiv eller negativ bör man utgå ifrån att det är en komplimang 🙂

Sorry, the comment form is closed at this time.