Nov 302013
 

Jag och E osams om huruvida man får a) klättra på väggarna, b) måla med märkpenna på väggarna. H sitter och läser  intill.

jag: Nej!

E: Dumma puckomamma!

jag: !

H: E! Vad har vi sagt om att säga så till mamma?

E: OK. SNÄLLA puckomamma.

H: Exakt!

jag: Ähum. (H ser min blick)

H: Men alltså mamma.

jag:: Ja?

H: Alltså man kan ju inte begära så mycket av henne. Hon är bara tre år.

jag: Ja. Du har rätt. OK.

H: Hon kan ju inte LJUGA!

jag: ??

H: Alltså, mamma, du är ju snäll. Det är sant. Men du är ju lite pucko faktiskt. Det kan man inte komma ifrån. Och det är viktigt att vi inte lär barnet att ljuga.

jag: Öh…

H: Exakt.  Titta på hennes ansikte nu, E. Snäll, eller hur? Men kanske lite, lite, lite pucko också.

jag: Öh…. eh…

E: (med stor ömhet) Min snälla lilla puckomamma.

Nov 292013
 

Det finns flera skolor i önskelisteskrivandets filosofi. A har hunnit prova många av dem. Vi har tidigare om åren fått: kryptiska önskelistor, tecknade önskelistor, rimmande önskelistor, helt och hållet personligt framförda önskelistor, grundliga önskelistor och extremt färgglada önskelistor.

I år kör han en ganska minimalistisk och nedskalad stil – korta små önskelistor med bara en eller två önskningar på. Och i gengäld: MÅNGA önskelistor.

Och dessutom har han greppat den absolut viktigaste ingrediensen i en önskelista.

DSC_3686Kolla vad han har skrivit EFTER ”Harry Potter-spel ”De vises sten””

 

 

Nov 192013
 

2013-11-19 06.34.49

 Med en juste Gryffindorhalsduk slår man hela världen med häpnad. 

Tio år har jag haft dig hos mig, H. Och jag vet inte riktigt hur jag skall uttrycka det, det är för stort och vackert för mina ord.

Men det första året var ett år av oro, rädsla för att även du skulle försvinna ifrån oss på något sätt. Så nära till tårar och ömhet. Så mycket kärlek och så mycket rädsla.

Det andra året var ett år av kaos, du fick en lillebror och lade grunden till dina bästa storasysterkvaliteter. Ett år att minnas med två blöjbarn och ständig sömnlöshet, ett år av under och förtrollning och enorm trötthet.

Det tredje året flyttade vi, från att bo grannar med kyrkogården där Ansgar ligger, till att bo grannar med din farfar och farmor. Från stort till litet. Det var ett år av omstarter, av roddande.

Det fjärde året fick du en lillebror till, och som gammal van storasyster tog du tag i allt med stort ansvar och outtröttlig kärlek (det var förstås innan han regelbundet började stjäla din datortid). Och du växte till i visdom och godhet.

Det femte året var ordens år, du lärde dig läsa, upptäckte en ny frihet. Det fanns inte en bokstav som du inte slukade, inte en bok som du inte gav dig på (som Utvandrarna av Vilhelm Moberg, du bestämde dig klokt nog för att den var lite för långrandig för din smak).

Det sjätte året fick du den där lillasystern som du längtat efter, och tog full cred för att det blev just en syster. ”Det ordnade jag för jag sade till Jesus”. Och kanske finns det en speciell slags mirakel som bara exceptionella storasystrar kan fixa.

Det sjunde året blev ett år av framtandsluckor och utveckling. I skolan lärde du dig en massa mattegrejer och annat viktigt. Och så utvecklade du din fantasi och ditt skapande, ditt tålamod och din personlighet.

Det åttonde året går till historien som pysselåret, året då allt materiellt kunde bli något annat, pimpas, färgas, förses med paljetter och fylla en dittills oanad funktion. Det åttonde året kan vi kalla för Panduroåret.

Det nionde året blev ett år av att hitta sin plats och sin väg, att våga vara sig själv. Det blev ett år när du skrev mycket. Det blev också ett år när de bästa vännerna dök upp när de som mest behövdes. Ditt nionde år hade mörker, men gav ljus. Det blev vänskapens år.

Det tionde året – wow. Spotify. Mobil. Discon. Och långsträckläsning av Harry Potter, flera dagar när du bara försvann för att läsa och läsa och läsa. Jag utnämner det tionde året till Hogwartsåret och säger det igen: Med en juste Gryffindorhalsduk slår man hela världen med häpnad.

Så, kära dotter.

Det är så stort och vackert att mina egna ord inte riktigt räcker till. Så. Istället lånar jag dina egna kloka ord från imorse: ”Mamma, idag har du haft mig i tio år. Det är TIO ÅR av lycka! Bra va?”

Det är bra.

Så. Bra.

Nov 182013
 

Siter i bilen på väg hem från  fritids och försöker få ur A vilket ämne han gillar bäst i skolan. Det går sådär.

jag: Tycker du att matte är roligt då?

A: Mm..

jag: Och svenska då?

A: Svenska är inte direkt vad jag skulle kalla för ROLIGT. Svenska är ett språk som man pratar med varandra. Det kan vara roligt, men också tråkigt.

jag: Men jag menade förstås skolämnet.

A: Vilket skolämne?

jag: Svenska.

A: Det är ett skolämne ja. Och det konstiga är att även när det INTE är svenska är allt på svenska. Visst är det mystiskt?

jag: Tycker du om det?

A: Jag tycker att det skulle vara roligare om varje ämne hade sitt språk. Så att vi bara pratar svenska när vi har svenska. DET vore coolt.

jag: Vad skulle ni prata annars då?

A: Mattiska. Och gympiska. Och kanske… klassrådiska. Och kanske engelska! Jaaaa! Det gör vi ju redan! Hahahahaha!

jag: (med den där envisheten som krävs för att föra något slags samtal med A som inte handlar om Minecraft) Gillar du engelska?

A: Jag tror att jag skulle gilla mattiska och gympiska mer.

jag: Mm. Men du, vad tycker du är det roligaste ni gör i skolan?

A: Slutar!

jag: Slutar?

A: Slutar med saker. Ibland när vi har gjort något tråkigt så får vi sluta med det. Det är alltid kul. Förstår du vad jag menar?

jag: Jag förstår dig som en kanin förstår modern konst.

A: Va?

jag: Väldigt lite. Men jag gillar dig ändå.

A: Och jag GILLAR dig! Och kaniner! Och konst! Och skolan med.

jag: Vad är tråkigt då?

A: Det kan ju vara tråkigt att sluta med saker också.

jag. Det här är som att prata med min mormor!

A: Är din mormor död?

jag: Nej, senildement.

A: Skönt!

jag: Mm. Verkligen. Superskönt att hon är senil.

A: Alltså skönt att det inte är som att prata med en som är död att prata med mig. För då skulle jag ju aldrig svara! Och det vore ju förfärligt!

jag: Mm. Det är ju ungefär så det är i och för sig.

A: Vadå, jag pratar ju hela tiden!

jag: Fast du SVARAR inte.

A: Men du får väl FRÅGA nånting då!

jag: Vad tycker du om i skolan?

A: Tja, jag tycker rätt så mycket om när fröknarna står och förklarar saker för oss. Eller när vi jobbar med olika grejer. De sakerna gillar jag jättemycket!

jag: (sammanbitet) Tycker du om när ni jobbar med siffror?

A: Siffror, kanske. Och bokstäver ibland.

jag: Vilket är roligast då? Matte eller svenska?

A: Det är bara en sak som är konstig.

jag: (som verkligen borde veta bättre) Vad?

A: Att ibland har vi bokstäver i matten också. Konstigt va?

jag: Mm.

A: Det kan stå: ”Peter får två bollar av Johanna.” Då är det ju LÄSNING! Knäppt va?

jag: Mm, men vad –

A: Och ibland har vi siffror på svenskalektionerna!

jag: O.K.

A: Jaalltså då kan det stå så här: F-E-M … till exempel.

jag: Mm.

A: Men jag vet inte om det var det vi skulle prata om egentligen.

jag: Det beror på vad du menar med ”egentligen”.

A: Jag… jag vill bara berätta en grej.

jag: Har det med skolan att göra?

A: Nä men det har med EGENTLIGEN att göra.

jag: Kan vi bara inte prata om skolan en liten, liten stund först? Bara en pytteliten?

A: Såklart! Om du vill det! Jag kan prata MASSOR om skolan om du vill. Jättelänge! Hela dagen! Jag kan berätta ALLT om skolan! Hur mycket som helst! Prata i timtal och bara berätta och berätta och berätta…

jag: Mm. Men nu var det ju det här med vad du gillar bäst.

A: Tack för at du frågar. Jag skulle nog säga, om jag får jämföra alla grejer, att jag gillar LEGO. Och så att prata. Det gillar jag också jättemycket!

jag: Mmmmmmm.

A: Och i skolan…

jag: Åh.

A: Vad jag gillar bäst i skolan…

jag: (vågar knappt andas)

A: Alltså om jag skall svara på vad jag gillar bäst i skolan…

jag: (väldigt tyst) Ja.

A: Då är det nog att prata.

jag: OK.

A: Ja, att prata. Det tycker jag är kul. Och man får prata rätt mycket i min skola faktiskt. Fast ibland måste man såklart vara tyst. Det tycker jag inte är lika roligt.  Är det ett svar på din fråga?

jag Nä.

A: Tja. Ja. Det är svårt att svara på frågor tycker jag. Men kul förstås.

jag. Mm.

A: Jaja, lilla mamma. Jag vet att jag har snackat om en massa annat nu men det finns faktiskt en grej som jag tycker är allra ALLRA roligast i skolan. Och det skall jag berätta vad det är!

jag: Ja, gärna. Gör det! (en elegant konstpaus, förlängd som en limousin)

A: När du hämtar mig.

jag: OK.

A: För då kan vi ha de här roliga samtalen, du och jag. Och det tycker jag är alldeles underbart faktiskt. Gör inte du?

jag: Jo.

A: Det känns så bra att vi kan prata om allting.

jag: Mm.

Nov 162013
 

Vägen till självinsikt är lång och ödslig och går genom oändliga skogar av snåriga bedömningar.

När H föddes, i den där första babybubblan, tänkte jag: Nu behöver jag aldrig mer ha dåligt självförtroende. För jag behöver bara titta in i ögonen på den här lilla varelsen som älskar mig oreserverat, älskar mig för att jag är jag, älskar mig med hela sin varelse, för att bli säker och trygg i mig själv.

Och det funkade! Det funkade jättebra! I tre veckor. Minst.

För sedan växer vi alla till och de där ögonen som stirrat så varmt på en, stirrar nu kallt på en och undrar vad man håller på med när man lite hurtigt frågar om de är laddade inför filmkvällen. ”Nej, för vi lever typ på 2000-talet. VI är inte laddade. Våra MOBILER är laddade.”

Det här stod så klart för mig idag när en kompis till mig glatt noterade på facebook att hon gått från att vara ”världens bästa mamma” till att bli ”universums bästa mamma” och noterade att hon nu får ta i väldigt för att ta i vad nästa steg skall bli.

Plötsligt kunde jag känna mig glad över att jag anses vara ”Enköpings dåligaste mamma” för att det är ju en så väldigt lokal seger. Lokal och trygg liksom.

Och sedan skrev jag till henne att min formella titel nog egentligen är ”Enköpings jävla dåligaste mamma” och att det är sånt som händer.

Jaja. Ni vet hur det är. Man kan inte vinna alla tävlingar. Och just tävlingen om ”universums jävla dåligaste mamma” känner jag att jag inte vill vinna.

Och när jag skrev så där så gick hon förbi datorn, hon, som för snart tio år sedan tittade på mig med den där dyrkande blicken, den som bara var kärlek, som bara var ”du är mitt kosmos, mitt hem, mitt allt”. Hennes ögon nådde min datorskärm, och skannade vant av den.

Hon fnös.

-Mamma. Allvarligt. Kan du INGENTING om hur man säger med ord? Fattar du inte – vaheterre – GRAMMATIK?!

-Eh… jag trodde att jag fattade grammatik…

– Mäh! Så där SÄGER ju ingen!! INGEN säger att du är Enköpings jävla dåligaste mamma!!! Man säger ”du är Enköpings dåligaste jävla mamma” – det är SÅ  man säger! Pfssssch!

Med en axelryckning avfärdar hon mig och hela mitt ytterst begränsade kunnande om vaheterre grammatik, och sveper förbi mig och ut.

Vägen till självinsikt är lång och ödslig och går genom oändliga skogar av snåriga bedömningar.

Nov 122013
 

Regnet regnar inom mig också.

-Hatar inte du också november? Hon tittar på mig med ögon som varit vakna för länge, med ögon som borde få blunda lite nu. Vi står och vränger fordade galonbyxor rätt eftersom våra treåringar skall leka ute på förskolan denna morgon.

Jag känner råkylan och fukten genom hennes röst, genom min röst, genom hela november. Jag vet vad hon hatar.  Tittar ut på gården där vattenpölarna poppar av nya regndroppar.  Och eftersom det är november, den sortens november som går genom märg och ben, så tittar jag längre.

Jag tittar ut, bortom gården, till den där gråa gravstenen i Norduppland, den där november står två gånger, som födelsedatum och som dödsdatum. November är Ansgars månad. Grå. Tung.

Regnet regnar inom mig också. Det är en så väldigt novembrig november.

E tittar upp på mig och gör en grimas. Hon vill inte ha vantar. Iallafall inte de vantarna jag hade tänkt. Hon vill ha rosa vantar, rosa stickade fingervantar som inte kan stänga ute regn utan bara samla upp det och bli tvättsvampsunkna och väga två kilo styck. Jag envisas med galonvantar. Vi orkar inte ens bråka om det, jag resignerar och räcker över vantarna till förskoleläraren som känner E och som lovar att hon skall få dem så fort hon fryser. Vi ler mot varandra, vet båda att hon kommer att frysa så fort jag gått utanför grinden.  Självständighetsbehovet har många lovvärda egenskaper, men det håller en inte varm om fingrarna.

Regnet regnar inom mig också. Det är så mörkt att skelettet krullar sig. November.

Vi går ut genom dörren och grinden och tar farväl av varandra, vi som nyss stod och drog i galonkläder och inspekterade kängor. Och utanför grinden står H och väntar på mig. Vi skall kramas en gång till har hon bestämt, en gång till eftersom vi hade olika åsikter imorse om huruvida hon skulle gå på gymnastiken idag eller inte. En gång till, så att gråheten jagas på flykten.

Och regnet slutar regna inom mig och istället börjar en varm och lovande eld att brinna. Elden som också föddes i november, fast året efter Ansgar. En flamma som säger att det finns en fortsättning, ett liv som kommer efter dödens kyla. En stark låga som heter H.

För november är inte bara regnets och gråhetens och sorgens. November är också H:s. Hon fyller år om en vecka idag och när hon kom in i mitt liv, bröt glädjen igenom. Glädjen som hållits fången i ett grått stumt torn ekar nu mellan kullarna som ett skratt som ständigt föds på nytt.

Skrattet som lyfter november. Skrattet som skrämmer regnet. Skrattet som är regnbågens alla färger.

Solen lyser inom mig. Det är november.

Och någonstans bortom sorgen jublar livet.

Nov 112013
 

-Bär mig!

Hon famlar sin väg ur mardrömmen och när hon når ytan står jag där och tittar oroligt ner på henne. Hon ser mig och sträcker ut händerna.

-BÄR MIG! begär hon.

Jag bär henne. Jag bär henne som den bebis hon en gång var. Jag bär henne så att tårarna skall ta slut. Hennes. Mina. Alla.

Nu är det E det här handlar om men det har handlat om H och S och A också. Tidigare. Tidigare när de vaknade och grät och hittade sin trygghet mitt i natten i mig.

Jag bär henne och försöker minnas vad det var för dröm som hon avbröt med sitt nattskrik. Jag minns inte – det hänger bara kvar som tunna spindelväv i hörnen, en aning av något som en gång var. Jag minns att stämningen var otäck innan hon skrek, eller blev den otäck när hon skrek? Jag minns inte men fumlar med mina minnen. Får för mig att det är viktigt vad jag drömde.

Jag bär henne och sjunger tyst. Hon håller sig fast i mig, lugn och enveten. Hon vet att det fanns ett kaos nyss, på andra sidan drömmens ännu fladdrande gardiner, och hon vet att om hon håller i mig är hon på rätt sida om draperiet. Så hon håller fast. Hon håller mig så att jag inte skulle behöva hålla henne alls, hon skulle sitta fast ändå.

Och jag håller henne så att hon inte skulle behöva hålla sig fast alls, hon skulle sitta hos mig ändå.

För så har jag hållit henne, alltid. Sedan innan hon föddes, och när hon föddes och inte kunde hålla mig. Och nu, när hon kan. Jag håller henne ändå. Jag håller henne för att mardrömmarna stannar på andra sidan draperiet när jag håller henne. När jag inte gör det kan de komma. Men när jag håller henne, kan de inte komma.

På Ansgars begravning, slår det mig plötsligt, pratade prästen om hur fem ord ur Psaltaren 23 slöt sig runt våra huvuden som en vuxenhand som bär ett barns huvud: ”Ty du är med mig”. Och här står jag nu, och förkroppsligar de här orden för det yngsta av mina barn.

Så här har jag gått många nätter. Så här har jag gått med en vaggande, sjungande gång som gör oss båda trygga, med H och med S och med A före E. Och när jag har vaggat dem, har de vaggat mig. Och när jag har lugnat dem, har jag lugnat mig.

Ett annat minne: H som skrek på nätterna och hur jag gick och gick och gick och tänkte att det där skrikandet var en gåva till oss båda, en chans för oss båda att lugna oss mitt i den storm av oro som livet var för mig då, och som livet säkert var för H då. Vi vankar inåt H:s rum där hon sover en snart-tioårings sömn, en sömn som kräver gemensamt besök av Justin Bieber och Harry Potter för att störas innan hon själv vill det.

Jag minns A:s koliknätter och S:s morgonupprördhet och går förbi deras sängar också. E tittar nyfiket fram på sina sovande bröder och mumlar ”Här är mina brorsor men var är de?” med vad jag måste kalla för ovanlig filosofisk stringens med tanke på att klockan är tre på morgonen.

Vi går tillbaka till E:s säng. Hon lägger sig och drar dockan så tätt intill sig. Hennes ögon tittar upp på mig. Hon håller dockan som den sista droppen vatten. Som jag höll henne. Hon ger det vidare.

Och jag går till min säng nu.

Och det behagliga tillståndet mellan svävande tanke och sömn kommer och kräver min närvaro.

Och alla mardrömmar har rymt och alla spindelväv är bortrensade ur hjärnan, och lugnet råder igen.

Nov 092013
 

-Toyota, säger S. Volvo. Renault. Audi. Volvo igen. Kanske en Saab? Nej, Skoda. Hm. Lastbil skriver jag bara. Volvo, Volvo, Toyota, Citroën, Saab. Volkswagen! S för statistik över bilarna vi möter när vi åker till affären. Syftet är att göra ett stapeldiagram.

När jag var liten satt jag och min bror på trappan och förde statistik över bilar. Vi hoppades att polisen skulle komma och leta efter en brottsling och att våra noggrant förda listor skulle hjälpa dem att fånga skurkar. Fast mest hoppades vi på någon slags medalj. Vi ville väl vara vuxna, förmodar jag, vi ville bli tackade inför en stor publik och vi ville vara vuxna.

S leker kanske också vuxen när han sitter och gör statistik. Men han längtar inte så mycket till rampljuset. Han längtar till siffrorna, till magin det innebär att man har några siffror på ett papper och kan illustrera dem på något sätt.

Jag tjuvkikar på hans block när vi far in på ICA Maxis parkeringsplats. Han får väldigt mycket att göra här, men han är snabb.

-Här står ju bilarna stilla också, säger han upprymt, så här gör det inte så mycket om jag inte hinner. Då kan vi ta en promenad och få med dem vi har missat.

-OK, visst.

Det är något vackert över det här han gör, något rent på något sätt. Han vill ha siffror att sätta på ett papper, att göra grafer av. Men det måste vara rätt med siffrorna – han skulle känna det som ett övertramp om jag föreslog att han bara skulle höfta lite. Jag kan se det för min inre syn:

-Vi kan väl låtsas lite, föreslår jag. Tre Toyotas och tre Saabar och en BMW i den här raden. Och här borta kanske två Volvos och två Renault och tre KIA. När han ger mig en blick försvarar jag mig: Men! Det spelar ju ingen roll! Det skall bara bli stapeldiagram!

Min inre syn förser mig frikostigt med bilder av hur S skulle stirra chockat och sviket på mig och  vägra helt, kanske byta syn på sin gamla mor helt och hållet. ”Hur KAN du, mamma?” skulle han säga med en sådan där röst som hämtar skrynklig och plastig besvikelse från själens innersta hörn och blåser upp den till luftballongsproportioner. Det måste vara på riktigt.

Det måste vara på riktigt, det är grundläggande: en väldigt väsentlig del av den här övningen. Det måste vara hämtat från verkligheten. Och det måste bli statistik.

Men han måste inte få en medalj.

Och så inser jag att mina barndomsdrömmar var att bli uppskattad och tackad. Ganska egocentrerat. Min sons motsvarande dröm är att ta verkligheten och omvandla den till statististiska figurer.

Jag tänker att det gör honom till en väldigt mycket bättre typ av människa än vad jag är. En som inte söker sitt.

Eller.

Eller så gör det honom till en byråkrat.

Framtiden får väl utvisa.

 

Nov 062013
 

A går omkring med en viktig min och ett förstoringsglas.

jag: Vad gör du för spännande?

A: Jag samlar på julklappstips.

jag: Med ett förstoringsglas.

A: Ja.

jag: Vill du ha jättesmå saker?

A: Nej.

jag: Vill du ha detektivsaker?

A: Nej! Jag har ju superkrafter.

jag: Varför har du ett förstoringsglas då?

A: Jag letar efter tips.

jag: Tips på vad du vill ha i julklapp?

A: Nej!

jag: Men ändå julklappstips.

A: Ja!

jag: Jag ger upp.

A: Ge inte upp! Mamma! Man skall aldrig ge upp.

jag: Men berätta då.

A: Jag samlar på tips om vad vi kan GE BORT för julklappar. Till de fattiga barnen.

jag: Fint.

A: Ja.

jag: Jag gillar att du tänker på de fattiga barnen.

A: För att de har inte så mycket saker så de kan få saker av oss.

jag: Men förstoringsglaset?

A: Det är inte så lätt. Man ser saker i sitt rum och så tänker man inte på dem. För man ser dem varje dag.

jag: Ah. Fint.

A: Ja.

jag: Så. Vad har du hittat då?

A: S:s gamla legoborg. S:s gamla böcker. S:s gamla gosedjur. Och S:s ficklampa.

jag: Jag tycker mig se ett tema i de här sakerna.

A: Ja! Det är sådant som alla barn vill ha.

jag: Men S då?

A: Han älskar ju att ge bort saker. Han är så god.

jag: Har du frågat honom?

A: (tittar på mig som om det han just hade tänkt säga ar onödigt att säga)

jag: Så du har inte frågat honom?

A: Då kommer han ju inte att vilja!

jag: Men… öh… då vill han ju förmodligen inte ge bort dem.

A: Men du FATTAR ju inget.

jag: …nä…

A: Han vill ju ge bort dem egentligen. I allmänhet.

jag: Bara inte just de här specifika sakerna.

A: Exakt.

jag: Utan du tänker att han kommer att bli glad att han har gett bort sina grejer – att DU har gett bort hans grejer – bara så länge han inte vet att han har gett bort dem.

A: Precis!

jag: Hm.

A: Det är som att betala skatt.

jag: Kanske inte exakt som att betala skatt.

A: Jo men ens grejer går till goda saker utan att man kanske själv har valt det.  Är det inte så med skatt?

jag: Hmm.

A: Och nu har jag en jättebra idé.

jag: O… K…

A: Jag säger till S att jag har hittat en SKATT i hans rum. Och så frågar jag om han blir glad.

jag: Och sedan om han säger ja så ger du bort hans prylar.

A: Ja!

jag: Diaboliskt.

A: Jag tror att jag skall bli en sådan där skattemänniska när jag blir stor.

jag: Det låter plötsligt som att du har det rätta sinnelaget för det.

A: Mamma. Den där mobilen du har där.

jag: … Ja…

A: Gillar du verkligen den? Eller tycker du mer om de fattiga barnen som svälter och inte har något roligt alls i världen annat än att kanske spela Angry Birds på en mobil som de har fått i julklapp?

jag: OK. Nu blir jag riktigt rädd.

Okt 312013
 

Det finns saker man vänjer sig vid som mamma. Aldrig, förstås, röran i hallen. Inte på något sätt vid hastigheten vid vilken strumpor slits. Och inte vänjer man sig någonsin vid upprördheten hos den förfördelade part som fått ett tuggummi mindre än sina syskon ur ett paket.

Men. Vissa saker blir vanor.

Stoltheten. Det är en av de sakerna som man vänjer sig vid. Glädjen över vad ens barn åstadkommer, glädjen över barnens personligheter, över deras utveckling, deras sätt att ta sig fram i världen.

Och i den vanan ingår det en viss tillvänjning vid att ständigt förvånas, att de ständigt överskrider nivåerna, ständigt övertrumfar omständigheterna, ständigt bräcker sina tidigare rekord.

Så är det när man har barn.

Idag till exempel. Då tog E, som redan visat sig excellera i de grundläggande trotsfärdigheterna ”ljudstyrka” och ”uthållighet”, utvecklingen till en helt annan nivå än någonsin tidigare. Det var så storartat,så utsökt, så totalt existentialistiskt, att jag drog upp mobilen och fotade.

Dagens utvecklingssteg. Jag kallar det för ”Vredesutbrott med havsutsikt”.

2013-10-30 11.15.10Den mest välvalda miljön någonsin att tappa humöret i.