Okt 302013
 

Efter lunchen. Den sedvanliga Nintendo-rättighets-striden ger rum, men vi andra är helt oberörda. H läser Harry Potter, jag skriver vykort, E tittar på)

E: Vad gör du, mamma?

jag: Skriver vykort till min mormor.

E: Varför då?

jag:  Hon fyller år.

E: Min kompis AK fyller också år.

jag:  OK.

E: Jättemånga gånger, hela tiden, fyller hon år. Hon är tre år.

jag: Spännande.

E: Jag skall också skriva ett vykort.

jag: Till…?

E: AK! (skriver)

jag: Vad skriver du då?

E: Titta!

jag: Ehmm… vad står det?

E: Du får väl läsa så får du se.

jag: Jag… öhm… jag kan inte läsa det.

E: Dumma mamma.

jag: Vad står det då?

E: Jag vet inte.

jag: Vet du inte?

E: Jag kan inte läsa det.

jag: OK.

E: Jag kan inte läsa. Jag är bara tre år.

jag: OK.

E: Men det gör inget mamma.

jag: Vad bra.

E: För AK kan läsa det!

 

DSC_3399

 Så klart. Det är ju på treåringska. 

Okt 292013
 

Igår skulle det ha varit orkan här, så den styv kuling som dök upp, och röken från miljarders vilda regndroppar, allt det som faktiskt blev, kändes så jämförelsevis odramatiskt på något sätt.

Men vi förberedde för storm. Och vi tyckte nog att vi tillbringade hela dagen med att prata om stormen. Men kanske inte tillräckligt stor del av dagen ändå.

För imorse pratade A i telefon med en kompis.

-Alltså det är så mystiskt. Ett mysterium. Igår skulle det ha kommit hit en tant som hette Simone och alla vuxna var typ rädda för henne. Så vi tog in ved, ifall vi skulle behöva BRÄNNA UPP henne. Och vi hällde upp massor av vatten för att hälla på henne när hon kom så att hon skulle bli rädd. Och vi laddade alla ficklampor, för man måste kunna lysa RAKT in i hennes ögon för då blir hon rädd. Och mormor tog fram köttbullar, för att vi skulle kunna kasta prick på henne från altanen. Men – hon kom inte. Jag vet inte varför. Det kanske blåste för mycket.

Okt 252013
 

maxbilH läser för E. Boken är ”Max bil”. När hon har läst klart kommer hon till mig.

H: Jag kan inte fatta att folk säger att Harry Potter är OVERKLIG.

jag: Nähä. Det är ju annars inte helt jättesvårt att fatta.

H: Varför?

jag: För att de trollar och – ja – du vet – det finns hippogriffer och flygande kvastar och sånt.

H: Och?

jag: Tja… och… många människor anser att de sakerna är… liksom. Ja. Overkliga.

H: Beror på vad man jämför med!

jag: OK.

H: Alltså om man jämför med den där boken jag nyss läste för E!

jag: Max bil?

H: JA! Jämfört med den är Harry Potter som en tråkig lärobok, där alla ord är sanna och inget är påhittat. Ha! Max bil, va? Det borde heta Max Låtsaspåhittade Overkliga Finns-inte-på-riktigt-Bil!

jag: Fast det är en ganska lång titel för en bok som innehåller max tre ord på ett uppslag.

H: Men det vore en BÄTTRE titel.

jag: Mmm. Mja… (diplomatiskt) Ja… kanske…

H: För att DEN boken är INTE verklig.

jag: (googlar) Enligt Barnens bokklubb är det ”En vanlig vardagssituation som vi alla, liten som stor, säkert känner igen.”

H: De LJUGER!

jag: OK. Vad händer då? Max har en bil, förmodar jag.

H: Ja! Behagligt och fint och så. Han leker och är glad. MEN! Då kommer hans kompis och vill leka med den, och de börjar bråka om bilen såklart. Och då… (tystnar av ren och skär upprördhet)

jag: Då?

H: Då kommer Max mamma och har med sig en till bil. Och då leker barnen med: Var. Sin. Bil. Och bråkar inte mer. (Tystnad)

(lång tystnad)

(mycket lång tystnad)

jag: Sådana lögner borde de faktiskt inte få sprida.

H: Eller hur! Skadligt!

jag: Tänk om folk tror att det skulle kunna gå till så.

H: Inte bra.

jag: Jag tror faktiskt att vi måste klaga.

Och det har vi gjort nu.

Okt 242013
 

Ikväll skulle jag åka iväg hemifrån när barnen somnade. E stirrade allvarligt på mig och ville berätta sagan själv.

E: Det var en gång en DUM mamma. Hon åkte bort på kvällen. Då kom en krokodil och ÅT mamman. Slut.

jag: Mm.

E: Märkte du mamma? Hon blir MAT! För hon var dum!

jag: Och åkte bort på kvällen.

E: Ja!

jag: Jag skall åka bort ikväll.

E: Jag vet. Då är du dum.

jag: Mm.

E: Och blir ÄTEN.

jag: Det vore ju synd.

E: Dumma mamma!

jag: Jag vet.

E: Jag har en till saga.

jag: Mhmm.

E: Det var en snäll pappa som inte åkte bort på kvällen och han blev INTE äten. Slut!

jag: En ganska tydlig moral i den sagan.

E: Jag ÄLSKAR min pappa.

jag: Mm.

E: En till saga!

jag: OK.

E: Det var en mamma som blev så snäll och kom hem och sov efter att hon hade varit borta på kvällen. Och då var hon så snäll så hon hämtade GODIS till sin stora tjej och gav henne på morgonen. Imorgon. Godis. Bra saga.

jag: Det känns som att det var en ännu tydligare moral i den sagan.

E: Godis!

jag: Mm.

E: Jag GILLAR pappa. Han är snäll.

jag: Har de speciella kurser för spädbarn där ni lär er att ge föräldrar dåligt samvete?

E: Nej! GODIS!

jag: Nej.

E: Då äter kanske krokodilen dig.

jag: Vi får väl helt enkelt chansa.

E: Hejdå dumma mamma.

jag: Hejdå gumman.

Jag hinner till dörren innan jag blir tillbakaropad.

E: Mamma.

jag: Mm.

E: Det finns inga krokodiler på riktigt.

jag: Vad snäll du är. Då behöver jag inte vara rädd.

E: Jag ÄLSKAR dig.

jag: Och jag älskar dig.

E: Och det finns inga krokodiler.

jag: På riktigt.

E: Men det finns på riktigt en sak.

jag: Mm.

E: GODIS!

jag: Mm.

 

Okt 232013
 

En del dagar kan vara fulla av irriterande sjukdom.

En del dagar kan vara präglade av molnighet och regn.

En del dagar karaktäriseras av mat som inte är god och vindrutetorkare som gnisslar.

Vissa dagar råkar man ut för långsega minuter och timmar som försvinner snabbt som hantverkare på mobiltelefoner.

En del extra intressanta dagar kan man till och med stöta på kastruller som utan förvarning försvinner och sedan dyker upp igen på ett annat ställe, som hade de den där ytterst ovanliga, men på sitt sätt fullständigt logiska, kombinationen magiska krafter och allmänt dille.

Och en del dagar är bara genomtrista.

Men även sådana dagar innehåller för mig det här ögonblicket.

Ögonblicket när man står vid förskolans port och öppnar grinden, och en liten rosaklädd figur från andra sidan gården får syn på en och bara illrusar emot en. Ögonblicket när allt stannar upp. Ögonblicket när bakgrundsmusiken,som förstås inte finns men borde finnas i varje människas liv, går från småtråkiga etyder till en flod av mjuk soul, och solen spricker fram vid en gyllene molnkant, och man glömmer allt det där som gjorde ont och blev fel för att någonstans på en förskolegård finns det en ganska kort person i rosa fordrade galonbyxor och pyttesmå kängor, som slänger allt hon har för händer och bara far rakt emot en som en målsökande robot.

Och någonstans jublar änglarna,och någonstans försvinner alla skuggor, och någonstans, mina vänner, ler himlamakterna och high-fivar varandra och säger att det där med barn och föräldrar och moderskärlek var verkligen en underbar idé.

Och någonstans softar någon linsen för nu kommer kramen, och allt som kändes fel känns nu rätt och allt som var svårt blir nu rätt.

Och sedan.

Sedan säger den där ljuveliga lilla rösten till en:

-Mamma! När vi kommer hem skall jag och A tävlingsbajsa hela kvällen!

Och där någonstans möts drömmarna och verkligheten med en kollisionssmäll av det där slaget som liksom börjar som en grov cementborr rakt in i pannbenet och slutar som en liten ettrig hackspett i ens frontallob.

Och då vet man.

Då – i kraschen mellan idyll och diskbänksrealism – då vet man.  Där – i upptäckten att de båda samexisterar och i sin samexistens lyckas fylla ut tiden till 100% båda två – där – då – vet man – på det mest genomgripande och pedagogiskt illustrerade sättet som finns – att man är mamma.

Okt 162013
 

E, E:s docka och A leker ”mamma pappa barn” (för att E har tvingat A och A är snäll).

E: A! Var är bebisen?

A: Jag vet inte.

E: Jag vet! Jag glömde hämta bebisen på dagis!

A: Men går bebisen redan på dagis? Den föddes ju igår.

E: Ja den har växt och blivit så stor. Kommer du ihåg?

A: Jajustja.

E: Hämta den då.

Paus.

A: Den var inte på dagis. Fröknarna sade att vi hade hämtat den redan.

E: Justja. Vi hämtade den ju förut och lade den i bilen. Och så — vänta. Nu kommer jag ihåg var jag glömde bebisen.

A: Jaha. Vardå? I badkaret igen?

E: Nej.

Lång paus.

E: I ugnen.

 

Okt 132013
 

jag: H är verkligen väldigt Harry Potter-intresserad just nu!

M: ja.

jag: Har hon varit efter dig med sorteringshatten och velat sortera in dig i ett hus?

M: Ja.

jag: Vad fick du då?

M: Gryffindor.

jag: Där alla de modiga hamnar. Snyggt.

M: Ja, jag tyckte det. Vad blev du då?

jag: (snabbt) Uflepf.

M: Va?

jag: Du hörde.

M: Jag hörde inte men jag tror jag fattar.

jag: Hufflepuff.

M: (ler liksom ett lite inåtvänt och grubblande leende)

jag: Hon sade att det var där man hamnar om man är korkad men snäll.

M: (ler)

jag: Men du… från det ena till det andra – när hon sade att du hamnade i Gryffindor – vad sade du då?

M: ”Tack.”

jag: Aha.

M: Vad sade du då när hon satte dig i Hufflepuff?

jag: Jag…

M: Ja?

jag: Jag… kom inte på något att säga.

M: Ah.

jag: Och då tyckte hon att det var ett bra bevis på att jag passade i Hufflepuff.

M: Mm.

jag: Och då försökte hon förklara – vad menar du med ”Mm”?

M: Jag menar bara att jag förstår att hon drog den slutsatsen.

jag: Mmm.. Men då försökte hon förklara att det bara bevisade vad hon sade om min hjärna.

M: Och då sade du?

jag: Ingenting.

M: Ah.

jag: Jag kom inte PÅ! Det är väl inte så konstigt?

M: Nä. Inte ett dugg konstigt.

jag: För att jag passar i – är det det du menar?

M: Näää.

jag: Men sedan kom jag iallafall på och så sade jag att det SKULLE kunna vara så att jag kom på en massa dräpande saker att säga men så sade jag dem bara inte för att jag inte ville att min egen dotter skulle känna att jag var jättemycket smartare än hon!

M: Ah.

jag: Smart va?

M: Hm. Vad sade H?

jag: Hon skrattade.

M: Hm.

jag: Skrattade alltså på ett ödmjukt sätt. Som man skrattar efter att man har blivit tillplattad av min mentala förmåga.

M: OK.

jag: Sedan så sade hon att med min illistiga diaboliska intelligens så skulle hon placera mig i Slytherin istället.

M: Hm.

jag: Visste du att de är illistiga och har diabolisk intelligens i Slytherin?

M: Tja. Öh. Delvis.

jag: Iallafall så tyckte jag att det var lite knepigt liksom. Eftersom först hade hon ju sagt att jag var snäll.

M: Jag tror att hennes exakta ord var ”korkad men snäll”.

jag: Exakt!

M: (tittar)

jag: Jaja alltså inte ”Exakt!” men alltså jag menar jag var ju snäll också.

M: Också.

jag: Så jag vill inte vara i Slytherin för där är ju alla elaka.

M: Det vill vi ju inte att du skall råka ut för de elaka.

jag: Så jag bad vänligt men bestämt att bli placerad i ett annat hus.

M: Och då sade H?

jag: Hon sade att Hufflepuff hade lite plats över. Och att Hagrid ju var Hufflepuff och att jag alltid påmint lite om Hagrid.

M: (tar upp en tidning och håller framför ansiktet medan han gör konstiga och halvkvävda ljud)

jag: Så då sade jag att jag får väl ta det då.

M: (fortfarande dessa underliga ljud)

jag: Så nu är jag Hufflepuff iallafall.

M: Mm.

jag: Men jag är ändå lite nöjd för att det inte blev Slytherin. För tänk vilket nederlag det hade blivit i alla diskussioner i framtiden om hon hade kunnat kalla mig för Slytherinare.

M: Medan som det är nu (hämtar andan) – som det är NU – som det är nu så har hon ju inte bara placerat dig i Hufflepuff utan dessutom fått dig att själv tycka att Hufflepuff är ett bra – nästan lite smickrande – val?

jag: Ja.

M: Mm. Det lär ju verkligen vara en stor hjälp i alla diskussioner ni har i framtiden. Verkligen.

jag: Menar du att det var dumt?

M: Inte dumt. Hufflepuffvärdigt bara.

jag: Ett fint ord.

M: Jag visste att du skulle tycka det.

jag: Det KAN ju vara så att jag i själva verket har gjort det här av jättesmarta skäl. För att få fördelar i livet. För att verka dimmig och förvirrad men samtidigt egentligen ha en glasklar och blixtsnabb intelligens till hands. Som ett hemligt vapen! För att vinna debatter och diskussioner. För att det är bättre att verka mer korkad än vad man är än att verka smartare än vad man är.

M: Mm.

jag: Det KAN vara så.

M: Mm.

Okt 122013
 

Kära treåring!

Om man inte vill somna riktigt än, utan utnyttja sin lagstadgade rätt att få ännu en kvart, finns det inget som går upp mot de beprövade gamla klassikerna. Dina föräldrar, tillika fångvaktare, har själva testat dessa (eller liknande) metoder som barn och har därför en underlig nostalgisk känsla inför att möta dem igen. Detta är förstås en fördel, då det nästan alltid går att få sin vilja igenom när de blir sådär mjuka i ögonen när de upplever på din senaste prokrastinationsmetod.

Sålunda:

Gå upp. Ställ dig vid din mor eller far. Stå bara där och titta.

Ju längre tid som går innan de pratar med dig desto bättre. Här handlar det om tid. Varje extra minut är en vinst. Så om de tror att de kan ignorera dig för att du inget säger, så är detta i själva verket till din fördel.

Såsmåningom brukar dock även den mest tankspridda förälder inse detta och kommer då att fråga vad du vill. Dra gärna ut på svaret – dels för att göra din publik mer intresserad men också för att  – tja. Varje minut räknas.

Sedan kan du säga (och kom ihåg – långa mellanrum mellan orden har aldrig skadat någon) ”Mamma! Jag kanske blöder!” Den dramatiska tonen på ordet ”blöder” behöver vi nog inte behandla här – vi är övertygade om att våra läsare redan tillfullo behärskar den viktiga konsten att liksom andas in och ut på samma gång som man höjer tonen och sänker rösten.

Föräldern kommer eventuellt att vilja diskutera ditt användande av ordet ”kanske”.  Ge utrymme för en sådan diskussion. En lämplig förlängning kan bestå i  att föreslå synonymer till termen de ifrågasätter. Lämpliga alternativ: kanhända, måhända, möjligen, möjligtvis, med viss möjlighet, eventuellt, törhända, nog, månne.

När de – alltför snart – tröttnar på detta kan du fånga din mors (eller fars – kom ihåg att det finns belagda fall där barn lyckats fördröja insomningsstunden med hela 4.25 minuter enbart på att kalla sin far ”mamma” eller modern ”pappa”) så kavlar du långsamt och dramatiskt upp din pyjamasben till knät.

Din förälder kommer att luta sig fram för att syna benet och sedan konstatera att det inte syns något blod. Det är förstås ett amatörmässigt drag ur deras synpunkt men det finns ingen anledning att påpeka det. De spelar ju dig rakt i händerna.

Förklara noggrant att du – kanske – blöder på insidan.

Låt dem skratta. Det gör inget. Ett gott skratt förlänger tiden.

Förklara att du ändå kan tänka dig ett plåster. På andra knät om de föredrar det. Eller foten. Eller handen. Det är inte så noga. Men ett plåster.

Här kan man också intelligenstesta sina föräldrar lite grann för att se exakt vad det är för gener de givit dig. Smarta föräldrar inser det oundvikliga och ger efter med en gång för att spara tid. Andra hinner grubbla lite fram och tillbaka och eventuellt prova andra saker än just plåster. Välling. Saga. Omstoppning. Sång. Omstoppning av gosedjur och dockor. Gå tålmodigt med på allt de föreslår (kom gärna med egna förslag också) och kräv sedan ditt plåster.

Ge dig inte.

När de sedan plåstrat om dig så mycket förstahjälpen-lådan därhemma medger kan du belöna dem med fem minuters vila innan du testar kvällens verkliga clou tillika utmaning: ”Min docka är rädd för de stora gosedjuren”. 2013-08-31 07.31.00

Okt 092013
 

E: (står blickstilla framför mig, fixerar mig med sin blick, och ler)

jag: Vad har du på hjärtat?

E: Jag vill åka affären.

jag: Varför?

E: Jag vill bajsa på affärens toalett.

jag: Eh.

E: För att det är roligt.

jag: Så… du vill att vi skall klä på oss våra ytterkläder och gå till bilen i regnet? Och sedan köra två mil, göra slut på en massa soppa i onödan och förstöra miljön, och besvära en massa människor, bara för att du vill göra något som du skulle kunna gå tre meter här hemma för att göra?

E: JA!

jag: Jag kan inte se några som helst skäl att säga ja.

E: Men jag gillar att gå på toa på affären.

jag: Jag vet.

E: Jag ÄLSKAR det.

jag: Ja jag har märkt det.

E: Och de älskar mig på affären.

jag: Om du anspelar på det faktum att de ler ansträngt så fort de ser dig, så är jag inte säker på att den enda tolkningen av det är att de älskar dig.

E: Och min SNÄLLA mamma skulle åka till affären med mig.

jag: Jaså, din SNÄLLA mamma.

E: Ja.

jag: Vem är det då?

E: Pappa.

jag: Ah. Men ser du, han jobbar ikväll.

E: Då får DU vara min snälla mamma.

jag: Och köra dig till affären?

E: Ja.

jag: Har du tänkt på hur lång tid det tar att klä på sig och sätta på kängorna och åka? Du kanske inte kan hålla dig så länge.

E: Men det gör inget.

jag: Jo. Det gör det.

E: För jag MÅSTE inte bajsa.

jag: O… K…

E: Jag bara VILL bajsa.

jag: OK.

E: På affären.

jag: Jag fattar.

E: Så nu åker vi!

jag: Nej.

E: Men! Det! Är! Roligt!

jag: Nej.

E: Annars skriker jag.

jag: OK.

E: (Skriker)

jag: Och ändå åker vi inte.

E: (Skriker)

jag: Du kommer aldrig att få som du vill genom att skrika.

E: (Skriker)

jag: Och du kommer aldrig att få åka till affären speciellt för att få bajsa där.

E: Men…

jag: Ja?

E: Men… de…

jag: De?

E: Men… de… har…

jag: ALLVARLIGT.

E: Men… de… har… Cola Zero… på… affären.

jag: Allvarligt. Brukar pappa gå på det?

E: Nej.

jag: Så varför tror du att jag skall gå på det?

E: Pappa gillar bara glass.

jag: …

E: DU gillar Cola Zero.

jag: Du kan inte allvarligt mena att pappa åker till affären för att du skall få bajsa där om du mutar honom med glass?

E: (ler)

jag: Jag tror dig inte.

E: Du… kanske kan…

jag: Vadå?

E: Du kanske kan åka till affären och fråga dem som jobbar där.

jag: Nice try.

E: (står blickstilla framför mig, fixerar mig med sin blick, och ler)

Och så börjar det om igen.

Okt 082013
 

Han kommer till mig utan domedagsstämning, på små lätta steg. Med turban. Och kaffekopp.

För hey, att skåda framtiden i kristallkula är ju så 90-tal.

A tar alltså min kaffekopp. Redan där har han förlorat en del av den hängivenhet man kan hoppas att ens publik känner när man skall profetera. Å andra sidan gör hans turban mig lite mer vänligt inställd. Å tredje sidan: mitt kaffe.

Han stirrar ner i den mjölkiga blandningen och säger med sin mest mystiska röst.

-Jag skall nu berätta allt om framtiden för dig. Framtiden är lång. Den börjar snart – den börjar hela tiden snart. Aldrig nu. Och den slutar aldrig. Den bara varar och varar i all oändlighet. Hm. Den slutar aldrig på slutet men däremot börjar den aldrig heller. För att… tja. Det blir ju ”nu” hela tiden. När någonting NÄSTAN NÄSTAN NÄSTAN är framtid så blir det ju plötsligt ”nu”. Och nu när det är ”nu” är det inte framtid längre. Så den slutar liksom i början kan man säga. Det är lite komplicerat.

-Ah. Du… hmm… Du tänker inte säga något om vad som händer i framtiden då?

-Men jag gör ju det! Det här händer med framtiden: När framtiden är långt borta är den jättemycket framtid och sedan kommer den bara närmare och närmare och blir mindre framtid och sedan blir den ju ”nu”och den flyttar sig liksom hela tiden längre bort. Fast den är också väldigt nära. Det är en framtid om bara en sekund. Fast NU är inte den sekunden framtid längre. Nu är den förut. Smart va? Det är ganska coolt med framtiden, faktiskt.

-Ja, det är det ju.

-Om du verkligen vill veta vad som skall hända i framtiden så får du faktiskt vänta tills det inte är framtid längre utan förut. För då kan jag berätta.

-Där har du ju rätt.

-Så vad tycker du, mamma? Skulle jag bli en bra spåman?

-Jag skulle ju helt klart lyssna på dig. Men det är ju möjligt att det inte blir så många andra som kommer att göra det, efter ett tag.

-Äsch mamma. Det gör inget. Bara du tror att jag säger sant. Och tror på min gåva. Och betalar mig bra.

Han ler ett avslutande leende, tar av sig turbanen och häller ut mitt kaffe i vasken. Han går iväg med lyckliga små steg.

Och kvar sitter jag med min egen sanning.

Jo, jag tror på hans gåva. Men om han vill ha bra betalt får han faktiskt sluta hälla bort mitt kaffe.