jag: H är verkligen väldigt Harry Potter-intresserad just nu!

M: ja.

jag: Har hon varit efter dig med sorteringshatten och velat sortera in dig i ett hus?

M: Ja.

jag: Vad fick du då?

M: Gryffindor.

jag: Där alla de modiga hamnar. Snyggt.

M: Ja, jag tyckte det. Vad blev du då?

jag: (snabbt) Uflepf.

M: Va?

jag: Du hörde.

M: Jag hörde inte men jag tror jag fattar.

jag: Hufflepuff.

M: (ler liksom ett lite inåtvänt och grubblande leende)

jag: Hon sade att det var där man hamnar om man är korkad men snäll.

M: (ler)

jag: Men du… från det ena till det andra – när hon sade att du hamnade i Gryffindor – vad sade du då?

M: ”Tack.”

jag: Aha.

M: Vad sade du då när hon satte dig i Hufflepuff?

jag: Jag…

M: Ja?

jag: Jag… kom inte på något att säga.

M: Ah.

jag: Och då tyckte hon att det var ett bra bevis på att jag passade i Hufflepuff.

M: Mm.

jag: Och då försökte hon förklara – vad menar du med ”Mm”?

M: Jag menar bara att jag förstår att hon drog den slutsatsen.

jag: Mmm.. Men då försökte hon förklara att det bara bevisade vad hon sade om min hjärna.

M: Och då sade du?

jag: Ingenting.

M: Ah.

jag: Jag kom inte PÅ! Det är väl inte så konstigt?

M: Nä. Inte ett dugg konstigt.

jag: För att jag passar i – är det det du menar?

M: Näää.

jag: Men sedan kom jag iallafall på och så sade jag att det SKULLE kunna vara så att jag kom på en massa dräpande saker att säga men så sade jag dem bara inte för att jag inte ville att min egen dotter skulle känna att jag var jättemycket smartare än hon!

M: Ah.

jag: Smart va?

M: Hm. Vad sade H?

jag: Hon skrattade.

M: Hm.

jag: Skrattade alltså på ett ödmjukt sätt. Som man skrattar efter att man har blivit tillplattad av min mentala förmåga.

M: OK.

jag: Sedan så sade hon att med min illistiga diaboliska intelligens så skulle hon placera mig i Slytherin istället.

M: Hm.

jag: Visste du att de är illistiga och har diabolisk intelligens i Slytherin?

M: Tja. Öh. Delvis.

jag: Iallafall så tyckte jag att det var lite knepigt liksom. Eftersom först hade hon ju sagt att jag var snäll.

M: Jag tror att hennes exakta ord var ”korkad men snäll”.

jag: Exakt!

M: (tittar)

jag: Jaja alltså inte ”Exakt!” men alltså jag menar jag var ju snäll också.

M: Också.

jag: Så jag vill inte vara i Slytherin för där är ju alla elaka.

M: Det vill vi ju inte att du skall råka ut för de elaka.

jag: Så jag bad vänligt men bestämt att bli placerad i ett annat hus.

M: Och då sade H?

jag: Hon sade att Hufflepuff hade lite plats över. Och att Hagrid ju var Hufflepuff och att jag alltid påmint lite om Hagrid.

M: (tar upp en tidning och håller framför ansiktet medan han gör konstiga och halvkvävda ljud)

jag: Så då sade jag att jag får väl ta det då.

M: (fortfarande dessa underliga ljud)

jag: Så nu är jag Hufflepuff iallafall.

M: Mm.

jag: Men jag är ändå lite nöjd för att det inte blev Slytherin. För tänk vilket nederlag det hade blivit i alla diskussioner i framtiden om hon hade kunnat kalla mig för Slytherinare.

M: Medan som det är nu (hämtar andan) – som det är NU – som det är nu så har hon ju inte bara placerat dig i Hufflepuff utan dessutom fått dig att själv tycka att Hufflepuff är ett bra – nästan lite smickrande – val?

jag: Ja.

M: Mm. Det lär ju verkligen vara en stor hjälp i alla diskussioner ni har i framtiden. Verkligen.

jag: Menar du att det var dumt?

M: Inte dumt. Hufflepuffvärdigt bara.

jag: Ett fint ord.

M: Jag visste att du skulle tycka det.

jag: Det KAN ju vara så att jag i själva verket har gjort det här av jättesmarta skäl. För att få fördelar i livet. För att verka dimmig och förvirrad men samtidigt egentligen ha en glasklar och blixtsnabb intelligens till hands. Som ett hemligt vapen! För att vinna debatter och diskussioner. För att det är bättre att verka mer korkad än vad man är än att verka smartare än vad man är.

M: Mm.

jag: Det KAN vara så.

M: Mm.