Feb 132015
 

Jag trodde aldrig att det fanns själsfränder, någon som jag bara måste leva med i evighet. Jag trodde inte på måste, och jag trodde inte på i evighet. Jag tyckte att ”köttets lust och själens obotliga ensamhet” var mer än det perfekta uttrycket, det var det perfekta livet.

Jag fick nervösa utslag av ord som ”parmiddag” och ”fredagsmys”. Jag hatade tanken på att vara så viktig i någon annans liv. Jag hatade det lika intensivt som jag hatade byråkrati, Ulf Lundell och städning.

Och hur jag gick ifrån det tillståndet, till att vara gift med en byråkrat som ägde varenda Ulf Lundell-platta som någonsin gjorts och städar som om städning vore mindfullness, är ett mysterium för mig. Vad hände? Hur blev det så? Jag blundade en kort sekund, sänkte garden en miniminut – och plötsligt var jag gift och hade fem barn och gick på Lundellkonserter.

Jag svär att jag inte vet hur det där gick till. Själsfränder. Parmiddagar. Fredagsmys. Man kan överleva en hel del saker som man inte trodde att man skulle våga ge sig på.

Själsfränder är en väldigt komplicerad sak. Var vi verkligen förutbestämda för varandra sedan tidernas begynnelse? Eller blev vi själsfränder allteftersom åren gick?

Du är fyrtionio nu. Fjorton av de åren har vi haft ihop. Det har redan gått fjorton år. Och vi har stått inför oändlig lycka och oändlig sorg. Tätt, tätt, som stenar på en havsbotten har vi skavt på varandra, slipat av lite vassa kanter och blivit mjukare, och när de små kanterna skavts av har vi liksom rullats närmare varandra. Inga vassa taggar längre.

Vi var rätt osannolika själsfränder från början. Men nu sitter vi i botten, inbäddade nära varandra, alltmer lika varandra, av havsvattnet slitna, av livet formpressade, och sådär som stenar gör nuddar vi lite vid varandra ibland när vågorna går höga. Vi gillar varandra, det märks.

Och idag fyller du fyrtionio och nästa år fyller du femtio och här satt vi ikväll, med barnen omkring oss, och såg på film och hade fredagsmys.

Och fortfarande har jag ingen aning om hur det gick till.

Och fortfarande är jag på något sätt samma person som då, en som kan leva utmärkt utan både byråkrati och Lundell (men jag erkänner att det är skönt med någon som städar). Och du är samma person, samma kombination av regler och uppror som då. Inte förändrade, bara… två, nu.

A difference that makes a difference.

Två stenar på en botten. Och vi rullar ständigt lite närmare varandra.

Dec 152014
 

2014-11-22 19.42.08E sitter vid köksbordet och ritar regnbågar. 

E: Mamma, jag ritar till pappa.

jag: Det var snällt av dig.

E: Jag vill göra en tack till honom för han var snäll och dammsög hela lekrummet.

jag: Det var snällt av honom.

E: Jag sade bara så här ”Pappa hur fungerar dammsugaren?” och då dammsög han allt allt allt. Fast han hade sagt att vi måste städa själva.

jag: Det var smart av dig.

E: Jag vet. Och nu får han en present av mig.

jag: Det var också smart av dig.

E: Jag är jättesmart.

jag: Jag vet!

E: Mamma, pappa dammsuger åt dig också. Hela tiden städar han ert rum.

jag: Pappa är så snäll!

E: Eller så har du också lurat honom.

jag: Älskade vän, tro mig: Man behöver inte lura din pappa till att städa. Det är en naturlig instinkt hos honom.

E: Vad är instinkt?

jag: Det är när man gör något av sig själv, utan att fundera på varför.

E: Som äta godis.

jag: Typ.

E: Så pappa dammsuger för att det är som godis för honom?

jag: Tja. Ungefär.

E: Det är inte som godis för mig.

jag: Jag vet, inte för mig heller.

E: Vet du vad som är som godis för mig?

jag: Godis?

E: Ja! Godis! Och också: att lura pappa.

jag: Hm.

E: Så nu undrar jag hur du lurar pappa att städa.

jag: Det behövs inte. Han gillar liksom bara att städa.

E: Kanske för att vara snäll.

jag: Kanske, han är hemskt snäll, din pappa.

E: Eller så är du hemskt smart.

jag: Jag är hemskt smart.

E: Det känns som att du lurar honom att städa.

jag: (försjunker i tankar ett ögonblick) Men det känns inte så för honom. Det är det viktigaste.

E: Att han tycker att han städar för att han vill?

jag: Han måste tycka det. Annars vore han inte glad.

E: Men om han tror att han gillar det, då är han glad.

jag: Typ så.

E: Men hur lurar du honom då?

jag: Jag lurar honom inte. Jag bara… han är bara snäll. Så är det.

E: Mamma, du ÄR smart.

jag: Jajamen.

E: Men du är inte så jättebra på att städa.

jag: Jag behöver inte vara det heller.

E: För pappa är det.

jag: Ja.

E: Och då är pappa bra på att städa, men inte du,  och eftersom du är smart, så behöver inte han vara så —

jag: Schhh…

 

Dorothy L Sayers:

Time and trouble will tame an advanced young woman, but an advanced old woman is uncontrollable by any earthly force.

Dec 152014
 

2014-12-13 14.41.58

A och hans game face.

Jag har varit med grabbarna på jujutsutävling (det gick riktigt bra för dem) och jag har fått liksom lite blodad tand. M sitter och läser tidningen som han brukar göra när jag berättar mina nya briljanta idéer för honom.

jag: Jag tror faktiskt att jag skulle kunna bli väldigt bra på ju-jutsu.

M: Mmm.

jag: YTTERST bra. Om jag, du vet, höll på med det.

M: Mmm.

jag: Jag har liksom stor fallenhet för det, tror jag.

M: Stor fallenhet för att brotta omkull folk och puckla på dem?

jag: Ja! Eller liksom, typ. Stor fallenhet för att… öhmm… använda min mentala styrka mot mina fiender.

M: Aha! Just det. Den fallenheten, ja.

jag: Och kanske… har jag ett bra game face.

M: Få se.

jag: (visar upp mitt game face, ser extremt hård och farlig ut)

M: Mmm. Så där såg du ut på vår första date.

jag: Gjorde jag?

M: Lite så ja. Lite romantisk och rar och oskuldsfull sådär.

jag: Va?! Nej, hård och farlig! (visar igen)

M: Ah. Aha. Just det. Ja. Så var det. Hård och farlig. Just det. Nu ser jag.

jag: Såg jag ut sådan på vår första date?

M: Eh, typ sådär, ja. Lite drömsk och romantisk och — eller jag menar (möter min blick) … ja. Jättehård och superfarlig.

jag: Och ändå föll du för mig?

M: (mumlar något som jag inte riktigt hör men som jag väljer att tolka som: Just det.)

jag: Just det.

M: Och nu tror du alltså att du skulle kunna bli ju-jutsu-drottning?

jag: Exakt! Vill du testa?

M: Testa att brottas med dig?

jag: Nej, testa på ett liv när jag är ju-jutsu-drottning! TItta här är min farliga ansikte, mitt game face.

M: Ah. Just det. OK. Vi kan testa det. Hur skall vi göra då?

jag: Eh. Jag är ju liksom bäst, och du… går omkring och.. tja, hejar på mig.

M: Det låter verkligen JÄTTEKUL, älskling.

jag: Visst gör det? Nu börjar vi.

M: Då får du väl börja träna då.

jag: Japp! (gör mitt game face) Kolla!

M: Jag tänkte mer på att träna på själva ju-jutsun.

jag: Just ja, den ja. Ja, den kanske… kanske jag skulle träna lite på.

M: Eller?

jag: Jag tänkte att jag mest kunde träna min mentala överlägsenhet.

M: OK.

jag: Du tänkte att jag kunde träna själva jujutsugrejset?

M: En konservativ falang inom ju-jutsun tycker ju att sådant är rätt viktigt.

jag: Men det behöver man inte om man är tillräckligt skrämmande från början.

M: Tja, du är ju rätt skrämmande från början, det måste jag erkänna.

jag. I KNOW! Och även hela tiden, faktiskt.

M: Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

jag: Så jag tror jag klarar mig rätt bra på det.

M: Ja, älskling.

jag: Jag känner mig tveksam till det där andra du sade, om att träna på själva sporten.

M: Varför?

jag. Det verkar så… jobbigt.

M: Älskling.

jag: Ja?

M: Menar du att du tycker att den sport av alla sporter i hela världen som är den sport där man mest ligger ner på golvet – på en mjuk matta på golvet –  är för jobbig för dig?

jag: Eh.. ja.

M: Mhmm.

jag: Tänker du stötta mig?

M: Du menar om jag tänker stötta dig i ett försök att bemästra en sport som du är för lat för att utföra, och vinna enbart med hjälp av ditt ansiktsuttryck?

jag: Ja.

M: Älskling, jag kommer att sitta där varenda gång du tävlar. Med popcorn.

jag: Härligt. (paus) Eh… du menar att du kommer att stötta mig, alltså?

M: (mumlar något som jag inte hör men väljer att tolka som: Just det)

jag: Så du tycker alltså att mitt game face ser sött och romantiskt ut?

M: Jag tycker att.. ditt ansikte… alltså jag menar, det är klart att du kan se ut…

jag: Sött och gulligt och lite romantiskt.

M: Tja.

jag: Det måste ju betyda att du… typ… ser de dolda djupen bakom fasaden som jag visar upp.

M: Mmm. För det enda andra alternativet är ju att det betyder att du har dålig självinsikt.

jag: Så med andra ord måste det betyda att du ser mina dolda djup.

M: Ja.

jag: och därmed inte ser mig som skrämmande alls.

M: Det vet jag inte om jag köper som argumentation.

 

Fredrik Backman vet förstås, som alltid, hur man uttrycker det:
Jag ser inte min kropp som osmidig, jag ser den som någon som utövar civil olydnad mot tyngdlagen. 

 

Dec 082014
 

Om jag inte hade träffat dig, hade jag antagligen varit en intellektuell nörd, mest sannolikt på internet, förmodligen med en bok-och filmblogg. Jag hade säkert haft svarta halvmoderna glasögon och pagefrisyr – det gråa nogsamt dolt under en rödbrun nyans som balanserade den fina linjen mellan färgglatt och sobert. Smink på ögonen, aldrig på munnen. Gudrun Sjödén-kläder med omsorgsfullt valda strumpor och coola secondhand-skor.

Böcker och film, och alldeles för mycket självförtroende ifråga om min egen smak. Så jag hade gott där och skrotat och tyckt att jag var rätt så cool, på mitt eget understated, imagekontrollerade sätt. Jag hade sagt självironiska saker, och om ingen hade lyssnat hade jag förmodligen sagt dem en gång till, lite högre.

 

Om du inte hade träffat mig, hade du bott för dig själv i en stor skog, i en liten stuga med dina saker väldigt välorganiserade och sparsmakade. Djur hade förstås älskat dig. Din blotta närvaro hade lockat fram skogens alla smådjur ur sina gömställen. De hade kommit för att betrakta dig när du gick på stigen genom skogen, de hade lystrat när du talade till dem, skyggt närmat sig dig och förtröstansfullt ätit ur dina händer. Du vet, som om du vore en Disneyprinsessa.

Och någon gång hade du kanske, i ditt disneyesquea liv, hamnat i stor fara (helt utan din egen förskyllan naturligtvis). Kanske hade en elak skurk velat kidnappa dig. Något sånt – och då hade din godhet mot djuren betalat sig, de hade räddat dig med stor risk för sina egna liv.

Ja, ditt liv hade varit som en film.

 

En film som bok- och filmbloggen satt sig för att recensera. Kanske skulle bloggen ha känt ett initialt förakt för ämnesvalet, men lockats av karaktärsskildringarna. I hemlighet hade bloggen gått tillbaka till biografen och sett filmen om och om igen.

 

Eller så kanske jag hade varit en kvinnlig detektiv, lite klumpig men briljant. Ständigt hotad av såväl maffiamässiga  brottssyndikat och mansschauvinistiska kollegor, hade hon manövrerat sig fram i en modern noir-värld, och – eftersom det var i bokform – haft gott om tid att finslipa de sarkastiska repliker som hon älskade att tänka ut.

Och kanske hade just den deckaren hamnat på den välhållna bokhyllan i ditt lilla skogstorp. Kanske hade du ogillat detektivens klumpighet (för att inte tala om hennes slarviga personlighet), men du hade fortsatt att läsa ändå, medan tama ugglor mjukt hoade utanför – en varning för skurkarna som smög i buskarna, och förberedde kidnappningen. Men du fortsatte att läsa, fast du borde ha packat dina saker (ordentligt, förstås, vi är ju inga barbarer) och stuckit. Om inte boken fascinerat så.

 

Och då hade jag varit med i din film.

Och du hade varit med i min blogg.

Vi hade funnit där i varandras liv.

Ändå.

Om inte i verkligheten, så i overkligheten.

 

Eller.

Jag vet inte vad jag skall säga.

 

Men jag vet vad Harlan Coben skulle säga:

That’s the problem with falling in love. It makes you start talking like a bad country song.

Dec 012014
 

Bloggen tenderar ju att ha en julkalender. Bloggen råkar gilla julkalendrar och planerar därför att ha en i år också. Deal with it.

Det har varit lite olika teman, siffror, bokstäver, julsång och julsaga. I år kommer julkalendern att centreras kring citat från mina favoritförfattare -en författare och ett citat för varje dag. 

Inför dagens citat vill jag att ni noterar den värdiga hållning jag uppvisar under hela den här dialogen, hur graciöst jag hanterar situationen- en situation som skulle kunna göra vem som helst lite matt. Men.

M: Jag tycker att det är väldigt fascinerande det här med när du är irriterad på olika saker.

jag: OK.

M: Jag tänker ofta på det när du ser irriterad ut, hur spännande det är.

jag: O. K.

M: Just nu, till exempel. Du kom in i rummet här, du var irriterad. Och nu – rätta mig om jag har fel – nu är du ännu mer irriterad.

jag: Det stämmer.

M: Och det är ju helt fantastiskt. Som sjuksköterska finner jag dig ett intressant exemplar av det mänskliga släktet.

jag: Som representant för det mänskliga släktet finner jag dig enerverande sjuksköterskelig.

M: Nu har din irritation nått rösten också! Intressant! Men det är inte det som är så fängslande med din irritation utan ögonbrynen. Den där bågen de får.

jag. Mm.

M: Det är så ovanligt.

jag: Jaså?

M: Massor med folk runtomkring mig är irriterade nästan varje dag.

jag. Det kommer som en stor överraskning för mig.

M: Och nästan ingen av dem får den där bågen du får.

jag: Wow. Verkligen.

M: Och sedan blir den där bågen liksom rundare och rundare ju mer irriterad du blir.

jag: Mm.

M: Som nu, nu växer den liksom! MEDAN JAG PRATAR!

jag: Jag kan möjligen ana ett visst samband däremellan.

M: Haha, ÄNNU mer! Det här är SÅ coolt!

jag: Älskling.

M: Ja?

jag: Många äkta män skulle vara mer intresserade av att dämpa irritationen hos sin fru än att iaktta den.

M: Eller rent av ÖKA den!

jag: Exakt.

M: Men det är därför det är så bra att du är gift med just mig!

jag: Mm. Fast. Det där blir du tvungen att förklara.

M: Men älskling! Det är ju för att jag älskar dig även när du är irriterad.

jag: Eller kanske ännu mera då.

M: Eller kanske ännu mer – nej! Men jag älskar dig precis som du är.

jag: Runda ögonbryn och allt.

M: Så när du är irriterande eller glad, du är alltid fascinerande för mig.

jag: Fast lite roligare när jag är irriterad.

M: Men det är bara för att –

jag: Ja?

M: Jag kommer inte på hur jag skall fortsätta den meningen.

jag: Tja, det beror på vilket resultat du vill åstadkomma.

M: Jag VILL svara att jag vill åstadkomma att du blir glad.

jag: Men?

M: Men då får jag ju inte se dina ögonbryn rundas sådär.

jag: Så att…

M: Så att jag känner mig väldigt förvirrad just nu.

jag: Haha, du ser väldigt rolig ut när du är förvirrad!

M: Hm?

jag: Du får liksom en liten rynka uppe vid… vänta nu.

M: Hm.

jag: Vad skall vi dra för slutsats av det här?

M: Att det är tur att vi har varandra?

jag: Någon att irritera, någon att förvirra?

M: Vad mer kan man begära?

 

And indeed. Vad mer kan man begära?

Som Agatha Christie plägar säga:

”An archaeologist is the best husband a woman can have. The older she gets the more interested he is in her.”

Aug 102014
 

Ibland kanske man vill göra något åt den vardagsgråa stämningen i hemmet, uppvakta sin älskade med en påminnelse om sin kärlek. Då kan det vara bra att ge en romantisk present.

Man får förstås se till att det är en lyxig och mysig present, som säger ”du är allt för mig”. Ni kanske tänker att min man inte är så lyxbenägen, men när det gäller romantiska presenter skall man inte spara på effekterna.

Om det inte är champagne, skall det vara något som har samma bubbliga lyckokänsla som champagne.

Det skall vara något som lyfter själen, något som får honom att få syn på sina drömmar igen, något som fyller honom med glädje. Något verkligt utsökt, som gör honom sådär jublande lycklig och nykär igen.

Och känner man varandra väl, behöver man inte leta särskilt länge efter en sådan gåva.

2014-08-08 21.24.34

Aug 032014
 

Horisonten ligger glödhet i solljuset. Alla gör saker hemmavid, barnen i form av sommarlovssaker, M och jag i form av husägarsaker. Jag sprintar in mot huset och möter M på yttertrappan. Han går sävligt, också mot vår dörr.

M: Välkommen till vår trapp, älskling.

jag: Ja, jo, visst, whatever. Vart skall du?

M: Öh… in…

jag: Jaså du. JASÅ du. Jaha. Jaja. In, säger du.

M: Eh, ja, jag tänkte gå…

jag: Du skall inte… sköta hönsen först?

M: Nä. Det har jag redan gjort.

jag: Eller måla något med Falu rödfärg?

M: Eh, nä, det har jag också redan gjort. Och nu tänkte jag —

jag: Ja?

M: Gå in ett tag.

jag: Jaså.

M: Ett LITET tag.

jag: Hur litet?

M: Ganska litet.

jag: Tänkte du… gå in i köket över huvud taget?

M: Eh…

jag: Behöver du fundera över det?

M: Jag försöker bara fundera på om ”Ja” eller ”Nej” är rätt svar här.

jag: Rätt svar är att man talar sanning.

M: Vad var frågan?

jag: Tänker du dig att gå in i vårt kök när du är inne i huset?

M: Nä, det tror jag inte att jag hade tänkt.

jag: Jaså. Jaså. JASÅ. Ja. Så. Är det så det är?

M: Borde jag gå in i köket?

jag: Så du menar att du har varit ute och jobbat med olika grejer och skall gå in i huset och INTE ALLS tänker gå in i köket?

M: Eh… jag KANSKE går in i köket.

jag. Kanske?

M: Eh… ja.

jag: Så du skulle inte säga att ”definitivt” vore ett bättre —

M: Älskling, det är jätteroligt att prata med dig, men  jag skulle vilja… gå på toa.

jag: TOA.

M: Mmm.

jag: Toan som ligger bredvid köket?

M: Jag… vet inte. Om du vill det.

jag: Du vet. Du VET vad jag vill.

M: OK. Den toan som du tycker. Men ganska snart.

jag: Jaså, du säger det?

M: Jepp.

jag: Men vet du vad jag säger då?

M: ”Varsågod, käre make, och gå på toa, om det nu är det du vill”?

jag: Eller så säger jag, medan jag ser dig djupt in i ögonen – (ser honom djupt in i ögonen) ”Jag förstår din lömska plan! Och säger Moahahahahaha!”

M: OK, jättebra, men nu vill jag —

jag: Jaja. Men jag har varnat dig. (M går in i huset och börjar ta av sig skorna, jag går efter) Vad gör du?

M: Tar av skorna.

jag: (triumferande) Eftersom?

M: Eftersom man skall ta av sig skorna när man går in i hus.

jag: Aha!

M: Något fel med det?

jag: Tja, det beror på hur man ser det. Du har ju dina arbetsskor. Med stålhätta. Och… knytsnörning. KNYTSNÖRNING. Mitt i sommaren….

M: Usch, ja, de är lite varma.

jag: Vet du vad jag hinner göra, eftersom jag har foppatofflor? (försvinner in i köket)

M: Nej… NEJ!

jag: (viftar med en flaska med kylskåpskallt vatten, vår sista)  Haha, försent!

M: Men…

jag: (dricker djupa klunkar) Allvarligt, tror du att du kan lura mig?

M: Denna gången trodde jag faktiskt det.

jag: Jag förstod vart du var på väg redan från början.

M: Jag hade inte en chans.

jag: Näpp.

M: Vet du vad?

jag: Nä.

M: Jag lade en flaska i FRYSEN innan jag gick ut. Den bör vara totalt iskall nu.

jag: (blir stående med flaskan i högsta hugg, M ler)

M: Schackmatt.

jag: Nu vet jag inte om jag skall lägga ifrån mig den här flaskan och sprinta mot frysen för att hinna få den ännu kallare, eller om den bara är en bluff, så att du skall få den här flaskan.

M: (ser klurig ut. Eller lurig. Eller finurlig. Eller opålitlig. Eller något lika lömskt.)

jag: Hmmmm……… äsch, jag har kallt vatten. Jag behöver inte FRYST vatten.

M: Fasen. Det var bara en bluff.

jag: Det var ett bra försök.

M: Fast det funkade inte.

jag: Nänänä, men det var ett bra trick.

M: Så bra att jag får smaka på vattnet?

jag: Så bra att vi snart kommer att börja tävla om vilken av oss som dricker upp den sista flaskan som varit i FRYSEN en stund. TIllräckligt länge för att bli TOTALT iskallt, utan att bli is.

M: Jag VET. Det var en bra idé. (tystnad medan jag dricker) Älskling? Du tycker inte att den där flaskan börjar bli väldigt tung? Du vill inte ställa ifrån dig den någonstans?

jag: Ha! Det finns vatten i kranen, vet du.

M: (tar vatten i kranen) Vem kom på idén med vattenflaskor i frysen?

jag: Vem gjorde nybörjarmisstaget att ha snörskor när vi bara har en vattenflaska kvar?

M: Vem unnar sin älskade fru att själv få dricka upp allt det iskalla vattnet och själv nöja sig med bara vanligt okylt kranvatten?

jag: Naah.

M: Alltså, inte jag. Jag bara undrade vem som gör så.

jag: Ah.

M: Och vet du, vi skulle kunna skaffa lite fler plastflaskor.

jag: Det vore ju inte riktigt lika roligt.

M: Jo, det vore det.

jag: Förstår du vad man kan lära sig av det här?

M: ”Träna så att du blir snabbare på att sprinta än din fru.”

jag: Hm. Jag tänkte mig en annan moral. ”Ha inte supersvåravtagbara (och för den delen också supervarma) snörskor på sommaren”.

M: Eller jag vet en annan som vi lär oss av det här.

jag: OK?

M: ”Lyssna aldrig på din fru när hon pratar”.

jag: En fullständigt urusel moral.

M: (tyst, men inte tillräckligt tyst) Eller världens bästa moral.

Apr 132014
 

Det är tyst hemma. För tyst.

jag: Vad tänker du på?

M: Inget.

jag: Det är ju omöjligt. Det går inte att tänka på ”inget”. Man måste tänka på något.

M: Mm.

En viss tystnad.

jag: Så vad tänker du på?

M: Inget.

jag: Men!

M: Det är så skönt att tänka på inget.

jag: Men det är OMÖJLIGT. Då måste man stänga av hjärnan.

M: Min hjärna tycker om att vara avstängd.

jag: Men hjärnan är ALDRIG avstängd.

En viss tystnad.

jag: Men hjärnan är ALDRIG avstängd.

M: Min hjärna är det.

jag: Men det går inte! Den måste tänka på något!

M: Men min hjärna måste inte det. Min hjärna kanske är extra bra.

jag: Den kanske tänker på något och bara inte berättar det för dig.

M: Så kan det vara! Min hjärna kanske bara inte kan kommunicera med resten av mig.

jag: Nej, så kan det inte vara. Hjärnan skall alltid kunna kommunicera med kroppen. Men… det är klart… den kanske inte alltid vill.

M: Eller så är det jag som inte vill kommunicera med min hjärna.

jag: SÅ är det antagligen!

M: Mm.

Viss tystnad.

jag: Är det här en sådan där liknelse?

M: Liknelse?

jag: Ja, du vet… sådär som när man säger ”en blomma” och egentligen pratar om sin älskade fru.

M: Mm.

jag: Så… är det en liknelse? Det där du sade? Du vet, så att jag är din hjärna och du är den som inte vill kommunicera med mig?

Viss tystnad.

Följd av ännu en tystnad.

Avlöst av ytterligare en tystnad.

jag: Hallå?

M: Jag försöker fundera ut om ”ja” eller ”nej” är det säkraste sättet att avsluta den här konversationen.

jag: Ah. Men om du inte vill prata, så gör det inget. Vi kan bara sitta tysta en liten stund.

M: En liten stund. OK. En liten stund. Det låter bra. En tyst liten stund.

jag: Ja.

En viss tystnad.

jag: Vad tänker du på?

En viss tystnad.

M: (kanske en liten, liten aning uppgivet) Dig, älskling. Jag tänker på dig.

jag: Åh. Romantiskt!

En viss tystnad.

M: Inte nödvändigtvis romantiskt.

Mar 122014
 

Jodå.

Så att.

Min mans stora mål för helgen är att det skall snöa.

Ja.

JA!

Han hoppas att det skall snöa på alla de små tussilagosarna och det lilla fina gräset och de små knopparna som vågat sticka upp i olika små rabatter.

Och.

Dessutom.

Han hoppas att det skall snöa i helgen för att annars får inte traktorn öva sig på att ploga snö.

Och det är ju jättebra att just traktorn får öva sig på att ploga snö, ifall det… ja, ni vet.

Skulle SNÖA.

Någon gång.

Så han hoppas att det skall snöa, ifall det skulle snöa någon gång.

Liksom.

Som sann logiker garvar jag åt honom och påpekar att det är mer filosofiskt korrekt – en stringentare logik – att helt enkelt, en gång för alla, hoppas att det inte snöar alls.

Och sedan kräver jag champagne och röda rosor som kompensation för den bristande logiska förmågan.

Någon himla ordning får det vara.

Om det ändå skulle snöa i helgen är det så klart hans fel. Då räcker inte champagne och rosor, inte ens röda. Då krävs det faktiskt en helt ny strumpsorteringsmöbel.

Mar 092014
 

Vid sänggåendet:

M: Vet du! Det är ju en jubileumsdag idag!

jag: Öh… har vi glömt något?

M: Ja!

jag: Du ljuger. Jag glömmer aldrig något viktigt!

M: Jo! Samma sak som vi glömde på den här dagen förra året!

jag: Eh…

M: Idag är det exakt ett år sedan vi sist glömde bort att fira vår förlovningsdag!

jag: Vår förlovningsdag…

M: Och ännu viktigare: Dagen då vi glömde fira den!

jag: Ah.

M: Jag tycker att vi skall fira det istället. Det känns lite mer som vi. Du vet. Vem som helst kan fira förlovningsdagar. Det krävs sann kärlek och hårt arbete för att glömma fira dem.

jag: Ah.

M: Så! Hur skall vi fira det?

jag: Eh…

M: Jag vet! Det finns så många sätt!

jag: På något sätt är det lite petimetrigt, tycker jag. Lite paragrafryttare sådär.

M: Vad?

jag: Att fira exakt den jämna årsdagen av att vi glömde. Det vore ännu mer vi att fira att det var ett år och sexton dagar sedan vi sist glömde bort att fira vår förlovningsdag.

M: Det är sant. Eller sjutton dagar.

jag: Så klart! För sjutton är ju ändå ett primtal. Lite mer wild and crazy sådär.

M: Perfekt!

jag: Så om… sjutton dagar då! Då firar vi!

M: Härligt!

jag: För vi kommer väl ihåg det?

M: Nej! Underbart va? Vi kommer att glömma det också!

jag: Ännu mer datum att fira!

M: Ännu mer datum att glömma att fira!

jag: Och alltså ännu mer firande av att vi glömde!

jag: Hela våra liv blir en enda fest!

M: En enda glömskefest!

jag: Underbart!

M: Perfekt!

H: (in från vänster) Vad pratar ni om?

jag: Eh… Vi pratar om, kan man väl säga, vilka fantastiska gener vi bär på. Och därmed, vilka superba egenskaper vi givit vidare till dig. 

H: Jaja… OK. Vem bryr sig?  Glöm det!

M: (lyckligt) Det har vi redan gjort!