Mar 012014
 

M: Dags att gå och titta på A:s teaterpjäs. Han skall berätta Bellmanshistorier och jag skall vara publik.

jag: Vänta!

M: (hejdar sig som en dödsdömd som  hör ordet ”benådad”) Så gärna.

jag: Tycker du att jag är fin i den här kavajen?

M: Ja. Ungefär.

jag: Un-ge-fär.

M: Ja, du vet. Någonstans mellan, säg,  ”vacker” och…

jag: Jag hoppas att dina två nästa ord är ”överjordisk skönhet”.

M: I så fall är de det.

jag: ”Ungefär.”

M: Det är ett bra ord.

jag: Typ som när jag skulle mata hönsen första gången och frågade om det var rätt så likt att mata katterna, och du svarade ”ungefär”.

M: Det är ju ungefär samma.

jag: Det var snarare ungefär detsamma som att vara en kristen som kastats till lejonen i det antika Rom.

M: Grekland.

jag: Jag är ganska säker på att det var Rom.

M: Ungefär.

jag: Mm. I alla fall så var det ett bättre ungefär till att ge hönsen mat. Man attackeras! Man är Moby Dick och de är kapten Ahab.

M: Äsch, du attackerades inte alls.

jag: Av vildsinta höns! Jo!

M: Bara nästan.

jag: Typ ”ungefär”.

M: Det är inte ett dugg värre än att ge katterna mat.

jag: Eh… jo.

M: Plötsligt känner jag hur mycket enklare det är att gå och lyssna på A:s Bellmanhistorier.

jag: Ha så kul. Glöm inte att skratta.

M: Det är nog inte så farligt. Jag behöver nog inte skriva mitt testamente, eller något sådant. Eller?

(pregnant tystnad)

jag: Nej, det är inte farligt. Det är som att lyssna på en riktig komiker.

M: Är det?

(tystnad medan M:s ögon vidgas, som av förståelse)

jag: Får jag?

M: Måste du?

jag: Öh, ja.

M: OK, då.

jag: Säg det igen då.

M: ”Är det? Är det som att lyssna till en vanlig komiker?”

jag: Tja. Ungefär. (tystnad) Så. Klart!

M: Jaja. Jag förtjänade väl det där.

jag: Ungefär.

Jan 302014
 

jag: Älskling.

M: Ah. Jag hör ”Älskling”-rösten. Så jag — går ut ett tag. Och — plogar. Och så kan du prata medan jag är ute.

jag: Så du bara tar för givet att jag skall skälla på mig för att jag säger ordet ”Älskling”.

M: Det är inte för att du säger ordet. Det är HUR du säger ordet.

jag: På ett trevligt och glatt sätt.

M: Det gör du ALDRIG annars.

jag: OK. Men nu råkade jag kanske känna mig lite trevlig och glad idag. Är det ett brott?

M: Nej.

jag: Är det otillbörligt?

M: Nej.

jag: Vad är det då?

M: I normalfallet betyder det att du kommer att skälla på mig.

jag: Jaså, minsann. Du tror att det är så himla lätt att tolka mig. Du tror att du alltid förstår mig. Du tror att du vet —

M: Får jag påpeka att det där låter ganska mycket som när du typiskt inledningsskäller.

jag: … Men!

M: Plogar. Jag går ut och plogar lite. Ifall det snöar i natt.

jag: Man kan inte ploga i förväg.

M: Men man kan ploga för att det är… för att… alltså, snälla. Jag kommer inte på något skäl att ploga annat än att du kommer att skälla på mig annars.

jag: Vad får dig att tro att jag inte skulle kunna skälla på dig medan du plogar?

M: Man måste ha speciella skyddshörlurar på sig när man kör traktor. 

jag: Mm.

M: Det skulle kunna funka.

jag: Mm.

M: OK. OK. Vad ville du, ”älskling”?

jag: Inget.

M: Inget?

jag: Inget alls.

M: Så du sade ”älskling” med älsklingsrösten utan att vilja skälla på mig?

jag: Typ.

M: OK.

jag: Bara för att…

M: Ja?

jag: För att liksom konstatera att…

M: (kanske möjligen lite uppgivet) Mm.

jag: För att jag tycker att…

M: Mm.

jag: (slungar en anklagelse som en blixt emot honom) Du skötte TVÄTTSTUGAN medan jag var sjuk!

M: Öh… ja.

jag: Men FÅR man det?

M: Öh… ja.

jag: Men allvarligt! Du tvättade ju MASSOR av vår tvätt.

M: Många fruar skulle bli glada.

jag: Men! Inte! Jag!

M: Åååh! Jag visste att du skulle bli arg.

jag: Och ändå gick du och gjorde det!

M: För att vi hade JÄTTEMYCKET tvätt.

jag: Och jag ÄLSKAR jättemycket tvätt.

M: OK, OK, OK.

jag: Vad?

M: Du har rätt.

jag: Va?

M: Jag VET att du älskar att tvätta.

jag: Älskar och älskar.

M: OK.”Är passionerat uppslukad och maniskt beroende av att tvätta” menar jag.

jag: Så skall det låta.

M: Och ändå tvättade jag.

jag: Ja! Varför?

M: Jag gjorde det för att jag är ondskefull och maniskt elak.

jag: Nej, det gjorde du inte.

M: Nej, det gjorde jag inte. Jag gjorde det för att vara snäll.

jag: Men VARFÖR?

M: För att det är så man gör om någon är sjuk. Man hjälper dem.

jag: Men VARFÖR?

M: För att… för att jag älskar dig och bryr mig om dig och vill ta hand om dig när du är sjuk.

jag: Men ALLVARLIGT!

M: Jag fattar inte hur detta är ett problem.

jag: Jaså?

M: Nej.

jag: Så du menar att när du är sjuk så får jag städa?

M: Va?

jag: Får jag det?

M: Va? NEJ.

jag: OK.

M: Det är klart att du inte får städa. Du har inte… städkörkort. Du vet inte hur man hanterar våra speciella rengöringsmedel. Du vet inte hur man…

jag: OK, nu kanske vi skall lugna ner oss lite här.

M: Jag skall aldrig bli sjuk igen!

jag: Och jag skall heller aldrig bli sjuk igen!

M: OK.

jag: OK.

M: Då säger vi så.

jag: Mm.

M: Nu går jag ut och plogar.

jag: För att…?

M: Va?

jag: Jag har ju skällt klart.

M: Ja.

jag: Och man kan inte ploga i förväg.

M: Men jag har redan DAMMSUGIT här inne.

jag: OK.

M: Jag letar liksom efter större utmaningar.

Jan 202014
 

Idag fick jag dig att skratta. Jag berättade en grej som barnen hade sagt till mig. Jag kommer inte ihåg den nu, ens. Jag kommer bara ihåg att du skrattade.

Och idag är det tretton år sedan jag fick dig att skratta för första gången.

Ja. Sådant glömmer man inte. Det var på vår första date, på restaurangen Los Mexicanos. Och visst hade du artigt lett åt ett flertal saker jag sagt, men vid huvudrätten kom det där skrattet som kom spontant, bubblande, oemotståndligt. Ja. Man minns när man får någon att verkligen skratta för första gången. Man minns det med hjärtat.

Man håller i det minnet som en dyrbar pärla. Man tar fram det, putsar det, bär det med stolthet som ett smycke. Det skrattet.

Så: Den bästa historien jag någonsin har berättat, den har jag berättat för dig.

Och jag vet, jag vet, vid det här laget har jag berättat den ganska många gånger för dig. Man hinner det på tretton år.

Vi satt kvar så länge att serveringspersonalen bad om att få gå hem, kommer du ihåg? Och inte vet jag om jag pratade mest, eller om du pratade mest, men det troligaste är väl att jag pratade mest. Jag brukar ju göra det.

Vad jag minns från den där kvällen är fascinationen. Hur världar öppnade sig framför oss, hur samtalet liksom var fullt av gardiner som drogs åt sidan och öppnade upp för utsikt över de mest spännande landskap. Hur vi upptäckte att vi liksom satt i olika slott och tittade på samma landskap. Fascinationen. Det vilsamma i det spännande.

Och sedan det där med den där historien, den som jag berättade för dig.

Och du skrattade.

Och landskapen öppnade sig framför oss på det mest förunderliga sätt. Framtidslandskapen. Allt vi skulle kunna göra tillsammans, allt som skulle kunna ske. Och visst är det möjligt att vi drömde mer om resor och upptäckter än tvätt och städning, men det var ju bara för att vi inte hade upptäckt hur roligt det är med tvätt och städning då.

Och jag vet att det är en väldigt märklig typ av sentimentalitet som hänger upp mig just på det där skrattet och den där historien. Inte vilka kläder vi hade, inte vad vi åt, inte filmen vi hade sett precis innan, utan historien som jag berättade och skrattet som du skrattade.

Men kanske var jag en historia som sökte ett skratt, och kanske var du ett skratt som sökte efter ett skäl att få skratta. Eller kanske var det något annat.

Men nu har det gått tretton år. Och den bästa historien jag någonsin har berättat, den har jag berättat för dig. Och den bästa historien jag har upplevt, den har jag upplevt med dig.

Vi tar väl tretton år till.

Jan 192014
 

M: Hon kommer aldrig att tycka att du är cool. 

jag: Det gör ont i hjärtat. Jag som är så himla cool.

M: Äsch. Det är vårt jobb att vara ocoola nu. Alla föräldrar måste vara det.

jag: (buttert) Det ingår inte i min naturliga grundpersonlighet att vara ocool.

M: Det finns två sorters ocoolhet: den man gör med flit och den som kommer när man försöker vara cool och inte är det. Gissa vilken som är värst.

jag: Du menar att jag bara skall resignera? 

M: Kanske. Du vet den där mössan du har?

jag: Den som jag inte får ha när jag hämtar henne på skolan?

M: Mm.

jag: Den som är så fin.

M: Jag tror att hon tycker att den… öh… passar den coolhetsgrad som hon upplever att du har. 

jag: Hm. Jaja. Jag fattar.

M: Ja.

jag: Det är ju deprimerande!

M: Tja.

jag: När hon är ur tonåren och jag får vara cool igen, så kommer jag att vara… 54 år. Och nio år utan träning…

M: Tja. När hon är ur tonåren fyller E 13.

jag: OK.. så… 61 år då.

M: Jag kommer att vara 64.

jag: Men. Du. Har. Inte. Samma. Problem. Som. Jag.

M: För att jag inte är ute efter att vara cool.

jag: Exakt!

M: ”Will you still need me, will you still feed me, when I’m 64”

jag: Antagligen. Men du glömmer den viktigare frågan: kommer jag att ha en cool mössa när du är 64?

M: Det är ju onekligen en stor och öppen fråga.

jag. Ja!

M: Men man kan alltid hoppas.

jag: Mm.

M: Du tycker inte att du lägger lite för stor vikt vid det här problemet?

jag: Det har faktiskt med COOLHET att göra!
M: (på exakt samma gång) Det har bara med coolhet att göra!

jag: Så! Superviktigt!

M: Du är medelålders nu. Lär dig leva med det!

jag: Jag vet att jag är medelålders. Jag är medelålders på ett coolt sätt.

M: Älskling, man kan inte det. Det går inte.

Lång tystnad.
Lång, isande tystnad.
Lång, isande, existentialistisk tystnad.

M: (försiktigt) Men om man kunde det, så skulle du vara den som var det.

jag: Too little, too late.

M: Nej, jag menar det! Du kanske kan vara ocool på det coola sättet.

jag: Finns det ett coolt sätt?

M: Ja! Sådär som du gör!

jag: Hurdå? Som jag gör? Vad menar du?

M: Det som du gör är ju alltid coolt. Så det sättet du är ocool på måste ju också vara coolt. Det är logiskt.

jag: Är det? Logiskt. Hmm.

M: Det är bara du som kan vara ocool med sådan ballhet i ocoolheten.

jag: På riktigt?

M: Ja! Allvarligt!

jag: Så när H skriker att jag är töntig, så är hon bara…

M: …obildad.

jag: Ah.

M: Men alla vi som vet, som förstår, som är… vad skall jag säga….

jag: Medelålders?

M: Nej! Som är duktiga på att uppfatta coolhet.

jag: Ni fattar, alltså.

M: Ja! Lita på oss. Vi vet vad vi snackar om.

jag: Så. Jag är lite cool ändå.

M: Och inte lite!

jag: OK. Juste.

M: Du ser. Jag uppskattar din coolhet.

jag: Tack. Jag älskar dig.

M: Och jag älskar dig.

jag: Så. Vad tycker du om min mössa?

M: (efter viss tystnad) Älskling. Jag tycker helt ärligt: Den passar den coolhetsgrad som jag uppfattar att du har.

jag: Åh! Tack!

M: Mm.

jag: … Eller?

DSC_3937

 

Äsch. Den coolhetsgrad han upplever att jag har måste ju vara: ”Väldigt, väldigt cool”. 

Jan 062014
 

jag: Det har gått sex dagar på det här året.

M:  Japp.

jag: Och hittills har bilen gått sönder.

M: Jepp.

jag: Och tvättmaskinen.

M: Och jag mår inte bra, jag heller.

jag: Alla våra hushållsapparater går åt helt enkelt.

M: Jag går inte direkt åt.

jag: Nej, ok. Du kanske… visar din sympati med våra olika hushållsredskap?

M: Va?! Är DAMMSUGAREN trasig?

jag: Öh… nej. Men jag utgår, av din reaktion att döma, ifrån att dina sympatier mest ligger hos den?

M: (lyriskt) En bra dammsugare är människans bästa vän.

jag: Trodde att det var hunden.

M: Jojo, hunden är bra och så, men bara på normala smulor. Helst köttsmulor. Men du vet.  När det kommer ner smulor emellan golvplattorn…

jag: OK. OK.

M: Det är underbart med dig.

jag: Ja, visst är det?

M: För jag kan alltid få dig att börja prata om våra olika städredskap! ALLTID!

jag: Öh… finns det något samtal någonsin som du inte har kunnat styra om till städrelaterat?

M: (lyckligt) Nej!

jag: Så det är alltså kanske inte på grund av mig som samtalen tar den där lyckliga vändningen?

M: Du menar… att det är underbart… med MIG?!

jag: Visst älskling.

Dec 282013
 

Min man har byggt en liten mur åt sig av dagens tidning och sitter bakom sin barrikad, i vår röda fåtölj, och låtsas att han inte finns.

Det är naturligtvis alldeles försent för sådana åtgärder.

Men det är svårt att prata med någon som låtsas att han inte finns, så jag kallar in en opartisk domare, som normalt håller på mig.

H: Vad var det som hände nu då?

M: Vadå, inget hände. E ville sitta i mitt knä. Är det fel? Jag frågar er: Är det fel?

H: Nej. Det låter mysigt.

jag: Ha!

H: Och sen?

jag: Och sen gjorde han bort sig så mycket att han försöker se ut som att han inte finns.

H: OK, mamma. Vi har fattat att du är arg. Pappa, vad hände sen?

M: Sedan klappade hon mig på hakan och sade att jag hade hår där.

H: Hm. Inte fel vad jag kan se.

jag: (ödesmättat) Ha! Ha!

H: Och…?

M: Och sedan förklarade jag om skägg. Om hur A och S också kommer att få hår i ansiktet när de blir stora.

H: Inte fel.

M: Och sedan sade hon:

jag: HA! HA! HA!

M: Och sedan sade hon:

jag: Hrrm!

M: Men vadå? Jag kan väl inte hjälpa det?!

jag. Det är där vi har skilda åsikter, min vän.

M: Men! Inte! Mitt! Fel!

jag: Hm.

H: Vad sade hon?

M:  Hon sade: ”Jag vill inte ha sådär sticksigt skägg som du har när jag blir stor, pappa.” (dramatisk paus, som sekunderna innan jorden går under)

H: Eh?

M: Ja.

H: Eh… vad är det för fel på det?

M: Inget. INGET alls.

H: Nej. Inte.

M: Du ser!

jag: Mm. Om man typ slutar berättelsen där.

M: Vad jag förstår slutar berättelsen där.

jag: För att du inte vill ta ditt ansvar!

M: Men vad skulle jag ha gjort?

jag: Du kunde ha snabbat dig och sagt typ ”Det slipper du ha för du är tjej” eller något.

M: Men! Jag hann inte!

H: Varför hann du inte?

M: Ingenting.

jag: Nähä.

H: Varför hann han inte?

jag: INGENTING.

H: Men vad är ni osams om då?

M: Vi är inte osams!

jag: Din far låtsas att han inte finns!

M: Det borde du uppskatta om du tycker att allt är mitt fel!

jag: Men!!!

H: Vad hände?

M: Hon sade alltså att hon inte ville ha sticksigt skägg som mitt.

H: Ja.

jag: Och så fortsatte hon: …

M: Du kan säga. Du var också där.

jag: Över min döda kropp.

H: Vad sade hon?

M: Jag bara sitter här och läser tidningen, jag.

jag: Gör du det.

H: Vad hände?

jag: Exakt. Vad HÄNDE?

M: (till H) Alltså inget. Du vet ju hur barn är.

H: Eh, ja, eftersom jag är ett barn.

M: Just ja.

H: Du kanske glömde för att jag typ är den enda vuxna i det här rummet just nu.

jag: Ha!

M: Jaja.

H: Kan ingen berätta vad som hände?

jag: Han kan. Om han fortfarande existerar.

M:  Hon sade ”Jag vill inte ha sådär sticksigt skägg som du har när jag blir stor, pappa.  (paus) Jag vill ha mjukt fint skägg, som mamma.”

jag: Inte! Roligt!

M: Och sedan råkade jag… få en hostattack bara. Och…

jag: Och garvade knäna av sig.

M: Inte! Hostade lite bara!

jag: Så nu sitter han bakom sin tidning och gömmer sig. Fegt, eller hur, H?

(tystnad)

jag: H?

M: H?

(H kommer tillbaka till vardagsrummet, bärande på tidningen Julia. Hon sätter sig i vår vinröda fåtölj med tidningen framför sig som en mur)

jag: H?

H: Jag finns inte, jag finns inte.

M: Exakt.

H: Bara en liten hostattack.

M: Det är så vi säger.

H: Lite sådär.

M: Tills stormen bedarrar.

jag: Det är inte JAG som inte existerar, det är NI. Jag hör varenda ord ni säger!

M: Va?

H: Mamma! Tala ur skägget!

Båda exploderar.

”Hostattack” säger de.

Jo, jag tackar.

Dec 232013
 

Vi har klätt granen.

Eller nåja. När jag säger ”vi” är det väl inte ”vi” så mycket som ”H”.

. Och när jag säger ”klätt” är det väl inte så mycket ”klätt” som ”belamrat”.

Och när jag säger ”granen”, tja… Det är tekniskt sett en gran. Inte en björk. Inte en alm. Det är en gran. Men det är inte en julgran.

Jag tror att det mest ekonomiska sättet att tala om vad det är för slags gran är att säga att vi har tagit den själv, på vår kulle. Med S:s ord om att även fula granar måste få bli julgranar ringande i huvudet. Och ofta har det blivit så med våra granar att vi för säkerhets skulle knyter en lina som hjälper till att hålla uppe granen. I år har vi två linor. En röd, en grön. Båda linorna är snyggare än själva granen.

Men det är dekorerat, det där trädet. Det kan man inte säga annat än.

Och E tycker att det är det vackraste träd som finns, som någonsin har funnits. Sådant värmer ett modershjärta. Gång på gång sade hon ”vi har den finaste julgranen, mamma!”

Den är faktiskt så fin, i hennes ögon, att den har fått den finaste komplimangen någonsin. Hennes låtsaskompis har nämligen en exakt likadan gran. Lika stor. Lika grön. Lika sticksig. Men fulare.

Och då skall vi veta att vad vi än möter och vad vi än har upplevt så har hennes låtsaskompis redan varit med om det. Fast bättre. Större. Vackrare. Ståtligare.

Men årets julgran hemma tilltalar en prinsessålderstreåring så mycket att inte ens hennes låtsaskompis gran är finare. Det är unheard of.

Jag berättade för M att jag tyckte att det var lite rörande. Han tittade på mig. Tittade på granen. Tittade på mig. Tittade på granen. Tittade bort från granen. Tittade på mig.

M: Du tycker att det är en komplimang att vår gran är finare än en fiktiv gran, tillhörande en fiktiv person?

jag: Ja!

Han tittar på mig igen. Tittar på granen. Tittar på mig.

M: Tja. Det sätter väl nivån liksom.

jag: Nivån?

M: Komplimangnivån. Jag kan inte tänka mig så många komplimanger som vår gran kan få i år. Men att den är snyggare än en påhittad gran kanske man kan tänka sig ändå. Om man nu vill säga något snällt.

Han tittar på granen igen, som om han vore hypnotiserad, som om han stirrar granen djuuuupt in i ögonen, och glömmer allt annat. Så rycks han ur transen, skakar på sig. Tittar på mig igen.

M: (med ett aningens dåsigt tonfall) Om man nu vill säga något snällt. (paus) Och. Om man vill säga något snällt och har en riktigt otäck fantasi. Då kan man säga så.

jag: Tja. Jag tycker det var fint iallafall. Hon är så glad.

M tittar på mig igen. Tittar mycket demonstrativt inte på granen. Tittar på mig. Stint. Och talar sålunda:

M: I sådana fall vill jag passa på att berätta att jag tycker att du är mycket snyggare än min fiktiva fru.

jag: Åh. Wow.

M: Än ALLA mina fiktiva fruar faktiskt.

Åh.

Wow.

Verkligen.

He HADN’T stopped Christmas from coming – IT CAME!
Somehow or other, it came just the same!

2013-12-22 23.45.54

 

Dec 182013
 

En av de bästa grejerna med julen är förväntan. Hur man kan sitta och glädja sig i förväg åt sådant som man vet skall hända. Idag började jag glädja mig på ett mycket tidigt stadium, bara åt ett ord jag hade skrivit i ett sms till M tidigare på dagen.

När M började prata med mig satt jag just och gladde mig i mitt innersta över detta ståtliga ord, och vad skulle komma att innebära.

M: Vad jag inte fattar är varför du vill ha en plattång i julklapp. Ditt hår är typ två centimeter långt.

jag: Jag vill inte ha en plattång i julklapp.

M: Varför säger du att du vill det då?

jag: Jag har inte sagt det. Jag har sagt att jag vill ha en krustång i julklapp.

M: (bildgooglar)

jag: Ser du?

M: Samma argument: varför? Ditt hår är två centimeter långt. Om du krusar det kommer det att bli fem millimeter långt. Och du kommer att bränna skallen.

jag: Va? Vad håller google på med egentligen nuförtiden?

M: (visar mig sin skärm)

jag: Det där är ju någon slags hårgrej! Google suger på kultur!

M: Google? Kultur?

jag: En krustång är en tång som man krusar örngottsband med.

M: Örngottsband.

jag: Ja.

M: Har örngott band?

jag: Kultur!

M: Alltså vi har inga band på våra örngott. Jag fattar inte ens varför man skall ha det. Om man vill sätta fast kudden runt sin hals? Om man vill bli strypt medan man sover?

jag: Gamla örngott har band, som man knyter igen öppningen med.

M: Såna!

jag: Japp.

M: Som man KRUSAR?

jag: Man måste ju inte krusa dem. Det är ingen lag eller så. Men alla riktiga husmödrar krusade sina band.

M: (väldigt väldigt långsamt) O.K.

jag: För att det blev så vackert då. Googla ”krusa örngottsband” istället så får du se.

M: (bildgooglar)

jag: Ser du? Visst är det vackert?

M: (avstår från att svara under en vältalig tystnad, griper sedan efter halmstrån) Men… vi har inga sådana örngott.

jag: Jodå! Vi har som jag har fått efter min mormor. De ligger i linneskåpet. (med det sorgsnaste tonfall jag kan åstadkomma) Okrusade.

M: Okrusade.

jag: Stackars små örngott. Jag trodde att du visste det. Jag trodde att du bara respekterade att de inte ville visa sig ute bland folk i sitt okrusade tillstånd.

M: De… de har känslor, alltså, sådana där gamla örngott?

jag: Alla örngott har väl känslor.

M: O. K. Men alltså. (drar efter andan på samma sätt som man drar efter andan om man har väldigt goda skäl att dra efter andan, en slags uppgivenhet och allmän livströtthet ger sig tillkänna i en sådan inandning. Dessutom finns det som en liten touch av tankarna ”vem gifte jag mig med egentligen?” och ”jag kan inte tro att jag sitter och har ett samtal om att krusa örngottsband” och ”vem bryr sig” som är väldigt trevlig att iaktta. Förutom allt detta innehåller också ande-dragandet en slags litet, pyttelitet faktiskt, skratt.) Alltså. Alltså.

jag: Ja?

M: Vill du verkligen ha en manick som du kan krusa örngottsband med i julklapp?

jag: Nä.

M: Öh…

jag: Allvarligt. Krusa örngottsband?

M: Men…

jag: Men jag skrev det i ett sms till dig idag menar du?

M: Ja.

jag: Ja, jag vet.

M: För att…?

jag: Det är lite svårt att förklara.

M: Försök.

jag: Tja. För att julen är förväntningarnas tid.

M: Eh…

jag: och jag satt och förväntade mig att vi skulle ha det här samtalet!

M: Mm.

jag: Och jag liksom gladde mig i förväg åt det.

M: Du… tänkte dig att vi skulle prata ungefär så här?

jag: Ja! Och framför allt var det en sak jag såg fram emot.

M: Törs jag fråga?

jag. Att få höra den där inandningen du gjorde när du trodde att jag ville krusa våra örngottsband. Den inandningen. Den var så underbar på något sätt. Så mycket du. Så mycket jag. Så mycket – vårt förhållande. Jag längtade efter den inandningen.

M: (skakar uppgivet på huvudet)

jag: Det var roligt!

M: Nej.

jag: Jo!

M: Du lurade mig.

jag: Men för en god sak.

M: För att lyssna på en inandning?

jag: Och inte vilken inandning som helst!

M: Jaja.

jag: Jag älskar dig.

M: Mm.

jag: Och dina inandningar.

M: Då kanske den inandningen kan bli din julklapp i år.

jag: (drar efter andan) Ajajajaj.

M: (uppskattande) Ooo! Den inandningen! Den var fin den!

jag: Du ser!

”That’s a noise,” grinned the Grinch, ”that I simply must hear!”
So he paused. And the Grinch put a hand to his ear.

Dec 172013
 

Ringer hem till M som är ensam med barnen.

jag: Hur går det?

M: (verkligen väldigt nöjt) Jag fick dem att gråta!

jag: O… K… för att…

M: Gissa!

jag: Du tvingade dem att städa?

M: Jag skulle tvinga barnen att städa lika mycket som du skulle tvinga barnen att köra bil.

jag: Eh… barn skulle inte klara att köra… ah. OK.

M: De kan inte köra bil och de kan inte skura golv. En del saker måste man vara myndig för att klara av.

jag: (känner på mig att det kan bli en väldigt lång utläggning så återvänder till grundämnet aningen skyndsamt) OK. Så varför grät de? Blev de tillplattade av din retoriska förmåga?

M: Nej, så klart inte! De grät… (dramatisk paus) för att jag hade köpt glass till dem.

(ännu mer dramatisk paus)

M: OCH inte ätit upp varenda glass själv på vägen hem från affären!

jag: Ah.

M: Världens bästa pappa, liksom.

jag: Mm.

M: Ovanligt omtänksam!

jag: Mm.

M: De GRÄT.

jag: Av rördhet.

M: Ja! Erkänn att du gråter lite själv!

jag: Mm.

M: Av rördhet.

jag: Hm. Don’t push it.

Their mouths will hang open a minute or two.
The the Whos down in Who-ville will all cry boo-hoo.

Dec 152013
 

Ja, jag ligger möjligen efter lite grann med bloggen. Förlåt. Men vi har haft städhelg. Och ni vet ju hur det blir.

Det är väldigt bra om man städar inför julen, nämligen, så att inte alla de där tomtarna skall behöva jobba ihjäl sig när de dyker upp i stugan. Jag menar, de har ju också mycket med all gröt att äta och allt det där jobbiga jobbet med att stå och se dekorativa ut och sådana grejer. De hinner tydligen inte städa i år heller.

Så det har vi gjort.

Varenda matta har tagits ut och piskats och varenda bokhylla har blivit rengjord under. Vårt piano står nu och gläder sig åt att det inte bara är skinande rent på alla sina ytor utan att även kanten på listen bakom pianot är helt – på molekylnivå –  fri från damm.

Vår diskmaskin är grundligt dammad. På ovansidan. Du vet, den där sidan på diskmaskinen som är längst upp på diskmaskinen men instucken under diskbänken, som man aldrig ser. Den är dammad nu.

Och just ja, M lyfte upp tvättmaskinen och dammsög under den. Med flera av dammsugarens olika små attiraljer.

Min uppgift var den gamla vanliga:  att hålla mig ur vägen och låta ”dem som vill och kan städa städa”.

Och jag måste säga att jag lyckades väldigt bra med min uppgift. Barnen också. Vi är väldigt, väldigt bra på att inte städa. Såg tre Harry Potter-filmer på två språk. Det var kul.

Så man kan säga att alla är väldigt nöjda nu.

Och upplandsmyllan ner till frostfritt djup under vårt garage är genomgrävd och desinficerad och pedantiskt putsad, sandkorn för sandkorn. Jodå. Och om just den lilla detaljen kanske eventuellt inte skulle vara alldeles totalt bokstavligen genomsann,  så känns den iallafall väldigt sann.

Then the last thing he took was the log for their fire.
On their walls he left nothing but hooks, and some wire.