M: Dags att gå och titta på A:s teaterpjäs. Han skall berätta Bellmanshistorier och jag skall vara publik.

jag: Vänta!

M: (hejdar sig som en dödsdömd som  hör ordet ”benådad”) Så gärna.

jag: Tycker du att jag är fin i den här kavajen?

M: Ja. Ungefär.

jag: Un-ge-fär.

M: Ja, du vet. Någonstans mellan, säg,  ”vacker” och…

jag: Jag hoppas att dina två nästa ord är ”överjordisk skönhet”.

M: I så fall är de det.

jag: ”Ungefär.”

M: Det är ett bra ord.

jag: Typ som när jag skulle mata hönsen första gången och frågade om det var rätt så likt att mata katterna, och du svarade ”ungefär”.

M: Det är ju ungefär samma.

jag: Det var snarare ungefär detsamma som att vara en kristen som kastats till lejonen i det antika Rom.

M: Grekland.

jag: Jag är ganska säker på att det var Rom.

M: Ungefär.

jag: Mm. I alla fall så var det ett bättre ungefär till att ge hönsen mat. Man attackeras! Man är Moby Dick och de är kapten Ahab.

M: Äsch, du attackerades inte alls.

jag: Av vildsinta höns! Jo!

M: Bara nästan.

jag: Typ ”ungefär”.

M: Det är inte ett dugg värre än att ge katterna mat.

jag: Eh… jo.

M: Plötsligt känner jag hur mycket enklare det är att gå och lyssna på A:s Bellmanhistorier.

jag: Ha så kul. Glöm inte att skratta.

M: Det är nog inte så farligt. Jag behöver nog inte skriva mitt testamente, eller något sådant. Eller?

(pregnant tystnad)

jag: Nej, det är inte farligt. Det är som att lyssna på en riktig komiker.

M: Är det?

(tystnad medan M:s ögon vidgas, som av förståelse)

jag: Får jag?

M: Måste du?

jag: Öh, ja.

M: OK, då.

jag: Säg det igen då.

M: ”Är det? Är det som att lyssna till en vanlig komiker?”

jag: Tja. Ungefär. (tystnad) Så. Klart!

M: Jaja. Jag förtjänade väl det där.

jag: Ungefär.