Maj 102015
 

Första gången jag såg min man bära en höna, visste jag att jag skulle gifta mig med honom.

Vi hade känt varandra i några veckor och han hade, enligt min åsikt, allt. Han hade humor. Han hade integritet. Han hade höns.  Hur skulle man kunna förbättra ett sådant koncept?

Det fanns ett sätt: han skulle kunna bära in hönsen på kvällen. Första gången man ser en man med en höna under armen, vet man om man kommer att gifta sig med honom eller ej. Det beror förstås delvis på ens sinne för humor, men om man har det specifika sinne för humor som accepterar män som bär höns, då beror det framför allt på mannens attityd till hönan han bär.

Så. För tretton år sedan, ungefär, såg jag en man bära in en höna i hönsgården för att det var kväll, och sedan dess har jag gift mig med honom, fått fem barn med honom, och skaffat nya höns med honom.

Och igår var det dags för alla hönsen att flytta till ladugården. De har tidigare bott i mjölkrummet, men nu behövde de större och bättre lokaler, mer välplanerade och med en faktiskt helt ultimat och mastodontisk utegård. Och allt var byggt, och stängslat, och förberett, och det enda som saknades i hönsgården var själva hönsen.

Att flytta höns är lite som att bära höns, fast mer komplicerat, eftersom de är flera (höns är varma anhängare av alla typer av gruppmentalitet och masspsykos) och dessutom skall ut genom en dörr och in genom två till. Följaktligen var barnen med och hjälpte till, eller, i E:s fall: ”hjälpte till”, för hon sprang som den yraste av höns.

Höns springer nämligen, när man jagar dem. De vet inte varför alla springer, men förmodligen är det något farligt, så flocken sätter iväg, medan tupparna häver upp alla varningsrop de kan. Att fånga in flyende höns kan göras på många olika sätt, alla lika fascinerande.

Han bar en höna som man bär en trilskande femåring.

Han log milt när en tupp som släpptes ner bland kutterspånen i nya hönsboet gol glatt och förkunnade för sin omvärld att hela den här flytten var hans egen utmärkta idé, lite sådär som nioåringar kan göra.

Han uppmuntrade och lockade en tioårs-trulig tupp.

Han resonerade förtroligt med den sista hönan, som vägrade att göra som vi ville. Helst ville hon, som elvaåringar i allmänhet, sitta i sitt rum med hörlurar på och skriva fan fiction, och förresten var inte det här hennes idé och varför skulle hon behöva lida för att alla andra var dumma i huvudet. Han gick ner på huk och förklarade för henne att hon – eftersom hon motstått alla försök att bli infångad – faktiskt vunnit Hungerspelen 2015. Hon blev så paff att hon blev inburen av bara farten.

Och M och jag tittade också på varandra. Och kanske log vi lite, och kanske blinkade vi lite mot varandra, som en sömnig höna och en trött tupp.

För åren går, och många höns har blivit burna genom natten. Ett och annat barn också. Och någonstans i allt detta bärande lär man känna den som bär med en.

Och egentligen kanske man kan säga att alltihop handlar om vilken humor man har.

För jag är en kvinna som har den sortens humor som innebär att jag gifter mig med en man som bär höns.
Och min man har den sortens humor som innebär att han kan bära en höna utan att ge avkall på hennes värdighet.

Och på den lilla gården i åkerkanten i Hjälsta möts de tre: Humor, integritet och höns. 2015-05-10 15.48.20

Maj 052015
 

Det finns många olika sorters tystnad i ett äktenskap. Efter ett tag lär man sig att tolka dem.

Den spända förväntan inför om den andra skall lägga märke till något nytt, spännande som man har gjort. Den trivsamma tystnaden att sitta försänkt i varsin bok, medveten att den andra finns där, en armslängd bort, om man vill något. Den lugna söndagsmorgontystnaden, när man omtänksamt rör sig försiktigt i huset för att inte väcka den äkta hälft som sover, medan den i sin tur rör sig omtänksamt och smygande i en annan del av huset för att den tror att man själv ligger och sover, och inte vill störa. Den något spända ”skall jag låtsas att jag kommer ihåg att det är du”-tystnaden som uppstår vid diskmaskinen när ingen kommer ihåg vems tur det är att plocka ur den.

Och så finns det den väldigt specifika, finkalibrerade dubbeltystnaden som uppstod i våran bil idag.

Idag kom M och hämtade mig vid bussen, för jag hade varit bortrest över natt. Och jag frågade hur det hade varit hemma och då blev det så där tyst. Så där finkalibrerat tyst. Sådär dubbeltyst.

Jag tänkte tillbaka, på vad som hade hänt precis innan jag åkte. På hur jag hade glatt mig åt att lämna hemmet lite extra, eftersom ungarna drivit mig, M, hönsen och hela västvärlden till vansinne med sina eviga ”Guld och gröna skogar”-sjunganden. Hur jag, precis innan jag åkte, i ett desperat att få dem att sjunga något annat – vad som helst annat – upplyst dem om att Hasse ”Kvinnaböske” Andersson hade gjort fler kända låtar och att det stod dem fritt att spotifya sig fram till nya, alternativa musikupplevelser.

Och sedan hade jag åkt hemifrån.
Bara sådär. Glatt och lyckligt, utan ett orosmoln.
Bekymmersfri och fågelfri och —

Och då hade – vänta lite nu här. Jag lyssnade lite extra koncentrerat på tystnaden. Jo. Jag tog inte fel. Det var en kränkt tystnad. Det var en tystnad som lyste av ”noli me tangere”. Den sortens tystnad som inte bara uppstår utan skapas.

Och så tänkte jag lite mer på Hasse ”Kvinnaböske” Andersson, mannen som lovar inte bara guld och gröna skogar utan att även jyckar skall få medföras in i evigheten. Och då insåg jag att den tystnad jag upplevde var den plågade, intensiva, medvetna tystnaden hos en man som sedan jag for iväg har lyssnat till barn som entusiastiskt och with malice aforethought framför, om och om igen, ”Änglahund”.

Det var den sortens tystnad som endast finns i bilar där en far finner sig längta tillbaka till den oskuldsfulla tid när barnen endast torterade en genom att upprepa ”Guld och gröna skogar” i oändligheten. Den sortens tystnad som liksom minns lyckligare tider, och nu våndas över att de inte uppskattades efter förtjänst. Den sortens tystnad som en förstående fru bäst bryter genom att lägga sin hand på makens arm och milt säga:

-Var det väldigt plågsamt?
-De sjöng den på dialekter! FYRA dialekter! SAMTIDIGT.
-Det… låter plågsamt.
-Får man ta hunden med sig in i himlen – på DALMÅL.
-Det måste ha varit…

Det finns många sorters tystnad i ett äktenskap. Efter ett tag lär man sig att tolka dem.

Finkalibrerad dubbeltystnad i en bil en tisdagseftermiddag betyder att mannen är upprörd över att jag lärde dem att lyssna och upprepa nya Kvinnaböske-inspirerade musikutbrott och sedan for iväg utan att ta ansvar för detta.

Men det är en dubbeltystnad, för den är inte bara kränkt utan också fylld av den lättjefulla eufori som bara den upplever som sitter i en bil med en person som inte sjunger Änglahund. Eller Guld och gröna skogar.

Det finns många olika sorters tystnad i ett äktenskap. Efter ett tag lär man sig att tolka dem.

Så när vi stannade bilen och jag gick ur så sade min man med sprucken röst ”Tack.”

Och det var inte ett tack för att jag lärt barnen att uppsöka alternativa Kvinnaböskevisor. Det var ett tack för att han känner mig, vet hurudan jag är och med vilken utomordentlig ansträngning jag lyckades låta bli att vissla fram ett litet Kvinnaböskepotpourri.

Det finns många olika sorters tystnad i ett äktenskap. Men när man lärt sig att tolka dem, så kan man lära sig att älska dem.

Apr 252015
 

jag: (försöker förklara en oerhört komplicerad grej som hände på affären idag. Utan att gå in på alla detaljer så handlar det om vinäger, värmeljus och den mänskliga rättigheten att få köra sin varuvagn på det sätt som bäst uttrycker ens personlighet) … Lyssnar du?

M: (omedelbart) Javisst, älskling. Klart jag lyssnar.

jag: På mig? Eller är det här en sådan där gång när du mest lyssnar på din inre röst som säger åt dig att göra något vettigare av din tid än att höra på när din fru beskriver detaljerna i sin dag?

M: Eh… min inre röst är faktiskt väldigt tillmötesgående.

jag: Din inre röst är min värsta rival.

M: Fast det är ju egentligen något väldigt bra.

jag: För att….

M: Min inre röst är inte alls sexig.

jag: Och det är bra för att….

M: För att det är inte så mycket till rival då.

jag: Så jag skall vara glad och tacksam för att min värsta rival kommer inifrån din hjärna och inte tilltalar dig på det fysiska planet?

M: Det är väl en självklar sak att vara glad över?

jag: Jag vet inte. Det känns fel på ganska många plan. För det första att din hjärna är mer attraktiv än vad jag är, för det andra att den tydligen inte är så attraktiv alls, men ändå bättre än jag. Jag gillar inte din inre röst.

M: Min inre röst kan faktiskt bli lite sårad av sånt.

jag: Din inre röst kan gott vara lite kränkt tycker jag. Den är inte så schysst själv.

M: Fast den gillar när du drar skämt.

jag: Gör den?

M: Det där skämtet du drog om Fredrik Lindström häromdagen, det gillade min inre röst. Den skrattade halva natten.

jag: Så vadå, nu skall jag börja gilla din inre röst?

M: Det var faktiskt min inre röst som först viskade till mig om hur underbar du är.

jag: Jahaja.

M: Och den gillar också din klädstil. Jättemycket.

jag: Hmm….

M: Den är faktiskt vägledande i ganska många frågor.

jag: Till exempel när det gäller om du skall lyssna på vad jag berättar eller inte.

M: Men det är bara det att min inre röst har så lätt att bli uttråkad.

jag: Minsann.

M: Den gillar liksom roliga saker. När det händer grejer. Det är en sådan där röst som liksom — vänta lite. Det där var inte så smart sagt, va?

jag: Att din inre röst blev uttråkad?

M: Exakt. Det var dumt sagt.

jag: Ett misstag, definitivt.

M: För jag antydde att du kunde tolkas som — tråkig.

jag: Ett stort misstag.

M: Just när jag försökte få dig att bli kompis med min inre röst.

jag: Mmm.

M: Nu kan ni väl aldrig bli vänner.

jag: Tja. Din inre röst påpekade vad bra jag var när vi träffades, skrattar åt mina skämt och gillar min klädstil.

M: Bra egenskaper va?

jag: Ja… jag undrar lite vad din inre röst tycker om när du pratar väldigt länge.

M: Jag vet inte. Det är lite svårt att lyssna på sin inre röst när man samtidigt pratar om städning själv. Städningen överskuggar liksom.

jag: Jag tror att din inre röst skriker ”Nåd! Nåd!”

M: Det kan vara så. Jag trodde liksom att det var min inre själ som försökte låta som en dammsugare, men det kan ha varit min inre röst som skrek ”Nåd! Nåd!”.

jag: Hm. Det här betyder att din inre röst gillar mig, min klädstil, mina skämt, men inte har tålamod med långa utläggningar.

M: Inte ens mina egna långa utläggningar!

jag: Hm.

M: Vad tänker du på?

jag: Jag börjar fundera på om det där inre susande ljudet jag hörde när jag berättade om det där med vinägern för dig var min inre röst som skrek ”Nåd! Nåd!”.

M: Du menar att….

jag: Ingen av våra inre röster vill lyssna på någon av oss!

M: Wow!

jag: Djupet i dig är djupet i mig!

M: Vi är verkligen som gjorda för varandra!

jag: Våra inre röster har bevisat det.

Mar 092015
 

Det finns, om man nu skall vara riktigt petimetrig, två sorters män.

Den ena sorten består av de män som faktiskt blir en liten, liten, liten aning sårade om de får en present som inte består av rediga, riktiga städredskap.

Den andra sorten består av de män som jag inte är gift med.

 

Och hur mycket jag än funderar finns det nästan inget mer jag behöver veta om män än så. Och det tycker jag är sagolikt vackert, på gränsen till romantiskt.

 

Grattis på den fjortonåriga förlovningsdagen, älskling. Iallafall. Ändå.

dammsugare_3

 

Nästa gång skall jag inte skämta, älskling. 

 

Feb 252015
 

När jag går hemifrån på morgonen så möter jag M:s blick. Och det är en på förhand slagen blick. En blick som är besviken på det hafsverk som är livet. En grådaskig, liksom livlös blick. En blick som liksom levat hårt och länge och känner av det.

Nej. Nu vet jag.

Den här sorten: En blick sådan som man kanske får när man skall klaga på en IKEA-byggsats och vet på förhand att det är man själv som har slarvat bort både innehållsbeskrivningen och ide där långa skruvarna som behövs i steg 3, och slängt insexnyckeln i metallskrotet för att man vill visa den vem som bestämmer, och sedan blev arg på riktigt och LIMMADE ihop två brädor som inte alls skall sitta ihop, och man är övertygad om att det syns på en så man har förberett en vattentät historia som man vet att de kommer att genomskåda och ändå vara så snälla mot en. Den sortens blick. Det är ett exempel bara, inget som verkligen har hänt mig eller så. Du vet. Ett exempel.

Iallafall var det en sådan blick jag fick av M imorse. Och jag vet varför.

Det var nämligen han som skulle vabba med E idag.  Och E är inte sjuk, och inte frisk. Hon är faktiskt precis på det där stadiet mellan friskhet och sjukdom som gör att det som hon helst av allt vill göra är att sitta och titta på Frost hundra gånger. I sin faders knä.

Exakt. Ni fattar blicken.

Jag tänker på honom med visst medlidande, medan jag stänger dörren hör jag inledningstonerna, ser jag för min inre syn hur Disneyslottets profil kommer fram på skärmen. Och så åker jag. Och lämnar dem.

Och då och då under min arbetsdag skänker jag dem en tanke, en tanke var, som ett slags tankekomplex. Det var en slags kombination av lyckoönskningar till E och medlidande med M, lite som den typen av tankar som en annan IKEA-anställd som kommer ut i kassan precis samtidigt som du står där med din falska historia och dina hoplimmade brädor och stammar får när den tänker på hur synd det är om kollegan men hur otroligt roligt det kommer att bli på kollegan att härma dig och er interaktion på personalfesten på kvällen.

Och så ringer M. Och jag anstränger mig för att plocka fram mitt mest medlidsamma tonfall, när han avslöjar att jo, de har tittat på filmen hela dagen. Men det var helt ok, för dvd-spelaren hade hakat upp sig så de kunde bara titta på den på engelska eller finska. ”Och den engelska är JÄTTEMYCKET bättre än den finska! Nu skall vi testa med tysk textning!”

Och jag tänker att min man har en säregen förmåga att hitta något vackert även i den gråaste av vardagar, en ljuspunkt mitt i den mörkaste vinter. Och jag får varma känslor för honom, så där som man får exempelvis för en IKEA-tjänsteman som ler fullständigt utan ironi, låtsas som att hen inte ser ens rodnad och skam, och säger ”måste ha varit produktionsfel. Vi ordnar en ersättning.” och skickar med två extra insexnycklar ”ifall de skulle komma bort”. Riktigt varma känslor med andra ord.  Så jag säger det till honom, att jag uppskattar hans förmåga att hitta det fina.

Och han svarar ”Some people are worth melting for.”

Men han sade det inte på finska iallafall.

 

 

2015-02-20 16.33.44Let it go. På allvar: Let. It. Go. 

Feb 022015
 

2015-01-28 20.14.49En extremt uppmärksam fru.  Eller nåt.

M: Älskling, jag har funderat ganska länge på en grej. Kan vi prata? Det är rätt så vikti-

jag: Mmm.

M: Jo, det är det här som vi nämnde förut om ba-

jag: Mmmm, visst.

M: Det rör det här med – lyssnar du på mig?

jag: O, ja, älskling. Jag håller med.

M: Vad… vad håller du med om?

jag: Håller med… Jag håller med.. eh… dig.

M: I allt?

jag: Mmm.

M: OK. OK. Jo, det var det här med… älskling?

jag: Ja visst. Verkligen.

M: Jag har förresten gift om mig med en grekisk jaktgudinna och vi har planer på att flytta till Mesopotamien och framleva resten av våra liv som schamaner, med rakade huvuden, gröna läpptatueringar och guldparaplyer som vi dansar chacha med, på fredagar, vid lunchtid, under regnperioden. (paus)

jag: Mmmm.

M: Du…

jag: Va?! ALLVARLIGT! Nääää! Det här är…

M: Eh…

jag: Nu får det vara nog!

M: … O… K…

jag: Hej!

M: …. Hej.

jag: Vad gör du här?

M: Jag… bor här.

jag: Well, I know. Men jag menar, ville du något eller?

M: Jag har stått här i ungefär tio minuter och försökt få din uppmärksamhet.

jag: Ah. OK.

M: Men du verkade lite upptagen.

jag: Jag… läste en bok.

M: OK.

jag: Den var… rätt engagerande.

M: Jag förstår det.

jag: En av H:s böcker faktiskt.

M: Få se?

jag: Visst. Den var rätt bra faktiskt. Haha, ja, det kanske du märkte om du försökte prata med mig i tio minuter innan jag reagerade! Men du borde läsa den, den är väldigt fängslande. Bara man läser de tre första sidorna så är man helt fast i berätt-

M: Mmm. Absolut. Mmmm. (bläddrar)

Och sålunda skördade de dramaturgiska excesserna i Hungerspelen ännu ett medelålders offer.

 

Dec 152014
 

2014-12-13 14.41.58

A och hans game face.

Jag har varit med grabbarna på jujutsutävling (det gick riktigt bra för dem) och jag har fått liksom lite blodad tand. M sitter och läser tidningen som han brukar göra när jag berättar mina nya briljanta idéer för honom.

jag: Jag tror faktiskt att jag skulle kunna bli väldigt bra på ju-jutsu.

M: Mmm.

jag: YTTERST bra. Om jag, du vet, höll på med det.

M: Mmm.

jag: Jag har liksom stor fallenhet för det, tror jag.

M: Stor fallenhet för att brotta omkull folk och puckla på dem?

jag: Ja! Eller liksom, typ. Stor fallenhet för att… öhmm… använda min mentala styrka mot mina fiender.

M: Aha! Just det. Den fallenheten, ja.

jag: Och kanske… har jag ett bra game face.

M: Få se.

jag: (visar upp mitt game face, ser extremt hård och farlig ut)

M: Mmm. Så där såg du ut på vår första date.

jag: Gjorde jag?

M: Lite så ja. Lite romantisk och rar och oskuldsfull sådär.

jag: Va?! Nej, hård och farlig! (visar igen)

M: Ah. Aha. Just det. Ja. Så var det. Hård och farlig. Just det. Nu ser jag.

jag: Såg jag ut sådan på vår första date?

M: Eh, typ sådär, ja. Lite drömsk och romantisk och — eller jag menar (möter min blick) … ja. Jättehård och superfarlig.

jag: Och ändå föll du för mig?

M: (mumlar något som jag inte riktigt hör men som jag väljer att tolka som: Just det.)

jag: Just det.

M: Och nu tror du alltså att du skulle kunna bli ju-jutsu-drottning?

jag: Exakt! Vill du testa?

M: Testa att brottas med dig?

jag: Nej, testa på ett liv när jag är ju-jutsu-drottning! TItta här är min farliga ansikte, mitt game face.

M: Ah. Just det. OK. Vi kan testa det. Hur skall vi göra då?

jag: Eh. Jag är ju liksom bäst, och du… går omkring och.. tja, hejar på mig.

M: Det låter verkligen JÄTTEKUL, älskling.

jag: Visst gör det? Nu börjar vi.

M: Då får du väl börja träna då.

jag: Japp! (gör mitt game face) Kolla!

M: Jag tänkte mer på att träna på själva ju-jutsun.

jag: Just ja, den ja. Ja, den kanske… kanske jag skulle träna lite på.

M: Eller?

jag: Jag tänkte att jag mest kunde träna min mentala överlägsenhet.

M: OK.

jag: Du tänkte att jag kunde träna själva jujutsugrejset?

M: En konservativ falang inom ju-jutsun tycker ju att sådant är rätt viktigt.

jag: Men det behöver man inte om man är tillräckligt skrämmande från början.

M: Tja, du är ju rätt skrämmande från början, det måste jag erkänna.

jag. I KNOW! Och även hela tiden, faktiskt.

M: Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

jag: Så jag tror jag klarar mig rätt bra på det.

M: Ja, älskling.

jag: Jag känner mig tveksam till det där andra du sade, om att träna på själva sporten.

M: Varför?

jag. Det verkar så… jobbigt.

M: Älskling.

jag: Ja?

M: Menar du att du tycker att den sport av alla sporter i hela världen som är den sport där man mest ligger ner på golvet – på en mjuk matta på golvet –  är för jobbig för dig?

jag: Eh.. ja.

M: Mhmm.

jag: Tänker du stötta mig?

M: Du menar om jag tänker stötta dig i ett försök att bemästra en sport som du är för lat för att utföra, och vinna enbart med hjälp av ditt ansiktsuttryck?

jag: Ja.

M: Älskling, jag kommer att sitta där varenda gång du tävlar. Med popcorn.

jag: Härligt. (paus) Eh… du menar att du kommer att stötta mig, alltså?

M: (mumlar något som jag inte hör men väljer att tolka som: Just det)

jag: Så du tycker alltså att mitt game face ser sött och romantiskt ut?

M: Jag tycker att.. ditt ansikte… alltså jag menar, det är klart att du kan se ut…

jag: Sött och gulligt och lite romantiskt.

M: Tja.

jag: Det måste ju betyda att du… typ… ser de dolda djupen bakom fasaden som jag visar upp.

M: Mmm. För det enda andra alternativet är ju att det betyder att du har dålig självinsikt.

jag: Så med andra ord måste det betyda att du ser mina dolda djup.

M: Ja.

jag: och därmed inte ser mig som skrämmande alls.

M: Det vet jag inte om jag köper som argumentation.

 

Fredrik Backman vet förstås, som alltid, hur man uttrycker det:
Jag ser inte min kropp som osmidig, jag ser den som någon som utövar civil olydnad mot tyngdlagen. 

 

Aug 032014
 

Horisonten ligger glödhet i solljuset. Alla gör saker hemmavid, barnen i form av sommarlovssaker, M och jag i form av husägarsaker. Jag sprintar in mot huset och möter M på yttertrappan. Han går sävligt, också mot vår dörr.

M: Välkommen till vår trapp, älskling.

jag: Ja, jo, visst, whatever. Vart skall du?

M: Öh… in…

jag: Jaså du. JASÅ du. Jaha. Jaja. In, säger du.

M: Eh, ja, jag tänkte gå…

jag: Du skall inte… sköta hönsen först?

M: Nä. Det har jag redan gjort.

jag: Eller måla något med Falu rödfärg?

M: Eh, nä, det har jag också redan gjort. Och nu tänkte jag —

jag: Ja?

M: Gå in ett tag.

jag: Jaså.

M: Ett LITET tag.

jag: Hur litet?

M: Ganska litet.

jag: Tänkte du… gå in i köket över huvud taget?

M: Eh…

jag: Behöver du fundera över det?

M: Jag försöker bara fundera på om ”Ja” eller ”Nej” är rätt svar här.

jag: Rätt svar är att man talar sanning.

M: Vad var frågan?

jag: Tänker du dig att gå in i vårt kök när du är inne i huset?

M: Nä, det tror jag inte att jag hade tänkt.

jag: Jaså. Jaså. JASÅ. Ja. Så. Är det så det är?

M: Borde jag gå in i köket?

jag: Så du menar att du har varit ute och jobbat med olika grejer och skall gå in i huset och INTE ALLS tänker gå in i köket?

M: Eh… jag KANSKE går in i köket.

jag. Kanske?

M: Eh… ja.

jag: Så du skulle inte säga att ”definitivt” vore ett bättre —

M: Älskling, det är jätteroligt att prata med dig, men  jag skulle vilja… gå på toa.

jag: TOA.

M: Mmm.

jag: Toan som ligger bredvid köket?

M: Jag… vet inte. Om du vill det.

jag: Du vet. Du VET vad jag vill.

M: OK. Den toan som du tycker. Men ganska snart.

jag: Jaså, du säger det?

M: Jepp.

jag: Men vet du vad jag säger då?

M: ”Varsågod, käre make, och gå på toa, om det nu är det du vill”?

jag: Eller så säger jag, medan jag ser dig djupt in i ögonen – (ser honom djupt in i ögonen) ”Jag förstår din lömska plan! Och säger Moahahahahaha!”

M: OK, jättebra, men nu vill jag —

jag: Jaja. Men jag har varnat dig. (M går in i huset och börjar ta av sig skorna, jag går efter) Vad gör du?

M: Tar av skorna.

jag: (triumferande) Eftersom?

M: Eftersom man skall ta av sig skorna när man går in i hus.

jag: Aha!

M: Något fel med det?

jag: Tja, det beror på hur man ser det. Du har ju dina arbetsskor. Med stålhätta. Och… knytsnörning. KNYTSNÖRNING. Mitt i sommaren….

M: Usch, ja, de är lite varma.

jag: Vet du vad jag hinner göra, eftersom jag har foppatofflor? (försvinner in i köket)

M: Nej… NEJ!

jag: (viftar med en flaska med kylskåpskallt vatten, vår sista)  Haha, försent!

M: Men…

jag: (dricker djupa klunkar) Allvarligt, tror du att du kan lura mig?

M: Denna gången trodde jag faktiskt det.

jag: Jag förstod vart du var på väg redan från början.

M: Jag hade inte en chans.

jag: Näpp.

M: Vet du vad?

jag: Nä.

M: Jag lade en flaska i FRYSEN innan jag gick ut. Den bör vara totalt iskall nu.

jag: (blir stående med flaskan i högsta hugg, M ler)

M: Schackmatt.

jag: Nu vet jag inte om jag skall lägga ifrån mig den här flaskan och sprinta mot frysen för att hinna få den ännu kallare, eller om den bara är en bluff, så att du skall få den här flaskan.

M: (ser klurig ut. Eller lurig. Eller finurlig. Eller opålitlig. Eller något lika lömskt.)

jag: Hmmmm……… äsch, jag har kallt vatten. Jag behöver inte FRYST vatten.

M: Fasen. Det var bara en bluff.

jag: Det var ett bra försök.

M: Fast det funkade inte.

jag: Nänänä, men det var ett bra trick.

M: Så bra att jag får smaka på vattnet?

jag: Så bra att vi snart kommer att börja tävla om vilken av oss som dricker upp den sista flaskan som varit i FRYSEN en stund. TIllräckligt länge för att bli TOTALT iskallt, utan att bli is.

M: Jag VET. Det var en bra idé. (tystnad medan jag dricker) Älskling? Du tycker inte att den där flaskan börjar bli väldigt tung? Du vill inte ställa ifrån dig den någonstans?

jag: Ha! Det finns vatten i kranen, vet du.

M: (tar vatten i kranen) Vem kom på idén med vattenflaskor i frysen?

jag: Vem gjorde nybörjarmisstaget att ha snörskor när vi bara har en vattenflaska kvar?

M: Vem unnar sin älskade fru att själv få dricka upp allt det iskalla vattnet och själv nöja sig med bara vanligt okylt kranvatten?

jag: Naah.

M: Alltså, inte jag. Jag bara undrade vem som gör så.

jag: Ah.

M: Och vet du, vi skulle kunna skaffa lite fler plastflaskor.

jag: Det vore ju inte riktigt lika roligt.

M: Jo, det vore det.

jag: Förstår du vad man kan lära sig av det här?

M: ”Träna så att du blir snabbare på att sprinta än din fru.”

jag: Hm. Jag tänkte mig en annan moral. ”Ha inte supersvåravtagbara (och för den delen också supervarma) snörskor på sommaren”.

M: Eller jag vet en annan som vi lär oss av det här.

jag: OK?

M: ”Lyssna aldrig på din fru när hon pratar”.

jag: En fullständigt urusel moral.

M: (tyst, men inte tillräckligt tyst) Eller världens bästa moral.

Jul 292014
 

jag: Det är varmt.

M: Ja.

jag: Jättejättevarmt.

M: Jag kan hämta fläkten. (hämtar fläkten)

jag: Åh tack! Vad snäll du är.

M: Japp.

jag: (något misstänksamt) VÄLDIGT snäll.

M: Tack.

jag: Fast det är fortfarande varmt.

M: Ett glas iste kanske?

jag: Öh… Tack!  (M gör iste)

M: Varsågod.

jag: Tack!! Vad gott. Varför gör du… äsch det var inget. Det var JÄTTEGOTT.

M: Vad bra.

jag: Det tog slut ganska snabbt.

M: Jag kan göra lite mer.

jag: Gör en dunk.

M: (gör en dunk, ger mig)

jag: Ååh, ljuvligt!

M: Visst är det?

jag: Vet du vad jag skulle vilja ha?

M: Nä.

jag: En aning om varför jag får så mycket uppassning idag. Den varmaste dagen på året.

M: Det vet vi inte än.

jag: Nä. Det är ju flera månader kvar. Och vem vet vad som händer i december, typ.

M: Eller så kollar man på yr.no – och ser ett och annat.

jag: Som….

M: Att imorgon är en ännu varmare dag på året.

jag: Och då är det payback time?

M: Moahahahaha.

jag: Då gäller det ju att njuta idag då.

M: At your service.

jag: Det är fortfarande varmt.

M: Du kanske kan gå ner i källaren då? (bär ner fläkten som han just tog upp från källaren till källaren, installerar mig i husets svalaste rum med fläkt och iste)

jag: NU var det svalt och skönt.

M: Vad bra.

jag: Vet du vad jag skulle vilja ha nu?

M: Nä.

jag: (viskar)

M: NÄ.

jag: Jo, kom igen nu. Jag skall ju passa upp dig imorgon.

M: Nej. Jag GÖR det inte.

jag: Men.

M: Det finns gränser.

jag: Men jag vill verkligen ha…

M: Nej. Jag gör inte havregrynsgröt idag.

jag: Men det är med kanel och jordgubbar. Väldigt somrigt.

M: Nä.

jag: Om du inte gör det, slipper jag passa upp dig imorgon då?

M: Men … Men då… alltså… måste jag verkligen göra HAVREGRYNSGRÖT?

jag: Men det är SVALT nu. Jag vill ha havregrynsgröt.

M: Men jag har principer.

jag: OK.

M: Men jag vill också bli uppassad imorgon.

jag: Jaja.

M: Om jag gör havregrynsgröt måste du äta upp den.

jag: Deal.

M: OK. (går till köket, börjar lyfta fram saker och skramla)

jag: Fem.

M: Jordgubbar, skulle det var det i?

jag: Fyra.

M: Och kanel?

jag: Tre.

M: Lite salt också, eller hur?

jag: Två.

M: Charlotte?!

jag: Nu!

M: Vänta lite nu här. VÄNTA lite nu här.

jag: Ja?

M: (kommer ner i källaren) Jag kom just på en sak. Om jag gör havregrynsgröt, och du inte äter den… vad innebär vår deal egentligen?

jag: (ler vackert och inspekterar mina naglar)  Jag trodde att den innebar att om du gör havregrynsgröt och jag inte äter den så måste jag inte passa upp dig imorgon.

M: Ah. Just det. Kollade bara. (går upp för trappan)

jag: Den som är svalast har alltid det mentala övertaget.

Fast det sade jag inte till honom. Bara till er, kära läsare.

 

Maj 182014
 

Jag har varit borta och jobbat i helgen. Och då händer förstås alltid de sakerna som händer, där hemma. De som man hoppas inte skall hända. De som man gör sitt bästa för att avstyra innan man har åkt. De som – usch. Suck.

Det började med ett mystiskt och ofullständigt telefonsamtal från H.

H: Mamma, jag vill berätta en sak.

jag: Jaha, vadå?

H: Jo, det är bara en sak… vänta, jag skall gå ut, så ingen hör.

jag: Eh… ok.

H: Ok, nu är jag ute. Jo, (viskar) det är så att pappa har —

jag: Jag hör inte riktigt, vad sade du?

H: Inget, inget, inget. Det var inget. Jag måste gå nu!

jag: O… K…

H: (klick)

 

Varningsklockorna kanske borde ha ringt redan där, men jag hann inte fundera så mycket (jag jobbade ju) utan fortsatte i min glada säkerhet att allt var jättebra därhemma. Jag ringde tillbaka först när det blivit kväll och dags att säga godnatt.

jag: Hur har ni haft det då?

M: Fint, fint, fint, fint. Bara fint.

jag: Vad har ni hittat på då?

M: Hittat på? Jag har inte hittat på något! Inte något alls!

jag: Eh… ok… det låter… lite tråkigt.

M: Inget alls har jag hittat på. Jag är oskyldig. Vi har bara gjort trevliga saker!

jag: OK. Trevliga saker låter ju bra. Som till exempel?

M: Vi har bara gjort sådant som är snällt. Som. Är. Snällt.

jag: … OK.

 

Så då lade jag på. Ganska ilsket.

Ni fattar ju.

Jag fattade ju.

Vem som helst skulle ju kunna fatta.

Sveket. Att inte ens kunna lita på min egen man.

Det är ju inte som att han inte vet.

Han. Vet.

Och ändå…

 

Så nästa gång han ringde svarade jag inte ens.

Jag sms:ade bara: ”Erkänn”.

Och jag fick följande svar, följande erkännande, följande skamliga bekännelse:


Screenshot_2014-05-18-21-41-18