Maj 182014
 

Jag har varit borta och jobbat i helgen. Och då händer förstås alltid de sakerna som händer, där hemma. De som man hoppas inte skall hända. De som man gör sitt bästa för att avstyra innan man har åkt. De som – usch. Suck.

Det började med ett mystiskt och ofullständigt telefonsamtal från H.

H: Mamma, jag vill berätta en sak.

jag: Jaha, vadå?

H: Jo, det är bara en sak… vänta, jag skall gå ut, så ingen hör.

jag: Eh… ok.

H: Ok, nu är jag ute. Jo, (viskar) det är så att pappa har —

jag: Jag hör inte riktigt, vad sade du?

H: Inget, inget, inget. Det var inget. Jag måste gå nu!

jag: O… K…

H: (klick)

 

Varningsklockorna kanske borde ha ringt redan där, men jag hann inte fundera så mycket (jag jobbade ju) utan fortsatte i min glada säkerhet att allt var jättebra därhemma. Jag ringde tillbaka först när det blivit kväll och dags att säga godnatt.

jag: Hur har ni haft det då?

M: Fint, fint, fint, fint. Bara fint.

jag: Vad har ni hittat på då?

M: Hittat på? Jag har inte hittat på något! Inte något alls!

jag: Eh… ok… det låter… lite tråkigt.

M: Inget alls har jag hittat på. Jag är oskyldig. Vi har bara gjort trevliga saker!

jag: OK. Trevliga saker låter ju bra. Som till exempel?

M: Vi har bara gjort sådant som är snällt. Som. Är. Snällt.

jag: … OK.

 

Så då lade jag på. Ganska ilsket.

Ni fattar ju.

Jag fattade ju.

Vem som helst skulle ju kunna fatta.

Sveket. Att inte ens kunna lita på min egen man.

Det är ju inte som att han inte vet.

Han. Vet.

Och ändå…

 

Så nästa gång han ringde svarade jag inte ens.

Jag sms:ade bara: ”Erkänn”.

Och jag fick följande svar, följande erkännande, följande skamliga bekännelse:


Screenshot_2014-05-18-21-41-18

 

Random Posts

Loading…

  One Response to “Det stora sveket”

  1. 🙂

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>