Maj 102015
 

Första gången jag såg min man bära en höna, visste jag att jag skulle gifta mig med honom.

Vi hade känt varandra i några veckor och han hade, enligt min åsikt, allt. Han hade humor. Han hade integritet. Han hade höns.  Hur skulle man kunna förbättra ett sådant koncept?

Det fanns ett sätt: han skulle kunna bära in hönsen på kvällen. Första gången man ser en man med en höna under armen, vet man om man kommer att gifta sig med honom eller ej. Det beror förstås delvis på ens sinne för humor, men om man har det specifika sinne för humor som accepterar män som bär höns, då beror det framför allt på mannens attityd till hönan han bär.

Så. För tretton år sedan, ungefär, såg jag en man bära in en höna i hönsgården för att det var kväll, och sedan dess har jag gift mig med honom, fått fem barn med honom, och skaffat nya höns med honom.

Och igår var det dags för alla hönsen att flytta till ladugården. De har tidigare bott i mjölkrummet, men nu behövde de större och bättre lokaler, mer välplanerade och med en faktiskt helt ultimat och mastodontisk utegård. Och allt var byggt, och stängslat, och förberett, och det enda som saknades i hönsgården var själva hönsen.

Att flytta höns är lite som att bära höns, fast mer komplicerat, eftersom de är flera (höns är varma anhängare av alla typer av gruppmentalitet och masspsykos) och dessutom skall ut genom en dörr och in genom två till. Följaktligen var barnen med och hjälpte till, eller, i E:s fall: ”hjälpte till”, för hon sprang som den yraste av höns.

Höns springer nämligen, när man jagar dem. De vet inte varför alla springer, men förmodligen är det något farligt, så flocken sätter iväg, medan tupparna häver upp alla varningsrop de kan. Att fånga in flyende höns kan göras på många olika sätt, alla lika fascinerande.

Han bar en höna som man bär en trilskande femåring.

Han log milt när en tupp som släpptes ner bland kutterspånen i nya hönsboet gol glatt och förkunnade för sin omvärld att hela den här flytten var hans egen utmärkta idé, lite sådär som nioåringar kan göra.

Han uppmuntrade och lockade en tioårs-trulig tupp.

Han resonerade förtroligt med den sista hönan, som vägrade att göra som vi ville. Helst ville hon, som elvaåringar i allmänhet, sitta i sitt rum med hörlurar på och skriva fan fiction, och förresten var inte det här hennes idé och varför skulle hon behöva lida för att alla andra var dumma i huvudet. Han gick ner på huk och förklarade för henne att hon – eftersom hon motstått alla försök att bli infångad – faktiskt vunnit Hungerspelen 2015. Hon blev så paff att hon blev inburen av bara farten.

Och M och jag tittade också på varandra. Och kanske log vi lite, och kanske blinkade vi lite mot varandra, som en sömnig höna och en trött tupp.

För åren går, och många höns har blivit burna genom natten. Ett och annat barn också. Och någonstans i allt detta bärande lär man känna den som bär med en.

Och egentligen kanske man kan säga att alltihop handlar om vilken humor man har.

För jag är en kvinna som har den sortens humor som innebär att jag gifter mig med en man som bär höns.
Och min man har den sortens humor som innebär att han kan bära en höna utan att ge avkall på hennes värdighet.

Och på den lilla gården i åkerkanten i Hjälsta möts de tre: Humor, integritet och höns. 2015-05-10 15.48.20

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “Of hens and men”

  1. Vilken härlig text, blir alldeles glad inombords! Ni verkar en toppenfamilj och precis rätt för varandra 🙂

  2. Underbart skrivet! Gillar också din fantastiska rubriker!

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>