Maj 102015
 

Första gången jag såg min man bära en höna, visste jag att jag skulle gifta mig med honom.

Vi hade känt varandra i några veckor och han hade, enligt min åsikt, allt. Han hade humor. Han hade integritet. Han hade höns.  Hur skulle man kunna förbättra ett sådant koncept?

Det fanns ett sätt: han skulle kunna bära in hönsen på kvällen. Första gången man ser en man med en höna under armen, vet man om man kommer att gifta sig med honom eller ej. Det beror förstås delvis på ens sinne för humor, men om man har det specifika sinne för humor som accepterar män som bär höns, då beror det framför allt på mannens attityd till hönan han bär.

Så. För tretton år sedan, ungefär, såg jag en man bära in en höna i hönsgården för att det var kväll, och sedan dess har jag gift mig med honom, fått fem barn med honom, och skaffat nya höns med honom.

Och igår var det dags för alla hönsen att flytta till ladugården. De har tidigare bott i mjölkrummet, men nu behövde de större och bättre lokaler, mer välplanerade och med en faktiskt helt ultimat och mastodontisk utegård. Och allt var byggt, och stängslat, och förberett, och det enda som saknades i hönsgården var själva hönsen.

Att flytta höns är lite som att bära höns, fast mer komplicerat, eftersom de är flera (höns är varma anhängare av alla typer av gruppmentalitet och masspsykos) och dessutom skall ut genom en dörr och in genom två till. Följaktligen var barnen med och hjälpte till, eller, i E:s fall: ”hjälpte till”, för hon sprang som den yraste av höns.

Höns springer nämligen, när man jagar dem. De vet inte varför alla springer, men förmodligen är det något farligt, så flocken sätter iväg, medan tupparna häver upp alla varningsrop de kan. Att fånga in flyende höns kan göras på många olika sätt, alla lika fascinerande.

Han bar en höna som man bär en trilskande femåring.

Han log milt när en tupp som släpptes ner bland kutterspånen i nya hönsboet gol glatt och förkunnade för sin omvärld att hela den här flytten var hans egen utmärkta idé, lite sådär som nioåringar kan göra.

Han uppmuntrade och lockade en tioårs-trulig tupp.

Han resonerade förtroligt med den sista hönan, som vägrade att göra som vi ville. Helst ville hon, som elvaåringar i allmänhet, sitta i sitt rum med hörlurar på och skriva fan fiction, och förresten var inte det här hennes idé och varför skulle hon behöva lida för att alla andra var dumma i huvudet. Han gick ner på huk och förklarade för henne att hon – eftersom hon motstått alla försök att bli infångad – faktiskt vunnit Hungerspelen 2015. Hon blev så paff att hon blev inburen av bara farten.

Och M och jag tittade också på varandra. Och kanske log vi lite, och kanske blinkade vi lite mot varandra, som en sömnig höna och en trött tupp.

För åren går, och många höns har blivit burna genom natten. Ett och annat barn också. Och någonstans i allt detta bärande lär man känna den som bär med en.

Och egentligen kanske man kan säga att alltihop handlar om vilken humor man har.

För jag är en kvinna som har den sortens humor som innebär att jag gifter mig med en man som bär höns.
Och min man har den sortens humor som innebär att han kan bära en höna utan att ge avkall på hennes värdighet.

Och på den lilla gården i åkerkanten i Hjälsta möts de tre: Humor, integritet och höns. 2015-05-10 15.48.20

Mar 292014
 

Diskussion som pågår i mitt hem just nu: Huruvida våra höns skall observera Earth Hour ikväll.

Mot: S. Han tror att hönsen kommer att bli rädda och sitta böjda av ångest och skräck i mörkret i ladugården utan att veta varför vi är så grymma att vi tar bort deras lilla värmelampa under en timma. 

För: A. Han tycker att det är en förnedrande nedlåtenhet att inte ta för givet att även höns kan ha höga ideal. Han  tror iallafall att hönsen också vill ta ansvar för att lämna en bättre värld vidare till sina barn, och att de förresten ändå sover så dags så det gör ingen skillnad för dem.

För höns i största allmänhet: E. Hon flaxar lyckligt med armarna och tycker att alla samtal som handlar om höns är samtal som innebär att hon får härma höns, och därmed roliga samtal.

Mot sina bröders diskussioner i största allmänhet: H. Hon förklarar detta med ett himlande-på-ögonen som är så renodlat ett himlande-med-ögonen att det har rent estetiska kvaliteteter.

För vilda diskussioner i största allmänhet: Jag.

Mot vilda diskussioner i största allmänhet: M. Han tycker att hönsen får släcka om de vill släcka, så släcker vi om vi vill släcka. Full etisk frihet åt hönsen!

För idén att lära hönsen hur man själv stänger av sin lampa: Jag. Eller egentligen inte för själva den idén, men vill gärna vara närvarande i hönshuset när M försöker lära dem det.

Mot idén att lära hönsen hur man själv stänger av sin lampa: S. ”Fattar ni inte, om vi lär dem DET kommer de ju bara att hålla på att fippla med lampknappen hela tiden? Det är ju jättedåligt! Ni blir ju arga på oss när vi gör så! Varför skall vi lära dem DET?!”

För idén att åtminstone rädda dagens äggskörd undan i mörkret under Earth Hour: A. ”Vi hämtar ju äggen innan halv nio. Det gör vi ju alltid. Och sedan har vi dem i kylen och där lyser det ju inte om man inte öppnar dörren. Och ingen öppnar ju dörren under EARTH HOUR! Så då får ÄGGEN iallafall göra rätt!”

För idén att himla väldigt mycket med ögonen när lillebror säger sådana saker: H.

Mot idén att någon himlar väldigt mycket med ögonen när han pratar: A.

För idén att tidigarelägga Earth Hour så att A kan framföra sina idéer i mörker, utan risk att se om folk himlar med ögonen åt honom: S.

Mot idén att tidigarelägga Earth Hour: E. ”Om vi släcker nu måste vi släcka hela SOLEN!”

Och diskussionen går vidare. Hjälsta Style.