Apr 132014
 

Det är tyst hemma. För tyst.

jag: Vad tänker du på?

M: Inget.

jag: Det är ju omöjligt. Det går inte att tänka på ”inget”. Man måste tänka på något.

M: Mm.

En viss tystnad.

jag: Så vad tänker du på?

M: Inget.

jag: Men!

M: Det är så skönt att tänka på inget.

jag: Men det är OMÖJLIGT. Då måste man stänga av hjärnan.

M: Min hjärna tycker om att vara avstängd.

jag: Men hjärnan är ALDRIG avstängd.

En viss tystnad.

jag: Men hjärnan är ALDRIG avstängd.

M: Min hjärna är det.

jag: Men det går inte! Den måste tänka på något!

M: Men min hjärna måste inte det. Min hjärna kanske är extra bra.

jag: Den kanske tänker på något och bara inte berättar det för dig.

M: Så kan det vara! Min hjärna kanske bara inte kan kommunicera med resten av mig.

jag: Nej, så kan det inte vara. Hjärnan skall alltid kunna kommunicera med kroppen. Men… det är klart… den kanske inte alltid vill.

M: Eller så är det jag som inte vill kommunicera med min hjärna.

jag: SÅ är det antagligen!

M: Mm.

Viss tystnad.

jag: Är det här en sådan där liknelse?

M: Liknelse?

jag: Ja, du vet… sådär som när man säger ”en blomma” och egentligen pratar om sin älskade fru.

M: Mm.

jag: Så… är det en liknelse? Det där du sade? Du vet, så att jag är din hjärna och du är den som inte vill kommunicera med mig?

Viss tystnad.

Följd av ännu en tystnad.

Avlöst av ytterligare en tystnad.

jag: Hallå?

M: Jag försöker fundera ut om ”ja” eller ”nej” är det säkraste sättet att avsluta den här konversationen.

jag: Ah. Men om du inte vill prata, så gör det inget. Vi kan bara sitta tysta en liten stund.

M: En liten stund. OK. En liten stund. Det låter bra. En tyst liten stund.

jag: Ja.

En viss tystnad.

jag: Vad tänker du på?

En viss tystnad.

M: (kanske en liten, liten aning uppgivet) Dig, älskling. Jag tänker på dig.

jag: Åh. Romantiskt!

En viss tystnad.

M: Inte nödvändigtvis romantiskt.

Mar 122014
 

Jodå.

Så att.

Min mans stora mål för helgen är att det skall snöa.

Ja.

JA!

Han hoppas att det skall snöa på alla de små tussilagosarna och det lilla fina gräset och de små knopparna som vågat sticka upp i olika små rabatter.

Och.

Dessutom.

Han hoppas att det skall snöa i helgen för att annars får inte traktorn öva sig på att ploga snö.

Och det är ju jättebra att just traktorn får öva sig på att ploga snö, ifall det… ja, ni vet.

Skulle SNÖA.

Någon gång.

Så han hoppas att det skall snöa, ifall det skulle snöa någon gång.

Liksom.

Som sann logiker garvar jag åt honom och påpekar att det är mer filosofiskt korrekt – en stringentare logik – att helt enkelt, en gång för alla, hoppas att det inte snöar alls.

Och sedan kräver jag champagne och röda rosor som kompensation för den bristande logiska förmågan.

Någon himla ordning får det vara.

Om det ändå skulle snöa i helgen är det så klart hans fel. Då räcker inte champagne och rosor, inte ens röda. Då krävs det faktiskt en helt ny strumpsorteringsmöbel.

Mar 012014
 

M: Dags att gå och titta på A:s teaterpjäs. Han skall berätta Bellmanshistorier och jag skall vara publik.

jag: Vänta!

M: (hejdar sig som en dödsdömd som  hör ordet ”benådad”) Så gärna.

jag: Tycker du att jag är fin i den här kavajen?

M: Ja. Ungefär.

jag: Un-ge-fär.

M: Ja, du vet. Någonstans mellan, säg,  ”vacker” och…

jag: Jag hoppas att dina två nästa ord är ”överjordisk skönhet”.

M: I så fall är de det.

jag: ”Ungefär.”

M: Det är ett bra ord.

jag: Typ som när jag skulle mata hönsen första gången och frågade om det var rätt så likt att mata katterna, och du svarade ”ungefär”.

M: Det är ju ungefär samma.

jag: Det var snarare ungefär detsamma som att vara en kristen som kastats till lejonen i det antika Rom.

M: Grekland.

jag: Jag är ganska säker på att det var Rom.

M: Ungefär.

jag: Mm. I alla fall så var det ett bättre ungefär till att ge hönsen mat. Man attackeras! Man är Moby Dick och de är kapten Ahab.

M: Äsch, du attackerades inte alls.

jag: Av vildsinta höns! Jo!

M: Bara nästan.

jag: Typ ”ungefär”.

M: Det är inte ett dugg värre än att ge katterna mat.

jag: Eh… jo.

M: Plötsligt känner jag hur mycket enklare det är att gå och lyssna på A:s Bellmanhistorier.

jag: Ha så kul. Glöm inte att skratta.

M: Det är nog inte så farligt. Jag behöver nog inte skriva mitt testamente, eller något sådant. Eller?

(pregnant tystnad)

jag: Nej, det är inte farligt. Det är som att lyssna på en riktig komiker.

M: Är det?

(tystnad medan M:s ögon vidgas, som av förståelse)

jag: Får jag?

M: Måste du?

jag: Öh, ja.

M: OK, då.

jag: Säg det igen då.

M: ”Är det? Är det som att lyssna till en vanlig komiker?”

jag: Tja. Ungefär. (tystnad) Så. Klart!

M: Jaja. Jag förtjänade väl det där.

jag: Ungefär.

Jan 302014
 

jag: Älskling.

M: Ah. Jag hör ”Älskling”-rösten. Så jag — går ut ett tag. Och — plogar. Och så kan du prata medan jag är ute.

jag: Så du bara tar för givet att jag skall skälla på mig för att jag säger ordet ”Älskling”.

M: Det är inte för att du säger ordet. Det är HUR du säger ordet.

jag: På ett trevligt och glatt sätt.

M: Det gör du ALDRIG annars.

jag: OK. Men nu råkade jag kanske känna mig lite trevlig och glad idag. Är det ett brott?

M: Nej.

jag: Är det otillbörligt?

M: Nej.

jag: Vad är det då?

M: I normalfallet betyder det att du kommer att skälla på mig.

jag: Jaså, minsann. Du tror att det är så himla lätt att tolka mig. Du tror att du alltid förstår mig. Du tror att du vet —

M: Får jag påpeka att det där låter ganska mycket som när du typiskt inledningsskäller.

jag: … Men!

M: Plogar. Jag går ut och plogar lite. Ifall det snöar i natt.

jag: Man kan inte ploga i förväg.

M: Men man kan ploga för att det är… för att… alltså, snälla. Jag kommer inte på något skäl att ploga annat än att du kommer att skälla på mig annars.

jag: Vad får dig att tro att jag inte skulle kunna skälla på dig medan du plogar?

M: Man måste ha speciella skyddshörlurar på sig när man kör traktor. 

jag: Mm.

M: Det skulle kunna funka.

jag: Mm.

M: OK. OK. Vad ville du, ”älskling”?

jag: Inget.

M: Inget?

jag: Inget alls.

M: Så du sade ”älskling” med älsklingsrösten utan att vilja skälla på mig?

jag: Typ.

M: OK.

jag: Bara för att…

M: Ja?

jag: För att liksom konstatera att…

M: (kanske möjligen lite uppgivet) Mm.

jag: För att jag tycker att…

M: Mm.

jag: (slungar en anklagelse som en blixt emot honom) Du skötte TVÄTTSTUGAN medan jag var sjuk!

M: Öh… ja.

jag: Men FÅR man det?

M: Öh… ja.

jag: Men allvarligt! Du tvättade ju MASSOR av vår tvätt.

M: Många fruar skulle bli glada.

jag: Men! Inte! Jag!

M: Åååh! Jag visste att du skulle bli arg.

jag: Och ändå gick du och gjorde det!

M: För att vi hade JÄTTEMYCKET tvätt.

jag: Och jag ÄLSKAR jättemycket tvätt.

M: OK, OK, OK.

jag: Vad?

M: Du har rätt.

jag: Va?

M: Jag VET att du älskar att tvätta.

jag: Älskar och älskar.

M: OK.”Är passionerat uppslukad och maniskt beroende av att tvätta” menar jag.

jag: Så skall det låta.

M: Och ändå tvättade jag.

jag: Ja! Varför?

M: Jag gjorde det för att jag är ondskefull och maniskt elak.

jag: Nej, det gjorde du inte.

M: Nej, det gjorde jag inte. Jag gjorde det för att vara snäll.

jag: Men VARFÖR?

M: För att det är så man gör om någon är sjuk. Man hjälper dem.

jag: Men VARFÖR?

M: För att… för att jag älskar dig och bryr mig om dig och vill ta hand om dig när du är sjuk.

jag: Men ALLVARLIGT!

M: Jag fattar inte hur detta är ett problem.

jag: Jaså?

M: Nej.

jag: Så du menar att när du är sjuk så får jag städa?

M: Va?

jag: Får jag det?

M: Va? NEJ.

jag: OK.

M: Det är klart att du inte får städa. Du har inte… städkörkort. Du vet inte hur man hanterar våra speciella rengöringsmedel. Du vet inte hur man…

jag: OK, nu kanske vi skall lugna ner oss lite här.

M: Jag skall aldrig bli sjuk igen!

jag: Och jag skall heller aldrig bli sjuk igen!

M: OK.

jag: OK.

M: Då säger vi så.

jag: Mm.

M: Nu går jag ut och plogar.

jag: För att…?

M: Va?

jag: Jag har ju skällt klart.

M: Ja.

jag: Och man kan inte ploga i förväg.

M: Men jag har redan DAMMSUGIT här inne.

jag: OK.

M: Jag letar liksom efter större utmaningar.

Jan 182014
 

Idag har tre barn lekt hos kompisar. E hemma,före lunch är hon uppslukad av någon slags lek med tomma kartonger, gosedjur och pusselbitar (don’t ask) men när hon sover efter lunch blir det så tyst som det nästan aldrig är här hemma.

jag: Det är så TYST i huset. Det är sig inte likt utan barnen.

M: Nä.

jag: Alltså jag fattar inte. Man fattar inte hur mycket ljud de gör. Men när det inte är något ljud här… då blir det alldeles för stilla.

M: Mm.

jag: Ingen musik, inga gräl, inga skrik, inga långa klarinettspelningar, inga Harry Potter-ramsor, ingenting. Bara TYST!

M: Mm.

jag: Det är saknadens tystnad. Längtans tystnad. Det är så… otäckt, skräckfilmsartat, olycksbådande, murket TYST.

M: Mm.

jag: Jag fattar inte hur vi stod ut innan ungarna fanns. Du vet hur det alltid är i amerikanska deckarserier? Två poliser kommer till mordscenen och en säger ”It’s quiet here” och den andra säger ”Yeah! Too quiet.” Det är SÅ tyst det är. Det är liksom tryckande. Obehagligt. Som ett åskväder som bara väntar på att få bryta ut.

M: Mm.

jag: Jag fattar inte hur folk kan LÄNGTA efter tystnad.

M: (paus, vänder fram huvudet från tidningen, möter min blick) Jag tror att jag fattar det.

(paus)

jag: Vadå, du menar att jag pratar mycket?

M: Jag menar bara att det inte är så stor skillnad. För att om man jämför med när du är borta och alla barnen är hemma och när du är hemma och alla barnen är borta…

jag: Ja?

M: Då är det definitivt större tystnad när alla barnen är hemma och du är borta.

(paus)

jag: Du menar det där olycksbådande och otäcka tystnaden va? Som är mättad av saknad och längtan?

(paus)

jag: Jag utgår ifrån att det är så du menar.

M: Mm.

Jan 062014
 

jag: Det har gått sex dagar på det här året.

M:  Japp.

jag: Och hittills har bilen gått sönder.

M: Jepp.

jag: Och tvättmaskinen.

M: Och jag mår inte bra, jag heller.

jag: Alla våra hushållsapparater går åt helt enkelt.

M: Jag går inte direkt åt.

jag: Nej, ok. Du kanske… visar din sympati med våra olika hushållsredskap?

M: Va?! Är DAMMSUGAREN trasig?

jag: Öh… nej. Men jag utgår, av din reaktion att döma, ifrån att dina sympatier mest ligger hos den?

M: (lyriskt) En bra dammsugare är människans bästa vän.

jag: Trodde att det var hunden.

M: Jojo, hunden är bra och så, men bara på normala smulor. Helst köttsmulor. Men du vet.  När det kommer ner smulor emellan golvplattorn…

jag: OK. OK.

M: Det är underbart med dig.

jag: Ja, visst är det?

M: För jag kan alltid få dig att börja prata om våra olika städredskap! ALLTID!

jag: Öh… finns det något samtal någonsin som du inte har kunnat styra om till städrelaterat?

M: (lyckligt) Nej!

jag: Så det är alltså kanske inte på grund av mig som samtalen tar den där lyckliga vändningen?

M: Du menar… att det är underbart… med MIG?!

jag: Visst älskling.

Dec 282013
 

Min man har byggt en liten mur åt sig av dagens tidning och sitter bakom sin barrikad, i vår röda fåtölj, och låtsas att han inte finns.

Det är naturligtvis alldeles försent för sådana åtgärder.

Men det är svårt att prata med någon som låtsas att han inte finns, så jag kallar in en opartisk domare, som normalt håller på mig.

H: Vad var det som hände nu då?

M: Vadå, inget hände. E ville sitta i mitt knä. Är det fel? Jag frågar er: Är det fel?

H: Nej. Det låter mysigt.

jag: Ha!

H: Och sen?

jag: Och sen gjorde han bort sig så mycket att han försöker se ut som att han inte finns.

H: OK, mamma. Vi har fattat att du är arg. Pappa, vad hände sen?

M: Sedan klappade hon mig på hakan och sade att jag hade hår där.

H: Hm. Inte fel vad jag kan se.

jag: (ödesmättat) Ha! Ha!

H: Och…?

M: Och sedan förklarade jag om skägg. Om hur A och S också kommer att få hår i ansiktet när de blir stora.

H: Inte fel.

M: Och sedan sade hon:

jag: HA! HA! HA!

M: Och sedan sade hon:

jag: Hrrm!

M: Men vadå? Jag kan väl inte hjälpa det?!

jag. Det är där vi har skilda åsikter, min vän.

M: Men! Inte! Mitt! Fel!

jag: Hm.

H: Vad sade hon?

M:  Hon sade: ”Jag vill inte ha sådär sticksigt skägg som du har när jag blir stor, pappa.” (dramatisk paus, som sekunderna innan jorden går under)

H: Eh?

M: Ja.

H: Eh… vad är det för fel på det?

M: Inget. INGET alls.

H: Nej. Inte.

M: Du ser!

jag: Mm. Om man typ slutar berättelsen där.

M: Vad jag förstår slutar berättelsen där.

jag: För att du inte vill ta ditt ansvar!

M: Men vad skulle jag ha gjort?

jag: Du kunde ha snabbat dig och sagt typ ”Det slipper du ha för du är tjej” eller något.

M: Men! Jag hann inte!

H: Varför hann du inte?

M: Ingenting.

jag: Nähä.

H: Varför hann han inte?

jag: INGENTING.

H: Men vad är ni osams om då?

M: Vi är inte osams!

jag: Din far låtsas att han inte finns!

M: Det borde du uppskatta om du tycker att allt är mitt fel!

jag: Men!!!

H: Vad hände?

M: Hon sade alltså att hon inte ville ha sticksigt skägg som mitt.

H: Ja.

jag: Och så fortsatte hon: …

M: Du kan säga. Du var också där.

jag: Över min döda kropp.

H: Vad sade hon?

M: Jag bara sitter här och läser tidningen, jag.

jag: Gör du det.

H: Vad hände?

jag: Exakt. Vad HÄNDE?

M: (till H) Alltså inget. Du vet ju hur barn är.

H: Eh, ja, eftersom jag är ett barn.

M: Just ja.

H: Du kanske glömde för att jag typ är den enda vuxna i det här rummet just nu.

jag: Ha!

M: Jaja.

H: Kan ingen berätta vad som hände?

jag: Han kan. Om han fortfarande existerar.

M:  Hon sade ”Jag vill inte ha sådär sticksigt skägg som du har när jag blir stor, pappa.  (paus) Jag vill ha mjukt fint skägg, som mamma.”

jag: Inte! Roligt!

M: Och sedan råkade jag… få en hostattack bara. Och…

jag: Och garvade knäna av sig.

M: Inte! Hostade lite bara!

jag: Så nu sitter han bakom sin tidning och gömmer sig. Fegt, eller hur, H?

(tystnad)

jag: H?

M: H?

(H kommer tillbaka till vardagsrummet, bärande på tidningen Julia. Hon sätter sig i vår vinröda fåtölj med tidningen framför sig som en mur)

jag: H?

H: Jag finns inte, jag finns inte.

M: Exakt.

H: Bara en liten hostattack.

M: Det är så vi säger.

H: Lite sådär.

M: Tills stormen bedarrar.

jag: Det är inte JAG som inte existerar, det är NI. Jag hör varenda ord ni säger!

M: Va?

H: Mamma! Tala ur skägget!

Båda exploderar.

”Hostattack” säger de.

Jo, jag tackar.

Dec 112013
 

M: Åh, nej! Nu har Elis ätit upp det sista vörtbrödet.

jag: Elis?

M: Ja!

jag: Som i vår hund Elis?

M: Ja. Han har ätit upp det sista vörtbrödet.

jag: Imponerande!

M: Öh. Nej. Det är dåligt. Jättedåligt.

jag: Jag menar att det är imponerande att han kunde ta ner vörtbrödet från den översta hyllan i skafferiet, där jag hade ställt in det bakom mjölet och solrosfröna.

M: Eh…

jag:  Och jag ser att han lyckades ta fram smör ur kylskåpet också för att bre på. Det är också ganska imponerande, när man inte har några tummar.

M: Alltså, apropå bre på…

jag: Ja?

M: Det är ju möjligt att det kanske kan hända att det eventuellt inte var Elis som åt upp det sista vörtbrödet.

jag: Nä! Hä!

M: Det kanske kan hända – det här kommer att chocka dig och överraska dig, kära fru. Förresten är du väldigt fin i håret idag.

jag: Mm.

M: Men den som i ett anfall av extrem dumhet och hunger åt upp det sista vörtbrödet och nu ångrar det väldigt mycket, det var liksom. Typ. Alltså. Öh. Tja. Du vet. Eh. Jag.

jag: Mm.

M: Det allra sista lilla vörtbrödet. Den där smala biten som är längst in i paketet. Den goda, smala.

jag: Mm.

M: Det som du älskar så extramycket att du ibland gillar att ta dig en nattmacka på det.

jag: Mm.

M: Det vörtbrödet som alla i hela familjen vet att man aldrig, aldrig rör.

jag: Mm.

M: VÄLDIGT fin i håret, faktiskt.

jag: Mm.

M: Det åt jag upp. Och sedan skyllde jag på hunden. Det kanske var lite dumt.

jag: Kanske lite.

M: Men jag ville liksom äta lite.

jag: Som min kvällsmacka.

M: Mm.

jag. Och…?

M: Vet du, jag tror att jag aldrig har sett dig fullt så fin i håret.

jag: Om du allvarligt tror att det funkar, så måste jag fråga dig var du har varit under de elva första åren av vårt äktenskap.

M: Jag vet inte riktigt vad som skulle vara ett bra svar på den frågan.

jag: Jag vet att det rätta svaret inte handlar om mitt hår iallafall.

M: Jag älskar dig.

jag: Nu närmar vi oss svar som eventuellt skulle kunna vara gångbara.

M: För jag älskar dig verkligen jättemycket.

jag: Och…. ?

M: Och vörtbröd också.

jag: Ah. Och…?

M: Och kanske lite hasselnötsglass.

jag: Men inte glassen! Den skulle vi ju spara till gästerna!

M: Men… hunden tvingade… eller…  nej… det var för DIN skull! För att, eftersom jag älskar dig.

jag: Ah. Aha. Jag förstår.

M: För att man blir SNÄLL av glass. Det vet alla. Massor av forskare har…

jag: Ja, jag märker det. Många moraliska egenskaper är på väg att slå ut i full blom i din inre person.

M: Men… alltså kan vi fokusera lite på väsentligheter här?

jag: Såg du inte att jag skrev ”Ät inte” med jättestora bokstäver på glassen? Med fryspenna!

M: Men hundar kan väl inte läsa!

jag: Alltså, älskling.

M: Eller hur, Elis? Visst är hon jättefin i håret?

Then he slunk to the icebox. He took the Whos’ feast.
He took the Who-pudding. He took the roast beast.
Then he stuffed all the food up the chimney with glee.
”And NOW!” grinned the Grinch, ”I will stuff up the tree!”

grinch tree

Nov 172013
 

Vår collie och en av våra svarta katter vandrar makligt grusvägen bort mot ”stenskogen” där det brakar om tallarna som barnen leker bland. Collien och katten ser ut som ett äldre par på promenad – stannar och vilar lite ibland och samtalar om allt det vackra de ser omkring sig. Sedan går de långsamt igen. De är noga med att vänta in varandra och kroppsspråket avslöjar att de har en lågmäld diskussion om hur grönt det fortfarande är på åkrarna.

M: Så där skall vi också gå när vi är gamla.

jag: Stillsamt och idylliskt och långsamt och vänta in varandra ibland.

M: Du kommer att vänta in mig men jag kommer inte att vänta in dig.

jag: För att… du är mycket långsammare än vad jag är?

M: För att jag är katten och du är hunden. Och katten struntar i om hunden hänger med men hunden älskar att katten hänger med. Katter gör som de själva vill. Hundar gör som flocken vill.

jag: Men… katten hänger ju med hunden. Det syns.

M: För att den själv vill ja.

jag: Du kan ju vända och vrida allting så att det betyder precis vad du vill.

M: Du fattar ju inte.

jag: Joho. För att collies är mycket intelligentare än katter. Jag fattar att du gör som du vill och jag bara får hänga med.

M: Neeej. Du fattar inte. För det är en komplimang.

jag: Eh… ok. Det skall alltså vara någon slags komplimang att jag är den som bara följer efter den coola katten som går sin egen väg?

M: Inte just den grejen.

jag: OK. I så fall är det en sådan där komplimang som behöver förklaras.

M: Hunden gör som flocken för att det är hundens plikt att skydda flocken. Och katten går där den vill och den vill vara med hunden.

jag: Jaa…

M: Så när vi blir gamla blir jag kanske din plikt. Men du blir mitt val. Där du går där vill jag också gå.

jag: Ah.

M: Så.

jag: Åh.

M: Så var det.

jag: Det var ju riktigt fint.

M: Visst var det? (paus medan jag kontemplerar M och han kontemplerar djuren som vandrar sida vid sida)Vet du? Jag tror att just den här komplimangen är över nu.

jag: Va? Vadå? Men jag gillade ju den!

M: Titta ut genom fönstret. (vi kollar båda ut och ser att hunden jagar katten. Katten hoppar ljudlöst  och vigt upp på en trave ved och hunden springer med huvudet före rakt in i några ganska kraftiga stockar)

jag: Eh…

M: Man… behöver kanske inte tolka allt symboliskt.

jag: Det… behöver man kanske inte.

M: Och vi skulle ju gå ut och gå när vi var gamla. Kommer du ihåg? I solnedgången. Inte hoppa på vedtravar. Inte dänga huvudet i gamla stockar.

jag: Just det. Så var det.

M: Exakt.

jag: Best friends forever.

M: Så var det. (vi lutar oss mot varandra)

jag: När skall du flytta på den där vedhögen egentligen? Och hur länge har den legat där? (tystnad)

M: Och DÄR försvann stämningen. (tystnad)

jag: Det måste vara min pliktkänsla.

M: (kanske en liten aning tillkämpat) Mm.

jag: Och ändå vill du gå där jag går och allt det där!

M: (lite mer tillkämpat ändå) Mm.

jag: SÅ romantiskt!

M: (med mer tillkämpning än man kan tro går att få in i ett ord som bara består av en upprepad konsonant) Mm.

Okt 132013
 

jag: H är verkligen väldigt Harry Potter-intresserad just nu!

M: ja.

jag: Har hon varit efter dig med sorteringshatten och velat sortera in dig i ett hus?

M: Ja.

jag: Vad fick du då?

M: Gryffindor.

jag: Där alla de modiga hamnar. Snyggt.

M: Ja, jag tyckte det. Vad blev du då?

jag: (snabbt) Uflepf.

M: Va?

jag: Du hörde.

M: Jag hörde inte men jag tror jag fattar.

jag: Hufflepuff.

M: (ler liksom ett lite inåtvänt och grubblande leende)

jag: Hon sade att det var där man hamnar om man är korkad men snäll.

M: (ler)

jag: Men du… från det ena till det andra – när hon sade att du hamnade i Gryffindor – vad sade du då?

M: ”Tack.”

jag: Aha.

M: Vad sade du då när hon satte dig i Hufflepuff?

jag: Jag…

M: Ja?

jag: Jag… kom inte på något att säga.

M: Ah.

jag: Och då tyckte hon att det var ett bra bevis på att jag passade i Hufflepuff.

M: Mm.

jag: Och då försökte hon förklara – vad menar du med ”Mm”?

M: Jag menar bara att jag förstår att hon drog den slutsatsen.

jag: Mmm.. Men då försökte hon förklara att det bara bevisade vad hon sade om min hjärna.

M: Och då sade du?

jag: Ingenting.

M: Ah.

jag: Jag kom inte PÅ! Det är väl inte så konstigt?

M: Nä. Inte ett dugg konstigt.

jag: För att jag passar i – är det det du menar?

M: Näää.

jag: Men sedan kom jag iallafall på och så sade jag att det SKULLE kunna vara så att jag kom på en massa dräpande saker att säga men så sade jag dem bara inte för att jag inte ville att min egen dotter skulle känna att jag var jättemycket smartare än hon!

M: Ah.

jag: Smart va?

M: Hm. Vad sade H?

jag: Hon skrattade.

M: Hm.

jag: Skrattade alltså på ett ödmjukt sätt. Som man skrattar efter att man har blivit tillplattad av min mentala förmåga.

M: OK.

jag: Sedan så sade hon att med min illistiga diaboliska intelligens så skulle hon placera mig i Slytherin istället.

M: Hm.

jag: Visste du att de är illistiga och har diabolisk intelligens i Slytherin?

M: Tja. Öh. Delvis.

jag: Iallafall så tyckte jag att det var lite knepigt liksom. Eftersom först hade hon ju sagt att jag var snäll.

M: Jag tror att hennes exakta ord var ”korkad men snäll”.

jag: Exakt!

M: (tittar)

jag: Jaja alltså inte ”Exakt!” men alltså jag menar jag var ju snäll också.

M: Också.

jag: Så jag vill inte vara i Slytherin för där är ju alla elaka.

M: Det vill vi ju inte att du skall råka ut för de elaka.

jag: Så jag bad vänligt men bestämt att bli placerad i ett annat hus.

M: Och då sade H?

jag: Hon sade att Hufflepuff hade lite plats över. Och att Hagrid ju var Hufflepuff och att jag alltid påmint lite om Hagrid.

M: (tar upp en tidning och håller framför ansiktet medan han gör konstiga och halvkvävda ljud)

jag: Så då sade jag att jag får väl ta det då.

M: (fortfarande dessa underliga ljud)

jag: Så nu är jag Hufflepuff iallafall.

M: Mm.

jag: Men jag är ändå lite nöjd för att det inte blev Slytherin. För tänk vilket nederlag det hade blivit i alla diskussioner i framtiden om hon hade kunnat kalla mig för Slytherinare.

M: Medan som det är nu (hämtar andan) – som det är NU – som det är nu så har hon ju inte bara placerat dig i Hufflepuff utan dessutom fått dig att själv tycka att Hufflepuff är ett bra – nästan lite smickrande – val?

jag: Ja.

M: Mm. Det lär ju verkligen vara en stor hjälp i alla diskussioner ni har i framtiden. Verkligen.

jag: Menar du att det var dumt?

M: Inte dumt. Hufflepuffvärdigt bara.

jag: Ett fint ord.

M: Jag visste att du skulle tycka det.

jag: Det KAN ju vara så att jag i själva verket har gjort det här av jättesmarta skäl. För att få fördelar i livet. För att verka dimmig och förvirrad men samtidigt egentligen ha en glasklar och blixtsnabb intelligens till hands. Som ett hemligt vapen! För att vinna debatter och diskussioner. För att det är bättre att verka mer korkad än vad man är än att verka smartare än vad man är.

M: Mm.

jag: Det KAN vara så.

M: Mm.