jan 182014
 

Idag har tre barn lekt hos kompisar. E hemma,före lunch är hon uppslukad av någon slags lek med tomma kartonger, gosedjur och pusselbitar (don’t ask) men när hon sover efter lunch blir det så tyst som det nästan aldrig är här hemma.

jag: Det är så TYST i huset. Det är sig inte likt utan barnen.

M: Nä.

jag: Alltså jag fattar inte. Man fattar inte hur mycket ljud de gör. Men när det inte är något ljud här… då blir det alldeles för stilla.

M: Mm.

jag: Ingen musik, inga gräl, inga skrik, inga långa klarinettspelningar, inga Harry Potter-ramsor, ingenting. Bara TYST!

M: Mm.

jag: Det är saknadens tystnad. Längtans tystnad. Det är så… otäckt, skräckfilmsartat, olycksbådande, murket TYST.

M: Mm.

jag: Jag fattar inte hur vi stod ut innan ungarna fanns. Du vet hur det alltid är i amerikanska deckarserier? Två poliser kommer till mordscenen och en säger ”It’s quiet here” och den andra säger ”Yeah! Too quiet.” Det är SÅ tyst det är. Det är liksom tryckande. Obehagligt. Som ett åskväder som bara väntar på att få bryta ut.

M: Mm.

jag: Jag fattar inte hur folk kan LÄNGTA efter tystnad.

M: (paus, vänder fram huvudet från tidningen, möter min blick) Jag tror att jag fattar det.

(paus)

jag: Vadå, du menar att jag pratar mycket?

M: Jag menar bara att det inte är så stor skillnad. För att om man jämför med när du är borta och alla barnen är hemma och när du är hemma och alla barnen är borta…

jag: Ja?

M: Då är det definitivt större tystnad när alla barnen är hemma och du är borta.

(paus)

jag: Du menar det där olycksbådande och otäcka tystnaden va? Som är mättad av saknad och längtan?

(paus)

jag: Jag utgår ifrån att det är så du menar.

M: Mm.

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “The sound of silence”

  1. Visst. Man väljer vad man hör. Och hur man tar det.

Sorry, the comment form is closed at this time.