Dec 112013
 

M: Åh, nej! Nu har Elis ätit upp det sista vörtbrödet.

jag: Elis?

M: Ja!

jag: Som i vår hund Elis?

M: Ja. Han har ätit upp det sista vörtbrödet.

jag: Imponerande!

M: Öh. Nej. Det är dåligt. Jättedåligt.

jag: Jag menar att det är imponerande att han kunde ta ner vörtbrödet från den översta hyllan i skafferiet, där jag hade ställt in det bakom mjölet och solrosfröna.

M: Eh…

jag:  Och jag ser att han lyckades ta fram smör ur kylskåpet också för att bre på. Det är också ganska imponerande, när man inte har några tummar.

M: Alltså, apropå bre på…

jag: Ja?

M: Det är ju möjligt att det kanske kan hända att det eventuellt inte var Elis som åt upp det sista vörtbrödet.

jag: Nä! Hä!

M: Det kanske kan hända – det här kommer att chocka dig och överraska dig, kära fru. Förresten är du väldigt fin i håret idag.

jag: Mm.

M: Men den som i ett anfall av extrem dumhet och hunger åt upp det sista vörtbrödet och nu ångrar det väldigt mycket, det var liksom. Typ. Alltså. Öh. Tja. Du vet. Eh. Jag.

jag: Mm.

M: Det allra sista lilla vörtbrödet. Den där smala biten som är längst in i paketet. Den goda, smala.

jag: Mm.

M: Det som du älskar så extramycket att du ibland gillar att ta dig en nattmacka på det.

jag: Mm.

M: Det vörtbrödet som alla i hela familjen vet att man aldrig, aldrig rör.

jag: Mm.

M: VÄLDIGT fin i håret, faktiskt.

jag: Mm.

M: Det åt jag upp. Och sedan skyllde jag på hunden. Det kanske var lite dumt.

jag: Kanske lite.

M: Men jag ville liksom äta lite.

jag: Som min kvällsmacka.

M: Mm.

jag. Och…?

M: Vet du, jag tror att jag aldrig har sett dig fullt så fin i håret.

jag: Om du allvarligt tror att det funkar, så måste jag fråga dig var du har varit under de elva första åren av vårt äktenskap.

M: Jag vet inte riktigt vad som skulle vara ett bra svar på den frågan.

jag: Jag vet att det rätta svaret inte handlar om mitt hår iallafall.

M: Jag älskar dig.

jag: Nu närmar vi oss svar som eventuellt skulle kunna vara gångbara.

M: För jag älskar dig verkligen jättemycket.

jag: Och…. ?

M: Och vörtbröd också.

jag: Ah. Och…?

M: Och kanske lite hasselnötsglass.

jag: Men inte glassen! Den skulle vi ju spara till gästerna!

M: Men… hunden tvingade… eller…  nej… det var för DIN skull! För att, eftersom jag älskar dig.

jag: Ah. Aha. Jag förstår.

M: För att man blir SNÄLL av glass. Det vet alla. Massor av forskare har…

jag: Ja, jag märker det. Många moraliska egenskaper är på väg att slå ut i full blom i din inre person.

M: Men… alltså kan vi fokusera lite på väsentligheter här?

jag: Såg du inte att jag skrev ”Ät inte” med jättestora bokstäver på glassen? Med fryspenna!

M: Men hundar kan väl inte läsa!

jag: Alltså, älskling.

M: Eller hur, Elis? Visst är hon jättefin i håret?

Then he slunk to the icebox. He took the Whos’ feast.
He took the Who-pudding. He took the roast beast.
Then he stuffed all the food up the chimney with glee.
”And NOW!” grinned the Grinch, ”I will stuff up the tree!”

grinch tree

Random Posts

Loading…

  6 Responses to “Lucka 10”

  1. asgarv sicken bra dialog och rolig

  2. så roligt 🙂

  3. Hm Ni älskar varandra eller hur?
    Och har humor!

  4. vilken ljuvlig dialog! Kärleksfull och rolig samtaidigt som den är vardaglig.

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>