Jan 202014
 

Idag fick jag dig att skratta. Jag berättade en grej som barnen hade sagt till mig. Jag kommer inte ihåg den nu, ens. Jag kommer bara ihåg att du skrattade.

Och idag är det tretton år sedan jag fick dig att skratta för första gången.

Ja. Sådant glömmer man inte. Det var på vår första date, på restaurangen Los Mexicanos. Och visst hade du artigt lett åt ett flertal saker jag sagt, men vid huvudrätten kom det där skrattet som kom spontant, bubblande, oemotståndligt. Ja. Man minns när man får någon att verkligen skratta för första gången. Man minns det med hjärtat.

Man håller i det minnet som en dyrbar pärla. Man tar fram det, putsar det, bär det med stolthet som ett smycke. Det skrattet.

Så: Den bästa historien jag någonsin har berättat, den har jag berättat för dig.

Och jag vet, jag vet, vid det här laget har jag berättat den ganska många gånger för dig. Man hinner det på tretton år.

Vi satt kvar så länge att serveringspersonalen bad om att få gå hem, kommer du ihåg? Och inte vet jag om jag pratade mest, eller om du pratade mest, men det troligaste är väl att jag pratade mest. Jag brukar ju göra det.

Vad jag minns från den där kvällen är fascinationen. Hur världar öppnade sig framför oss, hur samtalet liksom var fullt av gardiner som drogs åt sidan och öppnade upp för utsikt över de mest spännande landskap. Hur vi upptäckte att vi liksom satt i olika slott och tittade på samma landskap. Fascinationen. Det vilsamma i det spännande.

Och sedan det där med den där historien, den som jag berättade för dig.

Och du skrattade.

Och landskapen öppnade sig framför oss på det mest förunderliga sätt. Framtidslandskapen. Allt vi skulle kunna göra tillsammans, allt som skulle kunna ske. Och visst är det möjligt att vi drömde mer om resor och upptäckter än tvätt och städning, men det var ju bara för att vi inte hade upptäckt hur roligt det är med tvätt och städning då.

Och jag vet att det är en väldigt märklig typ av sentimentalitet som hänger upp mig just på det där skrattet och den där historien. Inte vilka kläder vi hade, inte vad vi åt, inte filmen vi hade sett precis innan, utan historien som jag berättade och skrattet som du skrattade.

Men kanske var jag en historia som sökte ett skratt, och kanske var du ett skratt som sökte efter ett skäl att få skratta. Eller kanske var det något annat.

Men nu har det gått tretton år. Och den bästa historien jag någonsin har berättat, den har jag berättat för dig. Och den bästa historien jag har upplevt, den har jag upplevt med dig.

Vi tar väl tretton år till.

Dec 282013
 

Min man har byggt en liten mur åt sig av dagens tidning och sitter bakom sin barrikad, i vår röda fåtölj, och låtsas att han inte finns.

Det är naturligtvis alldeles försent för sådana åtgärder.

Men det är svårt att prata med någon som låtsas att han inte finns, så jag kallar in en opartisk domare, som normalt håller på mig.

H: Vad var det som hände nu då?

M: Vadå, inget hände. E ville sitta i mitt knä. Är det fel? Jag frågar er: Är det fel?

H: Nej. Det låter mysigt.

jag: Ha!

H: Och sen?

jag: Och sen gjorde han bort sig så mycket att han försöker se ut som att han inte finns.

H: OK, mamma. Vi har fattat att du är arg. Pappa, vad hände sen?

M: Sedan klappade hon mig på hakan och sade att jag hade hår där.

H: Hm. Inte fel vad jag kan se.

jag: (ödesmättat) Ha! Ha!

H: Och…?

M: Och sedan förklarade jag om skägg. Om hur A och S också kommer att få hår i ansiktet när de blir stora.

H: Inte fel.

M: Och sedan sade hon:

jag: HA! HA! HA!

M: Och sedan sade hon:

jag: Hrrm!

M: Men vadå? Jag kan väl inte hjälpa det?!

jag. Det är där vi har skilda åsikter, min vän.

M: Men! Inte! Mitt! Fel!

jag: Hm.

H: Vad sade hon?

M:  Hon sade: ”Jag vill inte ha sådär sticksigt skägg som du har när jag blir stor, pappa.” (dramatisk paus, som sekunderna innan jorden går under)

H: Eh?

M: Ja.

H: Eh… vad är det för fel på det?

M: Inget. INGET alls.

H: Nej. Inte.

M: Du ser!

jag: Mm. Om man typ slutar berättelsen där.

M: Vad jag förstår slutar berättelsen där.

jag: För att du inte vill ta ditt ansvar!

M: Men vad skulle jag ha gjort?

jag: Du kunde ha snabbat dig och sagt typ ”Det slipper du ha för du är tjej” eller något.

M: Men! Jag hann inte!

H: Varför hann du inte?

M: Ingenting.

jag: Nähä.

H: Varför hann han inte?

jag: INGENTING.

H: Men vad är ni osams om då?

M: Vi är inte osams!

jag: Din far låtsas att han inte finns!

M: Det borde du uppskatta om du tycker att allt är mitt fel!

jag: Men!!!

H: Vad hände?

M: Hon sade alltså att hon inte ville ha sticksigt skägg som mitt.

H: Ja.

jag: Och så fortsatte hon: …

M: Du kan säga. Du var också där.

jag: Över min döda kropp.

H: Vad sade hon?

M: Jag bara sitter här och läser tidningen, jag.

jag: Gör du det.

H: Vad hände?

jag: Exakt. Vad HÄNDE?

M: (till H) Alltså inget. Du vet ju hur barn är.

H: Eh, ja, eftersom jag är ett barn.

M: Just ja.

H: Du kanske glömde för att jag typ är den enda vuxna i det här rummet just nu.

jag: Ha!

M: Jaja.

H: Kan ingen berätta vad som hände?

jag: Han kan. Om han fortfarande existerar.

M:  Hon sade ”Jag vill inte ha sådär sticksigt skägg som du har när jag blir stor, pappa.  (paus) Jag vill ha mjukt fint skägg, som mamma.”

jag: Inte! Roligt!

M: Och sedan råkade jag… få en hostattack bara. Och…

jag: Och garvade knäna av sig.

M: Inte! Hostade lite bara!

jag: Så nu sitter han bakom sin tidning och gömmer sig. Fegt, eller hur, H?

(tystnad)

jag: H?

M: H?

(H kommer tillbaka till vardagsrummet, bärande på tidningen Julia. Hon sätter sig i vår vinröda fåtölj med tidningen framför sig som en mur)

jag: H?

H: Jag finns inte, jag finns inte.

M: Exakt.

H: Bara en liten hostattack.

M: Det är så vi säger.

H: Lite sådär.

M: Tills stormen bedarrar.

jag: Det är inte JAG som inte existerar, det är NI. Jag hör varenda ord ni säger!

M: Va?

H: Mamma! Tala ur skägget!

Båda exploderar.

”Hostattack” säger de.

Jo, jag tackar.

Dec 162013
 

Träningstips från A.

1. Man skall börja träna i god tid innan jul, så man är redo. Men om man inte hinner det, kan man bara träna jättejättemycket precis innan jul också. Eller efter. Det viktiga är att man tränar.

2. Träna med sådant du tycker om. Träning skall vara roligt. Jag tycker till exempel om godis och glass, så jag tränar på att äta det.

3. Det där att man inte skall träna direkt efter maten är inget att bry sig om. Visserligen är man rätt mätt då. Men eftersom det vi tränar är att äta så mycket som möjligt är det bara bra om man är mätt.

4. Om du känenr att du håller på att tappa orken, kan du skaffa en träningskompis som peppar dig. Bra om kompisen gillar tråkig mat som sallad och så så kan ni dela på tallrikarna.

5. Jag tror inte riktigt på sådana där sträck- och tänjningsövningar. Det är bättre att helt enkelt fylla magen med så mycket mat som möjligt så ofta som möjligt.

6. Det kan hända att nitiska vuxna tycker att du tränar för mycket, men de är bara avundsjuka för att de inte orkar som du. Skicka ut dem på en joggingrunda och töm julgodisburken så länge, så känner sig alla bättre därhemma.

7. När det väl är dags för den stora dagens julbord, så kan du ju lämna grönkål och sill och sådant till nybörjarna. Det är sådant nybörjare är till för. Själv skall du fokusera på väsentligheterna: köttbullar och saffransglass, samt godiset (din mamma har hunnit göra nytt sedan du åt upp allt).

And the one speck of food that he left in the house
was a crumb that was even too small for a mouse.
Then he did the same thing to the other Whos’ houses
Leaving crumbs much too small for the other Whos’ mouses!

Dec 112013
 

M: Åh, nej! Nu har Elis ätit upp det sista vörtbrödet.

jag: Elis?

M: Ja!

jag: Som i vår hund Elis?

M: Ja. Han har ätit upp det sista vörtbrödet.

jag: Imponerande!

M: Öh. Nej. Det är dåligt. Jättedåligt.

jag: Jag menar att det är imponerande att han kunde ta ner vörtbrödet från den översta hyllan i skafferiet, där jag hade ställt in det bakom mjölet och solrosfröna.

M: Eh…

jag:  Och jag ser att han lyckades ta fram smör ur kylskåpet också för att bre på. Det är också ganska imponerande, när man inte har några tummar.

M: Alltså, apropå bre på…

jag: Ja?

M: Det är ju möjligt att det kanske kan hända att det eventuellt inte var Elis som åt upp det sista vörtbrödet.

jag: Nä! Hä!

M: Det kanske kan hända – det här kommer att chocka dig och överraska dig, kära fru. Förresten är du väldigt fin i håret idag.

jag: Mm.

M: Men den som i ett anfall av extrem dumhet och hunger åt upp det sista vörtbrödet och nu ångrar det väldigt mycket, det var liksom. Typ. Alltså. Öh. Tja. Du vet. Eh. Jag.

jag: Mm.

M: Det allra sista lilla vörtbrödet. Den där smala biten som är längst in i paketet. Den goda, smala.

jag: Mm.

M: Det som du älskar så extramycket att du ibland gillar att ta dig en nattmacka på det.

jag: Mm.

M: Det vörtbrödet som alla i hela familjen vet att man aldrig, aldrig rör.

jag: Mm.

M: VÄLDIGT fin i håret, faktiskt.

jag: Mm.

M: Det åt jag upp. Och sedan skyllde jag på hunden. Det kanske var lite dumt.

jag: Kanske lite.

M: Men jag ville liksom äta lite.

jag: Som min kvällsmacka.

M: Mm.

jag. Och…?

M: Vet du, jag tror att jag aldrig har sett dig fullt så fin i håret.

jag: Om du allvarligt tror att det funkar, så måste jag fråga dig var du har varit under de elva första åren av vårt äktenskap.

M: Jag vet inte riktigt vad som skulle vara ett bra svar på den frågan.

jag: Jag vet att det rätta svaret inte handlar om mitt hår iallafall.

M: Jag älskar dig.

jag: Nu närmar vi oss svar som eventuellt skulle kunna vara gångbara.

M: För jag älskar dig verkligen jättemycket.

jag: Och…. ?

M: Och vörtbröd också.

jag: Ah. Och…?

M: Och kanske lite hasselnötsglass.

jag: Men inte glassen! Den skulle vi ju spara till gästerna!

M: Men… hunden tvingade… eller…  nej… det var för DIN skull! För att, eftersom jag älskar dig.

jag: Ah. Aha. Jag förstår.

M: För att man blir SNÄLL av glass. Det vet alla. Massor av forskare har…

jag: Ja, jag märker det. Många moraliska egenskaper är på väg att slå ut i full blom i din inre person.

M: Men… alltså kan vi fokusera lite på väsentligheter här?

jag: Såg du inte att jag skrev ”Ät inte” med jättestora bokstäver på glassen? Med fryspenna!

M: Men hundar kan väl inte läsa!

jag: Alltså, älskling.

M: Eller hur, Elis? Visst är hon jättefin i håret?

Then he slunk to the icebox. He took the Whos’ feast.
He took the Who-pudding. He took the roast beast.
Then he stuffed all the food up the chimney with glee.
”And NOW!” grinned the Grinch, ”I will stuff up the tree!”

grinch tree

Okt 212013
 

grabben-i-graven-bredvid

Jag håller på att städa bokhyllan. Vid bokstaven M som i Mazetti drar jag ut en bok och tittar ömsint på den. Visar upp den för M.

jag: Kommer du ihåg den här?

M: (ler mjukt)

jag: ALLA tyckte att vi skulle läsa den när vi träffades eftersom de tyckte att den handlade om oss.

M: Japp. Kvinnan från stan och mannen från landet.

jag: (ler åt minnet)

M: Fast du var inte sådär ful.

jag: VAR?!

M: Äsch. Du får en komplimang och en dålig grammatik och du väljer att fokusera på den dåliga grammatiken.

jag: Du känner väl mig.

M: Nu gör jag det ja.

jag: Tänk när allt var nytt och spännande.

M: När jag var ”Grabben i graven bredvid.”

jag: Det var tider det.

M: Det var det. (vi ler mot varandra)

jag: Undrar vilken bok alla våra vänner skulle ge oss nu för att sammanfatta vårt förhållande…

M: (ler vackert och drar fram en bok) Den här.

en-man-som-heter-ove

Enough said. 

Aug 202013
 

M: Det är stopp i diskhon igen.

jag: Igen! Vi fixade ju det i förra veckan!

M: När du säger att ”vi” fixade det…

jag: Jaja. DU löste det. Efter att jag hade lossat själva proppen.

M: Jag löste det eftersom du bara satt och pratade om att dina armar är alldeles för korta för att hålla på att ta isär rör.

jag: Jag har faktiskt väldigt korta armar.

M: I en halvtimma.

jag: Mina armar är intressanta som samtalsobjekt tycker jag. Conversation starters.

M: Mm.

jag: Kan jag hjälpa att jag är fascinerande?

M: Så hur lossade du själva proppen då?

jag: Jag… jag sade ju att det var du som löste det…

M: Men du sade att det var EFTER att du hade lossat…

jag: Hm.

M: Ja?

jag: Du säger ju själva att jag kan prata hål i skallen på vem som helst.

M: Så du PRATADE ut proppen?

jag: När jag sade att mina armar var för korta och så, och pratade om det sådär länge, så ville ju du också gå därifrån.

M: Så du… pratade tills proppen liksom… begick självmord?

jag: Jag är en kvinna med många talanger.

M: Och korta armar.

jag: Väldigt korta. Hemskt korta.

M: Så det betyder att jag får ta isär rören den här gången också?

jag: Jag kan stå bredvid och prata hela tiden ifall du vill.

Tystnad.

jag: Du vet. För att hjälpa till.

Tystnad.

jag: Vi har olika expertområden helt enkelt. Olika superkrafter.

M: Mm.

jag: Det känns som att du inte riktigt uppskattar min superkraft.

M: Det är snarast det att jag blir mållös av respekt för din superkraft.

jag: Så skall det låta.

M: Och du kanske skulle kunna testa det någon gång?

jag: Att… att bli mållös av respekt för din superkraft?

M: Mm. Eller av vilket skäl som helst egentligen.

jag: Men…. det kan jag inte. Det… är en väldigt okänd bieffekt av att ha sådär korta armar.

M: Att man pratar för mycket?

jag: Ja, du vet, sådär som att blinda människor HÖR väldigt bra.

Tystnad.

jag: Du! Du kanske är blind!

Tystnad.

jag: Du vet, och bara HÖR jättebra. Egentligen pratar jag inte alls så här mycket utan det är bara att det är du som hör extra mycket. För att det är en superkraft liksom.

M: Hm. Eller…

jag: Eller?

M: Eller så har jag en annan superkraft.

Tystnad.

jag: … Extremt tålamod?

M: Det är en användbar superkraft.

jag: Precis som korta armar!

M: Min hemlighet är att jag också utvecklar min superkraft genom att ständigt öva den.

Tystnad.

jag: Så med andra ord så HJÄLPER jag faktiskt till.

Tystnad.

jag: På mitt sätt, alltså.

M: Mm.

Aug 102013
 

Detta har hänt: Läs övriga inlägg här.

-Uppslagsbok för cyniker, vrålade Lola. UPPSLAGSBOK för CYNIKER.

-Mm, sade jag för det är ungefär allt man kan säga samtidigt som man halsar whisky. Miss Marple nickade uppmuntrande och sade till Lola:

-Bloggen vill vara cynisk. Det vill inte bloggerskan att bloggen skall få vara! Så!!! Var hamnar bloggen då?

-Dricker sprit, föreslog jag men miss Marple sade ”tss” med stor emfas.

-Bloggar har sina andra metoder, Mr Marlowe, förklarade hon och var farligt nära att ta ifrån mig Walker igen. En blogg som vill vara cynisk. Den beger sig till…

Och då plötsligt så slog det mig. En smäll i huvudet som ganska mycket liknar den man får när man vaknar bakfull  av att någon slår en med ett trubbigt föremål i skallen. Och sedan visar det sig att det föremålet är en flaska med rätt mycket whisky kvar. Den känslan. Förstås. Det finns bara ett ställe där man beger sig i ett sådant läge. Lunchtid? Frukosttid? Vilken tid som helst.

-Vi drar! skrek jag. Miss Marple var redan på väg ut genom dörren tätt följd av Lola som en levande illustration av frasen ”damerna först”.

Nerför den eleganta hissen som tycktes röra sig så långsamt att en ovanligt lat snigel på en riktigt dålig dag hade gått fortare. Fortare iväg över cyberrymden och äntligen framme.

Det var röster överallt. Glada röster. Uppgivna röster. Politiska röster. Skämtsamma röster. Kortfattade röster. Och cyniska röster. Mest cyniska röster. Hur hittar man en förlupen blogg i kakafonin av olika röster?

-Var? VAR? skrek jag desperat. Plötsligt kändes det som att vi hade bråttom nog för att vara med i en Dan Brown-bok.

-Vad heter han då? mumlade Lola. Vi kommer inte att komma någon vart om vi inte vet vad han kallar sig. Vi provade ett flertal uppenbara alternativ. Ansgarssyskon. AS. Rymthemifrån. Rymtbloggifrån. Nej. Inget. Vi tittade på Miss Marple som satt sig lugnt tillrätta i ett hörn med sin stickning.

-Om jag var ni skulle jag söka efter parodi, sade hon. En parodisk kommentar. En anspelning på hemmet han vill lämna ibland. Något som –

Lola och jag utbytte en blick. Lolas blick var full av löften. Min blick var full av spritångor. Men vi tänkte samma sak. Strumpor. Sockar. Ihopparade strumpor. Ihopparade sockar. Nej! Oihopparade – nej. Osorterade… Ja! Osorterade strumpor.

Där. Där var han. På twitter. Hur synlig som helst.

HITTAD!

Vi hade hittat honom. Han satt där tillbakalutad med en konjak och en god bok.

Vi anföll förstås från alla håll. Han hade inget annat val än att ge sig.

***

Återföreningen mellan blogg och brunett var rörande. Eller ja. Om man tycker att det är rörande när två som är arga på varandra träffas utan att kasta saker på varandra. Då var det rörande. Annars kanske inte.

De hade nog en del att diskutera, de där två. Och jag hae en känsla av att bloggen inte hade försvunnit för sista gången.

Men.

Hon betalade mig iallafall. Jag stod och räknade sedlarna när Lola kom förbi.

-Det var kul det här, sade hon och lade armen på min kavajärm. Jag flyttade diskret cigarettpaketet till en annan ficka lite längre bort från hennes fingrar. Visst, jag hade fått stålar. Men jag tänkte inte bränna alla på att köpa nya cigg.

-Mm. Kul som en twitteruppdatering, sade jag. Jag kontrollerade att jag hade Wesson och Walker med mig och började gå. Lola följde mig som natt följer dag.

-Kom förbi och hälsa på någon gång, sade hon och log med läppar lika välpolerade som hennes pistol.

-Kanske det, sade jag, om du har några övertygande argument. Hennes leende nu liknade mest en censurerad scen ur en Bogartfilm.

-Jag tror nog vi kan hitta en bra orsak. Ännu ett barnförbjudet leende och hon var borta. Jag stack ner handen i fickan för att ta upp en cigarett. De fanns kvar. Men min plånbok var borta.

Jaja. Man får säga det om Lola. Hon är duktig på att övertyga en att hälsa på.

Aug 052013
 

Klockan är kvart över elva och jag degar framför datorn.

Och jag tvättar samtidigt i tvättstugan. Och diskar i köket. Och bakar bröd.

Därför att jag har maskinell hjälp. Tvättmaskin. Diskmaskin. Bakmaskin.

Allvarligt.

Massor med tid över.

Med den tiden kunde jag… träna kanske.

Om det inte vore för att jag har ett träningsredskap. Så. Jag behöver inte träna själv.

Så istället kan jag… sova. Ja! Gå och lägga mig! Vila!

Eller.

Det vill säga.

Jag kan förstås inte gå och lägga mig.

För min kära sovmaskin sköter om den detaljen.

Sovmaskin ja. Ni vet. Make.

Så åt mig återstår… tja. Facebook.

Vi ses väl där.

Aug 042013
 

Detta har hänt: Läs övriga ”kapitel” här

Lola jonglerade med ett vapen, och sade:

-Så tant Jane menar alltså att pojkar och bloggar måste få ha sin frihet?

Jane Marple log med stora porslinsblå ögon.

-Det är ju ett sätt att uttrycka det på. Ett annat är att gå till biblioteket.

-Biblioteket?

-Ni har väl sett den stora samlingen böcker,  Mr Marlowe? Den skall man inte försumma. Man kan alltid lära sig något i ett bibliotek.

Lola tittade på mig och jag tittade på Lola. Vi nickade mot varandra med den kollegialitet som de som iakttar någon som är galen har. Miss Marple höjde rösten och sade:

-Leta bakom böckerna. Inte i dem.

-Eh?

Miss Marple lutade sig framåt. Hennes ögon sken som polisficklampor.

-Bakom böckerna,  herr Marlowe. Har ni sett matlagningsprogrammen på televisionen?

-Eh?

-På er tv-apparat,  Mr Marlowe. Har ni sett matlagningsprogrammen?

-… Fast inte med bibliotek i också.

-Nej, nej. Nej. Nej. Å jag talar så virrigt. Vad jag menade att säga var att på matlagningsprogrammen gör de ibland färdigt maten i förväg så att publiken skall få se hur kakan blev även om programmet är kortare än tillagningstiden. Förstår ni vad jag menar?

-Kakan, upprepade jag. Men Lola skrattade till.

-Ni har något i rockärmen, gammelfaster!

-Kanhända. Miss Marple log mot oss och tog fram ett fotografi från en handväska som var tillräckligt stor för att gömma Wesson, Walker och Lola. Hon gav det till mig. Jag lät göra en liten förstoring i förväg. Ser ni vad jag menar?

Fotografiet föreställde en rad böcker.

bevis

 

Det var samma böcker som fanns i bokhyllan på bloggen Ansgarssyskon – en lite suddig förstoring bara. Jag studerade kortet, och Miss Marple nickade uppmuntrande.

-Just det, Mr Marlowe. Titta bakom.

Bakom böckerna fanns en annan bok. En svårläst titel. Svårläst för att den inte riktigt syntes.

-Vad står det? frågade jag.

-Det står något mycket viktigt, Mr Marlowe. Det står titeln på den bok som bloggen själv gömde undan. Hon lutade sig framåt och rörelserna blev ivriga och blicken sken. Ni vet hur bloggar fungerar. Bloggerskan gör lite som hon vill vad gäller både bakgrund och innehåll. Men bloggen är inte helt maktlös. Bloggen kan lura bloggerskan… i det här fallet i form av en bok som inte riktigt fick vara med. Varför tror ni inte den får synas,  Mr Marlowe? Vad är det med den boken som gör den så åtråvärd för själva bloggen och så ointressant för bloggerskan?

-Det syns bara halva bokstäver. ”U” kanske – något som är början på ett ”D” eller ett ”n” eller ett ”P” — ett halvt – är det ett ”S”? – ett ”I”… UDDSI…

-Inte UDDSI. Det går att bygga ett ord, och ifrån det ordet en titel. När jag satt tyst hjälpte hon mig på traven genom att hosta lite försynt och viska:  Uppsl…

-Uppslagsbok?

-Uppslagsbok,  Mr Marlowe. Hon strålade mot mig. Ögonen var som brinnande fyrar på ett stormigt hav. Förstår ni?

-Nä. Jag försökte hämta inspiration från Walker men hon lät mig inte slutföra gesten,  utan tog ifrån mig flaskan och satte ner den på bordet precis utom mitt räckhåll.

-Det här är för viktigt för att dricka. Vad finns det för uppslagsbok som bloggen eftersträvar,  och som bloggerskan vill förbjuda om möjligt? Vad gillar bloggen som inte bloggerskan gillar?

-Eh… eh… jag försökte förtvivlat tänka utan min Walker. Det var inte lätt. Lola tog fotografiet ur min hand och studerade det noga.

-Jag känner igen den där bokryggen,  sade hon tankfullt.

-Måste vara en bok om sprit med andra ord? Det fanns inte så mycket annat att välja på enligt min åsikt, men hon viftade avvärjande.

-Det var en lustigkurre i baren som brukade ha med den och läsa högt ur den… vad hette den nu då? Hon satt tankfull och tyst. Miss Marple log milt och väntade. Jag behövde Walker. Jag kunde inte tänka utan Walker. Jag famlade.

-Mr Marlowe – jag vill inte framstå som cynisk, men ni förefaller en smula törstig?

-Ja. Sällan har jag talat med den sortens övertygelse. Jag saknade Walker som en man utan luft saknar att andas.

-Förlåt mig. Hon räckte tillbaka Walker till mig och log mot Lola.

-Jag vill verkligen inte förefalla cynisk, upprepade hon. Lolas ögon blev med ens svarta, stora och tunga som kanonkulor. Orden hon sade föll som ammunition omkring henne.

-Uppslagsbok för… bloggerskan vill inte… naturligtvis. Den skulle ju inte få vara med på sidan. Den måste plockas undan! Men bloggen själv vill… Jag förstår. Jag förstår!

Själv förstod jag inte. Det är möjligt att Walker hade inspirerat mig lite för nitiskt.

 

Aug 012013
 

Detta har hänt: Marlowe har hamnat i en lägenhet med Lola och Lolas gammelfaster, tant Jane. Syftet är att försöka ta reda på var bloggen Ansgarssyskon tar vägen när den försvinner. Har Lola lurat honom i en fälla? Är Jane samma som Calamity Jane? Vad insåg Marlowe när han plötsligt förstod allt? Och varför ligger en vattenslang mitt i lägenheten?

Läs tidigare ”kapitel” här.

Lola tog också en cigarett. Ur min ficka naturligtvis. Hon log med en single malts charm.

-Vi kanske skall börja med vattenslangen, föreslog hon när hon tagit ett par bloss och diskret tömt resten av ciggen från mitt paket i sin handväska.

-Vattenslangen ligger här för att den inte fyller någon funktion, svarade jag. Den har bara ett syfte: den är en ledtråd.

-Elementärt, sade Lola med en röst som saknade imponerade undertoner på exakt samma sätt som en fisk saknar en kopp kaffe. Men till vad?

-Det var det jag var tvungen att tänka på, erkände jag. Men nu förstår jag. Det är en ledtråd till din gammalfasters identitet. Som om det skulle behövas en ledtråd.

-Det behövdes allt en, käre unge man, sade den gamla damen sådär milt tillrättavisande som en favoritmoster som mästrar sin odygdiga favoritsysterson. Det behövdes allt en. Tänk att ni trodde att jag skulle ha cowboyhatt och revolverstrider. Jag orkar sitta och stå, Mr Marlowe. Men jag orkar inte strida i vilda västern.

-Det var rätt uppenbart så fort jag såg er att ni inte var Calamity Jane, utan en helt annan Jane. Men på något sätt tänkte jag inte på… inte ens när hon nämnde den kände författaren Raymond West… att ni skulle vara Jane Marple.

De fnittrade tillsammans. En urbrittisk koftbeklädd tant och Läder-Lola. De har aldrig sett så lika ut som då.

-Ja, bitarna föll på plats då, sade jag. Trädgårdsslangen var för att visa på en av Miss Marples mest kända drag: intresset för odling och trädgårdsvård. Men resten… jag vet inte…

-”Det duger inte att alltför länge vara borta från sin naturliga miljö,” sade Lola fundersamt. ”Alla bloggar är extroverta.” Vad säger du om de ledtrådarna då?

-Ah, mustaschsnobben, sade jag. Han snackade en hel del. Det gör inte ni, komplimenterade jag Lolas gammalfaster och höjde Walker i en skål.

-Gentlemän är så duktiga på att hålla saker i ordning, sade hon och drog fram en rosa fluffig stickning. Hon satte lugnt igång att arbeta med den medan hon fortsatte prata. Jag finner att jag nästan aldrig behöver förklara något för herrar.

-Du får gärna förklara för mig, sade jag och slog mig ner bredvid henne. Jag vet vem du är, men jag har fortfarande ingen aning om var bloggen tar vägen när den försvinner.

-Ah, sade hon och synade noggrant en kantmaska. Det är ju just det som är frågan, eller hur? Men jag tror att du har svaret. Min kollega från Belgien har givit dig sina bästa ledtrådar. Du behöver bara tolka dem.

-Jag – jag tog Walker till hjälp – jag antar att det är något djupt och psykologiskt.

-Det är Monsieur Poirots område, det psykologiska, sade hon. Själv funderar jag mest över de logiska sambanden. I min hemby, Mr Marlowe, fanns det en gång en pojke som försvann hemifrån flera gånger i veckan. Hans föräldrar var så oroliga, och när de nämnde det för mig sade jag att jag inte kunde hjälpa dem. Hon lutade sig förnöjt tillbaka i soffan som om det hon skulle ha sagt borde ha varit en hjälp för mig.

Jag konsulterade Walker. Han fattade ingenting. För säkerhets skull konsulterade jag honom ett par gånger till.

-Marlowe förstår inte, kommenterade Lola till Miss Marple, medan jag klunkade inspiration.

-Jag hjälpte inte föräldrarna, sade hon en gång till, som om problemet hade varit att jag inte hade hört. Jag hjälpte inte föräldrarna. Varför tror ni det var, Mr Marlowe?

-För att ni inte – jag ville säga ”kunde” men valde en annan avslutning: ville?

-Och varför skulle jag inte vilja? frågade hon pedagogiskt.

-För att ni … tyckte att det var bra att pojken rymde?

-Och varför skulle jag tycka det?

-För att… för att pojken…

-Exakt, herr Marlowe.