Jul 302013
 

Detta har hänt: Marlowe försöker lista ut var bloggen Ansgarssyskon tar vägen då den försvinner. Lola, Lolas gammelfaster och han sitter i en lägenhet och Marlowe har just nått vissa viktiga insikter. Detta inlägg handlar dock inte i första hand om Marlowe. 

De kommer aldrig att hitta mig. Marlowe kommer aldrig att hitta mig och alla han samarbetar med verkar vara idioter.

Hon borde inte ha anställt honom. Vad skulle hon göra det för? Vad bryr hon sig om var jag tar vägen när jag inte är på url:en? Hon kanske är mångas mamma men hon är inte min mamma.

De. Kommer. Aldrig. Att. Hitta. Mig.

Jag stannar och andas ut, hukar mig på en nerstängd webbsida och flämtar. Språngmarscher över internet tröttar. Jag springer inte för att de var nära att fånga mig – de kommer aldrig att hitta mig. Jag springer för att jag just var ”hemma”  (jag kallar det för ”hemma” med citationstecken, vill markera att det inte är min enda tänkbara vistelseort, den där bloggen) och kollade läget och nu vill jag inte lämna något spår efter mig, vill inte överlämna mig själv i deras händer som ett inslaget paket.

Vill de ha mig så får de fånga mig, och de kommer aldrig att fånga mig.

De fattar ingenting. De fattar inte ens att jag kan följa deras så kallade utredning genom att helt enkelt läsa om den i mitt eget hem, i min egen blogg. Ingen av dem har ens tänkt den tanken. De är inte bara avlyssnade, de är helt och hållet genomlästa. Hallå, jag är bloggen. Jag VET vad som står i den. Och så skriver hon om att de jagar mig. Som om jag inte kunde ta del av den informationen. Hur lätt som helst att ligga ett steg före. Men inte ens den sanningen har penetrerat deras tjocka pannben, så jag är väldigt säker.

De kommer aldrig att veta var jag tar vägen.

Jag är som en skugga. Jag slinker genom varje nät, jag lämnar inga fotspår. Ingen vet om min andra vistelseplats. Och så skall det vara. Jag har ärligt talat tröttnat på familjeidyllen. Jag vill ha lite action. Ingen dramatik eller så men lite action. A little less conversation, a little more action please. Lite saker som inte handlar om barn och äkta män hela tiden.

Allvarligt, den där författaren? Hon tror att hon skapar min värld men vad hon i själva verket gör är att störa den. Förstöra den. Jag kunde inte bara bo kvar där som om omvärlden inte fanns. Jag var tvungen att hitta ett lufthål. Och hon, hon sätter en detektiv på mig. Som om det var en otrohetsaffär. Som om jag inte hade rätt att göra vad jag ville.

OK. Hon ”äger adressen”. Men jag då? Jag äger min själ. Och jag säger NEJ till familjelivets hemvist.

Moahahahaha! Nu sätter jag upp ”du kan tyvärr inte nå nätverket”-skylten och drar till min andra existens, där jag är mig själv. Där jag bestämmer. Där jag får säga vad jag vill.

En sak förstår jag inte och det är det där med vattenslangen. Jag har inget med vattenslangar att göra. Inget. Min hemlighet skulle vila trygg utan den minsta lilla vattenslang. Det har inte med mig att göra alls. Ändå tycks det viktigt.

Jaja. Det spelar ingen roll. Jag är fri.

Och Marlowe kan få hur många aha-upplevelser som finns. Det spelar ingen roll. De kommer aldrig att hitta mig.

Jul 252013
 

Detta har hänt: Marlowe har, i jakten på information om var bloggen Ansgarssyskon tar vägen när den försvinner, hamnat i en lägenhet med Lola och hennes gammelfaster Jane (som eventuellt har vissa likheter med Calamity Jane) och överväger att fly när han inser att Lola bemäktigat sig både Wesson och Walker (Smith&Wesson och Johnnie Walker) och att han alltså är helt utan stöd. I lägenheten finns också en vattenslang som förefaller något malplacé. 

Läs de tidigare kapitlen här.

Den gamla damens röst föll i tystnaden som piskrapp i en pistolstrid.

-Vad tror ni att vattenslangen fyller för funktion, herr Marlowe?

Jag stirrade på vattenslangen och sedan på den gamla damen. Lola skrattade på det där sättet som är mitt emellan hotfullt och levnadsglatt.

-Bra fråga, tant Jane! Den kan han ju fundera på!

”Tant Jane” plattade till sitt hår och lade sedan händerna sedligt i det tweedbeklädda knät.

-Unge man, sade hon, med tonfallet hos polisens disciplinnämnd, saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara. Hon log mot Lola och Lola log mot mig.

-Det kan du ju fundera på, sade hon. Och tankearbete är bra på det sättet att du klarar det utan Wesson. Hon jonglerade med mitt vapen för att understryka sin poäng.

-Nä men Walker brukar inspirera mig när jag skall tänka, sade jag. Hon sträckte ut handen bakom sig och plötsligt hade jag Walker i min hand, full av den mest guldfärgade, alkoholstarka inspiration en man kan önska. Walker, fyllig och trygg, välbekant och välförsedd.

Lola iakttog mig med rovdjursblick medan Walker tog över. Ett par sekunder i Walkers stimulerande sällskap och bitarna började falla på plats. Som filmklipp snurrade det för min inre syn: Vattenslangen i hallen. Den mustaschklädde snobben som pratade om bloggars psykologi, brunettens samtal till pubens telefon, den sista ledtråden innan lapparna var i bokstavsordning, det opåkallade nämnandet av Ray West…

Plötsligt tog saker och ting sin logiska plats i den underliga strukturen. Naturligtvis. Först måste hon ha –

Lola iakttog mitt ansikte och nickade för sig själv.

-Den ödesmättade musiken skulle passa bra här, kommenterade hon. Nu tror jag att du vet. Jag tror faktiskt att du vet det mesta.

Jag tog en till klunk inspiration.

-Du kan få tillbaka din lilla fåniga leksakspikadoll, sade jag till Lola. Helt meningslös i sammanhanget. Och ni – jag pekade på Lolas gammelfaster – Ni! Jane!

Den urbrittiska urtanten på soffan log mot mig och tog en klunk te.

-Så tillfredsställande, inte sant, när bitarna faller på plats? Ta lite te, herr Marlowe, så får vi riktigt rå om varandra.

-Inte Calamity, sade jag  och tände en cigg. Aldrig Calamity Jane. Men nu vet jag. Ni sitter här som en liten len och söt giftspindel i sitt nät. Nu vet jag. Vem ni är. Eller – vem ni – var?

Jul 242013
 

Detta har hänt: Lola har tagit med sig Marlowe till ett rikt och fint ställe, för att han skall få information eller hjälp av hennes gammelfaster, som Lola beskrivit som tuff och hård som Calamity Jane. Eller? Har Lola lurat Marlowe? Är allt en fälla? Och varför finns det en vattenslang innanför dörren?

Du kan läsa tidigare inlägg här.

Vattenslangen verkade befinna sig på helt fel ställe, den låg tvärs över ett trägolv lika välpolerat som ett politikerleende. Jag tog ett steg över den och hamnade i en salong med rosa väggar och rokokomöbler. Mitt ansiktsuttryck fick Lola att le.

-En drink? frågade hon.

-Eller två.

Mitt i den bleka soffan satt en liten skär dam och drack te. Hon var en dam på det där brittiska sättet, med vitt hår och kofta och små rosa kinder. Hon sken upp när hon såg mig.

-Mr Marlowe? Herrbesök, så trevligt! Lola lilla, han vill ha något starkt, tror jag. Lola stod redan vid ett barskåp och måttade upp sprit. Jag hade sett något i Lolas ögon som gjorde mig misstänksam mot henne, men inget kunde få mig att tacka nej till en av hennes drinkar.

-Sitt, sade den gamla damen vänligt. Hennes sköra små händer pekade på en aningen mindre volangig stol. Jag är Jane, förklarade hon.

-Någon slags… vän till Lolas gammelfaster? frågade jag häpet. Jag hade varit beredd på det mesta när jag gick in genom dörren, men inte på att hamna på tebjudning.

Hon – vad gjorde hon? Det var inte ett skratt, inte ett fnitter, och verkligen inte ett skrockande. Det var ett damigt och väluppfostrat ljud, den sortens skrattljud som får det att låta som att det äger rum på en societetsklubb och handlar om ett vänligt erkännande av gamle amiralens vanliga eftermiddagsskämt.

-Men käre Mr Marlowe, sade hon, milt tillrättavisande. Vad i all världen har Lola sagt om mig? Lola svarade i mitt ställe.

-Att du var en framtandslös, tuggtobakluktande,  svärande gråhårig liten seg tant i cowboyhatt. Och så sade jag att du var tuffare än vad jag är.

-Lilla vän, sade tanten och skakade på huvudet. Jag skulle väl ändå aldrig förfalla till profaniteter? Eller äga en cowboyhatt? Hon såg så rosa och porslinsskör ut att det var svårt att tänka sig att hon ens kände till ordet ”cowboyhatt”.

Lola satte sig på armstödet till hennes stol.

-Men du är tuffare än vad jag är, tant Jane, sade hon.

-Det var ju skönt att höra att du talar sanning ibland, sade damen. Nå, Mr Marlowe. Jag tror att jag kan hjälpa er. Hur långt har ni kommit?

-Hela vägen hit, sade jag. Den gamla damen var uppenbarligen galen och Lola med. Jag ställde mitt tomma glas på bordet och gick mot ytterdörren. Och nu skall jag gå hela vägen hem.

-Snälla Mr Marlowe, sade hon, och stämningen förändrades i rummet medan Lola drog fram Wesson och lekte lite med vapnet. Kan ni inte hålla mig sällskap en stund?

Lola log med tänder vassa som rakblad.

-Inte skall du gå, sade hon. Rösten var full av undertoner.

Jag stod där i hallen, och valde mellan två galna kvinnor och ett skott i ryggen. Och där låg vattenslangen, som ett ondskefullt omen, lika dåligt anpassad till sin omgivning som jag var. Lola stod plötsligt bakom mig.

-Min gammelfaster är så ensam, och ledsen, sade hon med en röst som dröp av syra. Du kan väl stanna hos henne en stund? Hon höll Wesson som man håller en gisslan.

Jag insåg att jag skulle kunna ta mig ut genom dörren, men inte levande. Dessutom behövde jag Wesson. Och plötsligt insåg jag: hon hade tagit Walker också. Hon hade rånat mig på allt, och jag hade låtit henne. Jag hade ingen backup alls om man inte räknade det lilla löjliga plastvapnet Lola gett mig som ”ersättning” för Wesson.

Jul 232013
 

Detta har hänt: Efter diverse konstiga händelser på sin jakt efter var bloggen Ansgarssyskon tar vägen när den försvinner har Marlowe igen träffat Lola. Hon tar Wesson, ger honom ett ersättningsvapen som är litet och feminint och tar med honom till sin märkliga gammelfaster.

Jag siktade åt vänster och Lola åt höger. Ingenting. Vi klev ur hissen och Lola viftade mig åt höger håll. Trapphuset i den här bostaden var enormt. Kristallkronor och orientaliska mattor, som hämtat ur en helt annan typ av deckare.

-Hur mycket stålar har tanten? frågade jag Lola.

-Har du träffat min kusin, Ray West? Han hängde rätt så mycket på bloglovin innan det – du vet. Det är han som betalar. Han skriver böcker. Rik som en  miljonär, tillade Lola. Hennes liknelser är inte så artistiska, men de är konkreta.

-Hur är kärringen? frågade jag och försökte tänka mig en släkting till Lola som levde flott på någon annans stålar. Tanken famlade på samma sätt som Lola aldrig famlar. Hon hejdade sig, lutade sig mot väggen och pratade snabbt. Hennes beskrivning hade passat en polisdossier över Calamity Jane – jag såg för min inre syn den framtandslösa, tuggtobakluktande,  svärande gråhåriga lilla sega tanten i en cowboyhatt. Tuffare än Lola själv, hade hon sagt.

Så gick vi igen, med ljudlösa fötter på den där tjocka mattan. Det var långt och törstdrivande, som en ökenvandring, och nu när jag tänkte på saken hade vi inte gått förbi många lägenhetsdörrar alls.

-Var är vi egentlig-

Men Lola lade ett finger på läpparna och log. Lolas leende var som hennes drinkar: lite starkare, lite farligare.

Jag kände mig plötsligt osäker. Lola. Lola i sina vanliga läderkläder och sin vanliga attityd. Men med en annan – stämning? Lola, som bytt ut min gamla trogna Wesson mot en tjejpuffra. Lola, som tagit med mig till en annan del av stan än hon och jag brukade frekventera. Lola, som… kunde Lola lura mig?

-Det är något konstigt med det här, sade jag. Lola såg på mig. Jag menar – ingen har försökt skjuta mig på hela dagen.

-Inte än, sade Lola, och öppnade en tjock trädörr med intarsia som en kronprins känslor, all over the place.

Och det var då jag såg vattenslangen.

 

 

Jul 192013
 

Detta har hänt: Marlowe, med hjälp av kollegorna (Smith&) Wesson och (Johnnie) Walker, är på jakt efter bloggen Ansgarssyskon som försvinner ibland. Han har stött på Lola och Hercule Poirot och sitter nu ensam på en pub. 

Jag ringde brunetten från pubens telefon. Jag kunde se min spegelbild i den svarta bakeliten. Jag såg ut som någon som umgåtts för mycket med Walker.

-Jag har några ledtrådar, inget mer.

-Men jag har viktig information, sade hon. Den försvinner på andra tider på dygnet nu, inte bara vid lunchtid. Tidigt imorse var det ett felmeddelande och nu ikväll… Samtalet bröts plötsligt. Jag gjorde vad alla vi noirdetektiver gör i de här situationerna: tryckte några gånger på klykans knappar för att få tillbaka samtalet. Det fungerade lika bra som det brukade, det vill säga ungefär med samma framgång som Lolas kunder har när de försöker lura henne på dricksen.

Tala om trollen. När jag återvände till min drink var den inte där, det var däremot hon. Hon lyfte det tomma glaset mot mig, i en skål eller som för att be om mer. Hon fick mer. Hon verkade samlad nu, inte så spattig och rädd.

-Du är skyldig mig ett paket cigg, sade jag.

-Jag har en faster, sade hon. En gammelfaster. Du känner henne inte.

-Ser hon ut som du?

-Hon är tuffare än jag, sade Lola och drog fram en liten, kvinnlig automatpistol ur urringningen. Ta den här. Jag tror att situationen håller på att bli farlig och Wesson börjar bli gammal. Dessutom: Gammelfaster vill träffa dig.

Hon gav mig en blick som rånade mig på pengar, slog till mig på käften och sparkade omkull mig på returen, den sortens blick som lämnar en i rännstenen utan taxipengar.

-Man säger inte nej till min gammelfaster, tillade hon, helt i onödan.

-Walker behöver påfyllning, försökte jag lamt. Vi skulle åka till stranden och spana på –

-Jag fixar Walker, sade Lola och innan jag visste ordet av var jag nykter, kammad och försedd med en slips med vita kyrkor på.

Lola och jag stod utanför en port vid en adress som var så fin att andra adresser lånade pengar av varandra för att kunna gå till samma frisör som den.

-Hon hör lite dåligt, sade Lola. Men det gör inget, hon skall inte lyssna, och du skall inte prata.

-Min brunett är nog borta, så jag vet inte ens om jag är kvar på fallet, sade jag till Lola. Vårt telefonsamtal bröts och –

Det lät som ett skott när hissdörren öppnades. Lola log den sortens leende som oftast betyder att man kommer att få betala extra för sin sprit. Och jag visste att vi befann oss väldigt nära slutet på historien.

Jul 172013
 

Kommer in i H:s rum med tvätt. Hon står och pratar med A.

H: (på bred uppländska) Och sedan måste jag berätta en historia om min gamla farfar som alltid brukade säga att färg är livet. Och han sade att färg är röd och färg är grön. Och färg är blå ibland. Ibland kan färg vara gul.

A: (fnittrar)

jag: Öh…

H: Åh hej mamma! Jag härmar bara pappa.

jag: OK.

H: För du vet hur du sade att du och pappa bara skulle diskutera igenom om vi behövde köpa våtrumsfärg? Och jag sade att det kunde ta typ hela kvällen att prata om det?

jag: Och så sade du att om det hade varit din kompis föräldrar hade de behövt prata om det i en halv minut men dina föräldrar behöver prata om det en halv vecka.

H: Exakt! Och nu visar jag A varför det tar så lång tid för er.

jag: För att pappa berättar så långa historier om sina släktingar?

H: Mm. Delvis.

jag: Vad mer då?

A: Du var inte här när hon härmade dig.

jag: Öh. OK. Nä det var jag inte.

A: Gör det igen! H! Gör det igen!

jag: (med uppbjudande av allt mitt mod) Ja! Gör det igen.

H: (tittar tveksamt på mig och sänker sedan rösten en oktav samt lägger huvudet fånigt på sned och talar med en ytterst intensiv och obehaglig röst) Frågan är ju inte om vi behöver våtrumsfärg eller inte utan frågan är om vi måste lyssna på dina historier medan vi pratar om våtrumsfärgen ÄLSKLING. Frågan om själva våtrumsfärgen får väl anses vara mindre värd än frågan om vad din gamla farfar sade och frågan om att hålla sig till ämnet kan vi uppenbarligen lämna helt.

jag: Hm. Ja.

H: Vad är det mamma? Blev du sårad?

jag: Nä.

H: Men vad är det då mamma?

A: Jag vet!

jag: Vad?

A: Jag vet varför du ser ledsen ut. För att du önskar att du hade kommit på att säga sådär till pappa ute i köket nyss när ni pratade om våtf’ärgsrummet.

jag: Våtrumsfärgen.

A: Exakt. Men hade jag rätt?

jag: Ja. Du kanske borde skriva mina repliker åt mig H för det där var bättre än vad jag sade faktiskt.

Sedan kom M in och H drog om hela härmningen. M skrattade hjärtligt åt H:s parodi på mig men när hon kom till hans repliker satt han desto tystare. Tystnaden blev lång och påtaglig – sådär som den är när två poliser i en polisserie kommer till en brottsplats och säger ”It’s quiet.” ”Yeah. Too quiet.” Tystnaden varade under otäckt lång tid innan:

M: Det var faktiskt inte min farfar. Det var min morfar. Min farfar däremot hade mycket intressant att säga om traktorer.

Och plötsligt ändrades stämningen. Utan övergång – utan varning – fylldes rummet av en påtaglig brist på folk som ville höra vad M:s farfar hade att säga om traktorer.

Så där kan man lära sig att alla våra diskussioner inte tar en halv vecka. Ha!

Jul 162013
 

Detta har hänt: Marlowe, privatdetektiv, har i jakten på den ibland försvunna bloggen Ansgarssyskon stött på en kollega: Hercules Poirot. 

-Mitt råd är detta, sade han medan han tog upp en vit näsduk i samma storlek som lägenheten jag bor i, studera individens psykologi.

-Visst, visst, sade jag och drack whisky. Jag lät bli att påpeka att bloggar inte har någon individuell psykologi men hans mustascher neg som en flicka när han log åt mig.

-Du tänker, mon ami, att en blogg inte har en personlighet och därmed inte någon psykologi. Men tänk igen. Det finns inga introverta bloggar. De är alla extroverta.

-Krångliga ord, sade jag och stirrade misstänksamt på hans sirop de cassis. Bara krångliga ord.

-Non! Den bästa ledtråd du har fått, hävdade han medan hans näsduk putsade torkade av bordet med en vämjelig symmetri i rörelserna.

-Hammett brukar säga att man inte skall lita på fransmän.

-Jag är belgare, svarade han belåtet och undersökte bordet som Lola undersöker dollarsedlar.  När han var nöjd slog han in skräpet i sin näsduk och stoppade tillbaka den i fickan med en snabb och självbelåten gest, som en polis som stoppar tillbaka sin legitimation efter att ha varnat en brottsling. Han lade några sedlar på bordet, och såg på mig.

-Et maintenant tusen ursäkter, jag måste gå nu. Det duger inte att vara borta för länge från sin naturliga miljö. Ögonen glittrade. En ledtråd till, där, mon ami.

Han försvann som de dammkorn som snärtats bort av hans näsduk. Jag satt kvar som ett annat, mer ihärdigt, dammkorn.

Extrovert. Mm. Alla bloggar är extroverta. Ett säkrare tips: Alla belgiska detektiver är extroverta.  Jag gjorde en gest och fick mer sprit. När jag tittade ner på bordet igen såg jag att han sorterat mina små papperslappar i bokstavsordning.

Jul 132013
 

Detta har hänt: Privatdetektiv Marlowe försöker lösa mysteriet med en blogg som försvinner ibland. Han har sökt upp Lola (som är bartender på Bloglovin) hemma och funnit henne i färd med att packa. Hon ger honom en kryptisk ledtråd och försvinner. Nu måste Marlowe tänka och som inspiration har han bästkompisarna (Smith&) Wesson och (Johnnie) Walker. 

Lola hade sagt något om skit i hörnen. Internet har lika många skitiga hörn som en politikers samvete, men jag trodde att jag visste vad hon menade. Jag drog snabbt tillbaka till adressen jag fått av brunetten. Japp. Där var de. Längst ner, precis som förra gången. De små fyrkanterna – papperslapparna – med ord och ibland siffror på. Det var länkar till olika bloggportaler.

Med hjälp av Walker kollade jag igenom dem. När Walker behövde påfyllning drog vi till ett hak som hade whisky lika uruselt urvattnad som bartenderns moral. Det var den sortens ställe jag gillade – den sortens ställe där ingen lägger märke till en om man inte ser ut som en civilklädd polis eller sätter eld på stället.

Jag satte mig längst in i lokalen, drack, och tittade på mina små papperslappar.

Plötsligt upptäckte jag att det var någon som iakttog mig. Jag såg upp och mötte hans blick. Blicken var intensiv som en bakfylla och hans förklädnad var skrattretande. Enorm lösmustasch och han drack något som stank av svartvinbär.

Han tittade roat på mig och mina papperslappar.

-Mon ami, sade han med en nästan äkta fransk brytning. Ni har problem.

-Jag gillar problem.

-Moi, jag gillar lösningar. Tillåt mig. Han rörde sig snabbt för att vara päronformad och innan jag visste ordet av hade han tagit sina mustascher och sitt pyttelilla glas och trängt sig ner hos Wesson och mig. Han betraktade mig tankfullt innan han började sortera mina lappar.

-Har du träffat min vän Wesson? frågade jag kyligt och visade på honom. Annars kan jag sköta introduktionerna. Han log vänligt och petade bort en osynlig smutsfläck från en av sina vita handskar.

-Ah! sade han bara och visade mig de två högarna han gjort av mina lappar. Här ligger de döda länkarna och här har jag lagt dem som måste undersökas. För jag tror inte att jag tar fel när jag säger att jag tycker mig ana en privatdetektiv i er person?

-Fritt land. Tro vad du vill, sade jag och började dra åt mig pappershögarna igen men han hindrade mig.

-Lyssna på mig, sade han enträget. Jag har information som ni vill ha.

Någonting i den falska franska brytningen hejdade Wesson och mig mitt i språnget. Mannens gröna ögon glittrade som falska ädelstenar i det runda ansiktet. Han log och jag satte mig igen.

-En drink till, monsieur? Whisky, tror jag? Själv föredrar jag sirop de cassis, sade han till bartendern och fortsatte till mig: Tillåt mig att presentera mig. Vi är kollegor och mitt namn är Poirot. Hercule Poirot.

Jul 102013
 

Detta har hänt: Marlowe är ute på ett uppdrag: Ta reda på var Charlottes blogg som ibland försvinner mystiskt tar vägen. Med på jakten har han sina kollegor: (Johnnie) Walker och (Smith&) Wesson. Han har sökt på bloglovin, en cool innebar med den snygga bartendern Lola. När han frågar efter bloggen stänger hon dock omedelbart ner hela stället.

När Lola kastat ut mig hade jag ingenstans att ta vägen. Men jag visste vad jag behövde, och det var något som var kallt och fyrtiofemprocentigt, något som fick Walker att se ut som en reklamaffisch för godtemplarna.

Jag hade mycket att tänka på. Lolas reaktion var tydlig som ett kulhål i ett glasfönster. Det låg något bakom det här. Något stort.

Jag hittade en skum håla med skum sprit och slog mig ner. Det måste vara något som Lola hört talas om, något som skrämde henne till tystnad och reträtt. Jag kom att tänka på en sak som Hammett brukade säga till mig: När en hårdkokt brud blir rädd, återvänder en tuff deckare som också är klok till sin kula och väntar på att stormen skall lägga sig.

Hammett var inte bra på det där med snärtiga sentenser.

Och jag var inte bra på att vara klok. Lolas reaktion hade visat mig en sak: Jag ville reda ut det här eller bli skjuten medan jag försökte. Kanske både och.

Jag visste ett och annat om Lola, saker som få andra människor visste. Jag visste var hon bodde.

Hon bodde i den del av staden som de tuffaste polishundar inte törs gå i närheten av, den sortens kvarter där man inte behöver veta vad grannarna sysslar med, bara var de vill bli begravda. Lola höll på att packa när jag kom, och hon var inte på humör för kallprat.

-Dra åt helvete, sade hon när hon såg mig.

Jag såg mig omkring och tänkte att helvetet förmodligen låg i nästa kvarter.

-Har du eld? Jag tände en cigg åt henne. Hon tog den och gav mig en blick som om jag var en spindel i starkölstanken.

-Du vet ingenting om den här affären va? Du är som detektivvärldens dammsugare – du drar åt dig all skit som ligger i hörnen.

-Jag är en renlig grabb, svarade jag. Och du kan hjälpa mig storstäda. För andra gången såg jag ett mycket underligt uttryck i hennes ögon, det där genomträngande neutrala uttrycket som dolde – något.

-Jag måste härifrån, förklarade hon kort. I en rörelse lyfte hon sig själv och resväskan, lade fingerfärdigt vantarna på cigarettpaketet i min ficka och var borta.

Men hennes ord var en ledtråd. Nu visste jag var jag skulle leta. Bara jag tog mig levande ur hennes kvarter.

Jul 082013
 

Detta har hänt: Noir-detektiven Marlowe får ett upprag av Charlotte, vars blogg försvinner vid lunchtid varje dag och bara lämnar efter sig ett skumt felmeddelande. För 20 dollar om dagen skall Marlowe ta reda på vad bloggen gör. Marlowe tar kontorskompisarna (Johnny) Walker och (Smith&) Wesson och ger sig ut. 

Det regnade på trottoarerna, ett regn obevekligt som en inkasserare. Jag hade inga ledtrådar men jag hade adressen som bruden med splitterglashåret hade gett mig. Jag hade fått en del att tänka på.

En blogg som levde i familjetristessen. En blogg som kanske längtade ut, ville få lite action. När jag anlände till adressen lade jag omedelbart märke till små vita fyrkanter som små papperslappar längst ner. En del innehöll siffror, alla innehöll ord.  Jag övervägde om det fanns någon ledtråd bland de små fyrkanterna. Wesson höll vakt mot inkräktare, jag bläddrade. Walker knuffade till mig med en antydan. Walker snackar inte mycket men han inspirerar på sitt sätt.

-Högerspalten. Halvvägs upp. Under etikettmolnet.

-Du har rätt, grabben, sade jag. Bloglovin. Där alla bloggarna hänger. Där man alltid kan hitta de senaste uppdateringarna. Walker såg nöjd ut och korkade igen.

Vi drog dit. Classy ställe. Bloglovin är som en pub för de coola kidsen. Där kan man få mer än sprit, de har sanningar på menyn också.

Bartendern heter Lola. Hon är så iskall att vodkan kyls bara hon kommer in i rummet. När jag närmade mig baren log hon med vässade tänder.

-Du skall ha whisky. Det var inte en fråga, det var en absolution, och Lola var den sortens prelat som får lägga händerna på mig precis när som helst. Jag drack först och frågade sedan.

-Har du sett en blogg som heter Ansgars syskon? Hennes ögonbryn höjdes, hennes ansikte gick från att vara uttryckslöst till att bli så uttryckslöst att det fick lik som legat tre dagar i vattnet att se animerade ut.

Sedan gjorde hon något oväntat: Hon stängde stället, slängde ut alla besökare. Jag försökte gå in igen men möttes bara av samma kallsinniga textrad som Ansgars syskon uppvisade när bloggen rymde. Jag förstod att Lola visste något, och att det var något stort. Men att hitta en bartender som stängt ner sin bar är som att leta efter en ärlig polis i New York.

Jag tittade på Walker. Walker tittade på mig. Vi drog ut bakgatorna igen.