Jul 132013
 

Detta har hänt: Privatdetektiv Marlowe försöker lösa mysteriet med en blogg som försvinner ibland. Han har sökt upp Lola (som är bartender på Bloglovin) hemma och funnit henne i färd med att packa. Hon ger honom en kryptisk ledtråd och försvinner. Nu måste Marlowe tänka och som inspiration har han bästkompisarna (Smith&) Wesson och (Johnnie) Walker. 

Lola hade sagt något om skit i hörnen. Internet har lika många skitiga hörn som en politikers samvete, men jag trodde att jag visste vad hon menade. Jag drog snabbt tillbaka till adressen jag fått av brunetten. Japp. Där var de. Längst ner, precis som förra gången. De små fyrkanterna – papperslapparna – med ord och ibland siffror på. Det var länkar till olika bloggportaler.

Med hjälp av Walker kollade jag igenom dem. När Walker behövde påfyllning drog vi till ett hak som hade whisky lika uruselt urvattnad som bartenderns moral. Det var den sortens ställe jag gillade – den sortens ställe där ingen lägger märke till en om man inte ser ut som en civilklädd polis eller sätter eld på stället.

Jag satte mig längst in i lokalen, drack, och tittade på mina små papperslappar.

Plötsligt upptäckte jag att det var någon som iakttog mig. Jag såg upp och mötte hans blick. Blicken var intensiv som en bakfylla och hans förklädnad var skrattretande. Enorm lösmustasch och han drack något som stank av svartvinbär.

Han tittade roat på mig och mina papperslappar.

-Mon ami, sade han med en nästan äkta fransk brytning. Ni har problem.

-Jag gillar problem.

-Moi, jag gillar lösningar. Tillåt mig. Han rörde sig snabbt för att vara päronformad och innan jag visste ordet av hade han tagit sina mustascher och sitt pyttelilla glas och trängt sig ner hos Wesson och mig. Han betraktade mig tankfullt innan han började sortera mina lappar.

-Har du träffat min vän Wesson? frågade jag kyligt och visade på honom. Annars kan jag sköta introduktionerna. Han log vänligt och petade bort en osynlig smutsfläck från en av sina vita handskar.

-Ah! sade han bara och visade mig de två högarna han gjort av mina lappar. Här ligger de döda länkarna och här har jag lagt dem som måste undersökas. För jag tror inte att jag tar fel när jag säger att jag tycker mig ana en privatdetektiv i er person?

-Fritt land. Tro vad du vill, sade jag och började dra åt mig pappershögarna igen men han hindrade mig.

-Lyssna på mig, sade han enträget. Jag har information som ni vill ha.

Någonting i den falska franska brytningen hejdade Wesson och mig mitt i språnget. Mannens gröna ögon glittrade som falska ädelstenar i det runda ansiktet. Han log och jag satte mig igen.

-En drink till, monsieur? Whisky, tror jag? Själv föredrar jag sirop de cassis, sade han till bartendern och fortsatte till mig: Tillåt mig att presentera mig. Vi är kollegor och mitt namn är Poirot. Hercule Poirot.

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “Kapitel 4: Det stumma vittnets samvetskval”

  1. Blicken var intensiv som en bakfylla. 🙂

  2. Ögon som glittrar som falska ädelstenar! Japp.

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>