Aug 102013
 

Detta har hänt: Läs övriga inlägg här.

-Uppslagsbok för cyniker, vrålade Lola. UPPSLAGSBOK för CYNIKER.

-Mm, sade jag för det är ungefär allt man kan säga samtidigt som man halsar whisky. Miss Marple nickade uppmuntrande och sade till Lola:

-Bloggen vill vara cynisk. Det vill inte bloggerskan att bloggen skall få vara! Så!!! Var hamnar bloggen då?

-Dricker sprit, föreslog jag men miss Marple sade ”tss” med stor emfas.

-Bloggar har sina andra metoder, Mr Marlowe, förklarade hon och var farligt nära att ta ifrån mig Walker igen. En blogg som vill vara cynisk. Den beger sig till…

Och då plötsligt så slog det mig. En smäll i huvudet som ganska mycket liknar den man får när man vaknar bakfull  av att någon slår en med ett trubbigt föremål i skallen. Och sedan visar det sig att det föremålet är en flaska med rätt mycket whisky kvar. Den känslan. Förstås. Det finns bara ett ställe där man beger sig i ett sådant läge. Lunchtid? Frukosttid? Vilken tid som helst.

-Vi drar! skrek jag. Miss Marple var redan på väg ut genom dörren tätt följd av Lola som en levande illustration av frasen ”damerna först”.

Nerför den eleganta hissen som tycktes röra sig så långsamt att en ovanligt lat snigel på en riktigt dålig dag hade gått fortare. Fortare iväg över cyberrymden och äntligen framme.

Det var röster överallt. Glada röster. Uppgivna röster. Politiska röster. Skämtsamma röster. Kortfattade röster. Och cyniska röster. Mest cyniska röster. Hur hittar man en förlupen blogg i kakafonin av olika röster?

-Var? VAR? skrek jag desperat. Plötsligt kändes det som att vi hade bråttom nog för att vara med i en Dan Brown-bok.

-Vad heter han då? mumlade Lola. Vi kommer inte att komma någon vart om vi inte vet vad han kallar sig. Vi provade ett flertal uppenbara alternativ. Ansgarssyskon. AS. Rymthemifrån. Rymtbloggifrån. Nej. Inget. Vi tittade på Miss Marple som satt sig lugnt tillrätta i ett hörn med sin stickning.

-Om jag var ni skulle jag söka efter parodi, sade hon. En parodisk kommentar. En anspelning på hemmet han vill lämna ibland. Något som –

Lola och jag utbytte en blick. Lolas blick var full av löften. Min blick var full av spritångor. Men vi tänkte samma sak. Strumpor. Sockar. Ihopparade strumpor. Ihopparade sockar. Nej! Oihopparade – nej. Osorterade… Ja! Osorterade strumpor.

Där. Där var han. På twitter. Hur synlig som helst.

HITTAD!

Vi hade hittat honom. Han satt där tillbakalutad med en konjak och en god bok.

Vi anföll förstås från alla håll. Han hade inget annat val än att ge sig.

***

Återföreningen mellan blogg och brunett var rörande. Eller ja. Om man tycker att det är rörande när två som är arga på varandra träffas utan att kasta saker på varandra. Då var det rörande. Annars kanske inte.

De hade nog en del att diskutera, de där två. Och jag hae en känsla av att bloggen inte hade försvunnit för sista gången.

Men.

Hon betalade mig iallafall. Jag stod och räknade sedlarna när Lola kom förbi.

-Det var kul det här, sade hon och lade armen på min kavajärm. Jag flyttade diskret cigarettpaketet till en annan ficka lite längre bort från hennes fingrar. Visst, jag hade fått stålar. Men jag tänkte inte bränna alla på att köpa nya cigg.

-Mm. Kul som en twitteruppdatering, sade jag. Jag kontrollerade att jag hade Wesson och Walker med mig och började gå. Lola följde mig som natt följer dag.

-Kom förbi och hälsa på någon gång, sade hon och log med läppar lika välpolerade som hennes pistol.

-Kanske det, sade jag, om du har några övertygande argument. Hennes leende nu liknade mest en censurerad scen ur en Bogartfilm.

-Jag tror nog vi kan hitta en bra orsak. Ännu ett barnförbjudet leende och hon var borta. Jag stack ner handen i fickan för att ta upp en cigarett. De fanns kvar. Men min plånbok var borta.

Jaja. Man får säga det om Lola. Hon är duktig på att övertyga en att hälsa på.

Aug 042013
 

Detta har hänt: Läs övriga ”kapitel” här

Lola jonglerade med ett vapen, och sade:

-Så tant Jane menar alltså att pojkar och bloggar måste få ha sin frihet?

Jane Marple log med stora porslinsblå ögon.

-Det är ju ett sätt att uttrycka det på. Ett annat är att gå till biblioteket.

-Biblioteket?

-Ni har väl sett den stora samlingen böcker,  Mr Marlowe? Den skall man inte försumma. Man kan alltid lära sig något i ett bibliotek.

Lola tittade på mig och jag tittade på Lola. Vi nickade mot varandra med den kollegialitet som de som iakttar någon som är galen har. Miss Marple höjde rösten och sade:

-Leta bakom böckerna. Inte i dem.

-Eh?

Miss Marple lutade sig framåt. Hennes ögon sken som polisficklampor.

-Bakom böckerna,  herr Marlowe. Har ni sett matlagningsprogrammen på televisionen?

-Eh?

-På er tv-apparat,  Mr Marlowe. Har ni sett matlagningsprogrammen?

-… Fast inte med bibliotek i också.

-Nej, nej. Nej. Nej. Å jag talar så virrigt. Vad jag menade att säga var att på matlagningsprogrammen gör de ibland färdigt maten i förväg så att publiken skall få se hur kakan blev även om programmet är kortare än tillagningstiden. Förstår ni vad jag menar?

-Kakan, upprepade jag. Men Lola skrattade till.

-Ni har något i rockärmen, gammelfaster!

-Kanhända. Miss Marple log mot oss och tog fram ett fotografi från en handväska som var tillräckligt stor för att gömma Wesson, Walker och Lola. Hon gav det till mig. Jag lät göra en liten förstoring i förväg. Ser ni vad jag menar?

Fotografiet föreställde en rad böcker.

bevis

 

Det var samma böcker som fanns i bokhyllan på bloggen Ansgarssyskon – en lite suddig förstoring bara. Jag studerade kortet, och Miss Marple nickade uppmuntrande.

-Just det, Mr Marlowe. Titta bakom.

Bakom böckerna fanns en annan bok. En svårläst titel. Svårläst för att den inte riktigt syntes.

-Vad står det? frågade jag.

-Det står något mycket viktigt, Mr Marlowe. Det står titeln på den bok som bloggen själv gömde undan. Hon lutade sig framåt och rörelserna blev ivriga och blicken sken. Ni vet hur bloggar fungerar. Bloggerskan gör lite som hon vill vad gäller både bakgrund och innehåll. Men bloggen är inte helt maktlös. Bloggen kan lura bloggerskan… i det här fallet i form av en bok som inte riktigt fick vara med. Varför tror ni inte den får synas,  Mr Marlowe? Vad är det med den boken som gör den så åtråvärd för själva bloggen och så ointressant för bloggerskan?

-Det syns bara halva bokstäver. ”U” kanske – något som är början på ett ”D” eller ett ”n” eller ett ”P” — ett halvt – är det ett ”S”? – ett ”I”… UDDSI…

-Inte UDDSI. Det går att bygga ett ord, och ifrån det ordet en titel. När jag satt tyst hjälpte hon mig på traven genom att hosta lite försynt och viska:  Uppsl…

-Uppslagsbok?

-Uppslagsbok,  Mr Marlowe. Hon strålade mot mig. Ögonen var som brinnande fyrar på ett stormigt hav. Förstår ni?

-Nä. Jag försökte hämta inspiration från Walker men hon lät mig inte slutföra gesten,  utan tog ifrån mig flaskan och satte ner den på bordet precis utom mitt räckhåll.

-Det här är för viktigt för att dricka. Vad finns det för uppslagsbok som bloggen eftersträvar,  och som bloggerskan vill förbjuda om möjligt? Vad gillar bloggen som inte bloggerskan gillar?

-Eh… eh… jag försökte förtvivlat tänka utan min Walker. Det var inte lätt. Lola tog fotografiet ur min hand och studerade det noga.

-Jag känner igen den där bokryggen,  sade hon tankfullt.

-Måste vara en bok om sprit med andra ord? Det fanns inte så mycket annat att välja på enligt min åsikt, men hon viftade avvärjande.

-Det var en lustigkurre i baren som brukade ha med den och läsa högt ur den… vad hette den nu då? Hon satt tankfull och tyst. Miss Marple log milt och väntade. Jag behövde Walker. Jag kunde inte tänka utan Walker. Jag famlade.

-Mr Marlowe – jag vill inte framstå som cynisk, men ni förefaller en smula törstig?

-Ja. Sällan har jag talat med den sortens övertygelse. Jag saknade Walker som en man utan luft saknar att andas.

-Förlåt mig. Hon räckte tillbaka Walker till mig och log mot Lola.

-Jag vill verkligen inte förefalla cynisk, upprepade hon. Lolas ögon blev med ens svarta, stora och tunga som kanonkulor. Orden hon sade föll som ammunition omkring henne.

-Uppslagsbok för… bloggerskan vill inte… naturligtvis. Den skulle ju inte få vara med på sidan. Den måste plockas undan! Men bloggen själv vill… Jag förstår. Jag förstår!

Själv förstod jag inte. Det är möjligt att Walker hade inspirerat mig lite för nitiskt.

 

Aug 012013
 

Detta har hänt: Marlowe har hamnat i en lägenhet med Lola och Lolas gammelfaster, tant Jane. Syftet är att försöka ta reda på var bloggen Ansgarssyskon tar vägen när den försvinner. Har Lola lurat honom i en fälla? Är Jane samma som Calamity Jane? Vad insåg Marlowe när han plötsligt förstod allt? Och varför ligger en vattenslang mitt i lägenheten?

Läs tidigare ”kapitel” här.

Lola tog också en cigarett. Ur min ficka naturligtvis. Hon log med en single malts charm.

-Vi kanske skall börja med vattenslangen, föreslog hon när hon tagit ett par bloss och diskret tömt resten av ciggen från mitt paket i sin handväska.

-Vattenslangen ligger här för att den inte fyller någon funktion, svarade jag. Den har bara ett syfte: den är en ledtråd.

-Elementärt, sade Lola med en röst som saknade imponerade undertoner på exakt samma sätt som en fisk saknar en kopp kaffe. Men till vad?

-Det var det jag var tvungen att tänka på, erkände jag. Men nu förstår jag. Det är en ledtråd till din gammalfasters identitet. Som om det skulle behövas en ledtråd.

-Det behövdes allt en, käre unge man, sade den gamla damen sådär milt tillrättavisande som en favoritmoster som mästrar sin odygdiga favoritsysterson. Det behövdes allt en. Tänk att ni trodde att jag skulle ha cowboyhatt och revolverstrider. Jag orkar sitta och stå, Mr Marlowe. Men jag orkar inte strida i vilda västern.

-Det var rätt uppenbart så fort jag såg er att ni inte var Calamity Jane, utan en helt annan Jane. Men på något sätt tänkte jag inte på… inte ens när hon nämnde den kände författaren Raymond West… att ni skulle vara Jane Marple.

De fnittrade tillsammans. En urbrittisk koftbeklädd tant och Läder-Lola. De har aldrig sett så lika ut som då.

-Ja, bitarna föll på plats då, sade jag. Trädgårdsslangen var för att visa på en av Miss Marples mest kända drag: intresset för odling och trädgårdsvård. Men resten… jag vet inte…

-”Det duger inte att alltför länge vara borta från sin naturliga miljö,” sade Lola fundersamt. ”Alla bloggar är extroverta.” Vad säger du om de ledtrådarna då?

-Ah, mustaschsnobben, sade jag. Han snackade en hel del. Det gör inte ni, komplimenterade jag Lolas gammalfaster och höjde Walker i en skål.

-Gentlemän är så duktiga på att hålla saker i ordning, sade hon och drog fram en rosa fluffig stickning. Hon satte lugnt igång att arbeta med den medan hon fortsatte prata. Jag finner att jag nästan aldrig behöver förklara något för herrar.

-Du får gärna förklara för mig, sade jag och slog mig ner bredvid henne. Jag vet vem du är, men jag har fortfarande ingen aning om var bloggen tar vägen när den försvinner.

-Ah, sade hon och synade noggrant en kantmaska. Det är ju just det som är frågan, eller hur? Men jag tror att du har svaret. Min kollega från Belgien har givit dig sina bästa ledtrådar. Du behöver bara tolka dem.

-Jag – jag tog Walker till hjälp – jag antar att det är något djupt och psykologiskt.

-Det är Monsieur Poirots område, det psykologiska, sade hon. Själv funderar jag mest över de logiska sambanden. I min hemby, Mr Marlowe, fanns det en gång en pojke som försvann hemifrån flera gånger i veckan. Hans föräldrar var så oroliga, och när de nämnde det för mig sade jag att jag inte kunde hjälpa dem. Hon lutade sig förnöjt tillbaka i soffan som om det hon skulle ha sagt borde ha varit en hjälp för mig.

Jag konsulterade Walker. Han fattade ingenting. För säkerhets skull konsulterade jag honom ett par gånger till.

-Marlowe förstår inte, kommenterade Lola till Miss Marple, medan jag klunkade inspiration.

-Jag hjälpte inte föräldrarna, sade hon en gång till, som om problemet hade varit att jag inte hade hört. Jag hjälpte inte föräldrarna. Varför tror ni det var, Mr Marlowe?

-För att ni inte – jag ville säga ”kunde” men valde en annan avslutning: ville?

-Och varför skulle jag inte vilja? frågade hon pedagogiskt.

-För att ni … tyckte att det var bra att pojken rymde?

-Och varför skulle jag tycka det?

-För att… för att pojken…

-Exakt, herr Marlowe.

Jul 302013
 

Detta har hänt: Marlowe försöker lista ut var bloggen Ansgarssyskon tar vägen då den försvinner. Lola, Lolas gammelfaster och han sitter i en lägenhet och Marlowe har just nått vissa viktiga insikter. Detta inlägg handlar dock inte i första hand om Marlowe. 

De kommer aldrig att hitta mig. Marlowe kommer aldrig att hitta mig och alla han samarbetar med verkar vara idioter.

Hon borde inte ha anställt honom. Vad skulle hon göra det för? Vad bryr hon sig om var jag tar vägen när jag inte är på url:en? Hon kanske är mångas mamma men hon är inte min mamma.

De. Kommer. Aldrig. Att. Hitta. Mig.

Jag stannar och andas ut, hukar mig på en nerstängd webbsida och flämtar. Språngmarscher över internet tröttar. Jag springer inte för att de var nära att fånga mig – de kommer aldrig att hitta mig. Jag springer för att jag just var ”hemma”  (jag kallar det för ”hemma” med citationstecken, vill markera att det inte är min enda tänkbara vistelseort, den där bloggen) och kollade läget och nu vill jag inte lämna något spår efter mig, vill inte överlämna mig själv i deras händer som ett inslaget paket.

Vill de ha mig så får de fånga mig, och de kommer aldrig att fånga mig.

De fattar ingenting. De fattar inte ens att jag kan följa deras så kallade utredning genom att helt enkelt läsa om den i mitt eget hem, i min egen blogg. Ingen av dem har ens tänkt den tanken. De är inte bara avlyssnade, de är helt och hållet genomlästa. Hallå, jag är bloggen. Jag VET vad som står i den. Och så skriver hon om att de jagar mig. Som om jag inte kunde ta del av den informationen. Hur lätt som helst att ligga ett steg före. Men inte ens den sanningen har penetrerat deras tjocka pannben, så jag är väldigt säker.

De kommer aldrig att veta var jag tar vägen.

Jag är som en skugga. Jag slinker genom varje nät, jag lämnar inga fotspår. Ingen vet om min andra vistelseplats. Och så skall det vara. Jag har ärligt talat tröttnat på familjeidyllen. Jag vill ha lite action. Ingen dramatik eller så men lite action. A little less conversation, a little more action please. Lite saker som inte handlar om barn och äkta män hela tiden.

Allvarligt, den där författaren? Hon tror att hon skapar min värld men vad hon i själva verket gör är att störa den. Förstöra den. Jag kunde inte bara bo kvar där som om omvärlden inte fanns. Jag var tvungen att hitta ett lufthål. Och hon, hon sätter en detektiv på mig. Som om det var en otrohetsaffär. Som om jag inte hade rätt att göra vad jag ville.

OK. Hon ”äger adressen”. Men jag då? Jag äger min själ. Och jag säger NEJ till familjelivets hemvist.

Moahahahaha! Nu sätter jag upp ”du kan tyvärr inte nå nätverket”-skylten och drar till min andra existens, där jag är mig själv. Där jag bestämmer. Där jag får säga vad jag vill.

En sak förstår jag inte och det är det där med vattenslangen. Jag har inget med vattenslangar att göra. Inget. Min hemlighet skulle vila trygg utan den minsta lilla vattenslang. Det har inte med mig att göra alls. Ändå tycks det viktigt.

Jaja. Det spelar ingen roll. Jag är fri.

Och Marlowe kan få hur många aha-upplevelser som finns. Det spelar ingen roll. De kommer aldrig att hitta mig.

Jul 252013
 

Detta har hänt: Marlowe har, i jakten på information om var bloggen Ansgarssyskon tar vägen när den försvinner, hamnat i en lägenhet med Lola och hennes gammelfaster Jane (som eventuellt har vissa likheter med Calamity Jane) och överväger att fly när han inser att Lola bemäktigat sig både Wesson och Walker (Smith&Wesson och Johnnie Walker) och att han alltså är helt utan stöd. I lägenheten finns också en vattenslang som förefaller något malplacé. 

Läs de tidigare kapitlen här.

Den gamla damens röst föll i tystnaden som piskrapp i en pistolstrid.

-Vad tror ni att vattenslangen fyller för funktion, herr Marlowe?

Jag stirrade på vattenslangen och sedan på den gamla damen. Lola skrattade på det där sättet som är mitt emellan hotfullt och levnadsglatt.

-Bra fråga, tant Jane! Den kan han ju fundera på!

”Tant Jane” plattade till sitt hår och lade sedan händerna sedligt i det tweedbeklädda knät.

-Unge man, sade hon, med tonfallet hos polisens disciplinnämnd, saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara. Hon log mot Lola och Lola log mot mig.

-Det kan du ju fundera på, sade hon. Och tankearbete är bra på det sättet att du klarar det utan Wesson. Hon jonglerade med mitt vapen för att understryka sin poäng.

-Nä men Walker brukar inspirera mig när jag skall tänka, sade jag. Hon sträckte ut handen bakom sig och plötsligt hade jag Walker i min hand, full av den mest guldfärgade, alkoholstarka inspiration en man kan önska. Walker, fyllig och trygg, välbekant och välförsedd.

Lola iakttog mig med rovdjursblick medan Walker tog över. Ett par sekunder i Walkers stimulerande sällskap och bitarna började falla på plats. Som filmklipp snurrade det för min inre syn: Vattenslangen i hallen. Den mustaschklädde snobben som pratade om bloggars psykologi, brunettens samtal till pubens telefon, den sista ledtråden innan lapparna var i bokstavsordning, det opåkallade nämnandet av Ray West…

Plötsligt tog saker och ting sin logiska plats i den underliga strukturen. Naturligtvis. Först måste hon ha –

Lola iakttog mitt ansikte och nickade för sig själv.

-Den ödesmättade musiken skulle passa bra här, kommenterade hon. Nu tror jag att du vet. Jag tror faktiskt att du vet det mesta.

Jag tog en till klunk inspiration.

-Du kan få tillbaka din lilla fåniga leksakspikadoll, sade jag till Lola. Helt meningslös i sammanhanget. Och ni – jag pekade på Lolas gammelfaster – Ni! Jane!

Den urbrittiska urtanten på soffan log mot mig och tog en klunk te.

-Så tillfredsställande, inte sant, när bitarna faller på plats? Ta lite te, herr Marlowe, så får vi riktigt rå om varandra.

-Inte Calamity, sade jag  och tände en cigg. Aldrig Calamity Jane. Men nu vet jag. Ni sitter här som en liten len och söt giftspindel i sitt nät. Nu vet jag. Vem ni är. Eller – vem ni – var?

Jul 242013
 

Detta har hänt: Lola har tagit med sig Marlowe till ett rikt och fint ställe, för att han skall få information eller hjälp av hennes gammelfaster, som Lola beskrivit som tuff och hård som Calamity Jane. Eller? Har Lola lurat Marlowe? Är allt en fälla? Och varför finns det en vattenslang innanför dörren?

Du kan läsa tidigare inlägg här.

Vattenslangen verkade befinna sig på helt fel ställe, den låg tvärs över ett trägolv lika välpolerat som ett politikerleende. Jag tog ett steg över den och hamnade i en salong med rosa väggar och rokokomöbler. Mitt ansiktsuttryck fick Lola att le.

-En drink? frågade hon.

-Eller två.

Mitt i den bleka soffan satt en liten skär dam och drack te. Hon var en dam på det där brittiska sättet, med vitt hår och kofta och små rosa kinder. Hon sken upp när hon såg mig.

-Mr Marlowe? Herrbesök, så trevligt! Lola lilla, han vill ha något starkt, tror jag. Lola stod redan vid ett barskåp och måttade upp sprit. Jag hade sett något i Lolas ögon som gjorde mig misstänksam mot henne, men inget kunde få mig att tacka nej till en av hennes drinkar.

-Sitt, sade den gamla damen vänligt. Hennes sköra små händer pekade på en aningen mindre volangig stol. Jag är Jane, förklarade hon.

-Någon slags… vän till Lolas gammelfaster? frågade jag häpet. Jag hade varit beredd på det mesta när jag gick in genom dörren, men inte på att hamna på tebjudning.

Hon – vad gjorde hon? Det var inte ett skratt, inte ett fnitter, och verkligen inte ett skrockande. Det var ett damigt och väluppfostrat ljud, den sortens skrattljud som får det att låta som att det äger rum på en societetsklubb och handlar om ett vänligt erkännande av gamle amiralens vanliga eftermiddagsskämt.

-Men käre Mr Marlowe, sade hon, milt tillrättavisande. Vad i all världen har Lola sagt om mig? Lola svarade i mitt ställe.

-Att du var en framtandslös, tuggtobakluktande,  svärande gråhårig liten seg tant i cowboyhatt. Och så sade jag att du var tuffare än vad jag är.

-Lilla vän, sade tanten och skakade på huvudet. Jag skulle väl ändå aldrig förfalla till profaniteter? Eller äga en cowboyhatt? Hon såg så rosa och porslinsskör ut att det var svårt att tänka sig att hon ens kände till ordet ”cowboyhatt”.

Lola satte sig på armstödet till hennes stol.

-Men du är tuffare än vad jag är, tant Jane, sade hon.

-Det var ju skönt att höra att du talar sanning ibland, sade damen. Nå, Mr Marlowe. Jag tror att jag kan hjälpa er. Hur långt har ni kommit?

-Hela vägen hit, sade jag. Den gamla damen var uppenbarligen galen och Lola med. Jag ställde mitt tomma glas på bordet och gick mot ytterdörren. Och nu skall jag gå hela vägen hem.

-Snälla Mr Marlowe, sade hon, och stämningen förändrades i rummet medan Lola drog fram Wesson och lekte lite med vapnet. Kan ni inte hålla mig sällskap en stund?

Lola log med tänder vassa som rakblad.

-Inte skall du gå, sade hon. Rösten var full av undertoner.

Jag stod där i hallen, och valde mellan två galna kvinnor och ett skott i ryggen. Och där låg vattenslangen, som ett ondskefullt omen, lika dåligt anpassad till sin omgivning som jag var. Lola stod plötsligt bakom mig.

-Min gammelfaster är så ensam, och ledsen, sade hon med en röst som dröp av syra. Du kan väl stanna hos henne en stund? Hon höll Wesson som man håller en gisslan.

Jag insåg att jag skulle kunna ta mig ut genom dörren, men inte levande. Dessutom behövde jag Wesson. Och plötsligt insåg jag: hon hade tagit Walker också. Hon hade rånat mig på allt, och jag hade låtit henne. Jag hade ingen backup alls om man inte räknade det lilla löjliga plastvapnet Lola gett mig som ”ersättning” för Wesson.

Jul 232013
 

Detta har hänt: Efter diverse konstiga händelser på sin jakt efter var bloggen Ansgarssyskon tar vägen när den försvinner har Marlowe igen träffat Lola. Hon tar Wesson, ger honom ett ersättningsvapen som är litet och feminint och tar med honom till sin märkliga gammelfaster.

Jag siktade åt vänster och Lola åt höger. Ingenting. Vi klev ur hissen och Lola viftade mig åt höger håll. Trapphuset i den här bostaden var enormt. Kristallkronor och orientaliska mattor, som hämtat ur en helt annan typ av deckare.

-Hur mycket stålar har tanten? frågade jag Lola.

-Har du träffat min kusin, Ray West? Han hängde rätt så mycket på bloglovin innan det – du vet. Det är han som betalar. Han skriver böcker. Rik som en  miljonär, tillade Lola. Hennes liknelser är inte så artistiska, men de är konkreta.

-Hur är kärringen? frågade jag och försökte tänka mig en släkting till Lola som levde flott på någon annans stålar. Tanken famlade på samma sätt som Lola aldrig famlar. Hon hejdade sig, lutade sig mot väggen och pratade snabbt. Hennes beskrivning hade passat en polisdossier över Calamity Jane – jag såg för min inre syn den framtandslösa, tuggtobakluktande,  svärande gråhåriga lilla sega tanten i en cowboyhatt. Tuffare än Lola själv, hade hon sagt.

Så gick vi igen, med ljudlösa fötter på den där tjocka mattan. Det var långt och törstdrivande, som en ökenvandring, och nu när jag tänkte på saken hade vi inte gått förbi många lägenhetsdörrar alls.

-Var är vi egentlig-

Men Lola lade ett finger på läpparna och log. Lolas leende var som hennes drinkar: lite starkare, lite farligare.

Jag kände mig plötsligt osäker. Lola. Lola i sina vanliga läderkläder och sin vanliga attityd. Men med en annan – stämning? Lola, som bytt ut min gamla trogna Wesson mot en tjejpuffra. Lola, som tagit med mig till en annan del av stan än hon och jag brukade frekventera. Lola, som… kunde Lola lura mig?

-Det är något konstigt med det här, sade jag. Lola såg på mig. Jag menar – ingen har försökt skjuta mig på hela dagen.

-Inte än, sade Lola, och öppnade en tjock trädörr med intarsia som en kronprins känslor, all over the place.

Och det var då jag såg vattenslangen.

 

 

Jul 192013
 

Detta har hänt: Marlowe, med hjälp av kollegorna (Smith&) Wesson och (Johnnie) Walker, är på jakt efter bloggen Ansgarssyskon som försvinner ibland. Han har stött på Lola och Hercule Poirot och sitter nu ensam på en pub. 

Jag ringde brunetten från pubens telefon. Jag kunde se min spegelbild i den svarta bakeliten. Jag såg ut som någon som umgåtts för mycket med Walker.

-Jag har några ledtrådar, inget mer.

-Men jag har viktig information, sade hon. Den försvinner på andra tider på dygnet nu, inte bara vid lunchtid. Tidigt imorse var det ett felmeddelande och nu ikväll… Samtalet bröts plötsligt. Jag gjorde vad alla vi noirdetektiver gör i de här situationerna: tryckte några gånger på klykans knappar för att få tillbaka samtalet. Det fungerade lika bra som det brukade, det vill säga ungefär med samma framgång som Lolas kunder har när de försöker lura henne på dricksen.

Tala om trollen. När jag återvände till min drink var den inte där, det var däremot hon. Hon lyfte det tomma glaset mot mig, i en skål eller som för att be om mer. Hon fick mer. Hon verkade samlad nu, inte så spattig och rädd.

-Du är skyldig mig ett paket cigg, sade jag.

-Jag har en faster, sade hon. En gammelfaster. Du känner henne inte.

-Ser hon ut som du?

-Hon är tuffare än jag, sade Lola och drog fram en liten, kvinnlig automatpistol ur urringningen. Ta den här. Jag tror att situationen håller på att bli farlig och Wesson börjar bli gammal. Dessutom: Gammelfaster vill träffa dig.

Hon gav mig en blick som rånade mig på pengar, slog till mig på käften och sparkade omkull mig på returen, den sortens blick som lämnar en i rännstenen utan taxipengar.

-Man säger inte nej till min gammelfaster, tillade hon, helt i onödan.

-Walker behöver påfyllning, försökte jag lamt. Vi skulle åka till stranden och spana på –

-Jag fixar Walker, sade Lola och innan jag visste ordet av var jag nykter, kammad och försedd med en slips med vita kyrkor på.

Lola och jag stod utanför en port vid en adress som var så fin att andra adresser lånade pengar av varandra för att kunna gå till samma frisör som den.

-Hon hör lite dåligt, sade Lola. Men det gör inget, hon skall inte lyssna, och du skall inte prata.

-Min brunett är nog borta, så jag vet inte ens om jag är kvar på fallet, sade jag till Lola. Vårt telefonsamtal bröts och –

Det lät som ett skott när hissdörren öppnades. Lola log den sortens leende som oftast betyder att man kommer att få betala extra för sin sprit. Och jag visste att vi befann oss väldigt nära slutet på historien.

Jul 162013
 

Detta har hänt: Marlowe, privatdetektiv, har i jakten på den ibland försvunna bloggen Ansgarssyskon stött på en kollega: Hercules Poirot. 

-Mitt råd är detta, sade han medan han tog upp en vit näsduk i samma storlek som lägenheten jag bor i, studera individens psykologi.

-Visst, visst, sade jag och drack whisky. Jag lät bli att påpeka att bloggar inte har någon individuell psykologi men hans mustascher neg som en flicka när han log åt mig.

-Du tänker, mon ami, att en blogg inte har en personlighet och därmed inte någon psykologi. Men tänk igen. Det finns inga introverta bloggar. De är alla extroverta.

-Krångliga ord, sade jag och stirrade misstänksamt på hans sirop de cassis. Bara krångliga ord.

-Non! Den bästa ledtråd du har fått, hävdade han medan hans näsduk putsade torkade av bordet med en vämjelig symmetri i rörelserna.

-Hammett brukar säga att man inte skall lita på fransmän.

-Jag är belgare, svarade han belåtet och undersökte bordet som Lola undersöker dollarsedlar.  När han var nöjd slog han in skräpet i sin näsduk och stoppade tillbaka den i fickan med en snabb och självbelåten gest, som en polis som stoppar tillbaka sin legitimation efter att ha varnat en brottsling. Han lade några sedlar på bordet, och såg på mig.

-Et maintenant tusen ursäkter, jag måste gå nu. Det duger inte att vara borta för länge från sin naturliga miljö. Ögonen glittrade. En ledtråd till, där, mon ami.

Han försvann som de dammkorn som snärtats bort av hans näsduk. Jag satt kvar som ett annat, mer ihärdigt, dammkorn.

Extrovert. Mm. Alla bloggar är extroverta. Ett säkrare tips: Alla belgiska detektiver är extroverta.  Jag gjorde en gest och fick mer sprit. När jag tittade ner på bordet igen såg jag att han sorterat mina små papperslappar i bokstavsordning.

Jul 132013
 

Detta har hänt: Privatdetektiv Marlowe försöker lösa mysteriet med en blogg som försvinner ibland. Han har sökt upp Lola (som är bartender på Bloglovin) hemma och funnit henne i färd med att packa. Hon ger honom en kryptisk ledtråd och försvinner. Nu måste Marlowe tänka och som inspiration har han bästkompisarna (Smith&) Wesson och (Johnnie) Walker. 

Lola hade sagt något om skit i hörnen. Internet har lika många skitiga hörn som en politikers samvete, men jag trodde att jag visste vad hon menade. Jag drog snabbt tillbaka till adressen jag fått av brunetten. Japp. Där var de. Längst ner, precis som förra gången. De små fyrkanterna – papperslapparna – med ord och ibland siffror på. Det var länkar till olika bloggportaler.

Med hjälp av Walker kollade jag igenom dem. När Walker behövde påfyllning drog vi till ett hak som hade whisky lika uruselt urvattnad som bartenderns moral. Det var den sortens ställe jag gillade – den sortens ställe där ingen lägger märke till en om man inte ser ut som en civilklädd polis eller sätter eld på stället.

Jag satte mig längst in i lokalen, drack, och tittade på mina små papperslappar.

Plötsligt upptäckte jag att det var någon som iakttog mig. Jag såg upp och mötte hans blick. Blicken var intensiv som en bakfylla och hans förklädnad var skrattretande. Enorm lösmustasch och han drack något som stank av svartvinbär.

Han tittade roat på mig och mina papperslappar.

-Mon ami, sade han med en nästan äkta fransk brytning. Ni har problem.

-Jag gillar problem.

-Moi, jag gillar lösningar. Tillåt mig. Han rörde sig snabbt för att vara päronformad och innan jag visste ordet av hade han tagit sina mustascher och sitt pyttelilla glas och trängt sig ner hos Wesson och mig. Han betraktade mig tankfullt innan han började sortera mina lappar.

-Har du träffat min vän Wesson? frågade jag kyligt och visade på honom. Annars kan jag sköta introduktionerna. Han log vänligt och petade bort en osynlig smutsfläck från en av sina vita handskar.

-Ah! sade han bara och visade mig de två högarna han gjort av mina lappar. Här ligger de döda länkarna och här har jag lagt dem som måste undersökas. För jag tror inte att jag tar fel när jag säger att jag tycker mig ana en privatdetektiv i er person?

-Fritt land. Tro vad du vill, sade jag och började dra åt mig pappershögarna igen men han hindrade mig.

-Lyssna på mig, sade han enträget. Jag har information som ni vill ha.

Någonting i den falska franska brytningen hejdade Wesson och mig mitt i språnget. Mannens gröna ögon glittrade som falska ädelstenar i det runda ansiktet. Han log och jag satte mig igen.

-En drink till, monsieur? Whisky, tror jag? Själv föredrar jag sirop de cassis, sade han till bartendern och fortsatte till mig: Tillåt mig att presentera mig. Vi är kollegor och mitt namn är Poirot. Hercule Poirot.