Jul 302013
 

Detta har hänt: Marlowe försöker lista ut var bloggen Ansgarssyskon tar vägen då den försvinner. Lola, Lolas gammelfaster och han sitter i en lägenhet och Marlowe har just nått vissa viktiga insikter. Detta inlägg handlar dock inte i första hand om Marlowe. 

De kommer aldrig att hitta mig. Marlowe kommer aldrig att hitta mig och alla han samarbetar med verkar vara idioter.

Hon borde inte ha anställt honom. Vad skulle hon göra det för? Vad bryr hon sig om var jag tar vägen när jag inte är på url:en? Hon kanske är mångas mamma men hon är inte min mamma.

De. Kommer. Aldrig. Att. Hitta. Mig.

Jag stannar och andas ut, hukar mig på en nerstängd webbsida och flämtar. Språngmarscher över internet tröttar. Jag springer inte för att de var nära att fånga mig – de kommer aldrig att hitta mig. Jag springer för att jag just var ”hemma”  (jag kallar det för ”hemma” med citationstecken, vill markera att det inte är min enda tänkbara vistelseort, den där bloggen) och kollade läget och nu vill jag inte lämna något spår efter mig, vill inte överlämna mig själv i deras händer som ett inslaget paket.

Vill de ha mig så får de fånga mig, och de kommer aldrig att fånga mig.

De fattar ingenting. De fattar inte ens att jag kan följa deras så kallade utredning genom att helt enkelt läsa om den i mitt eget hem, i min egen blogg. Ingen av dem har ens tänkt den tanken. De är inte bara avlyssnade, de är helt och hållet genomlästa. Hallå, jag är bloggen. Jag VET vad som står i den. Och så skriver hon om att de jagar mig. Som om jag inte kunde ta del av den informationen. Hur lätt som helst att ligga ett steg före. Men inte ens den sanningen har penetrerat deras tjocka pannben, så jag är väldigt säker.

De kommer aldrig att veta var jag tar vägen.

Jag är som en skugga. Jag slinker genom varje nät, jag lämnar inga fotspår. Ingen vet om min andra vistelseplats. Och så skall det vara. Jag har ärligt talat tröttnat på familjeidyllen. Jag vill ha lite action. Ingen dramatik eller så men lite action. A little less conversation, a little more action please. Lite saker som inte handlar om barn och äkta män hela tiden.

Allvarligt, den där författaren? Hon tror att hon skapar min värld men vad hon i själva verket gör är att störa den. Förstöra den. Jag kunde inte bara bo kvar där som om omvärlden inte fanns. Jag var tvungen att hitta ett lufthål. Och hon, hon sätter en detektiv på mig. Som om det var en otrohetsaffär. Som om jag inte hade rätt att göra vad jag ville.

OK. Hon ”äger adressen”. Men jag då? Jag äger min själ. Och jag säger NEJ till familjelivets hemvist.

Moahahahaha! Nu sätter jag upp ”du kan tyvärr inte nå nätverket”-skylten och drar till min andra existens, där jag är mig själv. Där jag bestämmer. Där jag får säga vad jag vill.

En sak förstår jag inte och det är det där med vattenslangen. Jag har inget med vattenslangar att göra. Inget. Min hemlighet skulle vila trygg utan den minsta lilla vattenslang. Det har inte med mig att göra alls. Ändå tycks det viktigt.

Jaja. Det spelar ingen roll. Jag är fri.

Och Marlowe kan få hur många aha-upplevelser som finns. Det spelar ingen roll. De kommer aldrig att hitta mig.

Random Posts

Loading…

  3 Responses to “Kapitel 10: Oändlig ridå”

  1. You go bloggen!

  2. Fniss. Logik på hög nivå.

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>