Jul 252013
 

Detta har hänt: Marlowe har, i jakten på information om var bloggen Ansgarssyskon tar vägen när den försvinner, hamnat i en lägenhet med Lola och hennes gammelfaster Jane (som eventuellt har vissa likheter med Calamity Jane) och överväger att fly när han inser att Lola bemäktigat sig både Wesson och Walker (Smith&Wesson och Johnnie Walker) och att han alltså är helt utan stöd. I lägenheten finns också en vattenslang som förefaller något malplacé. 

Läs de tidigare kapitlen här.

Den gamla damens röst föll i tystnaden som piskrapp i en pistolstrid.

-Vad tror ni att vattenslangen fyller för funktion, herr Marlowe?

Jag stirrade på vattenslangen och sedan på den gamla damen. Lola skrattade på det där sättet som är mitt emellan hotfullt och levnadsglatt.

-Bra fråga, tant Jane! Den kan han ju fundera på!

”Tant Jane” plattade till sitt hår och lade sedan händerna sedligt i det tweedbeklädda knät.

-Unge man, sade hon, med tonfallet hos polisens disciplinnämnd, saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara. Hon log mot Lola och Lola log mot mig.

-Det kan du ju fundera på, sade hon. Och tankearbete är bra på det sättet att du klarar det utan Wesson. Hon jonglerade med mitt vapen för att understryka sin poäng.

-Nä men Walker brukar inspirera mig när jag skall tänka, sade jag. Hon sträckte ut handen bakom sig och plötsligt hade jag Walker i min hand, full av den mest guldfärgade, alkoholstarka inspiration en man kan önska. Walker, fyllig och trygg, välbekant och välförsedd.

Lola iakttog mig med rovdjursblick medan Walker tog över. Ett par sekunder i Walkers stimulerande sällskap och bitarna började falla på plats. Som filmklipp snurrade det för min inre syn: Vattenslangen i hallen. Den mustaschklädde snobben som pratade om bloggars psykologi, brunettens samtal till pubens telefon, den sista ledtråden innan lapparna var i bokstavsordning, det opåkallade nämnandet av Ray West…

Plötsligt tog saker och ting sin logiska plats i den underliga strukturen. Naturligtvis. Först måste hon ha –

Lola iakttog mitt ansikte och nickade för sig själv.

-Den ödesmättade musiken skulle passa bra här, kommenterade hon. Nu tror jag att du vet. Jag tror faktiskt att du vet det mesta.

Jag tog en till klunk inspiration.

-Du kan få tillbaka din lilla fåniga leksakspikadoll, sade jag till Lola. Helt meningslös i sammanhanget. Och ni – jag pekade på Lolas gammelfaster – Ni! Jane!

Den urbrittiska urtanten på soffan log mot mig och tog en klunk te.

-Så tillfredsställande, inte sant, när bitarna faller på plats? Ta lite te, herr Marlowe, så får vi riktigt rå om varandra.

-Inte Calamity, sade jag  och tände en cigg. Aldrig Calamity Jane. Men nu vet jag. Ni sitter här som en liten len och söt giftspindel i sitt nät. Nu vet jag. Vem ni är. Eller – vem ni – var?

Random Posts

Loading…

  6 Responses to “Kapitel 9: Nemesis”

  1. Gillar det där med tankearbetet utan Wesson och det tweedbeklädda knät. Och många andra… Fräckt.

  2. Spänningen stiger.

    Ang kommentar hos mig igår. Jag skriver en kommentar om den på min blogg. 🙂

  3. Måste bara skriva att jag njuter i fulla drag av den här fantastiska sommardeckaren, även fast jag varit dålig på att kommentera. Ser fram emot upplösningen!

  4. Vad får du allt ifrån, människa! Det här är ju grymt bra och spännande!

  5. Läser och förförs av dina texter… =)

  6. Läser och förförs av dina texter… =)

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>