Jan 302016
 

I kaffekön på Leos lekland. Hon håller sin son på sin höft, han är kanske ett och ett halvt. Han ska få glass, hon ska få en kaffe latte.

Han småsjunger och leker med en sked och hon har sin telefon framme, svarar på ett sms eller något. När pojken byter från Blinka lilla till Imse Vimse tittar hon upp på honom och ler mot honom.

Och det är då jag ser det.

Det magiska ögonblicket när leendet förvandlas, från att vara ett socialt leende för hans skull, från att vara ett ordinärt ”mamma-till-barn”-leende, till att bli hennes eget leende, ett leende av glädje, nöjdhet och helig tacksamhet.

Jag skulle kunna säga att leendet nådde ögonen, men det var inte det som hände. Leendet satt i ögonen redan när hon började le mot sin son. Men någonstans satte sig leendet i själen. Rakt in i himlen.

Jag kunde se hennes tankar formas som tankebubblor över hennes huvud.

-Du är så vacker. Så fin. Så glad idag. Det är så enkelt att leva när du är glad, det är som att livets mening är uppfylld.

Sonen ler tillbaka, lägger ifrån sig skeden. Han sjunger extatiskt Imse Vimse, med prydliga och noggranna små gester till, och byter sedan till Bä bä vita lamm. Lika väl som jag kan texten till den, lika väl kan jag texten till mammans tankar.

-Kan jag ens fatta hur lyckligt lottad jag är som har dig i mitt liv? Kan jag ens greppa det? Kan jag lära dig hur glad du gör mig? Kan jag någonsin, någonstans, på något sätt, göra något som gör dig lika glad som du gör mig genom att bara existera?

Jag ser hennes händer krypa hårdare runt hennes son, det som förut var ett hållande blir en omfamning. Han ler mot henne och sjunger glatt vidare. Hon stannar upp, tagen av den kärleksglöd som lyser mellan dem. Hon drar efter andan.

Jag vet vad som kommer härnäst. Jag vet det lika tydligt som om hon hade sagt orden högt.

-INGET ont får hända dig. Inte nånsin. INGENTING. Ingenting får förstöra det där du har i dina ögon nu, det där ljuset, den där blicken, det där — det där som är du. Lova mig det, lova mig att inget händer dig!

Det som lyser ur hennes ögon är så starkt och flammande att det bländar mig, att jag vill titta bort. Men det är hypnotiskt. Jag låtsastittar på prislistan för att inte genera, men jag kan inte slita blicken ifrån den råa styrka som är mödrakärlek.

När jag ser henne, ser jag mig själv, ser jag alla mammor med alla barn som vi håller på höften eller inte håller på höften.

Det är hennes tur att betala och när hon tilltalas av killen vid kassan blir leendet normalt och vardagssocialt, obesvärat och enkelt. Sonen sitter på hennes höft, skyddad av hennes arm och hand, och den andra handen manövrerar tveklöst telefon, plånbok, bricka.

Hon bär iväg sin latte och hans glass, sitt liv och sin orsak att leva, och försvinner bort i lördagsvimlet bland vita bord och färgglada barn på Leos lekland.

Och jag vet inte vad han heter, sonen som sjöng Imse Vimse med så precisa gester, och jag vet inte vad hon heter. Men han är varje son och hon är varje mamma. Så är det. Så lever vi: I miraklets ständighet och kärlekens sköra styrka.

Och jag går tillbaka till vårt bord med alla våra glassar och kaffe latte-glas och vet att när min blick faller på mina barn kommer det där intensiva flammandet att bli synligt i mina ögon. Mina tankar och känslor kommer att stå klart och tydligt i eldskrift runt omkring mig, som vem som helst som har samma tankar och känslor kan läsa hur klart som helst.

Och det är vad det är, det var det jag uppfattade:  Ett hemligt språk. Ett kroppsspråk, ett blickspråk, ett språk som bär alla mammor som varit, alla mammor som är och alla mammor som ska komma – ett språk som bär alla barn som varit, är och kommer att komma, långt innan Leos lekland uppstod och tills långt efter att det slagit igen sina portar.

Och så består Imse Vimse, kaffe latte och kärleken, dessa tre.

Och störst av dem är kärleken.12650548_10153345341648837_515409716_n

Dec 152015
 

A kommer in i köket, bärande på en lång rak pinne utifrån, som jag med hjälp av 48 timmars smärtsam erfarenhet vet är hans lasersvärd.

A: Gissa vad jag ska göra?

jag: Besegra ondskan i universum?

A: Nej! Inte just nu! Nu ska jag dra över mig en svart filt! (drar en svart filt över huvudet och ser ut som en negativ variant av Lilla spöket Laban, även om jag antar att han vill vara…)

jag: Darth Vader?

A: Nej!!! Jag är inte Darth Vader. Jag bara… jag bara säger att om du säger så igen kanske jag ANFALLER! (paus) Fattar du? Jag kanske ANFALLER dig! Från under mitt täcke!

jag: I så fall gör det inte så mycket för du kommer inte att träffa mig!

A: (drar av sig filten) Det är dags för nästa händelse nu. Nu kommer min bror in i bilden. Min hemliga TVILLINGBROR! (S kommer in i köket, klädd i samma kläder som A och bärande på en pinne/lasersvärd)

S: Aha!

A: AHA!

(de fäktas med pinnarna, slutar och ser förväntansfullt på mig)

jag. Eh… ok.

S: Hon fattar inte.

jag: Nä.

A: Men nu är det dags för… tadaa! (drar på sig filten igen, jag suckar eventuellt lite) Hahahahaha! Din lömske bedragare! Du är inte min okända tvillingbror, du bara låtsades. Ut med dig! Ut! (kör ut S ur köket, tar av sig filten och ser förväntansfull ut igen)

jag: OK.

A: Och nu!

jag: Ah ok.

A: E!! (E kommer in i köket i Luciakläder, tillsammans sjunger de Blinka lilla stjärna innan de börjar teaterslåss, sedan bugar sig båda och E går ut, A bugar sig men innan han hinner fortsätta kommer E in igen, slår honom (med rätt stor inlevelse) i huvudet  med filten och går ut igen, medan A med hela det patos som Den döende svanen brukar uppvisa långsamt faller ner mot marken och spelar död)

jag: Du försöker säga mig något men jag fattar inte vad.

A: Det är för att jag inte är klar än. Shh. Vänta nu!

jag: OK.

A: Nu är det dags för…. Aha! (han reser sig upp, ser sig omkring, borstar av sig, plockar upp sitt lasersvärd från marken och bugar sig djupt för mig)

jag: (applåderar tveksamt)

A: Fint va?

jag: …. ja.

A: Fattade du?

jag: Nä.

A: Fattade du inte? Det var ju SNABBREPRISEN!

jag: OK.

A: Först så klädde jag mig i en svart filt och hotade dig. Jag var DET MÖRKA HOTET. Sedan kom S och såg ut som en klon av mig och hoppade på mig – då var det, du vet KLONERNA ANFALLER. Och sedan var det dags för mig att hämnas igen, i min svarta filt, så det var… wait for it… MÖRKRETS HÄMND. Och sedan kom E och vi sjöng och spelade STJÄRNORNAS KRIG och så slog hon mig för att… RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA och slutligen så var det…

jag: Jedins återkomst.

A: Exakt!

jag: Fyndigt.

A: Eller hur!

jag: Jag kan inte låta bli att längta lite lite efter att Starwarsfilmen har premiär.

A: Jag vet! Jag med! Jag har funderat, spekulerat, läst på och undrat, och…

jag: Gjort charader.

A: Allt för att tränga in i mysteriet om vad den sjunde filmen handlar om.

jag: Den handlar kanske om hur man strider med lasersvärd och så är det robotar och folk som slåss och…

A: Mamma! Har du redan sett den?

jag: Nej, jag bara gissar.

A: Mamma! Du får ju inte GISSA! Vi ska bli överraskade. Det kan ju vara vad som helst. Den kan till och med utspela sig i… RYMDEN!

jag: Förlåt.

A: Nu vet vi. Snart vet vi. Om 24 långa timmar.

jag: Väldigt långa timmar.

A: Som tur är kan jag muntra upp oss båda genom att läsa ur den här spännande boken ”TVÅHUNDRA SAKER DU INTE VISSTE OM STAR WARS”.

jag: Vad kul det ska bli.

A: Ja! Jag ska bara hämta den. Vi har flera timmars spännande frågesport framför oss. FLERA TIMMAR! Vad sade du mamma? Sade du något?

jag: Jag sade bara ”May the force be with me”.

A: Så ska det låta.

 

Dec 062015
 

12325237_10153241283123837_2106505548_n

Vi träffade en liten bebiskusin idag.

E älskar alla kusiner och kanske särskilt bebiskusiner. Och A älskar alla bebisar och kanske särskilt bebiskusiner.

Så han hade goda chanser att bli omhuldad, den lilla kusinen.

Och när vi åkte hem, förklarade A för mig:

A: Du vet hur mycket jag älskar Lego?
jag: Så klart.
A: Jag älskar bebiskusinen nästan lika mycket. Kanske mer än…
jag: Mer än Lego?
A: Mer än nästan lika mycket. Nästan mer än nästan lika mycket.
jag: OK.
A: Du fattar vad det betyder va?
jag: Lika mycket som…
A: Nästan mer än lika mycket som.
jag. Oj, det var mycket, det.
A: Det är konstigt, kanske va? För han är ju bara en bebis. Kan inte ens prata.
jag: Men söt.
A: (nickar emfatiskt) JA! Jag älskar honom, förstår du. Och jag tror att han älskar mig. Och han är liten och gullig.
jag: Det är han verkligen.
A: Och vi blir världens bästa kompisar när han blir klar.
jag: När han blir klar med vadå?
A: Du vet, med att prata och gå och sånt. Så att man kan göra Lego med honom. För jag ser att han är en sådan som kan göra Lego. Inte nu förstås. Men sedan.
jag: När han blir större, och kan mer?
A: Ja och jag ska lära honom Minecraft också, när den dagen kommer. Det kommer inte mammor och pappor och så att göra för de är för gamla. Så det är bra med en storkusin som kan.
jag: Ja, så klart.
A: Och sedan när jag blir gammal och får barn som måste lära sig det som liksom är Minecraft då, du vet, det där nya som kommer i framtiden – det som jag är för gammal för att lära mina barn – då kan den här lilla bebiskusinen vara så stor att han kan det, helt plötsligt.
jag: Vilken tur.
A: Ja! För annars skulle aldrig mina barn lära sig nånting!
jag: Nja. Eller jo, kanske. För att kanske deras farmor till exempel —
A: Mamma! Det är ju du som blir deras farmor!
jag: Ja.
A: Du kan ju inte ens bygga hus på Minecraft.
jag: Joho. Om du hjälper mig.
A: Ja, men det kommer ju inte att hjälpa mina barn ett enda dugg.
jag: Men jag kanske kan… andra viktiga saker… läsa sagor och  — jag lärde ju dig Room Escape.
A: Mamma.
jag: Ja.
A: Om mina barn någonsin är instängda i ett rum i ett dataspel och måste ta sig ut genom att typ titta bakom tavlor, då kan de ringa dig.
jag: Bra.
A: Och i alla andra lägen får de ringa min bebiskusin.
jag: OK.
A: För jag älskar honom. För han kommer att kunna ALLT.
jag: Ja.
A: För att jag kommer att lära honom allt.
jag: Men det var ju bara Minecraft och sånt.
A: Ja, men det finns ett ännu bättre steg. Ett som är för framtiden. Jag kommer också att lära honom allt om hur man liksom förstår andra saker än de sakerna som man har lärt sig, bara för att man har lärt sig de första sakerna så kan man liksom förstå idén med andra saker. Förstår du?
jag: Ungefär.
A: Men inte riktigt?
jag: Nej, inte riktigt.
A: För att jag inte har lärt dig att förstå idéerna som inte har kommit genom att använda sig av saker du kan.
jag: OK.
A: Och jag tänker inte lära dig det heller.
jag: Va? Hur ska jag klara mig då?
A: Jag kan tyvärr inte lägga tid på dig. För jag ska lära bebiskusinen. Så han kommer att kunna.
jag: Jag kanske kan fråga honom då.
A: (tittar på mig som att jag är en idiot)
jag: Men alltså, om du inte vill lära mig. Jag kanske kan fråga honom då?
A: Men mamma, han är ju bara en bebis. Han kan inte ens prata.

Nov 022015
 

M har varit hemma med barnen medan jag jobbat och gjort sig till och trillat egenhändiga köttbullar åt dem. Det gick, enligt rapporten, sådär:

M: A gillar inte hemlagade köttbullar säger han. Fast de är så goda.
jag: Nä, han har aldrig gjort det. Han är ju sådan. Får för sig saker och håller fast vid idéer så där bara.
M: Ja.
jag: UNDRAR just vem han har ärvt det av?
M: Haha, jaja, jo. Ja.
jag: Ha! Exakt!
M: Ehm, skrattar vi åt samma sak? Jag skrattar för att du…
jag: Jag skrattar för att DU…
M+jag (exakt samtidigt) … får för dig saker och håller fast vid idéer sådär bara!
(tittar på varandra med lika delar överseende och upprördhet)
M+jag: (inte nödvändigtvis exakt samtidigt, men du vet, typ så där) Va? JAG?! Jag får ALDRIG för mig saker och håller fast vid dem. Han har fått det från DIG, för att du jämt håller fast vid idéer i all…
A: (kommer in i rummet) Vad pratar ni om?
M: Vi pratar om var du får alla dina konstiga idéer ifrån!
jag: Eller snarare varifrån du har fått att hålla fast vid dina konstiga idéer.
A: Vadå för konstiga idéer?
M: Som att du inte vill äta hemgjorda köttbullar.
A: Jag äter faktiskt hemmagjorda köttbullar.
M: Nej, det gör du inte.
A: Joho. Jag åt åtta idag.
M: Eh… nä…
A: Jo.
M: OK.
A: Jag gjorde det.
M: Jag har svårt att tro det.
A: Ja. Det kan ju inte jag göra så mycket åt.
M: Men jag VET ju att du aldrig någonsin har ätit hemgjorda köttbullar. Jag har ju tjatat i åratal och du har aldrig någonsin-
A: Fast nu gjorde jag det.
jag: Vem är det nu som håller fast vid gamla invanda idéer?
A: Pappa.
jag: Exakt!
A: Jag provade köttbullarna för jag ville inte vara sådär som du är mamma, att du bara bestämmer dig för att något inte är gott, och sedan alltid tror det. Så jag testade, och vet du, jag tyckte faktiskt att det var —jag: VADÅ SOM JAG? Jag provar väl alla maträtter jämt!
A: Men inte fiskbullar.
jag: Nej, för att fiskbullar är ondskans redskap. Det är mitt öde att vara deras ständiga antagonist. Det är bara därför. Inte för att jag inte gillar dem. Jag gillar dem! Egentligen. Jag –
A: Gillar du ondskans redskap?
jag: Jag menar, det har inte med smaken att göra. Det är något helt annat. Det är inte alls bara för SMAKEN. Jag gillar dem inte för att —
M: För att du har fått för dig en idé och hårdnackat håller fast vid den?
jag: Exakt! … INTE. Exakt inte. Inte exakt. Precis tvärtom är det. Exakt tvärtom. Jag äter inte fiskbullar för att… för att då kanske jag skulle gilla dem så mycket att jag aldrig skulle prova någon annan mat. Och det är ju vad vi alla vill, eller hur? Prova ny spännande mat! Mums!
A: Mamma…
M: Charlotte…
jag: Bara för att din far… bara för att du… bara för att VISSA ANDRA håller fast vid gamla invanda idéer betyder inte att jag gör det. Jag är minsann hipp och cool och testar nya saker.
M: Det var ju du som sade att han aldrig har gillat hemgjorda köttbullar. ALDRIG. Det låter som en invand gammal idé.
jag. DU kan vara en invand gammal idé.
M: Det kanske jag är. Det kanske är därför du har varit gift med mig så länge.
jag: För att jag håller fast vid idéer i det oändliga och bara ältar om dem?
M: Exakt! Och jag gör samma sak.
jag: Så du menar att… exakt de egenskaper som gör oss till så enormt enerverande människor….
M:…. också gör att vi håller ihop!
jag: Wow.
M: Jag vet.
jag: Så himla ashäftigt.
A: Det är bara ni som kan tycka att det här är spännande.
M: Nej! Du också!
A: Va? Jag? Nej, jag vill inte vara med på det här alls.
jag: Joho! För vi är sådana där människor som håller hårdnackat fast vid gamla idéer!
M: Exakt! Så när vi tillverkar nya människor så blir det – tadaa! – också sådana som håller hårdnackat fast vid gamla idéer. Som du!
jag: PRECIS! Som hatar hemgjorda köttbullar, som du alltid har gjort.
A: Jag hatar i själva verket inte — alltså. Mamma. Pappa.
jag: Du är precis som vi, käre son.
M: Exakt som oss.
jag: Mitt stoltaste ögonblick!
M: Precis. Något att minnas, och hårdnackat hålla fast vid.
jag: Och aldrig rubbas i vår övertygelse om!
A: Hjälp!
M: Jag älskar dig.
jag: Det har du ju alltid gjort.
M: Och därför kommer jag hårdnackat att hålla fast vid…
jag: Och jag med.
A: HJÄLP! Hjälp!
jag: Vad är det käre son?
A: Jag vet inte, jag känner mig som att jag sitter fast i…
M: Gamla invanda idéer?
A: Ja.
M: Aha!
A: ERA gamla invanda idéer. Det är dem jag sitter fast i.
jag: Mitt STOLTASTE ögonblick!
M: Precis!
jag: För allvarligt, A, GILLADE du de där köttbullarna?
M: Han åt ÅTTA.
A: Om jag säger att jag gillar dem så kommer ni att tvinga mig att äta dem ALLTID i framtiden. Och om jag säger att jag inte gillade dem kommer ni att ha rätt. Jag SITTER FAST! För alltid!
jag: Mitt stoltaste ögonblick!
M: Ever!

Jul 182015
 

Du.
Just du.
Du som föddes med en storasyster som var två och ett halvt och aldrig satt still.
Du som helt nyfödd fick denna storasyster att sitta med dig i famnen i fyrtio minuter i streck och bara dyrka dig.
Du som haft folk som dyrkat dig sedan dess.
Du vars storebror på ett och ett halvt ständigt sprang med blöjor till dig, i tron att du nog föredrog att vara ren framför att vara smutsig.
Du vars storebror hade helt rätt i detta.
Du som i förskolan fick fröknarna att skriva helt nya regler baserade på att du lyckades charma dig ur tråkiga saker genom att le oemotståndligt och smickra.
Du som sedan dess varit oemotståndlig för förvånansvärt många (men nej, inget leende i världen kommer att innebära att du slipper städa under din säng).
Du som vägrade att bli storebror när nästa bebis skulle komma, för att du ville bara vara lillebror.
Du som kastade en enda blick på din lillasyster och sedan smalt som du aldrig smultit förr.
Du som sjöng för henne på nätterna när hon inte ville sova.
Du som satte upp fällor i vår trädgård för att ingen skulle få komma och störa henne (utom du).
Du som lärde dig läsa innan du kunde alla bokstäverna.
Du som i femårsåldern uppfann ett eget språk som var så svårt att du inte kunde tala det själv.
Du som klättrade upp på garagetaket och lugnande skrek till din oroliga mor: ”Var inte rädd mamma! Jag kan flyga!”
Du som är alla sorters superhjältar på samma gång.
Du som stannade uppe en kväll i förskoleklassen och grät för att din låtsaskompis var laktosintolerant och inte kunde äta låtsasglass.
Du som den kvällen uppfann den laktosfria låtsasglassen (finns inte i jordgubbssmak, eftersom låtsaskompisen inte gillade jordgubbar).
Du som är den mest pedagogiska förklarare som någonsin förklarat.
Du har slutat sjunga för din lillasyster på nätterna, men jag har hört dig sjunga för din katt. Du sjöng ”Stinsen brinner”. Och katten somnade.
Du som inte bara överskred utan helt enkelt krossade 140-cm-gränsen på Liseberg i somras.
Du som hoppade av från Helix med orden ”Det var superläskigt! Vi åker igen!”
Du som är mycket stark och mycket snäll och mycket skicklig.
Du som fyller nio imorgon.
Du.
Just du.
Jag älskar dig.

2015-07-05 13.10.57

Apr 102015
 

A: Det kan vara så att jag är bäst i hela världen.

jag: Det är ju möjligt.

A: Du låter inte som att du tror på det riktigt.

jag: Va? Jodå! Självklart! Bäst i hela världen. Det är du, det.

A: Min fröken säger så. TROR JAG. För jag kan så många saker.

jag: Verkligen! Jättemånga! Din fröken säger så – tror du?

A: Jamenduvet. Nästan alla vi träffar är ju liksom sämre än jag på något.

jag: Mmm.

A: Jag kan till exempel hela mitt personnummer. Massor av folk kan inte mitt personnummer.

jag: Och det finns hela horder av folk som inte vet alla mellannamn du har.

A: Och LEGO! Jag är bäst på Lego! Jag vet var alla mina sällsynta legobitar är! Det vet inte ens du. Och vad alla i Star Wars heter. Det vet jag. Till och med deras hemliga namn, som att min Darth Vader-lego-gubbe heter Birger.

jag: Men nu vet jag det också.

A: Ja, men du vet inte vad han heter på FINSKA.

jag: Nej.

A: Det kommer jag aldrig att berätta.

jag. Birgerilainen, kanske.

A: Eller kanske något helt annat. Kanske på LEGOFINSKA.

jag: Det är många som inte kan Legofinska.

A: Men jag kan det. Det kan vara därför min fröken sade det där som förmodligen betyder att jag är bäst.

jag: Du är  på alla sätt unik.

A: Kanske unikast i världen.

jag: Kanske den enda person som kan göra en superlativform av unik.

A: Det är för att jag är väldigt vahetere superlativ.

jag: Ja.

A: Extremt jätteväldigt superlativ.

jag. Extremt jätteväldigt extratoppen vahetere superlativ.

A: (efter en stunds funderande) Jag vet vad det betyder också, det där ordet alltså.

jag: Superlativ?

A: Ja.

jag: Vad bra.

A: Men jag kommer aldrig att berätta det.

jag: Det låter klokt. Man vill ju inte ha alltför många som vet det.

A: På LEGOFINSKA så betyder det – men det kommer jag inte att berätta.

jag: Var det det ordet din fröken sade om dig?

A: Det KAN vara så. Det kan betyda samma sak som det ordet min fröken sade som jag tror betyder att jag är bäst. (funderar en stund) Men det kommer jag inte berätta, eftersom…. Eller jag menar att det kan betyda något helt annat.

jag: Du är lurig, du.

A: (ser lurig ut)Kanske. Kanske inte. Kanske för att jag är bäst.

jag: Eller iallafall har bäst självförtroende.

A: Mamma, jag vet vad självförtroende betyder.

jag: Vad bra.

A: För det var det min fröken sade. Min fröken säger att bredvid självförtroende i ordboken har de satt en bild på mig.

jag: Det låter hyfsat sannolikt.

A: Så självförtroende måste betyda superjättesuperlativbäst.

jag: Det måste det enligt all logik.

A: Definitivt i LEGOFINSKA ordboken.

jag: Definitivt.

A: Mamma vad betyder superlativ?

jag: Det bästa som kan sägas.

A: Så min fröken och du har typ samma åsikt om mig.

jag: Jag skulle tro att nästan alla som har träffat dig har den åsikten.

 

2015-04-04 13.35.52

SJÄLVFÖRTROENDE. Adjektiv, maskulinum, superlativform: A. Inlånat från Legofinska. 

Apr 072015
 


A skall läsa en saga för E. Det måste vara Nicke Nyfiken, har E bestämt, men de hittar inte boken. Men. Nuförtiden är det ju bara att googla fram allt man vill hitta. Allt som krävs är fantasi och talang.

A plockar fram lite bilder från sin mobil och berättar den här sagan:

A: Det var en gång en pigg och nyfiken liten apa.Chewbaccaheadshot

 

E: Åh! Söt!
A: Japp. Och han levde ihop med sin vän, mannen med den gula hatten.
harrison_ford_indy_indiana_jones_fedora_hat_leather_jacket
E: Ja, han är så snäll.
A: Japp. Och en dag träffade de en flicka som älskade kanelbullar.
carrie_fisher_princess_leia_xvi_by_dave_daring_d62_by_dave_daring-d62qtyz
E: Åh, kanelbullar!
A: Ja, jag vet. (drar fram nästa bild och funderar ett tag) Eh… sedan… slängde de alla kanelbullarna i en stor… soptunna.
1521964A: Snipp snapp snut, så var sagan slut. Var det en bra saga?
E: Världens bästa saga. Jag tänker kalla den…. något fint. Star wars, tror jag.
A: Det var ett fint namn.
E: Det är för att jag älskar den. Imorgon vill jag höra om Darth Vader fast med NallePuh-teckningar.
A: Det blir spännande.
E: Ja, det blir det.

Ja. Det blir det.

Dec 202014
 

2014-10-29 17.48.48

Hon sitter utanför ICA på en liten liten bit av innanmätet till en madrass. En tom kaffemugg, nästan tom, några kronor som någon lagt i botten bara. Hon har en bild på sina barn, och A pratar alltid med henne om barnen. Ett av barnen – med lite mer bus i blicken – har han utnämnt till Superhjälten, och det barnet pekar han på. Han babblar intensivt med henne om vad Superhjälten och Superhjältar i allmänhet gör och tänker och behöver. Hon svarara, leende, på ett språk jag inte förstår. Men A gör det – jag vet inte hur, men jag vet att. A lägger en krona i hennes kopp och säger ”vi ses imorgon”.

-Superhjälten har trillat och slagit sig, säger han bekymrat när vi går till bilen, och tar sig om knät. Och jag sade till henne att Superhjälten kanske får gå till Superhjältedoktorn, men hon sade att han var sjuk. Doktorn alltså. Så jag sade att hon skulle sjunga Superhjältesången. Den är väldigt bra. Och ibland, ibland funkar den.

-Superhjältesången! säger jag förvånat. Den kanske vi skulle behöva hemma hos oss?

-Du menar när jag slår mig? Han flinar och lär ut den. Det är Batman-melodin, vars text ändå måste återges som ”da-da-da-da-da-da-da-da- BATMAN!” upprepat så många gånger man vill.

När vi kommer hem vittjar han sin spargris. Han är upprörd över att han inte tänkt på en present till Superhjälten. Alla andra får något av honom, men Superhjälten! Vad ger man en Superhjälte?

Jag säger att alla enkronor han lägger är presenter till Superhjälten men han vill ge något speciellt.

Nästa dag är vi tillbaka vid ICA. A ler lyckligt när han ser att hon sitter där, han har oroat sig nästan hela dagen över att hon inte skulle vara på plats.

Han vinkar och förklarar att idag kan hon inte få en krona, för han måste köpa en present till Superhjälten. Hon ler tillbaka och vinkar till honom. ”GOD JUL” säger hon på försiktig svenska. GOD JUL, säger A tillbaka, och rusar in i butiken, full av välgärning.

Han hittar en Spindelmannentröja, men blir osäker på storleken. Jag säger att man kan köpa den och sedan kan hon byta den om man ger kvittot på samma gång. Jag gillar idén att Superhjälten får en Superhjältetröja. A går med på det.

Vi köper Spindelmannentröjan och går och slår in den i papper. A skriver omsorgsfullt SUPERJELTEN på en lapp och sätter fast den, samt kvittot, med många lager tejp. Sedan går vi ut till vår vän vid porten.

A överlämnar sin gåva. Han pekar på barnet på fotografiet och förklarar att Superhjälten skall ha den här tröjan. Han blir så ivrig att han öppnar paketet och visar att det är Spindelmannen, Spindelmannen vet också precis hur man skall göra med folk som har slagit i knät, vilket är extra bra.

Hon fnissar åt hans iver. Hon ser faktiskt riktigt ung ut när fnittrar. Han frågar oroligt om storleken är bra och pekar på sig själv.

-Eight years, han visar åtta fingrar, pekar på Superhjälten. Eight years?

Hon håller upp tio fingrar och A sliter oroligt ut hela tröjan ur förpackningen.

-Storleken, är storleken bra? Han håller upp tröjan framför sig och hon ler mot honom och försäkrar med ord jag inte förstår, men med en andemening som man inte kan ta fel på, att storleken är bra.

A börjar stoppa tillbaka tröjan i paketet, och under tiden pekar hon på sitt knä och säger obegripliga saker igen. A lyssnar uppmärksamt och ler mycket.

-Hon sjöng Superhjältesången igår, förklarar han, och Superhjältens knä blev bättre. Bra va?

-Du räddade Superhjältens knä, säger jag, imponerad.

-Jaa. Han börjar sjunga den igen, da-da-da-da-da-da-da-da-BATMAN… Hon ler mot honom och stämmer in lite osäkert. Tillsammans sjunger de den gång på gång.

Och så blev det en duett utanför ICA denna dag. En välmående, ofattig svensk åttaåring och en rumänsk dam, långt från de barn hon tigger ihop till, och ett rätt oproffsigt framförande av vinjettmusiken till Batman, i en oväntad men märkvärdigt skön kombination.

För för dem som inte får plats inne på härbärget, finns det ändå människor som A, som vet att de kan vara ljusglimtar i en svår värld, i Superhjältarnas tid, i julundrens månad.

För att, som Astrid Lindgren säger:
Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Nov 012014
 

ansgar

Tänder ett ljus framför gipstavlan av Ansgars hand- och fotavtryck ikväll. A tittar på det och på mig.

A: En sak jag har tänkt ganska mycket på nu: Att det är synd om Ansgar.

jag: Ja… vad tänker du på då?

A: Att han inte kan busa med mig och S. Det hade han gillat. Men nu kan han inte det för han ligger i den kalla graven.

jag: Ja…

A: Fast han kanske busar ändå med oss. När vi är ute och gör ett ärende och något konstigt bara blåser förbi och landar på oss, eller så.

jag: Ja.

A: Nästa gång något konstigt händer skall jag skratta. För då hör han det. Och då blir det som att han busar med oss, då får han nästan känna hur det känns. Iallafall hur det känns när vi skrattar och busar tillsammans.

jag: Att han får känna gemenskapen, liksom.

A: Alla vill ha någon att skratta med.

jag: Ja.

A: Så när han gör bus kommer jag att skratta. För då hjälper jag honom, då blir han nästan lite levande.

Aug 092014
 

elsaeden

Jag hör en livlig diskussion om film.

E: Jag är Elsa.

A: (djup suck) Nej, det är du inte. Elsa är en film. En film som är på låtsas. Du är inte Elsa.

E: Jag är Elsa. Jag är prinsessa som Elsa.

A: På låtsas ja.

E: Och FILMEN är också på låtsas.

A: Ja.

E: Elsa är på låtsas, och jag är på låtsas, så då är jag Elsa.

A: Eh…. jo, öhm, det är både fel och rätt.

E: Och jag kan ALLT som Elsa kan.

A: Du vet att Elsa styr vintern?

E: Jag gör det! Jag gör det!

A: Nä, det gör du inte.

E: Joho.

A; OK, förvandla mig till is!

E: Nej, om du blir is blir du SJUK! Nej, jag styr så här: ”Vintern, försvinn!” och kolla! Kolla ut! Ingen vinter! Jag. Är. Elsa.

A: Fast du kan inte styra vintern! Du är inte Elsa.

E. Vet du vem du är?

A: (suck) Prins Daniel?

E: Nä.

A: Renen Sven?

E: Nej.

A: Vem då?

E: Du är Harry Potter.

A: Coooolt! Men… varför då?

E: För du är i FEL film! Så du fattar inte att jag ÄR Elsa.

A: Vet du? Harry Potter är också på låtsas. (båda tänker länge)

E: Så…. då är du också Elsa!

A: Eh…. OK då.

(de sjunger ”Vill du inte ut och leka” klär på sig skorna, och går ut och styr vintern)