Dec 062015
 

12325237_10153241283123837_2106505548_n

Vi träffade en liten bebiskusin idag.

E älskar alla kusiner och kanske särskilt bebiskusiner. Och A älskar alla bebisar och kanske särskilt bebiskusiner.

Så han hade goda chanser att bli omhuldad, den lilla kusinen.

Och när vi åkte hem, förklarade A för mig:

A: Du vet hur mycket jag älskar Lego?
jag: Så klart.
A: Jag älskar bebiskusinen nästan lika mycket. Kanske mer än…
jag: Mer än Lego?
A: Mer än nästan lika mycket. Nästan mer än nästan lika mycket.
jag: OK.
A: Du fattar vad det betyder va?
jag: Lika mycket som…
A: Nästan mer än lika mycket som.
jag. Oj, det var mycket, det.
A: Det är konstigt, kanske va? För han är ju bara en bebis. Kan inte ens prata.
jag: Men söt.
A: (nickar emfatiskt) JA! Jag älskar honom, förstår du. Och jag tror att han älskar mig. Och han är liten och gullig.
jag: Det är han verkligen.
A: Och vi blir världens bästa kompisar när han blir klar.
jag: När han blir klar med vadå?
A: Du vet, med att prata och gå och sånt. Så att man kan göra Lego med honom. För jag ser att han är en sådan som kan göra Lego. Inte nu förstås. Men sedan.
jag: När han blir större, och kan mer?
A: Ja och jag ska lära honom Minecraft också, när den dagen kommer. Det kommer inte mammor och pappor och så att göra för de är för gamla. Så det är bra med en storkusin som kan.
jag: Ja, så klart.
A: Och sedan när jag blir gammal och får barn som måste lära sig det som liksom är Minecraft då, du vet, det där nya som kommer i framtiden – det som jag är för gammal för att lära mina barn – då kan den här lilla bebiskusinen vara så stor att han kan det, helt plötsligt.
jag: Vilken tur.
A: Ja! För annars skulle aldrig mina barn lära sig nånting!
jag: Nja. Eller jo, kanske. För att kanske deras farmor till exempel —
A: Mamma! Det är ju du som blir deras farmor!
jag: Ja.
A: Du kan ju inte ens bygga hus på Minecraft.
jag: Joho. Om du hjälper mig.
A: Ja, men det kommer ju inte att hjälpa mina barn ett enda dugg.
jag: Men jag kanske kan… andra viktiga saker… läsa sagor och  — jag lärde ju dig Room Escape.
A: Mamma.
jag: Ja.
A: Om mina barn någonsin är instängda i ett rum i ett dataspel och måste ta sig ut genom att typ titta bakom tavlor, då kan de ringa dig.
jag: Bra.
A: Och i alla andra lägen får de ringa min bebiskusin.
jag: OK.
A: För jag älskar honom. För han kommer att kunna ALLT.
jag: Ja.
A: För att jag kommer att lära honom allt.
jag: Men det var ju bara Minecraft och sånt.
A: Ja, men det finns ett ännu bättre steg. Ett som är för framtiden. Jag kommer också att lära honom allt om hur man liksom förstår andra saker än de sakerna som man har lärt sig, bara för att man har lärt sig de första sakerna så kan man liksom förstå idén med andra saker. Förstår du?
jag: Ungefär.
A: Men inte riktigt?
jag: Nej, inte riktigt.
A: För att jag inte har lärt dig att förstå idéerna som inte har kommit genom att använda sig av saker du kan.
jag: OK.
A: Och jag tänker inte lära dig det heller.
jag: Va? Hur ska jag klara mig då?
A: Jag kan tyvärr inte lägga tid på dig. För jag ska lära bebiskusinen. Så han kommer att kunna.
jag: Jag kanske kan fråga honom då.
A: (tittar på mig som att jag är en idiot)
jag: Men alltså, om du inte vill lära mig. Jag kanske kan fråga honom då?
A: Men mamma, han är ju bara en bebis. Han kan inte ens prata.

Random Posts

Loading…

  5 Responses to “Lucka 6: Framtidens ljus”

  1. Vilken kärlek!

  2. Suveränt. Och eftersom dina puffar alltid tycks inbjuda till dialog, får du en association av mig:

    Jag (till vännen H): Är det så att S [H:s pojkvän] tycker nästan lika mycket om kakor som du?
    H (uppbragt, grötmyndigt): INGEN kan tycka nästan lika mycket om kakor som jag.

  3. Kärlek var ordet.

  4. Njutbar dialog som triggar igång en massa tankar.

  5. Bra skrivet!

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>