Jul 192014
 

A: Nu kommer livet bara att bli bättre och bättre och bättre och bättre!

jag: Vad bra!

A: För först vaknade jag imorse och kom på att jag fyllde år och då var jag jättelycklig. Och sedan började jag öppna paket och då var jag JÄTTEJÄTTELYCKLIG. Och sedan började jag bygga mitt Starwarslego och då var jag JÄTTEJÄTTEJÄTTELYCKLIG! Och sedan åt vi tårta! Och så fortsatte jag att bygga och då var jag jättejättejättejättelycklig!! Och sedan kom det släktingar med presenter och då var jag ….

jag: Jättejättejättejättejättelycklig?

A: Ja!

jag: Vad roligt!

A: Och sedan skall vi äta MER tårta. OCH jag har bestämt mat ikväll! JÄTTEGOD mat!

jag: Kul!

A: Och – vad som än händer blir jag bara ÄNNU mer lycklig!

jag: Det verkar onekligen så.

A: Så det är väl så det är nu när jag är åtta va? Att det bara blir lyckligare och lyckligare och lyckligare hela tiden?

jag: Öh… ummm… jag gissar att det kommer att gå lite upp och ner med lyckligheten.

A: Men! Nu har jag ju mitt Lego Star Wars!

jag: Ja.

A: Då kan jag aldrig mer bli riktigt ledsen.

jag: Vad skönt!

A: Har man bara ett Republic Attack Gunship under sängen är man lycklig för alltid.

jag: En fullt begriplig åsikt.

A: Och även om jag skulle bli ledsen har jag ju en Republic Attack Gunship!

jag: Du har en poäng.

A: OCH en bok som heter ”Kapten Kalsong och den stora toalettattacken”.

jag: Sant.

A: Så det finns alltid NÅGOT att vara glad åt från och med nu.

jag: Och Bertie Botts böner i alla smaker.

A: Som smakar RUTTET ÄGG! Eller JORD! Eller ÖRONVAX!

jag: Så…

A: Det finns ALLTID något att vara glad åt, från och med nu.2014-07-19 07.37.44

Maj 222014
 

Längst upp i hopptornet står han. Badbrallorna är Angry Birds, vilket skulle kunna tyda på att han snart skall slunga iväg sig själv för att förgöra ondskefulla grisar. Minen är målmedveten, det är bara kroppen som tvekar.

-Kolla nu, mamma, jag hoppar nu. NU. Eller snart.

Jag minns tillbaka när han var fyra år och jag hittade honom på garagetaket. Hur han försökte lugna mig med orden ”var inte orolig mamma, jag KAN flyga”.

-Alltså snart. Jag måste bara göra mina övningar först.

Hans övningar är att gå upp på tå och ner igen. Titta ner. Titta på syskonen som ger honom tummen upp. Titta på mig för att se om jag är orolig. Upp på tå. Ner igen.

-Mamma, kollar du hela tiden medan jag hoppar?

-Ja.

-Mamma, har du hoppat från femman någon gång?

-Nej.

-Mamma, det kanske är smart att du inte hoppar från femman. Du är ju mer av en gammal tant, jag är ung och stark och – han darrar lite på rösten – och en superhjälte.

-Jepp.

-Alltså om jag hade velat hade jag hoppat för länge sen. Men jag vill liksom att spänningen skall stiga.

-OK.

-Vänta lite medan spänningen stiger.

-OK.

Vi väntar. Spänningen stiger.

Syskonen gör tummen upp igen.

Han nickar bistert. Han nickar som man kan tänka sig att de arga grisarna eventuellt skulle nicka när de är på väg att anfalla de elaka, äggstjälande grisarna. Han nickar som Lego Ninjagos förmodligen nickar när de skall ut i strid. Han nickar en gång till för säkerhets skull.

Jag måste säga att han är väldigt bra på det där med att spänningen skall stiga.

Han möter min blick. Nickar igen. Nickar en hjältenick, en superhjältenick, en superhjälte-supernick.

Och så sträcker han på sig allt vad han kan.

Han sätter sig ner med benen dinglande från femmetershöjden.

Han skjuter ut rumpan, så att han i princip vilar på enbart skuldrorna.

Benen dinglar bekymmerslöst, men ansiktet är rynkat som hos en arg fågel som väldigt gärna skulle slungas iväg mot några illasinnade grisar, men samtidigt precis har kommit på att han har en väldigt viktig fågelsak att göra först. Eller kanske två viktiga fågelsaker.

Han tittar på mig.

Jag tittar på honom.

Han hänger på skulderbladens yttersta fingerspetsar. Nu kan han inte ändra sig, nu kan han inte ta sig upp, nu finns det bara ett sätt som detta kan sluta på.

The only way is down.

Hans ögon söker vattenytan. De tycks avståndsbedöma vattenytan som något som är kilometer längre ner.

Han gör en slags knyckning med skulderbladen och – äntligen! – står han på hopptornets topp igen, och väger mellan tå och fot.

-Hur gjorde du det där? frågar jag, imponerad.

-Jag bestämde mig för att det är mer superhjältigt att hoppa stående, svarar han värdigt.

Ett litet i förväg uttaget segervarv där uppe, på femmetershöjden. Han går som man går om man skall kontrollera hållfastheten hos något mycket viktigt. Och det är möjligt att jag gäspar, men i så fall är det bara för att spänningen har stigit så oerhört högt nu.

Och länge.

Han harklar sig, som om hopptornet var ett talarpodium och han själv dagens talare.

Han harklar sig igen.

Syskonen gör tummen upp, kanske med en aning mer krampaktiga leenden.

Jag ler uppmuntrande mot honom. Han drar efter andan. Samlar sig. Tar några steg ut på avsatsen, nästan ända fram till kanten. Tittar på oss. Ger oss tummen upp. Går fram till den yttersta kanten.

Och drar en Bellmanhistoria.

Och så fortsätter det.

Och har han inte hoppat, så står han väl kvar där än.

2013-07-25 16.02.59

I sommar kanske. 

 

Maj 202014
 

A och E far omkring på elljusspåret framför mig.

-Vi fångar ÄNGLAR! skriker de lyckligt.

Jag stannar upp och funderar på om jag hörde rätt, men jag hör ropet igen och inser att jo, de fångar änglar. Jag funderar just på om jag skall fråga ”Varför” eller ”Hur” när A förekommer mig.

A: Mamma, vet du hur man fångar änglar?

jag: Nä.

A: Man måste vara väldigt väldigt snabb.

jag: Jag kan tänka mig det.

A: Först måste man se dem. Kan du se dem?

jag: Öh… jag skulle vilja kunna se dem.

A: Men först måste man se dem. Och sedan måste man hålla fram händerna. Så här. (visar mig sina öppnade händer, kupade runt luft) Och så när man ser en, så måste man hålla fram händerna så att de kan landa. Och —

E: Jag fick en! Jag fick en! (kommer framspringande och visar oss sina hårt knutna nävar)

A: Åh, E, du har krossat den! Mamma, du förstår, man får aldrig hålla fast änglarna. Då krossas de.

E: Den är krossad! Den är KROSSAD!

A: Såja, E, det gör inget. Änglar blir inte ledsna om de blir krossade. Faktiskt så måste de bli krossade. För de är frön. Och fröna måste krossas så att de slutar flyga och börjar växa. Här, vi begraver den.  (de lägger försiktigt den krossade ängeln bredvid elljusspåret och häller lite nyrivet gräs över. E springer iväg igen, ivrig att fånga fler änglar)

A: Men alltså, mamma, jag vill inte krossa änglar. Så jag håller dem så här (visar på sina öppna händer igen). Då flyger de i och för sig iväg igen, men det är ju deras jobb. Änglar skall flyga iväg. Så jag säger bara ”lycka till” och låter dem flyga.

jag: Ah. OK. Det låter smart.

A: Och så flyger de iväg på nya änglagrejer, sådär som änglar gör. Och sedan en dag, så fångas de av någon som krossar dem. Och DÅ! Då händer underverket! Då börjar de växa.

jag: Det känns som att det mesta slutar lyckligt för änglarna.

A: Ja! För så är det när man är en ängel. Och sedan blir de blommor. Och sedan när de blir gamla och dör blir det nya änglar. Visst är det bra? Så att världen lever vidare. Och alla änglarna också, för alltid. Har du fångat en ängel någon gång mamma? Håll händerna så här.

Det finns en ängel jag skulle vilja fånga. En som jag begravt en gång. Jag öppnar mina händer och håller ut dem. A spanar i luften för att hitta änglar åt mig att springa efter, men ser inga just då.

A: Det gör inget mamma. Det finns alltid änglar.

Han ler obekymrat och tar min hand – ogenerad som han inte kommer att vara om ett eller två år över att hålla mig i handen – och vi går vidare. E springer av och an framför oss. Och något i mig blir tröstat, helat, av att A verkar veta precis hur man skall göra med änglar.

Så tittar han på mig med den där genomträngande, genomskilniga blicken,och jag håller andan medan jag väntar på nästa vishet han skall yttra.

A: Mamma, om jag får pengar i helgen, så har jag bara 300 kronor kvar tills jag kan köpa min Lego Chima-värld.

2014-05-21 06.58.00

 

Mar 312014
 

A: Mamma, du vet sten-sax-påse?

jag: Ja.

A: Den är så tråkig. S och jag har hittat på en roligare, där man får välja vad som helst.

jag: Vadå, man behöver inte säga sten, sax eller påse?

A: Nej, man kan säga vad man vill. Daggmask, kastrull, Stålmannen…

jag: Blir inte det… komplicerat?

A: Jo! Jätteroligt!

jag: OK, men hur värderar ni…?

A: Vi får ju disktera det förstås. Det är det roliga. SÅ får vi fler och fler grejer att välja på. Den bästa man kan säga är förstås ”kärlek” för kärlekskraften är starkast av allt.

jag: Vad.. .fint. Men alltså… vadå? Varför säger ni inte kärlek jämt då?

A: Nej! Man får inte missbruka kärlekskraften! Man kan bara få säga det EN enda gång.

jag: Så när man verkligen vill något alltså.

A: När man verkligen, verkligen vill något. Och om den andra inte vill det förstås.

jag: Eh…

A: Jo, för om båda drar fram kärlekskraften samtidigt så blir det ju lika, så då måste man göra om. Och då är all kärleken förgäves.

jag: Så vill man ju förstås inte ha det.

A: Det bästa är om man tjuvkikar lite på vad den andra tänker göra med sin hand. För om man hinner se det först så kan man välja något som bara är lite starkare, men inte kärlekskraften, om den inte verkligen verkligen behövs.

jag: Men om man skall tjuvkika, ändå. Varför kan man inte bara ha sten-sax-och-påse att välja på?

A: Men då är det ju inte KOMPLICERAT.

jag: Öh.. Exakt min poäng, faktiskt.

A: Men det är så kul med vår egen metod, för man vet ju aldrig riktigt. Igår så tog jag Batman och S tog en gaffel och det visade sig att en gaffel var starkare. Det kan man inte tro va? Men om man till exempel sticker en gaffel i Batmans rumpa, så vinner ju gaffeln. ELLER om man använder gaffeln till att äta en supermat som gör en skickligare än Batman.

jag: Wow.

A: Det enda som rår på Batman är en gaffel och kärlekskraften.

jag. Känns som en livsläxa värt att ta till sig.

A: Säg något skall jag berätta hur starkt det är.

jag: Hmm…. läskunnighet.

A: Allvarligt?

jag: Ja. Läskunnighet är ju jättebra. Då kan man lära sig vad som helst. Massor av superkrafter att ta till sig genom att läsa!

A: Men mamma.

jag: Ja?

A: Lev lite i den VERKLIGA världen istället.

jag: Men… öh… läskunnighet är väl… i den verkliga världen?

A: Men SÅ himla ocoolt.

jag: Hm. Så något coolare då?

A: Ja, tack. Inte för att det är så svårt att hitta något coolare än läskunnighet.

jag: Öh… jag vill säga ”vårblommor” men jag är rädd att det är…

A: OK, mamma, jag skall säga åt dig.

jag: Eh. Tack.

A: LEGO!

jag: OK. Lego.

A: Lego är ganska bra. Det vinner över en massa andra saker, som till exempel gafflar, eftersom man kan bygga skydd mot gafflar av Lego.

jag. Så då vinner det över Batman?

A: Nej! För Batman kan förgöra Lego hur lätt som helst.

jag: Men gafflar vinner ju över Batman. Och Lego vinner över gafflar.

A: Men Batman vinner över Lego.

jag: Just ja, som att påse vinner över sten men sax vinner över påse fast sten vinner över sax.

A: Jajajajajaja. Säg något mer nudå!

jag: Eh… öh… fullkornscouscous.

A: Fullkornscouscous förlorar mot allting. Särskilt gafflar.

jag: Ah.

A: Jag vet inte ens varför man skall  ha något som förlorar mot allting. Ingen kommer ju någonsin att säga fullkornscouscous.

jag: Nä. Förlåt.

A: Fullkornscouscous är liksom MOTSATSEN till kärlekskraften.

jag: OK. Eh… mammor då?

A: Mammor… hmmm…. mammor….

jag: (väntar spänt)

A: Mammor är bättre än kärlekskraften!

jag: Wow! Allvarligt?

A: Nej, jag sade fel. Bättre än fullkornscouscous menar jag.

jag: Ah. Hm.

A: LITE bättre än fullkornscouscous.

jag: Jaja.

A: Visst är det en rolig lek?

jag: Mm.

astensaxGäst hos verkligheten. Eller om verkligheten är gäst hos honom. 

Mar 042014
 

jag: Ikväll tänkte jag att vi skulle äta semlor!

A: Bra! Jag gillar semlor!

jag: Vad bra.

A: Eller vänta. Vad är semlor?

jag: Du vet, sådana där bullar med mandelmassa och grädde och florsocker.

A: Just det. Sådana älskar jag!

jag: Vilken tur då!

A: Fast kanske inte florsockret. Iisch!

jag: Fast det är inte så mycket, det är mest för dekoration.

A: Skönt. Förresten, vad är mandelmassa?

jag: Det är ju ungefär som marsipan, du vet.

A: OK. Hm. Hmmm. Jag gillar inte mandelmassa.

jag. Det är helt OK.

A: Och grädde vet du. Grädde vet jag inte riktigt om jag gillar heller.

jag: Nähä.

A: Den är så… vit. Och fluffig.

jag: OK.

A: Men resten gillar jag!

jag: Själva bullen alltså?

A: Nej inte själva bullen. Usch!

jag: Så vad gillar du med semlor?

A: Ähmm… jag gillar kanske inte just SÅNA semlor. Jag gillar ÄKTA semlor.

jag: Du menar….

A: Ja!

2014-03-03 15.41.15Så då åkte vi och köpte lite äkta semlor. 

Mar 032014
 

A: Mamma, vet du vad katters superkraft är?

jag: De… ser bra i mörkret…

A: Nej! TRÅ-KIGT! Det är den här: De kan vara på flera olika ställen samtidigt!

jag: Mm.. Ja de är väldigt snabba.

A: Men allvarligt! De kan det! Titta här – Kevin ligger och sover i fåtöljen här och SAMTIDIGT är han ute och jagar något i vedhögen.

jag: (tittar ut genom fönstret. På fåtöljen. På min son) Eh… du vet att vi har tre katter som ser nästan exakt likadana ut, va?

A: Ja?

jag: Så det kan ju lika gärna vara Mini eller Kitty som är där ute. Eller hur?

A: TRÅ-KIGT! Du fattar väl att de är upptagna med annat.

jag: Som?

A: De har OSYNLIGHET som superkraft. Så just nu så ligger en av dem och rullar sig i din säng och den andra är ute och jagar möss i SKÅNE.

jag: Så därför kan det omöjligt vara dem ute i vedhögen?

A: De kan ju vara där också. Det är det man inte vet, eftersom de är osynliga.

jag: Eh… ok.

A: Allvarligt?

jag: Vadå?

A: Det är OK att det är Kevin överallt? Du tror på det?

jag: Det… kändes liksom bara enklast att säga ”ok”.

A: Men TROR du på det? Kan Kevin vara överallt? Och Mini och Kitty osynliga?

jag: (överväger för och nackdelar med olika svar när kattluckan svänger till och Mini och Kitty kommer in) Eh… nu är de inte osynliga iallafall.

A: Ah! Duktiga små katter! Var det skönt i Skåne?

jag: Men… vem är det… i sådana fall…  ute i vedhögen?

A: (följer min blick) Ah! SUPERKRAFTER!

jag: Eller så är det Pip. Han är också ganska lik de andra. På lite avstånd kan han se ut som dem.

A: Men mamma. Pips superkraft är ju att göra revolution i fattiga länder.

jag: Jag… visste inte det.

A: Så han är och gör revolution i ett fattigt land just nu. Ett fattigt land långt, långt borta.

jag: Jag… visste inte det.

A: TRÅ-KIGT! Man skall alltid veta allt. Annars blir man förvirrad.

jag: Jag tror att min superkraft är att vara förvirrad.

A: TRÅ-KIGT!

jag: Nej, jag vet inte. Det är ganska roligt att vara förvirrad ibland.

A: För att det är MIN superkraft att göra folk förvirrade och samtidigt tycka om att vara det.

jag: DÄR har du alldeles rätt.

A: Det är också min superkraft att ha alldeles rätt.

2013-10-02 07.40.22

 Mini och Kitty. Mini och Kitty är alltså de osynliga katterna som gömmer sig bakom Kevin,
som är katten till vänster på bilden. Och, förstås, till höger. 

Mar 012014
 

M: Dags att gå och titta på A:s teaterpjäs. Han skall berätta Bellmanshistorier och jag skall vara publik.

jag: Vänta!

M: (hejdar sig som en dödsdömd som  hör ordet ”benådad”) Så gärna.

jag: Tycker du att jag är fin i den här kavajen?

M: Ja. Ungefär.

jag: Un-ge-fär.

M: Ja, du vet. Någonstans mellan, säg,  ”vacker” och…

jag: Jag hoppas att dina två nästa ord är ”överjordisk skönhet”.

M: I så fall är de det.

jag: ”Ungefär.”

M: Det är ett bra ord.

jag: Typ som när jag skulle mata hönsen första gången och frågade om det var rätt så likt att mata katterna, och du svarade ”ungefär”.

M: Det är ju ungefär samma.

jag: Det var snarare ungefär detsamma som att vara en kristen som kastats till lejonen i det antika Rom.

M: Grekland.

jag: Jag är ganska säker på att det var Rom.

M: Ungefär.

jag: Mm. I alla fall så var det ett bättre ungefär till att ge hönsen mat. Man attackeras! Man är Moby Dick och de är kapten Ahab.

M: Äsch, du attackerades inte alls.

jag: Av vildsinta höns! Jo!

M: Bara nästan.

jag: Typ ”ungefär”.

M: Det är inte ett dugg värre än att ge katterna mat.

jag: Eh… jo.

M: Plötsligt känner jag hur mycket enklare det är att gå och lyssna på A:s Bellmanhistorier.

jag: Ha så kul. Glöm inte att skratta.

M: Det är nog inte så farligt. Jag behöver nog inte skriva mitt testamente, eller något sådant. Eller?

(pregnant tystnad)

jag: Nej, det är inte farligt. Det är som att lyssna på en riktig komiker.

M: Är det?

(tystnad medan M:s ögon vidgas, som av förståelse)

jag: Får jag?

M: Måste du?

jag: Öh, ja.

M: OK, då.

jag: Säg det igen då.

M: ”Är det? Är det som att lyssna till en vanlig komiker?”

jag: Tja. Ungefär. (tystnad) Så. Klart!

M: Jaja. Jag förtjänade väl det där.

jag: Ungefär.

Feb 262014
 

Ett litet rufsigt huvud sticker upp från en kudde.

-Mamma, jag tycker du är den bästa mamman! Av dig och hunden. Du är den BÄSTA mamman! Hon tittar intensivt på mig, forskande. Alltså av dig och Elis… DÅ är du den bästa mamman. Hon kollar att jag nickar min förståelse, och sträcker sedan ut händerna för att krama mig.

Och jag vill stanna livet i det där ögonblicket, just precis exakt det ögonblicket, när en nästan fyraåring sträcker ut sina armar och berättar att om man jämför mig med våran hund är jag den bättre modersfiguren. Jag vill att det alltid, alltid,  alltid skall vara precis så här. 

Fast förstås att de andra barnen är med också.

Och också på gott humör, förstås. Gärna sömnrufsiga, men inte arga. Glada, varma, förhoppningsfulla. Samtidigt. Och inte kivas om platsen närmast E eller platsen längst bort från varandra, eller surfplattan, eller – ok. Det går inte. Idyllen är bruten.

Som alla idyller bryts.

För att tiden går. Och inget ögonblick är i själva verket fulländat.

Och morgonen går vidare och innehåller många ögonblick som är minnesvärda just för att de kanske inte lämpar sig att stanna tiden på. Jag nämner som exempel ögonblicket då A tyckte att S stod för nära tv:n och knuffade honom rakt in i öppna spisen, eller ögonblicket då S som hämnd borstade en av katternas (oklart – och otäckt irrelevant – vilken) med A:s tandborste, eller ögonblicket när E bestämmer sig för att hennes kängor inte är tillräckligt rosa och kastar dem genom hela hallen och halva vardagsrummet.

Och så får vi på alla ytterkläder och hastar ut till bilen och iväg till lämningar på dagis och skola och när jag sitter i bilen igen så börjar jag fundera på vilka ögonblick jag skulle vilja ha bevarade, spara som pärlor, som alltid skulle finnas kvar. Frusen lycka.

Ögonblicket när Ansgar lades i min famn första gången, ja, det ögonblicket med alla barnen, förstås. Ögonblicket när H sade ”mamma” första gången, när S skrattar det där speciella fnitterskrattet han har över en ordvits som bara han kan uppskatta, när A tittar på E som går upp för vår trappa hemma i sin Teletubbiesliknande overall, och säger ömt och storebrorsaktigt ”hon är faktiskt så himla gullig bakifrån, har du tänkt på det mamma?” och E som i sin tur griper tag i H:s hand och säger ”Jag älskar dig H, bara du kan få städa mitt rum idag. För jag älskar dig!”

Och alla de här ögonblicken vill jag ha.

Så det är klart att om jag hade fryst tiden då, när Ansgar låg i mina armar, så hade jag  ju inte fått de andra ögonblicken. Och om jag inte hade tagit mig igenom de värsta ögonblicken i mitt liv, när Ansgar lämnat oss, eller för den delen ens vardagsförtretligheterna med kattbesmittade tandborstar, så hade jag inte fått nya ögonblick.

Så om jag fryser tiden nu, kommer jag inte att få vara med på releasepartyt för H:s första bästsäljare,  eller bevittna när S vigs till biskop, eller när A tar emot sitt Nobelpris i kemi ur Hennes Majestät Drottningens hand, eller få polera E:s tredje Oscarstatyett, eller vad som nu händer.

Så jag släpper ögonblicken, de frusna små pärlorna av moderssentiment, och går vidare med livet.

För det finns egentligen inget annat man kan göra. Utvecklingen trycker oss obönhörligen vidare mot nya ögonblick, mot nya världar, mot nya ögonblick. Och några av de nya ögonblicken kommer att göra ont, och några kommer att fnysas bort, och några kommer man att vilja greppa så hårt som man greppar en droppe vatten i en knuten näve. Långsamt öppnar jag nävarna, synar mina handflator. Tänker att det går inte att greppa så hårt om något man vill ha kvar.

Men när jag stiger ur bilen håller jag ändå handflatan lite kupad. För att inget skört skall rinna ur, för att inte något skall skvalpa bort.

Jag håller mina lyckliga minnen i handen, som en talisman att ta med mig in i de andra ögonblicken.

Jan 242014
 

Bra saker med A:s utvecklingssamtal:

a) Fröken tyckte att hon såg en helt annan mognad och ett mycket vuxnare humör nu om man jämför med utvecklingssamtalet vi hade i höstas.

b) Fröken tyckte att det gick att föra längre resonemang och prata om mer abstrakta frågeställningar nu.

c) Fröken säger att hon har glömt bort (eller, för att vara exakt, användes uttrycket ”försöker att inte tänka alltför mycket på”) den där incidenten med de klottrade  kung-fu-kämpande punkdinosaurierna i marginalerna på matteboken.

 

Dålig sak med A:s utvecklingssamtal:

a) att ingen av de ovanstående punkterna handlar om själva A, utan betydligt mer om hans mor.

Dec 252013
 

Juldagen, kan jag läsa mig till i min facebookfeed, är för många den sköna vildagen som kommer efter hela julstressen och allt fix som julafton innebär. Den softa dagen, den där familjen umgås över nya spel eller sitter och läser sina nya böcker tillsammans.

Och så kan det ju vara.

Om man är människa vill säga.

Men om man inte är en människa, om man till exempel är en julkrubbefigur, då är det annorlunda. Då är det här stora mingeldagen. Iallafall om A får bestämma. Han tycker nämligen att det är väldigt synd att inte Josef, Maria och Jesusbebisarna i våra olika julkrubbor inte får träffas och utbyta erfarenheter. Så idag har han styrt upp en slags konferens. Tre Jesusbarn, två Marior, två Josefs och en massa hönor.

Just ja: och så en liten överraskningsdinosaurie som nosar på en av Jesusbebbarna, på besök från en helt annan skapelseteoretisk utgångspunkt. Kanske som ett slags tecken på tolerans och god vilja, på denna den stora människokärlekens dag.

2013-12-25 21.17.16

Noshörningen är ju med också. En av Josefarna tittar något skeptiskt på den och som en person som har fött ganska många barn kan jag säga att jag tycker att den reaktion är väldigt lovvärd för en nybliven förstagångsplastpappa.

OK. Nu måste jag skynda iväg, för nu kommer A med några Lego Ninjagos och jag känner mig rätt säker på att de står på Herodes sida.