maj 202014
 

A och E far omkring på elljusspåret framför mig.

-Vi fångar ÄNGLAR! skriker de lyckligt.

Jag stannar upp och funderar på om jag hörde rätt, men jag hör ropet igen och inser att jo, de fångar änglar. Jag funderar just på om jag skall fråga ”Varför” eller ”Hur” när A förekommer mig.

A: Mamma, vet du hur man fångar änglar?

jag: Nä.

A: Man måste vara väldigt väldigt snabb.

jag: Jag kan tänka mig det.

A: Först måste man se dem. Kan du se dem?

jag: Öh… jag skulle vilja kunna se dem.

A: Men först måste man se dem. Och sedan måste man hålla fram händerna. Så här. (visar mig sina öppnade händer, kupade runt luft) Och så när man ser en, så måste man hålla fram händerna så att de kan landa. Och —

E: Jag fick en! Jag fick en! (kommer framspringande och visar oss sina hårt knutna nävar)

A: Åh, E, du har krossat den! Mamma, du förstår, man får aldrig hålla fast änglarna. Då krossas de.

E: Den är krossad! Den är KROSSAD!

A: Såja, E, det gör inget. Änglar blir inte ledsna om de blir krossade. Faktiskt så måste de bli krossade. För de är frön. Och fröna måste krossas så att de slutar flyga och börjar växa. Här, vi begraver den.  (de lägger försiktigt den krossade ängeln bredvid elljusspåret och häller lite nyrivet gräs över. E springer iväg igen, ivrig att fånga fler änglar)

A: Men alltså, mamma, jag vill inte krossa änglar. Så jag håller dem så här (visar på sina öppna händer igen). Då flyger de i och för sig iväg igen, men det är ju deras jobb. Änglar skall flyga iväg. Så jag säger bara ”lycka till” och låter dem flyga.

jag: Ah. OK. Det låter smart.

A: Och så flyger de iväg på nya änglagrejer, sådär som änglar gör. Och sedan en dag, så fångas de av någon som krossar dem. Och DÅ! Då händer underverket! Då börjar de växa.

jag: Det känns som att det mesta slutar lyckligt för änglarna.

A: Ja! För så är det när man är en ängel. Och sedan blir de blommor. Och sedan när de blir gamla och dör blir det nya änglar. Visst är det bra? Så att världen lever vidare. Och alla änglarna också, för alltid. Har du fångat en ängel någon gång mamma? Håll händerna så här.

Det finns en ängel jag skulle vilja fånga. En som jag begravt en gång. Jag öppnar mina händer och håller ut dem. A spanar i luften för att hitta änglar åt mig att springa efter, men ser inga just då.

A: Det gör inget mamma. Det finns alltid änglar.

Han ler obekymrat och tar min hand – ogenerad som han inte kommer att vara om ett eller två år över att hålla mig i handen – och vi går vidare. E springer av och an framför oss. Och något i mig blir tröstat, helat, av att A verkar veta precis hur man skall göra med änglar.

Så tittar han på mig med den där genomträngande, genomskilniga blicken,och jag håller andan medan jag väntar på nästa vishet han skall yttra.

A: Mamma, om jag får pengar i helgen, så har jag bara 300 kronor kvar tills jag kan köpa min Lego Chima-värld.

2014-05-21 06.58.00

 

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Konsten att fånga änglar”

  1. Sådana kloka barn : ) du skriver så jag hör deras visa små röster.

  2. Åh, ännu en av dina texter som jag kommer att bära med mig. Tack.

  3. Det är något visst med änglar, och med Lego.:)

  4. Man hör deras röster som Joni säger.

Sorry, the comment form is closed at this time.