Lucka 23

 Struntprat  Kommentarer inaktiverade för Lucka 23
dec 242013
 

A: Jag är riktigt, riktigt snäll nu, faktiskt.

jag: Mm.

A: Jättejättesnäll!

jag: Mm.

A: Jag slår till exempel inte nån just nu. Och jag tänkte TRE snälla saker i morse.

jag: Mm.

A: Jag är helt enkelt snällare än jag någonsin varit förut. Jag är SÅ snäll (konstpaus)

(lång konstpaus)

jag: Hm?

A: Jag är SÅ snäll att jag inte ens tänker på att jag förmodligen är snällare än H och S tillsammans.

jag: Mhmm.

A: Alla mina tankar är liksom  goda nu. Jag tänker bara snälla tankar. Och jag vet varför.

jag: Jag med.

A: För att SNÄLLHETEN har tagit över i mig. Det är som när man blir självlysande av radioaktivitet du vet.

jag: Ah.

A: Det går inte att stå emot. Det är en kraftfull strålning.

jag: Mm.

A: Idag när vi satte upp julkrubban och S ville sätta upp alla tre vise männen så sade jag bara ”visst”. Och när H ville gå före mig i duschkön sade jag bara ”du får det”.

jag: Du hatar i och för sig att duscha.

A: Men det är liksom TANKEN. TANKEN räknas.

jag: OK.

A: och när E slog mig så log jag mot henne.

jag: Och då slog hon dig igen.

A: Det gjorde ont också.

jag: Aj då.

A: Men jag kramade henne i alla fall.

jag: Längtar du möjligen efter dina julklappar?

A: Va? Julklappar? Skulle jag få… menar du att… vadå julklappar?

jag: Mm.

A: Alltså ja JUST ja. Det är ju JULAFTON imorgon.

jag: Mm.

A: Jag hoppas att du får ALLT som du önskar dig mamma.

jag: Åh så snällt.

A: Jag vet! Men alltså själv är jag så snäll att jag liksom inte ens tänker på det där med julklappar och sånt.

jag: Wow.

A: Jag tänker på de här inre sakerna. Godhet och vänlighet och fred och sånt där. Sånt som inte är julklappar.

jag: Mm.

A: Så snäll är jag.

jag: Den där snällhetskraften, hur stark är den?

A: JÄTTESTARK!

jag: Skulle du i så fall kunna ta dina skor i hallen och sätta upp dem på skohyllan?

A: Skorna? Hallen?

jag: Ja, dina kängor. Kan du sätta upp dem på skohyllan?

A: Snällhetskraften har gjort mig så trött och svag att jag inte tror att jag orkar det längre.

jag: Den där snällhetskraften är mest bara i teorin, eller?

A: Alltså mamma. Sätta upp skor i hallen är ju liksom inte särskilt svårt. Vem som helst skulle kunna göra det.

jag: Där håller jag med dig.

A: Men min snällhetskraft är liksom större än så. Den är på insidan.

jag: Insidan?

A: Ja. Vem som helst kan vara snäll på utsidan. Men jag, jag är en sån som är snäll innerst inne.

jag: Ah.

A: Utan att det märks. Hemligt snäll.

jag: Ah.

A: Jag tänker snälla saker liksom.

jag: Jättebra. Så skorna…

A: Skorna kan få stå kvar där de är, eftersom det är på UTSIDAN.

jag: Mm.

A: Förresten från det ena till det andra, när tror du tomten skriver den där listan över hur snäll man är?

jag. Kontinuerligt tror jag. Jag tror att han tittar in i folks hallar och ser var de har ställt sina skor.

A: (funderar)

jag: Eller kanske tänker på huruvida folk hjälper sin mamma med att hacka rödbetor.

A: (funderar)

jag: Eller kanske kollar om folk gör några snälla saker. Det är ju lite svårt att se om folk är snälla på insidan.

A: Men TOMTEN kan.

jag: Tomten är en sådan där typ som gillar vad man gör på utsidan.

A: Jaja. OK. (går)

jag: Står skorna snyggt nu?

A: Ja.

jag: Bra jobbat, grabben.

 

Och när jag lämnar sillsalladstillverkningen några minuter senare, så står skorna jättesnyggt. Men inte i hallen. Utanför ytterdörren, på våran trapp. För att tomten är ju en sådan som uppskattar vad man gör på utsidan.

Then the Grinch thought of something he hadn’t before!
”Maybe Christmas,” he thought, ”doesn’t come from a store.
Maybe Christmas…perhaps…means a little bit more…”
And what happened then…? Well…in Who-ville they say
that the Grinch’s small heart grew three sizes that day!

 

dec 162013
 

Träningstips från A.

1. Man skall börja träna i god tid innan jul, så man är redo. Men om man inte hinner det, kan man bara träna jättejättemycket precis innan jul också. Eller efter. Det viktiga är att man tränar.

2. Träna med sådant du tycker om. Träning skall vara roligt. Jag tycker till exempel om godis och glass, så jag tränar på att äta det.

3. Det där att man inte skall träna direkt efter maten är inget att bry sig om. Visserligen är man rätt mätt då. Men eftersom det vi tränar är att äta så mycket som möjligt är det bara bra om man är mätt.

4. Om du känenr att du håller på att tappa orken, kan du skaffa en träningskompis som peppar dig. Bra om kompisen gillar tråkig mat som sallad och så så kan ni dela på tallrikarna.

5. Jag tror inte riktigt på sådana där sträck- och tänjningsövningar. Det är bättre att helt enkelt fylla magen med så mycket mat som möjligt så ofta som möjligt.

6. Det kan hända att nitiska vuxna tycker att du tränar för mycket, men de är bara avundsjuka för att de inte orkar som du. Skicka ut dem på en joggingrunda och töm julgodisburken så länge, så känner sig alla bättre därhemma.

7. När det väl är dags för den stora dagens julbord, så kan du ju lämna grönkål och sill och sådant till nybörjarna. Det är sådant nybörjare är till för. Själv skall du fokusera på väsentligheterna: köttbullar och saffransglass, samt godiset (din mamma har hunnit göra nytt sedan du åt upp allt).

And the one speck of food that he left in the house
was a crumb that was even too small for a mouse.
Then he did the same thing to the other Whos’ houses
Leaving crumbs much too small for the other Whos’ mouses!

dec 092013
 

A: Mamma, tänk om det brann här i huset. Vad skulle du rädda då?

jag: Er.

A: Inget… annat?

jag: Eh… den fina teckningen som du gjorde till mig igår?

A: Men ÅÅÅÅÅÅH! Du fattar ju inget!

jag: OK.

A: Alltså: om det BRANN!

jag: OK.

A: Om det brann i det här huset. VAD skulle du rädda då?

jag: Er.

A: Men MER då?

jag: Jag vet inte. Det som är lätt att få tag i, kanske?

A: Lätt att få tag i?

jag: Ja, jag tror inte att man tänker så mycket då. Man tar bara det som finns i händerna, efter att man räddat sina barn förstås.

A: Men… är det inget som är SJÄLVKLART att man räddar?

jag: Oj! Förlåt! Jo, så klart!

A: Just det, mamma. Apropå –

jag: Elis! Så klart jag räddar Elis! Förlåt, gamle man. (klappar hunden)

A: Men MAMMA! Du koncentrerar dig ju inte!

jag: Jo!

A: Alltså mamma. Nu börjar vi om igen. Vad är det för månad?

jag: December.

A: Så vad räddar man med sig ur sitt brinnande hus?

jag: Sina barn. (sårad blick från Elis) Och sin hund.

A: Men!!!

jag: Ja, men jag skulle rädda er.

A: Men om du hade lite mer tid då? Att gå ett varv till och rädda lite fler grejer?

jag: Tja, jag vet inte. Vilka grejer skulle det vara?

A: Men det är ju det jag frågar dig!

jag: Öh… hur lång tid har jag?

A: (listigt) Ganska lång tid.

jag: Bra! Då släcker jag branden och räddar hela huset!

A: (ännu listigare) Men i så fall har du inte så lång tid. Ett par minuter typ.

jag: Kanske… (tänker)

A: Kanske… (med ytterst stor listighet) … julklapparna till oss?

jag. Aha. Julklapparna.

A: Ja.

jag: OK.

A: Räddar du julklapparna?

jag: OK.

A: Bra! För vet du, mamma, apropå det, så brinner det i huset JUST NU! Spring!

(tystnad)

A: SPRING MAMMA! SPRING!

jag: Det är inte så att du vill ha reda på var jag har gömt alla julklappar?

A: Va?! Nej!

jag: För det tänker inte jag berätta för dig.

A: Men tänk om det börjar brinna då och jag behöver hjälpa dig att bära ut dem.

jag: Jag får väl ta risken att det inte blir så då.

A: Men… åh…

jag: Synd, grabben. Men ett bra försök.

A: Jaja.

jag: Vad hade du tänkt göra? Svepa omkring och spana på julklappar medan jag huttrar ute på gården med de andra?

A: Jag skulle ju bara RÄDDA dem.

jag: Från…

A: Från ELDEN!

jag: Jaja.

A: Apropå ingenting, E ville leka lite med tändstickorna förut…. kanske hon kunde få va?

jag: Du drar dig då inte för någonting.

A: Men! Det är ju SÅ LÅNGT till jul!

jag: Ja. Det känns plötsligt som att det är väldigt långt till jul.

Then he slithered and slunk, with a smile most unpleasant,
Around the whole room, and he took every present!

dec 092013
 

A och jag gräver i julpyntslådan på jakt efter en specifik tomte. Vi hittar julstrumporna. A tittar längtansfullt på sin och säger att det snart kommer att komma många presenter i den.

För min del tittar jag på julstrumporna och tänker på alla andra singelstrumpor vi har. De vanliga. De som en gång varit en del av ett par, och sedan tappat bort sin partner i någon slags olycklig bad-timing-incident gällande tvättmaskinsomgångar och som sedan, mer eller mindre permanent, huserar i vår singelstrumpekorg (Ladies Night på torsdagar, Happy Hour 20-21). Jag suckar lite, inför dessa strumpvärldens olycksbarn, och tänker att julstrumporna är annorlunda. Någon slags andliga giganter, födda till ett liv i ensamhet och avhållsamhet, de har blivit strumpor i ett annat syfte. A higher calling.

Tja. Ni vet. Sådär helt normala associationer som man får av att se sina julstrumpor.

Precis som alla andra helt normala vuxna med tvättstuguansvar  får jag den helt naturliga och normala  idén att titta efter om hälarna och tårna är slitna på julstrumporna och att fundera på hur bra det är att vi är ett jämnt antal människor i familjen så att strumporna ändå bildar jämna par.

Ifall, ni vet, de skulle behöva paras ihop någon gång.

Helt normala tankar.

Inget konstigt med det.

A undrar varför jag skrattar så maniskt och jag förklarar, med stor värdighet, att jag tänkte på hur julstrumpor ändå är lite besläktade med helt vanliga strumpor, sådana där som vi parar ihop i tvättstugan. När jag ser hans blick lägger jag till ”Ja, och har på våra fötter, förstås.”

Han tittar på mig Länge. Eftertänksamt. Med nästan exakt samma blick som M ger mig när jag delar mina strumpfilosofiska tankar med honom. Och sedan ser jag ljuset gå upp i hans ögon. Klart. Skinande. Vackert som en soluppgång.

Ja. Jag ser det faktiskt hända. En glimt som tänds, en idé som föds. Redan innan han öppnar sin mun, när jag bara ser hans blick vidgas, anar jag det, känner mig rikt välsignad som har en son som har förstått livets väsentligheter.

Ja. Så är det. Redan innan hans ens öppnat sin mun för att tala vet jag det med absolut säkerhet: Han är som jag. Han har också en hjärna förprogrammerad för strumpmässiga associationer.

Och hans ord bevisar det bortom all tvivel.

Han tittar på mig och ler och säger:

-Ja, mamma, jag förstår precis. Och apropå det:  förresten har jag vuxit ur min julstrumpa i år. Jag behöver en ny, större.

That’s my son.

And the little Who stockings all hung in a row.
”These stockings,” he grinned, ”are the first things to go!”

 

nov 292013
 

Det finns flera skolor i önskelisteskrivandets filosofi. A har hunnit prova många av dem. Vi har tidigare om åren fått: kryptiska önskelistor, tecknade önskelistor, rimmande önskelistor, helt och hållet personligt framförda önskelistor, grundliga önskelistor och extremt färgglada önskelistor.

I år kör han en ganska minimalistisk och nedskalad stil – korta små önskelistor med bara en eller två önskningar på. Och i gengäld: MÅNGA önskelistor.

Och dessutom har han greppat den absolut viktigaste ingrediensen i en önskelista.

DSC_3686Kolla vad han har skrivit EFTER ”Harry Potter-spel ”De vises sten””

 

 

nov 182013
 

Siter i bilen på väg hem från  fritids och försöker få ur A vilket ämne han gillar bäst i skolan. Det går sådär.

jag: Tycker du att matte är roligt då?

A: Mm..

jag: Och svenska då?

A: Svenska är inte direkt vad jag skulle kalla för ROLIGT. Svenska är ett språk som man pratar med varandra. Det kan vara roligt, men också tråkigt.

jag: Men jag menade förstås skolämnet.

A: Vilket skolämne?

jag: Svenska.

A: Det är ett skolämne ja. Och det konstiga är att även när det INTE är svenska är allt på svenska. Visst är det mystiskt?

jag: Tycker du om det?

A: Jag tycker att det skulle vara roligare om varje ämne hade sitt språk. Så att vi bara pratar svenska när vi har svenska. DET vore coolt.

jag: Vad skulle ni prata annars då?

A: Mattiska. Och gympiska. Och kanske… klassrådiska. Och kanske engelska! Jaaaa! Det gör vi ju redan! Hahahahaha!

jag: (med den där envisheten som krävs för att föra något slags samtal med A som inte handlar om Minecraft) Gillar du engelska?

A: Jag tror att jag skulle gilla mattiska och gympiska mer.

jag: Mm. Men du, vad tycker du är det roligaste ni gör i skolan?

A: Slutar!

jag: Slutar?

A: Slutar med saker. Ibland när vi har gjort något tråkigt så får vi sluta med det. Det är alltid kul. Förstår du vad jag menar?

jag: Jag förstår dig som en kanin förstår modern konst.

A: Va?

jag: Väldigt lite. Men jag gillar dig ändå.

A: Och jag GILLAR dig! Och kaniner! Och konst! Och skolan med.

jag: Vad är tråkigt då?

A: Det kan ju vara tråkigt att sluta med saker också.

jag. Det här är som att prata med min mormor!

A: Är din mormor död?

jag: Nej, senildement.

A: Skönt!

jag: Mm. Verkligen. Superskönt att hon är senil.

A: Alltså skönt att det inte är som att prata med en som är död att prata med mig. För då skulle jag ju aldrig svara! Och det vore ju förfärligt!

jag: Mm. Det är ju ungefär så det är i och för sig.

A: Vadå, jag pratar ju hela tiden!

jag: Fast du SVARAR inte.

A: Men du får väl FRÅGA nånting då!

jag: Vad tycker du om i skolan?

A: Tja, jag tycker rätt så mycket om när fröknarna står och förklarar saker för oss. Eller när vi jobbar med olika grejer. De sakerna gillar jag jättemycket!

jag: (sammanbitet) Tycker du om när ni jobbar med siffror?

A: Siffror, kanske. Och bokstäver ibland.

jag: Vilket är roligast då? Matte eller svenska?

A: Det är bara en sak som är konstig.

jag: (som verkligen borde veta bättre) Vad?

A: Att ibland har vi bokstäver i matten också. Konstigt va?

jag: Mm.

A: Det kan stå: ”Peter får två bollar av Johanna.” Då är det ju LÄSNING! Knäppt va?

jag: Mm, men vad –

A: Och ibland har vi siffror på svenskalektionerna!

jag: O.K.

A: Jaalltså då kan det stå så här: F-E-M … till exempel.

jag: Mm.

A: Men jag vet inte om det var det vi skulle prata om egentligen.

jag: Det beror på vad du menar med ”egentligen”.

A: Jag… jag vill bara berätta en grej.

jag: Har det med skolan att göra?

A: Nä men det har med EGENTLIGEN att göra.

jag: Kan vi bara inte prata om skolan en liten, liten stund först? Bara en pytteliten?

A: Såklart! Om du vill det! Jag kan prata MASSOR om skolan om du vill. Jättelänge! Hela dagen! Jag kan berätta ALLT om skolan! Hur mycket som helst! Prata i timtal och bara berätta och berätta och berätta…

jag: Mm. Men nu var det ju det här med vad du gillar bäst.

A: Tack för at du frågar. Jag skulle nog säga, om jag får jämföra alla grejer, att jag gillar LEGO. Och så att prata. Det gillar jag också jättemycket!

jag: Mmmmmmm.

A: Och i skolan…

jag: Åh.

A: Vad jag gillar bäst i skolan…

jag: (vågar knappt andas)

A: Alltså om jag skall svara på vad jag gillar bäst i skolan…

jag: (väldigt tyst) Ja.

A: Då är det nog att prata.

jag: OK.

A: Ja, att prata. Det tycker jag är kul. Och man får prata rätt mycket i min skola faktiskt. Fast ibland måste man såklart vara tyst. Det tycker jag inte är lika roligt.  Är det ett svar på din fråga?

jag Nä.

A: Tja. Ja. Det är svårt att svara på frågor tycker jag. Men kul förstås.

jag. Mm.

A: Jaja, lilla mamma. Jag vet att jag har snackat om en massa annat nu men det finns faktiskt en grej som jag tycker är allra ALLRA roligast i skolan. Och det skall jag berätta vad det är!

jag: Ja, gärna. Gör det! (en elegant konstpaus, förlängd som en limousin)

A: När du hämtar mig.

jag: OK.

A: För då kan vi ha de här roliga samtalen, du och jag. Och det tycker jag är alldeles underbart faktiskt. Gör inte du?

jag: Jo.

A: Det känns så bra att vi kan prata om allting.

jag: Mm.

nov 062013
 

A går omkring med en viktig min och ett förstoringsglas.

jag: Vad gör du för spännande?

A: Jag samlar på julklappstips.

jag: Med ett förstoringsglas.

A: Ja.

jag: Vill du ha jättesmå saker?

A: Nej.

jag: Vill du ha detektivsaker?

A: Nej! Jag har ju superkrafter.

jag: Varför har du ett förstoringsglas då?

A: Jag letar efter tips.

jag: Tips på vad du vill ha i julklapp?

A: Nej!

jag: Men ändå julklappstips.

A: Ja!

jag: Jag ger upp.

A: Ge inte upp! Mamma! Man skall aldrig ge upp.

jag: Men berätta då.

A: Jag samlar på tips om vad vi kan GE BORT för julklappar. Till de fattiga barnen.

jag: Fint.

A: Ja.

jag: Jag gillar att du tänker på de fattiga barnen.

A: För att de har inte så mycket saker så de kan få saker av oss.

jag: Men förstoringsglaset?

A: Det är inte så lätt. Man ser saker i sitt rum och så tänker man inte på dem. För man ser dem varje dag.

jag: Ah. Fint.

A: Ja.

jag: Så. Vad har du hittat då?

A: S:s gamla legoborg. S:s gamla böcker. S:s gamla gosedjur. Och S:s ficklampa.

jag: Jag tycker mig se ett tema i de här sakerna.

A: Ja! Det är sådant som alla barn vill ha.

jag: Men S då?

A: Han älskar ju att ge bort saker. Han är så god.

jag: Har du frågat honom?

A: (tittar på mig som om det han just hade tänkt säga ar onödigt att säga)

jag: Så du har inte frågat honom?

A: Då kommer han ju inte att vilja!

jag: Men… öh… då vill han ju förmodligen inte ge bort dem.

A: Men du FATTAR ju inget.

jag: …nä…

A: Han vill ju ge bort dem egentligen. I allmänhet.

jag: Bara inte just de här specifika sakerna.

A: Exakt.

jag: Utan du tänker att han kommer att bli glad att han har gett bort sina grejer – att DU har gett bort hans grejer – bara så länge han inte vet att han har gett bort dem.

A: Precis!

jag: Hm.

A: Det är som att betala skatt.

jag: Kanske inte exakt som att betala skatt.

A: Jo men ens grejer går till goda saker utan att man kanske själv har valt det.  Är det inte så med skatt?

jag: Hmm.

A: Och nu har jag en jättebra idé.

jag: O… K…

A: Jag säger till S att jag har hittat en SKATT i hans rum. Och så frågar jag om han blir glad.

jag: Och sedan om han säger ja så ger du bort hans prylar.

A: Ja!

jag: Diaboliskt.

A: Jag tror att jag skall bli en sådan där skattemänniska när jag blir stor.

jag: Det låter plötsligt som att du har det rätta sinnelaget för det.

A: Mamma. Den där mobilen du har där.

jag: … Ja…

A: Gillar du verkligen den? Eller tycker du mer om de fattiga barnen som svälter och inte har något roligt alls i världen annat än att kanske spela Angry Birds på en mobil som de har fått i julklapp?

jag: OK. Nu blir jag riktigt rädd.

okt 292013
 

Igår skulle det ha varit orkan här, så den styv kuling som dök upp, och röken från miljarders vilda regndroppar, allt det som faktiskt blev, kändes så jämförelsevis odramatiskt på något sätt.

Men vi förberedde för storm. Och vi tyckte nog att vi tillbringade hela dagen med att prata om stormen. Men kanske inte tillräckligt stor del av dagen ändå.

För imorse pratade A i telefon med en kompis.

-Alltså det är så mystiskt. Ett mysterium. Igår skulle det ha kommit hit en tant som hette Simone och alla vuxna var typ rädda för henne. Så vi tog in ved, ifall vi skulle behöva BRÄNNA UPP henne. Och vi hällde upp massor av vatten för att hälla på henne när hon kom så att hon skulle bli rädd. Och vi laddade alla ficklampor, för man måste kunna lysa RAKT in i hennes ögon för då blir hon rädd. Och mormor tog fram köttbullar, för att vi skulle kunna kasta prick på henne från altanen. Men – hon kom inte. Jag vet inte varför. Det kanske blåste för mycket.

okt 162013
 

E, E:s docka och A leker ”mamma pappa barn” (för att E har tvingat A och A är snäll).

E: A! Var är bebisen?

A: Jag vet inte.

E: Jag vet! Jag glömde hämta bebisen på dagis!

A: Men går bebisen redan på dagis? Den föddes ju igår.

E: Ja den har växt och blivit så stor. Kommer du ihåg?

A: Jajustja.

E: Hämta den då.

Paus.

A: Den var inte på dagis. Fröknarna sade att vi hade hämtat den redan.

E: Justja. Vi hämtade den ju förut och lade den i bilen. Och så — vänta. Nu kommer jag ihåg var jag glömde bebisen.

A: Jaha. Vardå? I badkaret igen?

E: Nej.

Lång paus.

E: I ugnen.

 

okt 082013
 

Han kommer till mig utan domedagsstämning, på små lätta steg. Med turban. Och kaffekopp.

För hey, att skåda framtiden i kristallkula är ju så 90-tal.

A tar alltså min kaffekopp. Redan där har han förlorat en del av den hängivenhet man kan hoppas att ens publik känner när man skall profetera. Å andra sidan gör hans turban mig lite mer vänligt inställd. Å tredje sidan: mitt kaffe.

Han stirrar ner i den mjölkiga blandningen och säger med sin mest mystiska röst.

-Jag skall nu berätta allt om framtiden för dig. Framtiden är lång. Den börjar snart – den börjar hela tiden snart. Aldrig nu. Och den slutar aldrig. Den bara varar och varar i all oändlighet. Hm. Den slutar aldrig på slutet men däremot börjar den aldrig heller. För att… tja. Det blir ju ”nu” hela tiden. När någonting NÄSTAN NÄSTAN NÄSTAN är framtid så blir det ju plötsligt ”nu”. Och nu när det är ”nu” är det inte framtid längre. Så den slutar liksom i början kan man säga. Det är lite komplicerat.

-Ah. Du… hmm… Du tänker inte säga något om vad som händer i framtiden då?

-Men jag gör ju det! Det här händer med framtiden: När framtiden är långt borta är den jättemycket framtid och sedan kommer den bara närmare och närmare och blir mindre framtid och sedan blir den ju ”nu”och den flyttar sig liksom hela tiden längre bort. Fast den är också väldigt nära. Det är en framtid om bara en sekund. Fast NU är inte den sekunden framtid längre. Nu är den förut. Smart va? Det är ganska coolt med framtiden, faktiskt.

-Ja, det är det ju.

-Om du verkligen vill veta vad som skall hända i framtiden så får du faktiskt vänta tills det inte är framtid längre utan förut. För då kan jag berätta.

-Där har du ju rätt.

-Så vad tycker du, mamma? Skulle jag bli en bra spåman?

-Jag skulle ju helt klart lyssna på dig. Men det är ju möjligt att det inte blir så många andra som kommer att göra det, efter ett tag.

-Äsch mamma. Det gör inget. Bara du tror att jag säger sant. Och tror på min gåva. Och betalar mig bra.

Han ler ett avslutande leende, tar av sig turbanen och häller ut mitt kaffe i vasken. Han går iväg med lyckliga små steg.

Och kvar sitter jag med min egen sanning.

Jo, jag tror på hans gåva. Men om han vill ha bra betalt får han faktiskt sluta hälla bort mitt kaffe.