Dec 202014
 

2014-10-29 17.48.48

Hon sitter utanför ICA på en liten liten bit av innanmätet till en madrass. En tom kaffemugg, nästan tom, några kronor som någon lagt i botten bara. Hon har en bild på sina barn, och A pratar alltid med henne om barnen. Ett av barnen – med lite mer bus i blicken – har han utnämnt till Superhjälten, och det barnet pekar han på. Han babblar intensivt med henne om vad Superhjälten och Superhjältar i allmänhet gör och tänker och behöver. Hon svarara, leende, på ett språk jag inte förstår. Men A gör det – jag vet inte hur, men jag vet att. A lägger en krona i hennes kopp och säger ”vi ses imorgon”.

-Superhjälten har trillat och slagit sig, säger han bekymrat när vi går till bilen, och tar sig om knät. Och jag sade till henne att Superhjälten kanske får gå till Superhjältedoktorn, men hon sade att han var sjuk. Doktorn alltså. Så jag sade att hon skulle sjunga Superhjältesången. Den är väldigt bra. Och ibland, ibland funkar den.

-Superhjältesången! säger jag förvånat. Den kanske vi skulle behöva hemma hos oss?

-Du menar när jag slår mig? Han flinar och lär ut den. Det är Batman-melodin, vars text ändå måste återges som ”da-da-da-da-da-da-da-da- BATMAN!” upprepat så många gånger man vill.

När vi kommer hem vittjar han sin spargris. Han är upprörd över att han inte tänkt på en present till Superhjälten. Alla andra får något av honom, men Superhjälten! Vad ger man en Superhjälte?

Jag säger att alla enkronor han lägger är presenter till Superhjälten men han vill ge något speciellt.

Nästa dag är vi tillbaka vid ICA. A ler lyckligt när han ser att hon sitter där, han har oroat sig nästan hela dagen över att hon inte skulle vara på plats.

Han vinkar och förklarar att idag kan hon inte få en krona, för han måste köpa en present till Superhjälten. Hon ler tillbaka och vinkar till honom. ”GOD JUL” säger hon på försiktig svenska. GOD JUL, säger A tillbaka, och rusar in i butiken, full av välgärning.

Han hittar en Spindelmannentröja, men blir osäker på storleken. Jag säger att man kan köpa den och sedan kan hon byta den om man ger kvittot på samma gång. Jag gillar idén att Superhjälten får en Superhjältetröja. A går med på det.

Vi köper Spindelmannentröjan och går och slår in den i papper. A skriver omsorgsfullt SUPERJELTEN på en lapp och sätter fast den, samt kvittot, med många lager tejp. Sedan går vi ut till vår vän vid porten.

A överlämnar sin gåva. Han pekar på barnet på fotografiet och förklarar att Superhjälten skall ha den här tröjan. Han blir så ivrig att han öppnar paketet och visar att det är Spindelmannen, Spindelmannen vet också precis hur man skall göra med folk som har slagit i knät, vilket är extra bra.

Hon fnissar åt hans iver. Hon ser faktiskt riktigt ung ut när fnittrar. Han frågar oroligt om storleken är bra och pekar på sig själv.

-Eight years, han visar åtta fingrar, pekar på Superhjälten. Eight years?

Hon håller upp tio fingrar och A sliter oroligt ut hela tröjan ur förpackningen.

-Storleken, är storleken bra? Han håller upp tröjan framför sig och hon ler mot honom och försäkrar med ord jag inte förstår, men med en andemening som man inte kan ta fel på, att storleken är bra.

A börjar stoppa tillbaka tröjan i paketet, och under tiden pekar hon på sitt knä och säger obegripliga saker igen. A lyssnar uppmärksamt och ler mycket.

-Hon sjöng Superhjältesången igår, förklarar han, och Superhjältens knä blev bättre. Bra va?

-Du räddade Superhjältens knä, säger jag, imponerad.

-Jaa. Han börjar sjunga den igen, da-da-da-da-da-da-da-da-BATMAN… Hon ler mot honom och stämmer in lite osäkert. Tillsammans sjunger de den gång på gång.

Och så blev det en duett utanför ICA denna dag. En välmående, ofattig svensk åttaåring och en rumänsk dam, långt från de barn hon tigger ihop till, och ett rätt oproffsigt framförande av vinjettmusiken till Batman, i en oväntad men märkvärdigt skön kombination.

För för dem som inte får plats inne på härbärget, finns det ändå människor som A, som vet att de kan vara ljusglimtar i en svår värld, i Superhjältarnas tid, i julundrens månad.

För att, som Astrid Lindgren säger:
Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “Lucka 20: Astrid Lindgren”

  1. Åh, vad härligt att läsa!! Det finns hopp om mänskligheten <3. Själv "pratade" jag med en rumänsk(tror jag) kille utanför en leksaksaffär idag…till Gubbens stora fasa! Han talade ett språk och jag ett annat…men vi frös båda två och det behöver man inga ord för att förstå. Några mynt hamnade i hans mugg men jag tror eg inte att det är det viktigaste, man har kanske inte råd att ge till alla som behöver…man kanske inte ens har råd att ge alls…men att möta människans blick och säga "hej"….det kostar ingenting!! Man vill ju inte vara en "liten lort" heller….<3

  2. Å, vad fint.
    Hälsningar Tår i ögat

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>