Dec 102015
 

Regler för mammor till tolvåringar

1. Mammor äga – och detta kan inte nog betonas – icke rätten att svänga sig med ungdomliga uttryck såsom ”LOL” eller ”OMG” eller ens ”typ”. Mammor ska vara väl medvetna om sin åldersstigenhet och på lämpligt sätt avpassa såväl språkbruk som klädsel efter sina gråa hår.

2.Tolvåringar har full insyn i, och full kontroll över, mammans mobil.

3. Regel 2 är endast tillämplig åt det hållet, det motsatta är inte tillåtet. Det finns inga omständigheter under vilka det skulle betraktas som ok för mamman att ha insyn i eller kontroll över tolvåringens mobil.

4. Undantag från regel 2: Mamman har rätt att köpa en ny iPhone 6s+++ åt tolvåringen närhelst hon så vill.

5. I regel 4 ska orden ”har rätt att… närhelst hon vill” förstås som, tolkas som och verkställas som ”måste… i julklapp”.

6.  Innehållet i Harry Potter-böckerna är juridiskt bindande och jämställt med Sveriges grundlag såsom ett dokument som ger besked om allt som är viktigt och guidar oss alla genom livet.

7. Varje brott mot regel 6 är att betrakta såsom flagrant hädelse och bestraffas med himlande ögon, fnysningar, eller/och avfärdande kroppsspråk.

8. Mammor ska betrakta det som stora privilegier om tolvåringen finner skäl att le mot eller/och prata med dem. Mammor ska därvidlag bli lite varma i hjärtat och milda i blicken och tillåts vid dessa tillfällen dra sig till minnes yngre dagar när tolvåringen var en femåring och ibland kramade mammorna. När mammorna minns det blir blickarna ännu mjukare och mammorna anmodas i dessa lägen avstå från att berätta dessa minnen högt.

9. Jag menar allvarligt, vem som helst skulle ju kunna stå och lyssna. OMG.

10. Nej, just ja. OMG = Brott mot regel 1. Oops. Eller snarare: LOL!

Dec 092015
 

Eftersom den moderna människan har en tendens att rusa fram i en slags bländande nublirdetjulklappar, måstegöraklartpåjobbet, ojvardetjagsomskullehasetttillattdetblevsnö, skaviskickajulkortiår, immapåglasögonenavrenochskärstyrfart-tillvaro i december och den här bloggen vill vara en stöttepelare för alla de människor på nätet som älskar älgpoesi, är dagens lucka en älgdikt med en moral. Moralen är, som alla goda moraler, väldigt enkel: Var stillsam som en älg denna helg.

Den gör sig förstås bäst om man i bakhuvudet hör musiken som sjunger Sankta Lucia.

Natten går tunga fjät
Det gör ock älgen
Med lugnt och värdigt sätt
Sävlig som sälgen
Du som en krona bär
Värdigt du lomar när
Sakta du ilar
Sakta du ilar

Alls ingen fartraket
Går som i dimma
Lugnt vid ditt älgstaket
I skymningstimma
Du av konungslig ätt
Giv mig ditt lugna sätt
Ack vad du vilar
Ack vad du vilar

Stressen ska flykta snart
Ur jordens dalar
Nu älgen ger ett smart
Tips, hör han talar
Ute är mörkt och kallt
Halkan finns överallt
Blanka små isar
Blanka små isar

Smygande varje steg
Sömngångarfarten
Sölig är älgens väg
Långsam från starten
När jag går lusse snart
Ge mig din sussefart
Vanka, du fria
Vanka, du fria

Dec 252014
 

IMG_0517Så blev det jul.

Det är märkligt med jul, julen får tiden att spela spratt med oss. Tiden kan gå simultant för långsamt och för snabbt, samtidigt oändlig – men sedan kommer jul, ett helt vanligt datum, ett helt vanligt dygn med exakt tjugofyra timmar till sitt förfogande.

Och nu kom det alltså.

Jag har skrivit på den här julkalendern sedan 1 december i år. Den har tagit mig till böcker från alla mina favoritförfattare, jag har läst och sökt citat, och jag har fått skriva ner några ord om vår vardag och vår fest. Några luckor har försvunnit i cyberrymden och lovat återkomma när vi minst väntar det, men de flesta har prydligt radat upp sig och berättat vår historia, förgylld av citat från större andar.

Och nu skall jag knyta ihop säcken, en säck som är full av paket och glädje, och låta det sista avsnittet i julkalendern sammanfatta de andra. Och samtidigt är julafton en egen dag, med sin alldeles egna historia – sina alldeles egna historier.

H:s glädje över när alla vi öppnade de paket hon så omsorgsfullt valt ut och gömt och kärleksfullt paketerat. S lycka över E:s glädje, A:s Legolycka bit för bit, och E:s totala överdådsextas – så många paket, och alla får paket. Förtjusningen över att kunna ge sina barn detta: guldkant på livet. Glädjen över att vara samlade, över att de som inte är hos oss kommer vi att träffa under jullovet, kopplad med lite mer trivial glädje över att det är gott med skinka och sill. Många berättelser, en stämning som en röd tråd: lycka och överdåd.

Julklapparna vi ger är en förhoppning om att denna lycka skall vara, att sakerna skall ge livet lite extra förtjusning och tillfredsställelse – en julstämning som går vidare. Jag önskar just detta, att julens godhet spiller vidare ut i resten av våra liv.

Om den gör det, om det bästa hos julen får bli det bästa i vår vardag, om omsorgen och tryggheten som vi strävar efter i jultid får vara vår ledstjärna hela året, då blir livet ett äventyr där spänning och godhet får gå hand i hand, där det som vi får och det som vi ger har samma syfte.

Några rader ur en Tomas Tranströmer-dikt får bli min julbön:

Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer.
Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm och kall.
Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig.
Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången på länge.

Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.

Dec 242014
 

Det är mammornas natt i natt. Mitt facebookflöde är fullt av vakna mammor, överallt bakas det, eller griljeras, eller rimmas.

Jag slår in paket. Retar mig på att tillverkarna av Frostdockor måste göra kanterna på plastlådan runt dockan mjuka och ojämna så att de är svåra att slå in. Tacka vet jag Geomag och böcker, hårda, tillfredsställande kanter som gör kanterna snygga och vikningarna rakknivsvassa.

Och sedan tänker jag på tiggarna utanför affärerna imorse, och hur otroligt fundamentalt oviktigt det är hur snyggt inslagna paket är. För jag går in i ICA och handlar, jag sitter inte utanför och tigger. Och jag har paket till mina barn, onödigt många, till och med. Och jag är i samma land som mina barn. Jag firar jul med dem. Jag tänker mig att jag har möjlighet att ge dem en framtid, jag är inte tvungen att dag för dag ta ifrån dem deras hopp. Jag är inte tvungen att rusta dem för att leva i ovisshet och otrygghet.

Och blicken faller på den där lilla bebisen i julkrubban. Snacka om att födas till ovisshet och otrygghet, tänker jag.

Julkrubbor är märkliga, för de utstrålar frid, fast det förmodligen var rätt så långt ifrån fridfullt när den där speciella lille grabben föddes. Gissningsvis lät djur och människor en hel del, det sprangs och undrades och oron stod tät, som den gör när nya grabbar och tjejer kommer till världen.

Men i julkrubban är det frid, till och med andakt. Han föddes liksom med värdighet, trots att han föddes till fattigdom och flykt. Jag undrar var värdigheten kommer ifrån, för det är värdigt, trots att både Skylanders och Legogubbar och rätt många dinosaurier hittat till vår julkrubba i år.

Är det ängeln som ger värdighet? Nej, kanske friden kommer från ängeln. Men värdigheten, stillheten, jag tror att den kommer från Marias ansikte. Kanske finns den i alla nya mammors ansikten, för att man vet att mitt i kaoset och orosstormen har något hänt: ett barn är fött och kärleken har segrat. Och mammor vet, av hela sitt hjärta och hela sitt inre, att i kraft av den kärleken kan en mor göra allt, vad som helst, för det där barnet.

Och den vetskapen är en triumf och en kallelse, ett uppdrag och en stolthet, en vetskap så djup att mamman kapitulerar helt och fullt för kärleken. Och detta är frid. Inte de yttre omständigheterna, inte brist på oro, utan vetskapen att från och med nu lever jag i kärlekens tecken, med någon annan för ögonen.

Och här i de skälvande timmarna före julafton blir vi alla ett, alla vi mammor. Vi som sitter och slår in paket och vi som tigger ihop åt våra barn, vi som är i trygghet och vi som är på flykt, vi som ler av lycka och vi som gråter av sorg. För kärleken är vår uppgift och vårt privilegium, vårt mål och vår väg.

Jag ler mot jungfru Maria och eftersom det här är underverkens natt, ser hon upp från sin krubba. Våra blickar möts, hon ler tillbaka, inåtvänt, nästan blygt. Det är mammornas natt i natt.

2014-12-24 00.49.39

För att som den Heliga Birgitta säger:

Friden är den innersta dygden och den viktigaste.

Dec 222014
 

Varje år i december stoltserar bloggen med en årskrönika. För julen, i all sin glans, är inte förpackad i en egen låda som en egen entitet, utan en del av ett helt år – kanske en sammanfattning av ett helt år.

I år är den förstås möjlig att sjunga, ni vet den där jätteenerverande amerikanska julvisan ”The Twelve days of Christmas”? Just den, fast bara sista versen, den där alla dagarna räknas upp. Klicka på länken om du, tillsammans med bloggen, vill minnas några roliga, sorgliga eller strumpbelamrade stunder från året som varit.

On this year so blessèd
my blog would give to you:
one husband laughing
one kitty drinking
one daughter teasing
some raging sorrow
one son a-dreaming
and a daughter waving
next son is waiting
then school begins
death of a dog
come middle-age
literature lives
and forever, the stockings rejoice

Och allt detta, och mer därtill.

För att Alexander McCall Smith har alldeles rätt när han säger:

A life without stories would be no life at all. And stories bound us, did they not, one to another, the living to the dead, people to animals, people to the land?

Dec 202014
 

2014-10-29 17.48.48

Hon sitter utanför ICA på en liten liten bit av innanmätet till en madrass. En tom kaffemugg, nästan tom, några kronor som någon lagt i botten bara. Hon har en bild på sina barn, och A pratar alltid med henne om barnen. Ett av barnen – med lite mer bus i blicken – har han utnämnt till Superhjälten, och det barnet pekar han på. Han babblar intensivt med henne om vad Superhjälten och Superhjältar i allmänhet gör och tänker och behöver. Hon svarara, leende, på ett språk jag inte förstår. Men A gör det – jag vet inte hur, men jag vet att. A lägger en krona i hennes kopp och säger ”vi ses imorgon”.

-Superhjälten har trillat och slagit sig, säger han bekymrat när vi går till bilen, och tar sig om knät. Och jag sade till henne att Superhjälten kanske får gå till Superhjältedoktorn, men hon sade att han var sjuk. Doktorn alltså. Så jag sade att hon skulle sjunga Superhjältesången. Den är väldigt bra. Och ibland, ibland funkar den.

-Superhjältesången! säger jag förvånat. Den kanske vi skulle behöva hemma hos oss?

-Du menar när jag slår mig? Han flinar och lär ut den. Det är Batman-melodin, vars text ändå måste återges som ”da-da-da-da-da-da-da-da- BATMAN!” upprepat så många gånger man vill.

När vi kommer hem vittjar han sin spargris. Han är upprörd över att han inte tänkt på en present till Superhjälten. Alla andra får något av honom, men Superhjälten! Vad ger man en Superhjälte?

Jag säger att alla enkronor han lägger är presenter till Superhjälten men han vill ge något speciellt.

Nästa dag är vi tillbaka vid ICA. A ler lyckligt när han ser att hon sitter där, han har oroat sig nästan hela dagen över att hon inte skulle vara på plats.

Han vinkar och förklarar att idag kan hon inte få en krona, för han måste köpa en present till Superhjälten. Hon ler tillbaka och vinkar till honom. ”GOD JUL” säger hon på försiktig svenska. GOD JUL, säger A tillbaka, och rusar in i butiken, full av välgärning.

Han hittar en Spindelmannentröja, men blir osäker på storleken. Jag säger att man kan köpa den och sedan kan hon byta den om man ger kvittot på samma gång. Jag gillar idén att Superhjälten får en Superhjältetröja. A går med på det.

Vi köper Spindelmannentröjan och går och slår in den i papper. A skriver omsorgsfullt SUPERJELTEN på en lapp och sätter fast den, samt kvittot, med många lager tejp. Sedan går vi ut till vår vän vid porten.

A överlämnar sin gåva. Han pekar på barnet på fotografiet och förklarar att Superhjälten skall ha den här tröjan. Han blir så ivrig att han öppnar paketet och visar att det är Spindelmannen, Spindelmannen vet också precis hur man skall göra med folk som har slagit i knät, vilket är extra bra.

Hon fnissar åt hans iver. Hon ser faktiskt riktigt ung ut när fnittrar. Han frågar oroligt om storleken är bra och pekar på sig själv.

-Eight years, han visar åtta fingrar, pekar på Superhjälten. Eight years?

Hon håller upp tio fingrar och A sliter oroligt ut hela tröjan ur förpackningen.

-Storleken, är storleken bra? Han håller upp tröjan framför sig och hon ler mot honom och försäkrar med ord jag inte förstår, men med en andemening som man inte kan ta fel på, att storleken är bra.

A börjar stoppa tillbaka tröjan i paketet, och under tiden pekar hon på sitt knä och säger obegripliga saker igen. A lyssnar uppmärksamt och ler mycket.

-Hon sjöng Superhjältesången igår, förklarar han, och Superhjältens knä blev bättre. Bra va?

-Du räddade Superhjältens knä, säger jag, imponerad.

-Jaa. Han börjar sjunga den igen, da-da-da-da-da-da-da-da-BATMAN… Hon ler mot honom och stämmer in lite osäkert. Tillsammans sjunger de den gång på gång.

Och så blev det en duett utanför ICA denna dag. En välmående, ofattig svensk åttaåring och en rumänsk dam, långt från de barn hon tigger ihop till, och ett rätt oproffsigt framförande av vinjettmusiken till Batman, i en oväntad men märkvärdigt skön kombination.

För för dem som inte får plats inne på härbärget, finns det ändå människor som A, som vet att de kan vara ljusglimtar i en svår värld, i Superhjältarnas tid, i julundrens månad.

För att, som Astrid Lindgren säger:
Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Dec 192014
 

 

 

polka

Barnen: Det är jul om mindre än en vecka!
Vuxna: Det är jul om mindre än en vecka!

 

Och häri, förstår ni, kära bloggläsare, ligger den milsvida skillnaden mellan barn och vuxna. I tonfallet.

 

Barnen lyckliga, skränande, förskottsberusade av hagalen paketlycka.
Vuxna hålögda, muttrande, tyngda av att detta måste bli en sagolik jul för barnen och därför får jag inte glömma att… (infoga valfri julförberedelse).

 
Barnen längtar vilt och passionerat, hämningslöst och härligt efter julen, presenterna, maten, känslan av högtid, gott humör, ljusen, traditionerna, presenterna, musiken, presenterna, godiset och presenterna.

Och de vuxna längtar desperat, skrämmande, ursinnigt efter ett par extra dagar att lägga in innan den 24e kommer med alla sina krav på lycka och frid.

För någon måste fixa julen, presenterna, maten, känslan av högtid, gott humör, ljusen, traditionerna, presenterna, musiken, presenterna, godiset och – vad var det nu då? – ah, presenterna.

 

Det mest flagranta i julefriden är att man behöver den mest när man förbereder för den.

 

Så någonstans i skärningspunkten mellan förväntan och förvirring möts vi allihopa.
Och jag tänker att vi kanske kunde lära av varandra. Inte lära ut vår julstress till barnen, naturligtvis, men kanske ge dem en aning av känslan att det finns ett hedersuppdrag i det här att förbereda andras lycka, att ta ansvar för andras upplevelser.

 

Och kanske kunde vi lära oss att förväntan är en lika viktig lycka som själva haendets, fåendets lycka. Att en god längtan ger en god närvaro i nuet. Skulle vi kunna lära varandra det?

 

Öh.

 

Nej.

 

Det går fetbort.

 

För det är jul om mindre än en vecka. Vi har ingen som helst möjlighet att hinna det.

 

Men Karin Boye, hon håller huvudet kallt, hon. Hon vet.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr! Oändligt är vårt stora äventyr. 

 

 

Dec 172014
 

För dig som undrar var Lucka 16 tog vägen kan jag meddela att även Lucka 8 försvann. Oroa dig inte, de kommer tillbaka. En annan dag.

And now for something completely different.

VINTAGE_ITALY_PLASTIC_NATIVITY_SHEEP_VARIOUS_POSES_LOT_SIX_HERD

20:05 H kånkar högtidligt upp julkrubban ur källaren.

20:06 H ställer julkrubbelådan på köksbordet och ropar på de andra barnen att hon tänker ställa fram den på den sedvanliga platsen ovanpå pianot nu. De kan få vara med om de vill.

20:07 De andra barnen springer mot köket.

20:08 A springer tillbaka till sitt rum och hämtar Skylanders.

20:09 H börjar förklara reglerna för vem som får ställa fram vilken figur. Det måste vara rättvist. I korthet lyder reglerna att ju mer central figuren är för julberättelsen, desto mer är det värt att få ställa fram den. Den som vill ställa fram får kan alltså få ställa fram samtliga får + herde till priset av en endaste i halm vilande frälsare, Tre vise män är värda en styck jungfru Maria, medan Josef kan kompletteras med t ex en extraherde eller åsnan för att motsvara julängeln. Alla lyssnar uppmärksamt.

20:10 A frågar hur mycket Skylanders är värda. H ignorerar honom.

20:11 E går och hämtar lite Disneyprinsessor som julkrubban får låna. H är generös, de kan få sjunga med i änglakören.

20:12 E kränkt över att Disneyprinsessorna inte får dansa istället. De gillar att dansa bättre.

20:13 H djupt kränkt över att dans skulle förekomma i julkrubban.

20:14 S ännu djupare kränkt över att Disneyprinsessorna inte verkar vara intresserade av att dansa med Skylanders. ”Mamma, de är bara SNOBBIGA! De tycker att de är så himla snygga och att Skylanders är mycket fulare, men så får man inte säga!”

20:15 A extremt kränkt över att Skylanders skulle tänkas DANSA.

20:16 S: ”Mamma, tänk om Skylanders blir ledsna om inte prinsessorna vill dansa med dem!”

20:17 A ännu mer superextremt kränkt över att Skylanders skulle kunna bli ledsna.

20:18 Lugnar ner debatten och föreslår att Disneyprinsessorna kanske är på dans på värdshuset, längst bort på pianot. Anser mig själv väldigt diplomatisk.

20:19 Jag har tydligen triggrat igång en ny debatt. Den här handlar om huruvida värdshuset tillhandahåller danskvällar. H är för, eftersom de kan behöva något roligt att göra, S är emot eftersom det kanske skulle störa Jesusbebisen när han skall födas. A förklarar att Skylanders visserligen KAN dansa men att de faktiskt inte gör det ändå. Det är inte tillräckligt coolt.

20:21 E löser problemet genom att förklara att Disneyprinsessorna faktiskt är på dans ”på pianot”. Alla andas ut.

20:22 H paxar att sätta fram Maria och Jesus.

20:23 S paxar fåren.

20:24 A tänker ut att i så fall får S sätta fram de tre vise männen, så tar A Josef och åsnan. Julängeln + övrig änglaskara tillfaller E. Återstår en extraherde och lite andra djur.

20:25 H börjar tillskriva dessa djur ett värde på ”ett” och dela ut en var till alla barnen, men A försvinner iväg.

20:26 S orolig för fårens självkänsla eftersom de värderas lägre än alla andra djur då de är värda ett ihop och de andra djuren är värda en var.

20:27 A återvänder med händerna fulla av Legofigurer. De kan spela ”alla andra”.

20:28 H (med dogmatisk stämma) ”VILKA andra?”
A: ”Tja, du vet, de där andra. De som skötte de andra djuren och lite folk från värdshuset som tittade in och så.”
S: ”Kul att de tittar in! De kanske kan hjälpa till med lite av varje, sopa och tvätta och mata djuren och byta blöjor och sånt.”

20:29 A placerar ut Legogubbar på strategiska ställen på pianot. När han är nöjd börjar han sätta ut Skylanders.

20:30 H samlar lugnt ihop Legogubbar och Skylanders och bär iväg med dem till A:s rum.

20:32 A börjar bygga en egen julkrubba på sitt rum.

20:33 E sätter lyckligt fram Josef och åsnan, eftersom A övergett dem.

20:34 H skapar ordning i julkrubban. S ser till att fåren står så att de kan få något att äta. E konverserar Disneyprinsessorna.

20:35 Lugn och harmoni.

20:36 Frid och ro.

20:37 Ordning och reda.

20:38 Nästan så att man funderar på att sätta igång en liten julskiva och —

20:39 A julkrubba ANFALLER i en oväntad flankattack.

20:40 Fåren flyr för sina liv, Josef och de tre vise männen organiserar övrig boskap till attackskvadron. Den nyförlösta Maria tar sin bebis och sin änglaskara och flyr in i den relativa säkerheten i H:s rum. Disneyprinsessorna dansar oberört vidare.

20:41 A:s trupp är numerärt överlägsen men saknar terrängkännedom och överblick. De erkänner sig besegrade utan större strid.

20:42 Den segrade sidan är lite osäker på vad de skall göra med de besegrade.

20:43 Kort konferens mellan S och hans generaler (herden och en av de vise männen).

20:44 De bestämmer sig för att i julig god vilja bjuda sina fiender på party.

20:45 Även Maria är inbjuden. Hon säger att hon kan komma om hon får ta sin ängel med sig.

20:46 Det får hon.

20:47 Prinsessorna passar upp vid borden. Skylanders berättar roliga historier.

20:48 Josef skrattar på rätt ställe. Änglarna skrattar lite i förväg, men så är det ju när man är en ängel, man vet allt redan innan.

Jane Austen vet att berätta det:
What strange creatures brothers are!

 

Dec 152014
 

2014-11-22 19.42.08E sitter vid köksbordet och ritar regnbågar. 

E: Mamma, jag ritar till pappa.

jag: Det var snällt av dig.

E: Jag vill göra en tack till honom för han var snäll och dammsög hela lekrummet.

jag: Det var snällt av honom.

E: Jag sade bara så här ”Pappa hur fungerar dammsugaren?” och då dammsög han allt allt allt. Fast han hade sagt att vi måste städa själva.

jag: Det var smart av dig.

E: Jag vet. Och nu får han en present av mig.

jag: Det var också smart av dig.

E: Jag är jättesmart.

jag: Jag vet!

E: Mamma, pappa dammsuger åt dig också. Hela tiden städar han ert rum.

jag: Pappa är så snäll!

E: Eller så har du också lurat honom.

jag: Älskade vän, tro mig: Man behöver inte lura din pappa till att städa. Det är en naturlig instinkt hos honom.

E: Vad är instinkt?

jag: Det är när man gör något av sig själv, utan att fundera på varför.

E: Som äta godis.

jag: Typ.

E: Så pappa dammsuger för att det är som godis för honom?

jag: Tja. Ungefär.

E: Det är inte som godis för mig.

jag: Jag vet, inte för mig heller.

E: Vet du vad som är som godis för mig?

jag: Godis?

E: Ja! Godis! Och också: att lura pappa.

jag: Hm.

E: Så nu undrar jag hur du lurar pappa att städa.

jag: Det behövs inte. Han gillar liksom bara att städa.

E: Kanske för att vara snäll.

jag: Kanske, han är hemskt snäll, din pappa.

E: Eller så är du hemskt smart.

jag: Jag är hemskt smart.

E: Det känns som att du lurar honom att städa.

jag: (försjunker i tankar ett ögonblick) Men det känns inte så för honom. Det är det viktigaste.

E: Att han tycker att han städar för att han vill?

jag: Han måste tycka det. Annars vore han inte glad.

E: Men om han tror att han gillar det, då är han glad.

jag: Typ så.

E: Men hur lurar du honom då?

jag: Jag lurar honom inte. Jag bara… han är bara snäll. Så är det.

E: Mamma, du ÄR smart.

jag: Jajamen.

E: Men du är inte så jättebra på att städa.

jag: Jag behöver inte vara det heller.

E: För pappa är det.

jag: Ja.

E: Och då är pappa bra på att städa, men inte du,  och eftersom du är smart, så behöver inte han vara så —

jag: Schhh…

 

Dorothy L Sayers:

Time and trouble will tame an advanced young woman, but an advanced old woman is uncontrollable by any earthly force.

Dec 152014
 

2014-12-13 14.41.58

A och hans game face.

Jag har varit med grabbarna på jujutsutävling (det gick riktigt bra för dem) och jag har fått liksom lite blodad tand. M sitter och läser tidningen som han brukar göra när jag berättar mina nya briljanta idéer för honom.

jag: Jag tror faktiskt att jag skulle kunna bli väldigt bra på ju-jutsu.

M: Mmm.

jag: YTTERST bra. Om jag, du vet, höll på med det.

M: Mmm.

jag: Jag har liksom stor fallenhet för det, tror jag.

M: Stor fallenhet för att brotta omkull folk och puckla på dem?

jag: Ja! Eller liksom, typ. Stor fallenhet för att… öhmm… använda min mentala styrka mot mina fiender.

M: Aha! Just det. Den fallenheten, ja.

jag: Och kanske… har jag ett bra game face.

M: Få se.

jag: (visar upp mitt game face, ser extremt hård och farlig ut)

M: Mmm. Så där såg du ut på vår första date.

jag: Gjorde jag?

M: Lite så ja. Lite romantisk och rar och oskuldsfull sådär.

jag: Va?! Nej, hård och farlig! (visar igen)

M: Ah. Aha. Just det. Ja. Så var det. Hård och farlig. Just det. Nu ser jag.

jag: Såg jag ut sådan på vår första date?

M: Eh, typ sådär, ja. Lite drömsk och romantisk och — eller jag menar (möter min blick) … ja. Jättehård och superfarlig.

jag: Och ändå föll du för mig?

M: (mumlar något som jag inte riktigt hör men som jag väljer att tolka som: Just det.)

jag: Just det.

M: Och nu tror du alltså att du skulle kunna bli ju-jutsu-drottning?

jag: Exakt! Vill du testa?

M: Testa att brottas med dig?

jag: Nej, testa på ett liv när jag är ju-jutsu-drottning! TItta här är min farliga ansikte, mitt game face.

M: Ah. Just det. OK. Vi kan testa det. Hur skall vi göra då?

jag: Eh. Jag är ju liksom bäst, och du… går omkring och.. tja, hejar på mig.

M: Det låter verkligen JÄTTEKUL, älskling.

jag: Visst gör det? Nu börjar vi.

M: Då får du väl börja träna då.

jag: Japp! (gör mitt game face) Kolla!

M: Jag tänkte mer på att träna på själva ju-jutsun.

jag: Just ja, den ja. Ja, den kanske… kanske jag skulle träna lite på.

M: Eller?

jag: Jag tänkte att jag mest kunde träna min mentala överlägsenhet.

M: OK.

jag: Du tänkte att jag kunde träna själva jujutsugrejset?

M: En konservativ falang inom ju-jutsun tycker ju att sådant är rätt viktigt.

jag: Men det behöver man inte om man är tillräckligt skrämmande från början.

M: Tja, du är ju rätt skrämmande från början, det måste jag erkänna.

jag. I KNOW! Och även hela tiden, faktiskt.

M: Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

jag: Så jag tror jag klarar mig rätt bra på det.

M: Ja, älskling.

jag: Jag känner mig tveksam till det där andra du sade, om att träna på själva sporten.

M: Varför?

jag. Det verkar så… jobbigt.

M: Älskling.

jag: Ja?

M: Menar du att du tycker att den sport av alla sporter i hela världen som är den sport där man mest ligger ner på golvet – på en mjuk matta på golvet –  är för jobbig för dig?

jag: Eh.. ja.

M: Mhmm.

jag: Tänker du stötta mig?

M: Du menar om jag tänker stötta dig i ett försök att bemästra en sport som du är för lat för att utföra, och vinna enbart med hjälp av ditt ansiktsuttryck?

jag: Ja.

M: Älskling, jag kommer att sitta där varenda gång du tävlar. Med popcorn.

jag: Härligt. (paus) Eh… du menar att du kommer att stötta mig, alltså?

M: (mumlar något som jag inte hör men väljer att tolka som: Just det)

jag: Så du tycker alltså att mitt game face ser sött och romantiskt ut?

M: Jag tycker att.. ditt ansikte… alltså jag menar, det är klart att du kan se ut…

jag: Sött och gulligt och lite romantiskt.

M: Tja.

jag: Det måste ju betyda att du… typ… ser de dolda djupen bakom fasaden som jag visar upp.

M: Mmm. För det enda andra alternativet är ju att det betyder att du har dålig självinsikt.

jag: Så med andra ord måste det betyda att du ser mina dolda djup.

M: Ja.

jag: och därmed inte ser mig som skrämmande alls.

M: Det vet jag inte om jag köper som argumentation.

 

Fredrik Backman vet förstås, som alltid, hur man uttrycker det:
Jag ser inte min kropp som osmidig, jag ser den som någon som utövar civil olydnad mot tyngdlagen.