Dec 132014
 

Nu har det blivit lite av en tradition att lägga upp det här varje Lucia. Det var Ansgars begravningsdag idag för tolv år sedan och för några år sedan passade jag på att svara på några av de frågor jag brukar få om Ansgar av bloggens läsare. Det har kommit till några nya läsare sedan förra året, så här kommer det igen – något bearbetat.

* * *

Den 13 december är Ansgars begravningsdag. Vi valde det datumet med flit. Vi ville att han skulle få en ljushögtid, att hans ande skulle vila över barns firande på något sätt. Verkar det knäppt? För oss kändes det bra då, och hela Luciastämningen med sjungande barn och ljus ger oss hopp om att mörkret är något övergående.

Därför tänkte jag ta tillfället i akt den här dagen och svara på några frågor som folk brukar ställa om Ansgar och om sorg. Mina svar på medicinska frågor är lekmannasvar och jag tar inget som helst ansvar för den läkarvetenskapliga korrektheten i dem, det är så jag har uppfattat de svar jag fått av läkare, varken mer eller mindre.

1. Vem var Ansgar?

Ansgar var vår första son, föddes 22 november 2002 i graviditetsvecka 40+1. Han var blond, blåögd och hade hett temperament och en förtjusning över att vara i centrum. Han dog den 26 november 2002.

2. Hur var graviditeten/förlossningen?

Graviditeten var nog en rätt normal förstlingsgraviditet. Den enda komplikationen var att min blodtryck pendlade kraftigt de tre sista veckorna och jag åkte ut och in på sjukhus med ”misstänkt havandeskapsförgiftning” – det som hände var att blodtrycket kunde stiga upp över de magiska siffrorna 140/100 – bara lite, typ 144/100 eller 140/102 eller så. Sedan sjönk det igen. Inga andra havandeskapsförgiftningstecken som proteineuri eller så. I v 39 framgick det att Ansgar låg i säte så de gjorde ett vändningsförsök som misslyckades (det lyckades, men medan läkaren pratade med oss efteråt såg jag på ultraljudsbilden hur han vände sig tillbaka) och vi fick en tid för planerat snitt i v 40+1. Det sista dygnet, alltså graviditetsdag 40+0 fick jag slutligen 1+ på proteinet på en urinsticka och ansågs därför ha havandeskapsförgiftning så jag lades in på specialistmödravården.

Förlossningen blev med planerat snitt och den gick utomordentligt bra och smidigt. Vi spelade Suzanne Vegas skiva ”Suzanne Vega”, M höll mig i handen och Ansgar föddes med APGAR på 9/10/10. Vi var mycket lyckliga.

3. Vad gick snett och när hände det?

Vi var kvar på sjukhuset, som man var efter snitt då. När Ansgar var tre dygn gammal, nästan, slutade han andas. Efter ett dramatiskt försök att få igång honom som först misslyckades men sedan plötsligt gav effekt (efter att ha pågått i en halvtimma), fördes han ner till neonatalavdelning där han låg med en massa maskiner medan läkarvetenskapen behandlade honom mot alla sjukdomar de kunde komma på, och undersökte honom allt vad de kunde. De gav oss inte mycket hopp utan uppmanade oss att ringa våra familjer så att de skulle hinna träffa Ansgar. Det gjorde vi, mina föräldrar kom från utlandet och M:s från sitt hem strax utanför Uppsala, våra syskon från sina respektive bostadsorter och mina allra bästa vänner hann också komma, innan Ansgar strax efter midnatt andades sitt sista andetag, lugn och stilla i vår famn.

Det var inte förrän vid obduktionen som man kunde fastställa dödsorsaken.

4. Vad dog han av egentligen?

Hypertrof kardiomyopati heter det. Det betyder att en muskel i hjärtat var så förstorad att den inte kunde slå. Vad jag förstår kunde han leva i tre dagar med detta eftersom spädbarn under sina första tre levnadsdagar, liksom under tiden i livmodern innan de föds, inte har slutit ett hål i hjärtat och alltså inte använder hjärtat på samma sätt som man gör sedan. Förmodligen var det därför hjärtat slutade slå när det gjorde det.

Hypertrof kardiomyopati uppträder ofta som en del av en annan sjukdom och de undersökte förstås allt vad de kunde, läkarna. De trodde starkt på något som hade med ämnesomsättningen att göra men de fann inte att Ansgar hade någon av de kända ämnesomsättningssjukdomar som fanns då. De har sparat prover från honom i ett stort arkiv. Där ligger även prover från andra barn och förstås även vuxna människor som dött utan att man riktigt exakt vet varför. De ligger där och väntar på att medicinska forskare skall upptäcka nya sjukdomar och beskriva dem. Någon gång då och då kör de sedan alla provsvaren mot beskrivningar av ”nya” sjukdomar och ser om det finns något som passar in. De har lovat att kontakta oss när och om man kommer på en sjukdom som kan vara en förklaring till hans hypertrofa kardiomyopati. För närvarande vet man alltså inte vad som låg bakom den men det finns många saker man har uteslutit.

5. Hur vågade ni få flera barn?

Vi fick gå på genetisk rådgivning och fick siffran 3 % (troligen lägre) för upprepningsrisk. Och så längtade vi så oerhört efter fler barn! Det var det som fick oss att orka gå vidare. Det var inte helt självklart för oss att det skulle vara våra biologiska barn, dock, vi hann ganska långt i våra tankar på att adoptera under de tre månader som gick efter att Ansgar dog och innan graviditeten med H kom som en glad överraskning.

Ännu idag kan jag känna en längtan efter att adoptera men tyvärr är vi för gamla.

6. Hur präglades graviditeterna med de andra barnen av sorgen och det som hände med Ansgar?

Rent medicinskt var det en enda större förändring och det var att vi fick ett intrauterint hjärtultraljud i v 22. Det innebär att en barnkardiolog stod med ultraljudsapparat och tittade på det pyttelilla hjärtat som slog i bebisen och försökte bedöma hur friskt det var. Det är inte det lättaste men det gick. Varje gång kunde de komma fram till att det inte fanns några tecken på hypertrof kardiomyopati. S:s hjärta uppvisade dock en annan missbildning under fosterstadiet men den hade vuxit bort till ett extrainsatt hjärtultraljud i v 30, tack och lov.

Rent personligt var det förstås otroligt nervöst. Alla graviditeterna har varit det.

7. Kollar ni de andra barnens hjärtan?

Ja, de är kontrollerade både under fostertiden och sedan barna fötts. Alla våra andra barn har kontrollerats flera gånger under sitt första levnadsår och skrivits ut från barnkardiologen någonstans mellan ettårsåldern och tvåårsåldern.

8. Har ni någonsin hatat alla människor som fått behålla sina barn?

Nej, vi har inte det. Nu är det en självklarhet, men de första veckorna var det något som vi jobbade aktivt med. Ansgar hade bara varit död ett par dagar när jag sade till M att jag skulle göra allt för att vara glad när den första människan som blev gravid i vänkretsen berättade det. Jag klarade det också. Men jag tror att det var rätt mycket viljestyrka med. Å andra sidan var det här förmodligen lättare för oss än för andra som förlorat barn och sedan inte blivit gravida lika snabbt.

Däremot var vi rätt rädda för att folk som hade barn som levde skulle vara rädda för oss, för att vi skulle bli ett mörker, ett bevis på att det kunde gå fel, och att folk skulle dra sig undan. Det fanns de på sjukhuset och på nätet som varnade för det, men vad kan jag säga? VI HAR VÄRLDENS BÄSTA VÄNNER. Alla höll sig kvar, alla ställde upp, alla delade vår sorg och så småningom också vår glädje.

9. Hur länge sörjde ni?

Sorgen är för hela livet tror jag. Jag tror inte att den tar slut, jag tror att den anpassar sig, bara. När Ansgar precis hade dött läste jag någonstans en beskrivning av sorgen som en främmande kropp i min kropp. I början passar den inte in, den bökar och stramar och sticker ut, än här och än där. Så småningom vänjer sig dock sorgen och kroppen vid varandra och sorgen blir mjuk och foglig och anpassar sig. Ibland, vid en oväntad rörelse, sticker den till och känns så där som den gjorde i början. Annars är den dov och vardaglig.

Jag gillade den beskrivningen då, den blev som ett livsmål. Och jag gillar den också nu, för för mig stämmer den.

Men för att ge ett mer konkret svar på frågan så kan jag se, nu när jag ser tillbaka på det, några tidsperioder när sorgen liksom släppte efter på järngreppet lite, det första efter ett halvår sisådär och det andra efter ett och ett halvt år ungefär.

10. Hur sörjer man ihop? Är det inte lätt att man växer isär av sorgen?

Jo, det är lätt. Vi räddades förmodligen delvis av några ord som Ansgars läkare sade till oss, ord som var ungefär ”De nästkommande veckorna är viktiga för er, för hur ni kommer att hålla ihop. Jag vill uppmuntra er att åka iväg och göra något tillsammans, var tillsammans och prata mycket med varandra.” Vi följde det rådet och vi har hållit ihop. Beror det på att vi höll kontakten de där första veckorna? Ja, jag tror iallafall att det var en viktig faktor.

Men man kan aldrig riktigt sörja ihop. Sorgen är en privat process. Men man kan prata och kommunicera och man kan turas om att sörja, vilket låter knäppt men det är så det blir. Man ger, mest omedvetet, den andra en chans att grotta ner sig i sorgen ibland, medan man själv håller huvudet över vattenytan och ser till att vardagen flyter. Sedan byter man.

Antagligen funkar det här med parsörjande annorlunda i familjer där man har barn redan.

11. Håller ni inte fast lite för mycket vid sorgen? Jag menar, bloggens namn: Ansgars syskon. Känns det aldrig som att allt handlar om det, som att ni inte kommer vidare?

Jag tror inte att vi håller fast för mycket vid sorgen. Jag tycker inte heller att allt handlar om Ansgar.

Men vad jag tror, och det här är viktigt, är att sorgen, liksom allt som händer oss i livet, blir vad man gör det till. Sopar man den under mattan, då ligger den där som en stor svart knöl som man inte vill låtsas om men som man snavar över. Ställer man den som en krukväxt i fönstret och vattnar den, så skymmer den ens sikt och växer sig stark.

Någonstans däremellan vill vi gå. Sorgen kan vara ett raster som man kan se tillvaron genom. Ett raster som i bästa fall kan visa på den tacksamhet vi bör känna över livet, över barn som är friska, över tillvarons vardag som rullar på i sin monotona men tröstande takt. Men – ETT raster som man se tillvaron igenom. Inte det enda rastret. Ett av rastren, skall det vara.

Vi vill ha våra minnen, inte släppa dem. Det är ett av våra barn vi pratar om. Ett barn släpper man inte. Men vi vill inte att sorgen och saknaden skall dominera för oss. Så kan det knappast bli heller när man har fyra barn hemma, för vardagen, den välsignade vardagen, kräver sitt, av tankeverksamhet, känslor och ork.

Livet skall levas. Och till livet hör dem som lever runtom en. Men även döden och sorgen och saknaden är delar av livet. Ackord i låten som brusar omkring oss. Man bör försöka höra dem också, för de är en del av melodin. Inte huvudtemat, tack och lov, men en del av melodin.

12. Hur är det för de andra barnen då, att växa upp med ett spöksyskon, så att säga?

Det är olika. De tar det på sina olika sätt. För H är det väldigt viktigt att fastslå att hon inte är äldst, att hon har en storebror som är död. För S är det helt oviktigt. När H gick i förskoleklass och de pratade om hur många syskon de är sade hon helt självklart fyra (E var ju inte född än då). När S gick i förskoleklass och de pratade om hur många syskon de är så svarar han också fyra (fast då var E född). Han räknar inte Ansgar. Gör det något för oss vuxna? Nej, det ger bara tacksamhet över att alla barnen känner att de kan vara som de själva är.

13. Om ni visste hur det skulle gå, att Ansgar skulle dö och så, och fick välja om ni skulle göra hela graviditeten, tiden tillsammans och sorgen igen, skulle ni göra det då?

Ja. Utan att tveka en sekund: JA. För det vi fick den där tiden, det var kärlek. Kärlek att ge och kärlek att få.

Ansgar gav väldigt mycket under sitt korta liv.

På Ansgars begravningsdag fick min svåger ett sms från en vän där det stod ungefär: Någon som har levt så kort tid och alstrar så mycket kärlek har inte levt förgäves. Och så är det. Ansgar ändrade våra liv. Han fortsätter att påverka och är en i vår familj. Ett barn – med speciella omständigheter förstås – men ett av barnen. I hans begravningsannons skrev vi (med ett lätt reviderat citat från Ulf Lundell)

Så älskar vi honom,
Och hans kärlek till oss
Är självklar och skoningslös
Och han får oss att längta 
Som vi aldrig har längtat efter någon förut. 

Så svaret på frågan kommer här: Vi skulle göra om det. Men vi skulle ta fler kort.

 

 

 

Eller, som Tomas Sjödin skulle säga:

Hos oss – trots en ofattbar saknad – ändå dessa ord i botten: Tack för lånet. 

Dec 132014
 

E: Mamma, du vet hur jag inte fick vara Lucia på dagis igår?

jag: (med sjunkande hjärta) Ja.

E: Jag vet hur vi skall göra!

jag: OK.

E: Vi skall ju gå på H:s luciatåg ikväll. Då kan jag vara Lucia.

jag: Eh… du vet att det redan finns en Lucia va?

E: Ja! Jag!

jag: Nej, jag menar en person har valts till Lucia, som skall vara med och sjunga. Du skall inte vara med och sjunga.

E: Jag skall sitta i ditt knä.

jag: OK. Då får du vara Lucia.

E: Inte vara med och sjunga.

jag: Jjust.

E: Inte springa fram och klättra upp på scenen och hålla på att  hoppa upp och ner när de sjunger.

jag: Du har fattat!

E: Då är jag Lucia?

jag: En sitta-i-knät-Lucia.

E: Ungefär så, ja.

jag: Ungefär?

Men då var hon borta och bytte om.

Och sedan satt hon snällt i mitt knä och tittade på Luciatåg. Och jag tänkte att det går ju riktigt bra det här.

Foto 2014-12-12 18 51 38

 

Eftersom jag inte visste.

Ni vet förstås vad jag inte visste, goda och intelligenta bloggläsare. Men jag visste det inte.

Det går att både hålla och bryta sina löften på samma gång, om man bara är smartare än den man talar med.

Och det var hon ju.

Hon bröt inte Luciatåget, störde inte deras framträdande alls.

Men…

Tja…

När man tittar tillbaka handlade hennes löften om att inte störa Luciatåget. Inte ett enda löfte om att inte själv VARA ett luciatåg.

 

 

Det är bara en sak som sägnerna litegrann har glömt att nämna om Lucia. Hon var god, det vet vi, och vacker, och trogen, och kristen och from och sånt. 

 

Foto 2014-12-12 19 10 17

Men det som ingen riktigt har gått in på i tillräckligt stor detalj är att hon har ett mycket stort behov av att uppträda inför folk. 

Foto 2014-12-12 19 10 29

Hon tycker liksom att musiken skall spridas till alla. Och själv skall hon vara den som står på scen och får igång dem. 

Foto 2014-12-12 19 10 32Sålunda blev det som hon ville. Hon var Lucia. På scenen. Hon möttes av jubel och hurrarop, och när de inte var tillräckliga bidrog hon med eget jubel.

Mörker är trist och kallt
ljus blott på tiljan
då vet du, tusenfalt
dit går Lucian
Då kommer någon där
Jag vet nog vem det är
Santa Lucia, Santa Lucia

Och visst är det möjligt att jag borde ha räknat ut det här på förhand. Men jag gjorde inte det. För jag är inte sådan.

Eller som Piet Hein uttrycker det:

Föräldrar KAN uppfostras till att förstå
Men då skall man ha haft dem sen de var små. 

Dec 112014
 

Klockan 02:05 står hon vid min säng.

-Mamma, jag är så varm!!

Jag lyfter upp henne. Ja, hon är varm. Hon är så varm att jag viker ihop täcket i fotändan av sängen när hon kryper ner hos mig. Hon har feberblanka ögon så jag tror att hon skall somna bums. Istället tittar hon på mig, svårmodigt.

-Mamma, kan inte jag sjunga Santalucia nu?

Just ja. Det är Lucia på dagis imorgon. Hon tittar på mig med en förhoppningsglans mitt i allt det feberheta. Jag vill säga att självklart skall hon få vara Lucia, hon har ju sett fram emot det så länge, längtat så mycket. Men jag vet att hon kommer att bli hemma.

Hon somnar, jag ligger vaken. Det gör ont i mig. Jag vill se till att hon får det här, att den här upplevelsen som hon har tränat på och levt sig in i så långe skall bli på riktigt.

Hon vaknar igen klockan 4. Hennes första tanke är Lucia. Hon är frisk nu, säger hon och klappar mig vädjande på axeln. Jag får nästan brännsår.

Hon vaknar klockan 6 och förklarar att hon skall gå till dagis ”ijallafaj”. Hon kommer ur sängen och stupar omkull på golvet.  Hon orkar inte gå längre. Hon vill bara ligga där ett tag, sedan skall hon gå till dagis och vara Santalucia.

Jag ringer dagis med gråt i rösten. Varför kan hon inte vara frisk bara den här dagen, då? Jag åker till jobbet och M är hemma med henne. På mitt jobb berättar jag för alla om hur hon förberett sig, hur hon ”avslöjat” för mig att när de har sjungit ”Tomten jag vill ha en riktig jul” så skall alla barnen ropa ”GOD JUL!” och buga sig. Hur hon istället får titta på Pingu och Daniel Tiger och sova och sova. Berättar om en liten flickas längtan efter att få visa upp sig och sitt dagis. Kanske blir jag riktigt poetisk och börjar prata om nöjet och nyttan med att gestalta dramat, att gå in i rollen.

Det kan hända att jag pratar lite för mycket om det här. Mina kollegors ögon blir också, om inte feberblanka, så iallafall blanka. Jag misstänker lite att de eventuellt tänker på något annat medan jag pratar. Men det här är en existentialistisk grej för mig, jag kan inte sluta. Om de inte vill lyssna, kan jag plocka fram bilder på min mobil från förra årets Lucia och visa dem. De ler tacksamt – eller något.

Jag får prata! Jag måste ju bearbeta. Antalet Luciatåg på dagis är begränsat, hon är mitt sista barn. Så nu snuvades vi, hon och jag och hela familjen, på en av dessa upplevelser.

Vi har varit på många Lucior på hennes dagis. Men det här är det första året hon vetat om och kunnat förutse, hon längtat och sett fram emot, hon har räknat ner dagarna. Själv räknar jag ner timmarna tills när jag inte står på dagisgården och tittar på små michelinlucior med vita linnet ovanpå Gneisoveraller.

Jag ringer hem och kollar läget. Hon äter Piggelin och sjunger ”Ute är mörkt och kallt”. Inne är det också mörkt och kallt, tänker jag bittert.

Jag samlar ihop mig och hämtar de stora barnen från skolan. De vill ändå åka till dagis och titta på de gulliga tomtarna och renarna och pepparkaksgummorna, men jag säger nej. Istället åker vi hem. Hemma möts vi av en piggelinkladdig prinsessa. Inte Lucia, prinsessa.

jag: (med darr på rösten) Hur har det gått?

M: Febern är nere och hon bestämde sig för att bli prinsessa istället för Lucia.

jag: Bara sådär?

M: Ja, typ.

jag: Ingen ångest?

M: Eh… nä… (tittar forskande på mig. Jag vet att han vet att jag har nojjat över det här hela dagen, att jag inte ens tänkt tanken på att inte E nojjat över det hela dagen). Hon är en prinsessa istället.

jag: Så… ok. Så… allt gick bra då?

M: Ja. Förresten: Dina kollegor ringde.

jag: Va?

M: Dina kollegor ringde. De ville bara säga att imorgon får du väldigt gärna prata om något annat än att stackars E fick klara sig utan att dagislussa.

jag: De ringde inte alls!

M: Nä. Men de kunde ha ringt.

Jag struntar i honom, kramar E. Hon kramar mig. Tittar på mina ögon. Frågar om jag är ledsen. Nej, jag är inte ledsen, säger jag. Jag var bara orolig för att hon var ledsen. (Visst, säkert!) Hon tittar på mig lite medlidsamt. Drar fram sitt prinsessvärd.

-Mamma, jag är OK! Jag är ju en prinsessa. Och nu dubbar jag dig till prinsessa. Kom och prinsessa med mig!

Jag går och prinsessar med henne. Prinsessa är faktiskt ett alldeles utomordentligt verb. LIka bra som lussa.

Eller kanske bättre.

2014-11-30 17.16.20

 

Tage Danielsson har rätt, som alltid:

Det är en sak jag uppskattar med barn, de går inte runt och visar fotografier på sina föräldrar.

Dec 112014
 

E: Mamma, jag måste få en rosa klänning.

jag: Du har redan en rosa klänning. Flera faktiskt.

E: Jag måste få en ny.

jag: Du kan önska dig en i julklapp.

E: Nej, jag måste ha en nu.

jag: Du kanske kan ha den där rosa med äpplen på? Den är alldeles nytvättad.

E: Inte ny.

jag: Näää… men väldigt fin, tycker du inte? Rosa.

E: Men! Inte! Ny!

jag: Och den måste verkligen vara ny?

E: Så klart! För det är ju Lucia!

jag: Lucia.

E: Imorgon! På dagis! Santalucia!

jag: Mm.

E: Då måste man ha klänning.

jag: Man KAN ha klänning. En VIT klänning kan man ha.

E: Santalucia är en vit klänning och ljus i håret.

jag: Just det. Och en sådan vit klänning har vi.

E: Jag vet! Och bälte! Och LJUS!

jag: Just det. Titta här, jag har lagt fram allting redan!

E: Mm. Nu behöver jag bara min nya rosa klänning.

jag: Eh… eller så behöver du inte det. För du har ju alla dina Lucia-grejer här.

E: Fast inte min nya rosa klänning.

jag: Men!

E: Den skall vara så fin! Kanske lite prickig! Eller blommig! Och jättemycket rosa. Kanske lite vit.

jag: Apropå vit sade vi ju just att det skall vara vitt på Lucia.

E: Ja!

jag: Inte rosa. Vitt.

E: Fast en ny rosa klänning också.

jag: Varför?

E: För att Santalucia älskar klänningar!

jag: OK. Kanske… VITA klänningar.

E: Och ROSA!

jag: Varför?

E: För att rosa är den finaste färgen!

jag: Men om du redan har en vit klänning på dig!

E: Inte ha rosa klänningen PÅ!

jag: Nähä.

E: Bara HA rosa klänningen! (glittrar med ögonen) Ha NYA rosa klänningen, bara!

jag: OK. Så tills imorgon vill du ha en ny rosa klänning som du inte skall ha på dig?

E: JAAAA! Får jag det?

jag: Nej.

E: Men Santalucia blir ledsen då. (visar hur ledsen med en mycket ledsen min) Och jag blir också VÄLDIGT ledsen då (ännu ledsnare min)

jag: Men Santalucia kommer inte ens att veta om den rosa klänningen om du bara har den.

E: (stirrar chockat) Mamma!

jag: Ja?

E: Mamma, Santalucia är en ÄNGEL! Änglar vet ALLT!

jag: Eh… ok… men änglar bryr sig kanske inte om rosa klänningar.

E: ALLA bryr sig om rosa klänningar!

jag: Fast hon kanske också gillar vita klänningar, jättemycket? Det är ju det man brukar ha på Lucia.

E: Men nu vill Santalucia OCKSÅ att alla får en rosa klänning.

jag: Hm.

E: Från sin mamma.

jag: Santa Lucia ställer hårda krav.

E: Hon är en ängel.

jag: Fast tror inte du att Santa Lucia ändå gillar andra saker? Som fin sång och att vara snäll emot de fattiga barnen och så?

E: De fattiga barnen skall också få en rosa klänning.

jag: Det var fint.

E: De kan få min rosa klänning.

jag: Wow.

E: Så snäll är jag.

jag: Det var snällt.

E: De kan få min GAMLA rosa klänning. Men då måste jag få en ny.

 

2014-11-27 17.55.44

Sophie Kinsella har så rätt:
I love new clothes. If everyone could just wear new clothes everyday, I reckon depression wouldn’t exist anymore.

Dec 102014
 

Till samtliga kalenderbitare: Jag vet. Lucka 8 kommer senare. När du minst anar det.

 

Barnen sätter fram julkrubban. Eller nåja. Nej. Det gör de inte. De har en teoretisk diskussion inför att sätta fram julkrubban.

H: Det skall vara en fin julkrubba. Inte en massa tomtar och grejer, utan bara de riktiga. Jesus och Maria och så.

S: Men FÅREN måste vara med!

A: Och SKYLANDERS! Ingen julkrubba utan SKYLANDERS!

E: Och PRINSESSORNA! DE är så klart där, de är ju prinsessor! Och Jesusbebisen vill se deras fina klänningar!

H: Men alltså!

A: Och ANGRY BIRDS! De passar jättebra i stallet. Det fanns säkert massor av fåglar!

S: Och grisar som stal deras ägg!

A: Och då blev fåglarna jättearga.

E: Och prinsessorna gjorde så att alla blev snälla!

S: Eh… nä… E! Prinsessorna var också med och kämpade!

A: Mot de ONDA GRISARNA!

H: Men inte i JULKRUBBAN!

S: Varför inte?

E: För att prinsessorna gjorde så att alla blev snälla!

H: Nej, för att de inte ens var där! De var inte ens födda då.

S: Men de kämpar ju för det goda!

H: De kämpar ju bara för sina ägg.

A: Ägg är goda!

H: Men ingenstans handlar julkrubban om att man skall attackera grisar.

A: Det är synd i så fall.

H: Nej, det är det inte.

S: Fåren kanske också attackerar grisarna. Och de får ju vara med i julkrubban.

H: Men inte för att de attackerar grisar.

A: Men Skylanders då! De attackerar inga grisar! OCH!!! De är FRÅN HIMLEN.

H: Mm.

A: Som ÄNGLARNA!

H: Men de är inte änglar.

A: Nästan! Några av dem. De som är goda.

H: Men de var inte med i julkrubban.

S: Det är ju som att man inte får ha nåt kul i julkrubban!

A: Du sade ju att de vise männen hade presenter till Jesusbebisen.

H: Ja. Men inte Skylanders och Angry Birds.

S: Varför inte?

H: För att han var typ en bebis. För tvåtusen år sen. I ett stall.

A: Men han var ju GUD.

S: Exakt! Han hade lätt vunnit redan som nyfödd.

H: Men. Han. Fick. Inte. De. Spelen.

A: Är du säker?

H: Rätt säker, ja.

S: Guld, rökelse och myra.

H: Myrra.

S: OK, men ändå. Guld vet du.

A: Det finns GULDSKYLANDERS.

H: Men han fick inte sådana.

E: För han ville att prinsessorna skulle få dem. För han var snäll.

A: Det var snällt, faktiskt. Väldigt snällt.

S: Han kanske gav myran till ett får.

A: Ett RÖKT får.

H: Men. För. Att. Återvända. Till. Krubban.

 

Men det gjorde de förstås inte.

Fortsättning följer.

julkr

Kungars kung, vörldens frälsare och tillika en hejare på Angry Birds. 

Povel Ramel har så väldigt, väldigt rätt:
Det är de små, små detaljerna som gör det. 

Dec 082014
 

Om jag inte hade träffat dig, hade jag antagligen varit en intellektuell nörd, mest sannolikt på internet, förmodligen med en bok-och filmblogg. Jag hade säkert haft svarta halvmoderna glasögon och pagefrisyr – det gråa nogsamt dolt under en rödbrun nyans som balanserade den fina linjen mellan färgglatt och sobert. Smink på ögonen, aldrig på munnen. Gudrun Sjödén-kläder med omsorgsfullt valda strumpor och coola secondhand-skor.

Böcker och film, och alldeles för mycket självförtroende ifråga om min egen smak. Så jag hade gott där och skrotat och tyckt att jag var rätt så cool, på mitt eget understated, imagekontrollerade sätt. Jag hade sagt självironiska saker, och om ingen hade lyssnat hade jag förmodligen sagt dem en gång till, lite högre.

 

Om du inte hade träffat mig, hade du bott för dig själv i en stor skog, i en liten stuga med dina saker väldigt välorganiserade och sparsmakade. Djur hade förstås älskat dig. Din blotta närvaro hade lockat fram skogens alla smådjur ur sina gömställen. De hade kommit för att betrakta dig när du gick på stigen genom skogen, de hade lystrat när du talade till dem, skyggt närmat sig dig och förtröstansfullt ätit ur dina händer. Du vet, som om du vore en Disneyprinsessa.

Och någon gång hade du kanske, i ditt disneyesquea liv, hamnat i stor fara (helt utan din egen förskyllan naturligtvis). Kanske hade en elak skurk velat kidnappa dig. Något sånt – och då hade din godhet mot djuren betalat sig, de hade räddat dig med stor risk för sina egna liv.

Ja, ditt liv hade varit som en film.

 

En film som bok- och filmbloggen satt sig för att recensera. Kanske skulle bloggen ha känt ett initialt förakt för ämnesvalet, men lockats av karaktärsskildringarna. I hemlighet hade bloggen gått tillbaka till biografen och sett filmen om och om igen.

 

Eller så kanske jag hade varit en kvinnlig detektiv, lite klumpig men briljant. Ständigt hotad av såväl maffiamässiga  brottssyndikat och mansschauvinistiska kollegor, hade hon manövrerat sig fram i en modern noir-värld, och – eftersom det var i bokform – haft gott om tid att finslipa de sarkastiska repliker som hon älskade att tänka ut.

Och kanske hade just den deckaren hamnat på den välhållna bokhyllan i ditt lilla skogstorp. Kanske hade du ogillat detektivens klumpighet (för att inte tala om hennes slarviga personlighet), men du hade fortsatt att läsa ändå, medan tama ugglor mjukt hoade utanför – en varning för skurkarna som smög i buskarna, och förberedde kidnappningen. Men du fortsatte att läsa, fast du borde ha packat dina saker (ordentligt, förstås, vi är ju inga barbarer) och stuckit. Om inte boken fascinerat så.

 

Och då hade jag varit med i din film.

Och du hade varit med i min blogg.

Vi hade funnit där i varandras liv.

Ändå.

Om inte i verkligheten, så i overkligheten.

 

Eller.

Jag vet inte vad jag skall säga.

 

Men jag vet vad Harlan Coben skulle säga:

That’s the problem with falling in love. It makes you start talking like a bad country song.

Dec 072014
 

Så har den tiden på året kommit då det är dags att slå ett slag för ett av de ämnen som internet behandlar alltför styvmoderligt: älgpoesin. Ja, jag vet att du blir chockerad nu, men jag kan inte säga annat än sanningen: älgpoesin har inte slagit på internet. 

Förmodligen beror det på en konspiration. 

Jag ser för min inre syn horden av människor som förtröstansfullt vänder sig till sin webbläsare i sin jakt på poetiska behandlingar av älgen, och hur dessa människor (allt mer bleka, allt mer inåtvända, alltmer grubblande) dag efter dag möts av en total brist på såväl förståelse som stimulans: de möts av något som liknar systematisk mobbning.

Det som saknas i deras liv är förstås nya, fräscha, sökmotoroptimerade dikter om skogens konung.

Både ni, vana bloggläsare, och jag vet att den här bloggen gör sitt bästa för att någon gång då och då sträva mot att göra livet lite mer värt att leva för dessa stackars alces alces-fantaster. Då skriver bloggen inte bara älgdikter, utan placerar dem där de hör hemma: På internet. 

För att det här är en sådan blogg. En som tar sitt ansvar, en som bryr sig om. En som inte mobbar.

Varsågoda, mina kära älgpoesifantaster.

 

När nätterna blir långa och kölden simultan
så samlas alla älgarna kring skogens bästa gran
man partar och det artar sig till schottisfart, tjohej
och räven kanske raskar över is men älgen ej

Hejsan, hoppsan, falleralera,
När julen kommer dansar alla älgar och mår bra

Och Mamma Älg är flitig, hon hämtar en bit kol
och pressar diamanter som hon trär uppå ett strå
och så blir granen vacker, både värdig och briljant
för tomtegubbar slår i glas, men älg slår diamant

Hejsan, hoppsan, falleralera,
När julen kommer vill en älg små ädelstenar ha

Till slut så kommer kvällen som alla väntat på
Luciasången ljuder över skog och nejd och så
Och ljus uti sin krona det bär varje älg så klart
och natten kanske går med tunga fjät men älg har fart

Hejsan, hoppsan, falleralera,
när julen kommer springer älgar fort och det är bra

Var älgkalv fick till julklapp en liten, liten nöt
den knäckte man med klöven, ropa’ ”filippin” och tjöt
för julen visar tydligt: älgen älskar tradition
och glänser över sjö och strand gör älgtjuren och kon

Hejsan, hoppsan, falleralera
När julen kommer glimrar älgen, det vet du och jag

De hoppar och de dansar, och trallar så en stund
tills gamla Älgskägg muttrar ”nej, nu tar vi oss en blund”
Och alla går till skogs för att vila sig och så
och bjällerklangen hördes ”Dingle-dong” men älgen sov

Hejsan, hoppsan, falleralera
När julen kommer somnar älgar gott varenda da’

Men gamla mormor gäspar och säger liksom så
att julen den är roligast om älgen är mer på
så älgar går tillbaka för en riktig efterfest
och nu så är det jul igen och älgen firar bäst

Hejsan, hoppsan, falleralera
När julen kommer önskar vi en ”trevlig älg”, hurra!

alg131

Citatet idag får bli från en aningen mer kulturell älgpoesi, av Erik Axel Karlfeldt:

Så fredligt i måndimmans vaggande ström
han vankar bland kornrika snesar,
fantastisk, bisarr som en syn i en drömm,
som en vålnad av fornskogens resar.

 

Dec 052014
 

S: Jag tänkte sätta fram julkrubban.

A: Jag vill sätta fram Jesus!

S: Men alla vill väl sätta fram Jesus. Det kan man ju inte bara bestämma. Vi måste ta fram alla bitarna och titta på dem och kolla vad man kan få sätta fram. Det måste vara rättvist.

E: Jag vill sätta fram den fina tjejen!

S: Maria.

A: Nej, ängeln.

S: Eller herdarna. De har också klänning, typ.

A: Det har ju de vise männen med.

E: TJEJEN! Jag vill sätta fram tjejen!

S: Vilken tjej, E?

E: Hon med skägg.

A: Conchita Wurst.

S: Conchita Wurst var kanske inte med vid JULKRUBBAN!

A: Eller så var han det. Var du med vid julkrubban?

S: … Nä.

A: Då vet du ju inte det.

E: Jag vill sätta fram TJEJEN.

S: OK, E. Du får det.

A: Jag vill sätta fram Skylanders.

S: De var kanske inte heller med vid julkrubban.

A: Men de kanske VILLE vara det.

S: OK, OK. Du får sätta fram en massa egenpåhittade, men jag tänker sätta fram de som var där på riktigt. De VIKTIGA.

A: OK.

S: Som fåren.

A: NÄÄÄÄÄ jag vill sätta dit fåren.

E: Jag vill sätta dit tjejfåren.

S: Men alltså A, om du får sätta dit Jesus och Skylanders och E får sätta dit Conchita Wurst och alla tjejfåren, då vill jag faktiskt sätta dit killfåren.

H: (lyfter huvudet ur sin bok) Eh, ursäkta, vad pratar ni om?

S: Alltså om A skall sätta dit Skylanders och Jesus, då är det bara rättvist att jag får sätta dit massor av får.

H: Vad PRATAR ni om?

A: Julkrubban. E skall sätta dit Conchita Wurst och —

H: Har jag uppfattat det här rätt? Ni pratar om JULKRUBBAN.

S: Ja!

H: Förklara. (de förklarar) OK, då vill jag sätta dit (dramatisk paus) värdshusvärden!

A: Värdshusvärden?

H: Japp.

S: Va? Det finns ju ingen —

H: Nähä. Men det är honom jag vill sätta dit. (kort, otålig paus) Fattar ni inte? SÄTTA DIT! Som man sätter dit en brottsling. För han var dum och släppte inte in Josef och Maria i värdshuset. Åh, ni fattar ju inte SKÄMT!

A: Josef!  Det måste vara Josef hon menar – ”Hon med skägg”. Josef har ju skägg och klänning.

E: Jag vill sätta dit alla tjejer.

S: Då vill jag sätta dit ALLA FÅR!

A: Och jag vill sätta dit VISSA Skylanders.

H: Inga Skylanders.

S: Men! I så fall blir det ju inte rättvist vem som skall sätta dit vad.

H: Ni fattar ju inte julens verkliga mening!

A: Joho. Jag har skrivit lista på vad jag vill ha.

H: Ni kan ju inte hålla på och ställa dit en massa figurer bara för att ni tycker att de är coola. Det skall ju handla om när Jesus föddes!

E: Men en prinsessa?

H: Ingen prinsessa. Men en fin stjärna.

A: Och några ninjor.

H: Nej.

E: En rosa krona?

H: Nej.

A: Lite Angry Birds?

H: Inga Angry Birds.

A: Men!

H: Jag vet faktiskt inte vad Jesus skulle ha sagt.

S: Kanske… ”Jag klarade alla stjärnor på nivå 18”

A: Eller ”Har ni några legendary Pokemonkort?”

E: ”Vill du inte ut och leka, bygga snögubbar i snön?”

H: Nej, Jesus kanske skulle ha sagt ”Jag vill inte ha en massa tjafs, jag vill ha min mamma och pappa!” (kontemplativ tystnad)

S: Och får.

H: OK. Och lite får.

E: Och presenter!

H: Mmm. De tre vise männen, de kom med presenter till Jesusbarnet.

A: Men då måste de ju ha haft Angry Birds!

S: Och kanske Skylanders.

E: Och PRINSESSOR!

H: (suckar tungt)

FORTSÄTTNING FÖLJER

 

Lukasevangeliet berättar:

Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.

krubba1

Dec 052014
 

Kära dotter.

Jag vill att du skall veta att det finns ingen, absolut ingen, som kan korsa armarna som du.

Egentligen är det ju lite av en konstart, det där med att korsa armarna. Det kan – i vackra fall – vara som en dans. Även om korsade armar ofta associeras med egen vilja och trotsutbrott går det faktiskt att korsa armarna på ett avspänt och inbjudande sätt, nästan som en potentiell, teoretisk, omfamning. Man kan korsa armarna beslutsamt, man kan korsa dem segervisst, man kan korsa dem uppgivet. Man kan korsa armarna vilsamt, som en blomma som sluter sina blad för natten. Man kan korsa dem som en inledning på en diskussion, eller som en avslutning på en diskussion. Det finns egentligen bara en sak man inte kan kommunicera med korslagda armar: velighet.

Det finns inte något sätt på vilket det finns skuggan av en möjlighet att eventuellt börja tänka tanken som såsmåningom nästlar sig fram till en idé om att det möjligen skulle kunna bli så att man verkar velig genom att korsa armarna. Jo, i och för sig, det gör det. På sätt och vis. Om man liksom korsar om armarna hela tiden, byter fattning, liksom, från vänster till höger och tillbaka igen. Då är man på vända-kappan-efter-vinden-nivån på sina korslagda armar.

Men det här är ju egentligen inte ett särskilt relevant, eller stringent, resonemang, för att du skulle ändå aldrig, hur rikhaltiga möjligheter det än fanns, korsa dina armar på ett veligt sätt. När du korsar armarna, så korsar du armarna. Och då är det inte mer med det.

Förutom förstås i betraktarens blick. För varje betraktare måste se och förstå hur storslagna dina armkorsningar är. Jag gör det. Jag är stolt över att göra det.

Liksom artonhundratalskavaljerer behärskade blommornas språk, behärskar jag armkorsningarnas språk.

Så idag i bilen när vi pratade om att kanske eventuellt göra läxor idag, så var det en beskyddande armkorsning, en som värnade om din integritet och din fritid. Sedan när jag föreslog att vi kanske skulle fördriva bilturen genom att sjunga en glad och käck sång tillsammans, då blev armkorsningen snarast hjältemodig, episk. En armkorsning som kunde hindra en faktiskt totalt omusikalisk och sånggalen mamma från att stämma upp ”Staffan Stalledräng”. Det är en armkorsning som är en ärofylld bragd, ett kroppsspråkets sätt att säga: ”You want the truth? You can’t handle the truth!”

Jag slutar sjunga, av pur beundran. Jag ser dina ögon. Våra blickar möts i backspegeln. Det är möjligt att du kröker läpparna i ett svagt leende, det vet jag inte säkert. Men en sak vet jag helt säkert: det finns en förnöjsam tacksamhet i din nästa armkorsning.

Annika Lantz:
Dom kan hålla armarna i kors över bröstet så snyggt i ”Desperate Housewives. Det ser nonchalant-elegant ut på ett sätt jag aldrig har uppfattat den kroppshållningen. Själv ser jag alltid ut som nånting gammalt-barskt ur ”Rännstensungar” när jag fösöker mig på armarna i kors.

h2


Dec 042014
 

socks

Midnatt råder, det är tyst i husen, tyst i husen,
alla sova, bästa tid för busen, tid för busen.
Tyst tass, tyst tass, hysche-vysche-schysst-tass, tyst, tyst, tass.

Se, fram krypa strumpor som vill tumla, kanske rumla
festhumör och bäst vigör i strumpskaft, värd att trumfa
Häl, tå, väl så, hälen är en själ å, tå, gå på!

Se de festar, gungar i en lampa, i en lampa
varje socka firar, ej betrampad, ej betrampad
Skjutsar, svischar, muntra som dervischer, wish them svisch.

Slingrar fram, det skuttas, virvlas, krockas, ja, de hoppas
vilken fart, nu, ingen strumpa stoppas, ingen stoppas
Ritsch-ratsch, mismatch, kitchig, glittrig misch-masch, vilken stass.

Nu till lekar! I en vrå vid fönstret, vrå vid fönstret
dansas vilt, var socka bryter mönstret, bryter mönstret
Rutigt, randigt, blommigt eller blandigt, regnbågsglatt.

Natten lider. Strumporna blir trötta, ja, kantstötta
Kryper undan, hälar lite nötta, lite nötta
Trött fas, nött fnas, göttegöttegött kalas, gött kalas

Bildar par och kryper in i vråna, in i vråna
Dansat, svansat, tramsat sig och fånat, ja, sig fånat
Hysch-hysch, tyst, tyst, ryschepysche-vysch-vysch, tyst, tyst, tyst.
_____

Dagens citat står Dumbledore för:
One can never have enough socks.

Dumbledore___Woollen_Socks_by_strawberrygina