Dec 242014
 

Det är mammornas natt i natt. Mitt facebookflöde är fullt av vakna mammor, överallt bakas det, eller griljeras, eller rimmas.

Jag slår in paket. Retar mig på att tillverkarna av Frostdockor måste göra kanterna på plastlådan runt dockan mjuka och ojämna så att de är svåra att slå in. Tacka vet jag Geomag och böcker, hårda, tillfredsställande kanter som gör kanterna snygga och vikningarna rakknivsvassa.

Och sedan tänker jag på tiggarna utanför affärerna imorse, och hur otroligt fundamentalt oviktigt det är hur snyggt inslagna paket är. För jag går in i ICA och handlar, jag sitter inte utanför och tigger. Och jag har paket till mina barn, onödigt många, till och med. Och jag är i samma land som mina barn. Jag firar jul med dem. Jag tänker mig att jag har möjlighet att ge dem en framtid, jag är inte tvungen att dag för dag ta ifrån dem deras hopp. Jag är inte tvungen att rusta dem för att leva i ovisshet och otrygghet.

Och blicken faller på den där lilla bebisen i julkrubban. Snacka om att födas till ovisshet och otrygghet, tänker jag.

Julkrubbor är märkliga, för de utstrålar frid, fast det förmodligen var rätt så långt ifrån fridfullt när den där speciella lille grabben föddes. Gissningsvis lät djur och människor en hel del, det sprangs och undrades och oron stod tät, som den gör när nya grabbar och tjejer kommer till världen.

Men i julkrubban är det frid, till och med andakt. Han föddes liksom med värdighet, trots att han föddes till fattigdom och flykt. Jag undrar var värdigheten kommer ifrån, för det är värdigt, trots att både Skylanders och Legogubbar och rätt många dinosaurier hittat till vår julkrubba i år.

Är det ängeln som ger värdighet? Nej, kanske friden kommer från ängeln. Men värdigheten, stillheten, jag tror att den kommer från Marias ansikte. Kanske finns den i alla nya mammors ansikten, för att man vet att mitt i kaoset och orosstormen har något hänt: ett barn är fött och kärleken har segrat. Och mammor vet, av hela sitt hjärta och hela sitt inre, att i kraft av den kärleken kan en mor göra allt, vad som helst, för det där barnet.

Och den vetskapen är en triumf och en kallelse, ett uppdrag och en stolthet, en vetskap så djup att mamman kapitulerar helt och fullt för kärleken. Och detta är frid. Inte de yttre omständigheterna, inte brist på oro, utan vetskapen att från och med nu lever jag i kärlekens tecken, med någon annan för ögonen.

Och här i de skälvande timmarna före julafton blir vi alla ett, alla vi mammor. Vi som sitter och slår in paket och vi som tigger ihop åt våra barn, vi som är i trygghet och vi som är på flykt, vi som ler av lycka och vi som gråter av sorg. För kärleken är vår uppgift och vårt privilegium, vårt mål och vår väg.

Jag ler mot jungfru Maria och eftersom det här är underverkens natt, ser hon upp från sin krubba. Våra blickar möts, hon ler tillbaka, inåtvänt, nästan blygt. Det är mammornas natt i natt.

2014-12-24 00.49.39

För att som den Heliga Birgitta säger:

Friden är den innersta dygden och den viktigaste.

Random Posts

Loading…

  3 Responses to “Lucka 23: Heliga Birgitta”

  1. Å så fint skrivet!
    God jul!

  2. Fint skrivet! Jag ska lägga Birgittas ord på minnet. God Jul!

  3. Så fint! God Jul!

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>