dec 112013
 

M: Åh, nej! Nu har Elis ätit upp det sista vörtbrödet.

jag: Elis?

M: Ja!

jag: Som i vår hund Elis?

M: Ja. Han har ätit upp det sista vörtbrödet.

jag: Imponerande!

M: Öh. Nej. Det är dåligt. Jättedåligt.

jag: Jag menar att det är imponerande att han kunde ta ner vörtbrödet från den översta hyllan i skafferiet, där jag hade ställt in det bakom mjölet och solrosfröna.

M: Eh…

jag:  Och jag ser att han lyckades ta fram smör ur kylskåpet också för att bre på. Det är också ganska imponerande, när man inte har några tummar.

M: Alltså, apropå bre på…

jag: Ja?

M: Det är ju möjligt att det kanske kan hända att det eventuellt inte var Elis som åt upp det sista vörtbrödet.

jag: Nä! Hä!

M: Det kanske kan hända – det här kommer att chocka dig och överraska dig, kära fru. Förresten är du väldigt fin i håret idag.

jag: Mm.

M: Men den som i ett anfall av extrem dumhet och hunger åt upp det sista vörtbrödet och nu ångrar det väldigt mycket, det var liksom. Typ. Alltså. Öh. Tja. Du vet. Eh. Jag.

jag: Mm.

M: Det allra sista lilla vörtbrödet. Den där smala biten som är längst in i paketet. Den goda, smala.

jag: Mm.

M: Det som du älskar så extramycket att du ibland gillar att ta dig en nattmacka på det.

jag: Mm.

M: Det vörtbrödet som alla i hela familjen vet att man aldrig, aldrig rör.

jag: Mm.

M: VÄLDIGT fin i håret, faktiskt.

jag: Mm.

M: Det åt jag upp. Och sedan skyllde jag på hunden. Det kanske var lite dumt.

jag: Kanske lite.

M: Men jag ville liksom äta lite.

jag: Som min kvällsmacka.

M: Mm.

jag. Och…?

M: Vet du, jag tror att jag aldrig har sett dig fullt så fin i håret.

jag: Om du allvarligt tror att det funkar, så måste jag fråga dig var du har varit under de elva första åren av vårt äktenskap.

M: Jag vet inte riktigt vad som skulle vara ett bra svar på den frågan.

jag: Jag vet att det rätta svaret inte handlar om mitt hår iallafall.

M: Jag älskar dig.

jag: Nu närmar vi oss svar som eventuellt skulle kunna vara gångbara.

M: För jag älskar dig verkligen jättemycket.

jag: Och…. ?

M: Och vörtbröd också.

jag: Ah. Och…?

M: Och kanske lite hasselnötsglass.

jag: Men inte glassen! Den skulle vi ju spara till gästerna!

M: Men… hunden tvingade… eller…  nej… det var för DIN skull! För att, eftersom jag älskar dig.

jag: Ah. Aha. Jag förstår.

M: För att man blir SNÄLL av glass. Det vet alla. Massor av forskare har…

jag: Ja, jag märker det. Många moraliska egenskaper är på väg att slå ut i full blom i din inre person.

M: Men… alltså kan vi fokusera lite på väsentligheter här?

jag: Såg du inte att jag skrev ”Ät inte” med jättestora bokstäver på glassen? Med fryspenna!

M: Men hundar kan väl inte läsa!

jag: Alltså, älskling.

M: Eller hur, Elis? Visst är hon jättefin i håret?

Then he slunk to the icebox. He took the Whos’ feast.
He took the Who-pudding. He took the roast beast.
Then he stuffed all the food up the chimney with glee.
”And NOW!” grinned the Grinch, ”I will stuff up the tree!”

grinch tree

dec 032013
 

Jag berättar för M om alla roliga och spännande saker vi skall göra i december, till exempel köpa julklappar, baka julgotter och mysa med glögg. Han lyssnar hjältemodigt utan att klaga när jag beskriver långdragna shoppingresor på överfulla köpcenter, men han ser lite sådär julstressad ut.

jag: Vad är det?

M: Men alltså… åh… (slår hjälplöst ut med händerna)

jag: Vad?

M: Ibland känns det som att vi glömmer bort julens verkliga budskap i allt som måste göras.

jag: Vad lustigt, jag tänkte precis så själv. Alla grejer som inte är viktiga egentligen, som står i vägen för att man skall få julfrid.

M: Exakt!

jag: Som städning.

M: Exakt! Som städning!

jag: Tycker DU också det?

M: Det finns ingen julfrid som går upp mot städningens julfrid.

jag: Eh…

M: Det är något mindfullnessartat över att grundligt skrubba alla fönsterkarmar, och njutningsfullt putsa alla —

jag: Eh…

M: Och obarmhärtigt dammsuga bakom alla bokhyllor och under alla pianon och alla sådana där ställen där dammsugaren inte får plats i vardagen. För att man inte ger sig tid. För att man inte orkar bry sig. Men på julen…

jag: Eh…

M: På JULEN får allt det där ta sin tid. Allt det vackra, allt det speciella, allt det som inte får synas normalt. Det är – rörande på något sätt.

jag: Du vet att, när vi använder ordet ”julstäda” så menar vi inte att man skall städa på själva julafton, eller hur? Du vet det?

M: Jag är väl inte dum! Man förstädar innan julen. Det kallas för att adventsstäda. Men man julstädar ju på själva julen. Tillsammans. Hela familjen. Så poetiskt.

jag: Eh…

M: Och sedan annandagsstädar man. Det är när de rear ut alla städredskap, inför mellandagsstädningen. Men bäst är nog ändå den tidiga julmorgonsstädningsomgången. (med zenlik andakt)  Ja. Den är bäst.

jag: OK. OK. Nu lugnar vi oss.

M: Jag är fullständigt lugn! Nästan meditativ!

jag: Jag pratade med mig själv.

Nåja. Tack och lov finns det tröst och goda exempel att hämta ur litteraturens skatter:

Then he growled, with his Grinch fingers nervously drumming, 
”I MUST find a way to keep Christmas from coming!”

dec 022013
 

Öppet brev till den indiskklingande dam som ringde mig idag och ville rädda min dator från ett världsfarligt virus genom att få alla mina lösenord och gå in och fjärrändra i självaste mjukvaran så att jag aldrig mer skulle ha några som helst problem med den, någonsin igen.

Kära vän!

Ja, jag kallar dig för vän,även om vi inte har känt varandra så länge. Det kändes nämligen som att vi fick en väldigt fin kontakt med en gång, där, under telefonsamtalet. 

Jag är så glad att vi hade det där fina samtalet, och jag uppskattade din uppfriskande syn på hur man rent filosofiskt kan förhålla sig när man väger ”den personliga cyberintegriteten” mot ”det viktiga upprensningsjobbet” som du hade att ge dig på. Jag medger att jag inte riktigt förstod alla de där fina poängerna du hade, men det beror säkert på att jag är lite korkad.

Det var ju så hjärtevärmande att du bryr dig så mycket om mig och min dator. Vi är ju långt borta från där du är, och ändå låg vår hälsa dig så varmt om hjärtat. Sådant gör att man fylls av en alldeles särskild känsla, nästan som en lite magisk julkänsla. Det var inte utan att jag fick lite tårar i ögonen när jag tänkte på vilken fantastisk människa du måste vara.

Det kändes faktskt som att vi hade någon slags stor vänskap på gång. Jag hoppades rent av att vi kanske skulle kunna ses. Men så… ja. Du vet. Ja. Du var ju med i telefonen så du vet vad som hände. Jag ber om ursäkt för min man.

Precis när jag satt och förklarade för dig att jag inte kunde den superhemliga  koden till min internetbank men att jag har en känsla av att du kanske ändå ville ha den superhemliga koden till M:s internetbank, för där har vi mycket mer pengar egentligen, och då är det ju mer sannolikt att den blir utsatt för ett virus, eller hur,  så kom han liksom inälgande i rummet (ni kanske inte har älgar i Indien? Indervischande kanske?) som om det var storrea på städredskap och telefonen var den sista skurborsten i stan, och tog luren ifrån mig och lade på den. Det var onödigt burdust i mina ögon.

Förlåt för det. Han förstod nog inte vilken fin vänskap vi hade på gång. Jag kan, oss emellan, nu när vi är så goda vänner, erkänna att han är en byråkrat innerst inne. Och alla vet ju att byråkrater har vissa sociala begränsningar. Jag är så ledsen, han gjorde exakt samma sak när jag försökte kontakta en ytterst vänlig äldre dam som skickade mail till oss och  ville sätta in en miljon på vårt konto enbart av sitt hjärtas godhet. Han är byråkrat som sagt. Det kan vara det som ligger bakom det här märkliga beteendet.

Fast, det är klart, innerst inne tror jag inte ens att byråkrater i allmänhet är så hårdhjärtade. Nej.

I think that the most likely reason of all
May have been that his heart was two sizes too small.

 

nov 172013
 

Vår collie och en av våra svarta katter vandrar makligt grusvägen bort mot ”stenskogen” där det brakar om tallarna som barnen leker bland. Collien och katten ser ut som ett äldre par på promenad – stannar och vilar lite ibland och samtalar om allt det vackra de ser omkring sig. Sedan går de långsamt igen. De är noga med att vänta in varandra och kroppsspråket avslöjar att de har en lågmäld diskussion om hur grönt det fortfarande är på åkrarna.

M: Så där skall vi också gå när vi är gamla.

jag: Stillsamt och idylliskt och långsamt och vänta in varandra ibland.

M: Du kommer att vänta in mig men jag kommer inte att vänta in dig.

jag: För att… du är mycket långsammare än vad jag är?

M: För att jag är katten och du är hunden. Och katten struntar i om hunden hänger med men hunden älskar att katten hänger med. Katter gör som de själva vill. Hundar gör som flocken vill.

jag: Men… katten hänger ju med hunden. Det syns.

M: För att den själv vill ja.

jag: Du kan ju vända och vrida allting så att det betyder precis vad du vill.

M: Du fattar ju inte.

jag: Joho. För att collies är mycket intelligentare än katter. Jag fattar att du gör som du vill och jag bara får hänga med.

M: Neeej. Du fattar inte. För det är en komplimang.

jag: Eh… ok. Det skall alltså vara någon slags komplimang att jag är den som bara följer efter den coola katten som går sin egen väg?

M: Inte just den grejen.

jag: OK. I så fall är det en sådan där komplimang som behöver förklaras.

M: Hunden gör som flocken för att det är hundens plikt att skydda flocken. Och katten går där den vill och den vill vara med hunden.

jag: Jaa…

M: Så när vi blir gamla blir jag kanske din plikt. Men du blir mitt val. Där du går där vill jag också gå.

jag: Ah.

M: Så.

jag: Åh.

M: Så var det.

jag: Det var ju riktigt fint.

M: Visst var det? (paus medan jag kontemplerar M och han kontemplerar djuren som vandrar sida vid sida)Vet du? Jag tror att just den här komplimangen är över nu.

jag: Va? Vadå? Men jag gillade ju den!

M: Titta ut genom fönstret. (vi kollar båda ut och ser att hunden jagar katten. Katten hoppar ljudlöst  och vigt upp på en trave ved och hunden springer med huvudet före rakt in i några ganska kraftiga stockar)

jag: Eh…

M: Man… behöver kanske inte tolka allt symboliskt.

jag: Det… behöver man kanske inte.

M: Och vi skulle ju gå ut och gå när vi var gamla. Kommer du ihåg? I solnedgången. Inte hoppa på vedtravar. Inte dänga huvudet i gamla stockar.

jag: Just det. Så var det.

M: Exakt.

jag: Best friends forever.

M: Så var det. (vi lutar oss mot varandra)

jag: När skall du flytta på den där vedhögen egentligen? Och hur länge har den legat där? (tystnad)

M: Och DÄR försvann stämningen. (tystnad)

jag: Det måste vara min pliktkänsla.

M: (kanske en liten aning tillkämpat) Mm.

jag: Och ändå vill du gå där jag går och allt det där!

M: (lite mer tillkämpat ändå) Mm.

jag: SÅ romantiskt!

M: (med mer tillkämpning än man kan tro går att få in i ett ord som bara består av en upprepad konsonant) Mm.

okt 212013
 

grabben-i-graven-bredvid

Jag håller på att städa bokhyllan. Vid bokstaven M som i Mazetti drar jag ut en bok och tittar ömsint på den. Visar upp den för M.

jag: Kommer du ihåg den här?

M: (ler mjukt)

jag: ALLA tyckte att vi skulle läsa den när vi träffades eftersom de tyckte att den handlade om oss.

M: Japp. Kvinnan från stan och mannen från landet.

jag: (ler åt minnet)

M: Fast du var inte sådär ful.

jag: VAR?!

M: Äsch. Du får en komplimang och en dålig grammatik och du väljer att fokusera på den dåliga grammatiken.

jag: Du känner väl mig.

M: Nu gör jag det ja.

jag: Tänk när allt var nytt och spännande.

M: När jag var ”Grabben i graven bredvid.”

jag: Det var tider det.

M: Det var det. (vi ler mot varandra)

jag: Undrar vilken bok alla våra vänner skulle ge oss nu för att sammanfatta vårt förhållande…

M: (ler vackert och drar fram en bok) Den här.

en-man-som-heter-ove

Enough said. 

okt 192013
 

H: :Mamma får jag fråga en sak?

jag: Ja.

H: Hur kommer det sig att pappa plötsligt fick lust att laga din trasiga stereo?

jag: Han är så snäll!

H: Så… du tvingade honom inte?

jag: (skrattar upprymt) Nej minsann. Absolut inte. Han bara ville!

H: Jaha.

jag: Så är det.

H: Jag trodde att det kanske var som med kyrkovalet.

jag: Kyrkovalet?

H: Han sade att du tvingade honom att rösta i kyrkovalet.

jag: Men det är ju flera veckor sedan.

H: Men tvingade du honom?

jag: Nejnejnejnejnejnej – det var istället hans naturliga instinkter som tvingade honom att rösta.

H: Hans vadå?

jag: Hans inneboende lust att utöva sina demokratiska rättigheter och skyldigheter.

H: Eh… ok…

jag: Alltså man har rätt att rösta i val. Och då bör man göra det också. Det är en av demokratins hörnstenar.

H: Men om han fortfarande påstår att du tvingade honom?

jag: Äsch han bara skojar. Han är så rolig din pappa. Så jättetokig!

H: Att du skjutsade dit honom.

jag: Japp! Service! Färdtjänst!

H: Och att du tog ut vissa valsedlar och gav honom.

jag: Hmm. (paus) Tja. OK. Jag hör ju hur det låter.

H: Gjorde du det mamma?

jag: Hm. Ja. Kanske. Men det var ju för att han hade glömt läsglasögonen hemma så han kunde inte läsa själv på valsedlarna.

H: Och mamma?

jag: Mm.

H: Varför hade han glömt läsglasögonen hemma?

jag. Enligt mitt ringa förmenande: för att han är glömsk.

H: Eller för att – du hade gömt dem?

jag: Va? Nej!

H: Vadå så du har helt ärligt inte gömt –

jag: Men då är det ju inte demokrati!

H: Men det är SMART.

jag. Men det är inte demokrati!

H: Men ändå smart! Som det där andra du gör!

jag: Va? Vad är det andra jag gör?

H: Det där att du låter honom hålla på och snacka en massa om att han blev tvingad att rösta i kyrkovalet och så märker han aldrig att du i själva verket tvingar honom till en massa saker hela tiden. Det är också smart!

jag: Va?!

H: Som det där med din stereo! Och att bara äta glass en gång i veckan – och bygga carporten – och  –

jag: Va?!

H: Erkänn!

jag: Men – alltså. Vad skall jag erkänna?

H: Att du är smart.

jag: DET erkänner jag gärna.

H: Och att jag också är smart.

jag: Det är du.

H: Och att det är bra att få sin stereo fixad.

jag: Det är TOPPEN att få sin stereo fixad!

H: Exakt.

 

Hmm. The force is strong in this one.

okt 132013
 

jag: H är verkligen väldigt Harry Potter-intresserad just nu!

M: ja.

jag: Har hon varit efter dig med sorteringshatten och velat sortera in dig i ett hus?

M: Ja.

jag: Vad fick du då?

M: Gryffindor.

jag: Där alla de modiga hamnar. Snyggt.

M: Ja, jag tyckte det. Vad blev du då?

jag: (snabbt) Uflepf.

M: Va?

jag: Du hörde.

M: Jag hörde inte men jag tror jag fattar.

jag: Hufflepuff.

M: (ler liksom ett lite inåtvänt och grubblande leende)

jag: Hon sade att det var där man hamnar om man är korkad men snäll.

M: (ler)

jag: Men du… från det ena till det andra – när hon sade att du hamnade i Gryffindor – vad sade du då?

M: ”Tack.”

jag: Aha.

M: Vad sade du då när hon satte dig i Hufflepuff?

jag: Jag…

M: Ja?

jag: Jag… kom inte på något att säga.

M: Ah.

jag: Och då tyckte hon att det var ett bra bevis på att jag passade i Hufflepuff.

M: Mm.

jag: Och då försökte hon förklara – vad menar du med ”Mm”?

M: Jag menar bara att jag förstår att hon drog den slutsatsen.

jag: Mmm.. Men då försökte hon förklara att det bara bevisade vad hon sade om min hjärna.

M: Och då sade du?

jag: Ingenting.

M: Ah.

jag: Jag kom inte PÅ! Det är väl inte så konstigt?

M: Nä. Inte ett dugg konstigt.

jag: För att jag passar i – är det det du menar?

M: Näää.

jag: Men sedan kom jag iallafall på och så sade jag att det SKULLE kunna vara så att jag kom på en massa dräpande saker att säga men så sade jag dem bara inte för att jag inte ville att min egen dotter skulle känna att jag var jättemycket smartare än hon!

M: Ah.

jag: Smart va?

M: Hm. Vad sade H?

jag: Hon skrattade.

M: Hm.

jag: Skrattade alltså på ett ödmjukt sätt. Som man skrattar efter att man har blivit tillplattad av min mentala förmåga.

M: OK.

jag: Sedan så sade hon att med min illistiga diaboliska intelligens så skulle hon placera mig i Slytherin istället.

M: Hm.

jag: Visste du att de är illistiga och har diabolisk intelligens i Slytherin?

M: Tja. Öh. Delvis.

jag: Iallafall så tyckte jag att det var lite knepigt liksom. Eftersom först hade hon ju sagt att jag var snäll.

M: Jag tror att hennes exakta ord var ”korkad men snäll”.

jag: Exakt!

M: (tittar)

jag: Jaja alltså inte ”Exakt!” men alltså jag menar jag var ju snäll också.

M: Också.

jag: Så jag vill inte vara i Slytherin för där är ju alla elaka.

M: Det vill vi ju inte att du skall råka ut för de elaka.

jag: Så jag bad vänligt men bestämt att bli placerad i ett annat hus.

M: Och då sade H?

jag: Hon sade att Hufflepuff hade lite plats över. Och att Hagrid ju var Hufflepuff och att jag alltid påmint lite om Hagrid.

M: (tar upp en tidning och håller framför ansiktet medan han gör konstiga och halvkvävda ljud)

jag: Så då sade jag att jag får väl ta det då.

M: (fortfarande dessa underliga ljud)

jag: Så nu är jag Hufflepuff iallafall.

M: Mm.

jag: Men jag är ändå lite nöjd för att det inte blev Slytherin. För tänk vilket nederlag det hade blivit i alla diskussioner i framtiden om hon hade kunnat kalla mig för Slytherinare.

M: Medan som det är nu (hämtar andan) – som det är NU – som det är nu så har hon ju inte bara placerat dig i Hufflepuff utan dessutom fått dig att själv tycka att Hufflepuff är ett bra – nästan lite smickrande – val?

jag: Ja.

M: Mm. Det lär ju verkligen vara en stor hjälp i alla diskussioner ni har i framtiden. Verkligen.

jag: Menar du att det var dumt?

M: Inte dumt. Hufflepuffvärdigt bara.

jag: Ett fint ord.

M: Jag visste att du skulle tycka det.

jag: Det KAN ju vara så att jag i själva verket har gjort det här av jättesmarta skäl. För att få fördelar i livet. För att verka dimmig och förvirrad men samtidigt egentligen ha en glasklar och blixtsnabb intelligens till hands. Som ett hemligt vapen! För att vinna debatter och diskussioner. För att det är bättre att verka mer korkad än vad man är än att verka smartare än vad man är.

M: Mm.

jag: Det KAN vara så.

M: Mm.

sep 162013
 

Ögonblicket. Ni vet. ÖGONBLICKET.

Ni vet hur man en gång för länge sedan såg på sin älskade och insåg det: ”Det är du! Det är dig jag vill tillbringa resten av mitt liv med”.

Det drabbar som en ljuslåga, som en välkänd men spännande doft, som en vattenkälla i öknen.

Och så lever man lycklig i alla sina dagar.

 

Tja. Det hände mig idag.

Exakt som för tretton år sedan när M stod på den där biografen och min buss stannade utanför.

Men.

När det händer sådär igen. När man redan varit gift ett tag. Uppnått medelåldersstatus tillsammans. Träffas varje dag. Har sett varandra fila fötterna och glömma bröllopsdagar. Då…

Då drabbar det onekligen med rätt rejäl kraft.  Större,  till och med, än den där första alltöverväldigande känslan. Mer träffsäkert än Amors hastigt avskjutna impulspilar.

Så.

Idag skulle alla barnen öva sina instrument. Samtidigt,  ni vet. Så där som vi har kommit på,  att det är bättre med ett kort men intensivt lidande än med många små olika något mindre lidande. Japp. Och då blev S ytterst upprörd,  för det visar sig att en tvärflöjt inte hävdar sig sådär väldigt väl i oväsendet från en klarinett och en saxofon som spelas samtidigt och i olika tonarter.

Så S lade resolut tillbaka sin tvärflöjt i fordralet och kom ut i köket. Han tog ett A4-papper ur lådan och satte sig med en bestämd blick och en blyertspenna vid bordet.

-Vad gör du? frågade vi.

-Jag gör ett schema över hur vi får öva instrument! röt han.

Och det är nu det kommer. Blicken. Vetskapen. Kärleken som drabbar. Eller nåja. Inte riktigt än. Om tre sekunder.

Då stirrade M på S med stora ögon och sade:

-Ett schema?

Och S stirrade tillbaka och sade:

-Ja. För när vi skall spela instrumenten men också för när vi skall göra våra olika läxor. Jag tänkte sätta upp det på väggen i hallen under –

Och DÄR! Pang! Där har det gått tre sekunder till och kärleksinstinkten sveper över mig som en aprilvind över ett marsgrått vinterfält.

Därför.

Att.

I exakt det ögonblicket säger M till S:

-Du tror inte att du är en liten aning för rigid nu som gör ett SCHEMA? Kan ni inte bara komma överens med varandra? Eller spela för varandra? Eller att någon går ner i källaren och spelar eller att ni bara tar det lite lugnt och —

Och exakt samtidigt säger jag:

-OK. Då tycker jag att vi gör så här att ni kan få spela fyra gånger var i veckan och så fördelar vi ut passen så att det blir jämt. Och dina läxdagar är onsdagar och H:s är måndagar och – glöm förresten inte att det är Friskis och Svettis på —

Och M:s och mina blickar möts. En man och en kvinna med varsin agenda. En far och en mor som båda hatar almanackor: M för att de binder upp honom och jag för att jag inte kan hitta en med tillräckligt många rader och rutor för alla saker jag vill organisera på alla de olika sätt som jag vill organisera dem.

Och när blickarna möts så händer det. Pilen i bröstet.

Som om Amor – en åldrande medelålders Amor, nu,  med pilbågen i en greppvänlig ergonomisk anordning och kanske med en viss hälta på grund av ena knät – som har bifokala glas för att både kunna fästa pilen i bågen och sikta – som om denne Amor hade stannat upp lite, tänkt på saken ett tag, och sedan lagt an pilen och tänkt: ”De där två. Det är nog bäst att de håller ihop. Annars imploderar hela jämnvikten mellan kaos och ordning.”

Känslan av att vi hör ihop för evigt. Att vi balanserar varandra för evigt. Som yin och yang. Som positiv laddning och negativ laddning. Som synden och dygden.

Ögonblicket – ni vet. ÖGONBLICKET.

aug 202013
 

M: Det är stopp i diskhon igen.

jag: Igen! Vi fixade ju det i förra veckan!

M: När du säger att ”vi” fixade det…

jag: Jaja. DU löste det. Efter att jag hade lossat själva proppen.

M: Jag löste det eftersom du bara satt och pratade om att dina armar är alldeles för korta för att hålla på att ta isär rör.

jag: Jag har faktiskt väldigt korta armar.

M: I en halvtimma.

jag: Mina armar är intressanta som samtalsobjekt tycker jag. Conversation starters.

M: Mm.

jag: Kan jag hjälpa att jag är fascinerande?

M: Så hur lossade du själva proppen då?

jag: Jag… jag sade ju att det var du som löste det…

M: Men du sade att det var EFTER att du hade lossat…

jag: Hm.

M: Ja?

jag: Du säger ju själva att jag kan prata hål i skallen på vem som helst.

M: Så du PRATADE ut proppen?

jag: När jag sade att mina armar var för korta och så, och pratade om det sådär länge, så ville ju du också gå därifrån.

M: Så du… pratade tills proppen liksom… begick självmord?

jag: Jag är en kvinna med många talanger.

M: Och korta armar.

jag: Väldigt korta. Hemskt korta.

M: Så det betyder att jag får ta isär rören den här gången också?

jag: Jag kan stå bredvid och prata hela tiden ifall du vill.

Tystnad.

jag: Du vet. För att hjälpa till.

Tystnad.

jag: Vi har olika expertområden helt enkelt. Olika superkrafter.

M: Mm.

jag: Det känns som att du inte riktigt uppskattar min superkraft.

M: Det är snarast det att jag blir mållös av respekt för din superkraft.

jag: Så skall det låta.

M: Och du kanske skulle kunna testa det någon gång?

jag: Att… att bli mållös av respekt för din superkraft?

M: Mm. Eller av vilket skäl som helst egentligen.

jag: Men…. det kan jag inte. Det… är en väldigt okänd bieffekt av att ha sådär korta armar.

M: Att man pratar för mycket?

jag: Ja, du vet, sådär som att blinda människor HÖR väldigt bra.

Tystnad.

jag: Du! Du kanske är blind!

Tystnad.

jag: Du vet, och bara HÖR jättebra. Egentligen pratar jag inte alls så här mycket utan det är bara att det är du som hör extra mycket. För att det är en superkraft liksom.

M: Hm. Eller…

jag: Eller?

M: Eller så har jag en annan superkraft.

Tystnad.

jag: … Extremt tålamod?

M: Det är en användbar superkraft.

jag: Precis som korta armar!

M: Min hemlighet är att jag också utvecklar min superkraft genom att ständigt öva den.

Tystnad.

jag: Så med andra ord så HJÄLPER jag faktiskt till.

Tystnad.

jag: På mitt sätt, alltså.

M: Mm.

aug 152013
 

H har fått en ny kompis. Idag satt de och pratade om hobbies. H gillar pyssel och böcker. Kompisen tycker om att leka fotomodell.

Hon berättade att hennes mamma gillade film och hennes pappa jagar. H berättade att hennes pappas hobby är att städa.

Den nya kompisen svarade: ”Coolt.”

Coolt.

 

OK. Jag är en resonabel person. Jag är inte dogmatisk ifråga om ordval.

 

Man kanske kan kalla det coolt. Kanske.

Om man är fullständigt förvirrad. Eller… om man är som M.

Jag kan se honom för min inre syn: sittande som tioåring hemma hos en kompis, pratande om vad man vill göra med sitt liv. Av någon anledning ser jag dem sitta, storögda och med skrubbsår på knäna, på en vedlår. Varför vet jag inte. Tydligen tror jag att min man föddes på 1800-talet. Men iallafall. Jag ser kompisen säga, sådär som barn gör: ”när jag blir stor tänker jag aldrig städa iallafall”. Och så ser jag glimten tändas i M:s ögon. Glimten. Den första föraningen. Vansinnet som glimmar till, tittar fram, bara en kort sekund. Bara medan han tänker på att när han blir stor kommer han att få bestämma själv, städa så mycket han vill. Så ofta han vill. Bara en kort sekund, sedan är glimten borta. Men den fanns där.

DEN FANNS DÄR.

Ni ser det också, va?

Det är så att man ryser.

Men.

Sådan är han.

Han hade säkert också sagt ”coolt” om städning.

 

Folk som använder det ordet om en aktiviteten är sålunda: antingen ytterst förvirrade eller stöpta i exakt samma form som M.

 

Så nu vet jag inte om jag skall försöka adoptera henne eller hindra henne från att någonsin komma hit igen.

Hm.