Dec 182013
 

En av de bästa grejerna med julen är förväntan. Hur man kan sitta och glädja sig i förväg åt sådant som man vet skall hända. Idag började jag glädja mig på ett mycket tidigt stadium, bara åt ett ord jag hade skrivit i ett sms till M tidigare på dagen.

När M började prata med mig satt jag just och gladde mig i mitt innersta över detta ståtliga ord, och vad skulle komma att innebära.

M: Vad jag inte fattar är varför du vill ha en plattång i julklapp. Ditt hår är typ två centimeter långt.

jag: Jag vill inte ha en plattång i julklapp.

M: Varför säger du att du vill det då?

jag: Jag har inte sagt det. Jag har sagt att jag vill ha en krustång i julklapp.

M: (bildgooglar)

jag: Ser du?

M: Samma argument: varför? Ditt hår är två centimeter långt. Om du krusar det kommer det att bli fem millimeter långt. Och du kommer att bränna skallen.

jag: Va? Vad håller google på med egentligen nuförtiden?

M: (visar mig sin skärm)

jag: Det där är ju någon slags hårgrej! Google suger på kultur!

M: Google? Kultur?

jag: En krustång är en tång som man krusar örngottsband med.

M: Örngottsband.

jag: Ja.

M: Har örngott band?

jag: Kultur!

M: Alltså vi har inga band på våra örngott. Jag fattar inte ens varför man skall ha det. Om man vill sätta fast kudden runt sin hals? Om man vill bli strypt medan man sover?

jag: Gamla örngott har band, som man knyter igen öppningen med.

M: Såna!

jag: Japp.

M: Som man KRUSAR?

jag: Man måste ju inte krusa dem. Det är ingen lag eller så. Men alla riktiga husmödrar krusade sina band.

M: (väldigt väldigt långsamt) O.K.

jag: För att det blev så vackert då. Googla ”krusa örngottsband” istället så får du se.

M: (bildgooglar)

jag: Ser du? Visst är det vackert?

M: (avstår från att svara under en vältalig tystnad, griper sedan efter halmstrån) Men… vi har inga sådana örngott.

jag: Jodå! Vi har som jag har fått efter min mormor. De ligger i linneskåpet. (med det sorgsnaste tonfall jag kan åstadkomma) Okrusade.

M: Okrusade.

jag: Stackars små örngott. Jag trodde att du visste det. Jag trodde att du bara respekterade att de inte ville visa sig ute bland folk i sitt okrusade tillstånd.

M: De… de har känslor, alltså, sådana där gamla örngott?

jag: Alla örngott har väl känslor.

M: O. K. Men alltså. (drar efter andan på samma sätt som man drar efter andan om man har väldigt goda skäl att dra efter andan, en slags uppgivenhet och allmän livströtthet ger sig tillkänna i en sådan inandning. Dessutom finns det som en liten touch av tankarna ”vem gifte jag mig med egentligen?” och ”jag kan inte tro att jag sitter och har ett samtal om att krusa örngottsband” och ”vem bryr sig” som är väldigt trevlig att iaktta. Förutom allt detta innehåller också ande-dragandet en slags litet, pyttelitet faktiskt, skratt.) Alltså. Alltså.

jag: Ja?

M: Vill du verkligen ha en manick som du kan krusa örngottsband med i julklapp?

jag: Nä.

M: Öh…

jag: Allvarligt. Krusa örngottsband?

M: Men…

jag: Men jag skrev det i ett sms till dig idag menar du?

M: Ja.

jag: Ja, jag vet.

M: För att…?

jag: Det är lite svårt att förklara.

M: Försök.

jag: Tja. För att julen är förväntningarnas tid.

M: Eh…

jag: och jag satt och förväntade mig att vi skulle ha det här samtalet!

M: Mm.

jag: Och jag liksom gladde mig i förväg åt det.

M: Du… tänkte dig att vi skulle prata ungefär så här?

jag: Ja! Och framför allt var det en sak jag såg fram emot.

M: Törs jag fråga?

jag. Att få höra den där inandningen du gjorde när du trodde att jag ville krusa våra örngottsband. Den inandningen. Den var så underbar på något sätt. Så mycket du. Så mycket jag. Så mycket – vårt förhållande. Jag längtade efter den inandningen.

M: (skakar uppgivet på huvudet)

jag: Det var roligt!

M: Nej.

jag: Jo!

M: Du lurade mig.

jag: Men för en god sak.

M: För att lyssna på en inandning?

jag: Och inte vilken inandning som helst!

M: Jaja.

jag: Jag älskar dig.

M: Mm.

jag: Och dina inandningar.

M: Då kanske den inandningen kan bli din julklapp i år.

jag: (drar efter andan) Ajajajaj.

M: (uppskattande) Ooo! Den inandningen! Den var fin den!

jag: Du ser!

”That’s a noise,” grinned the Grinch, ”that I simply must hear!”
So he paused. And the Grinch put a hand to his ear.

Random Posts

Loading…

  One Response to “Lucka 18”

  1. Du är makalös (fast det är du uppenbarligen inte)…

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>