Dec 042015
 

M och jag sitter vid varsin dator, jag för att dammsuga Facebook på dagens skörd av spänning och äventyr, och M för att se om det har kommit några nya rön om höns på sistone (saker som män behöver lära sig: Det kommer inte nya rön om höns. Höns är nämligen fåglar. De är sig lika från sekel till sekel, från år till år, från generation till generation. saker som män inte behöver lära sig: Fruar är möjligen också sig lika från tid till annan).

Ungefär så här.

jag: Det hände en väldigt konstig sak när jag skulle kliva på bussen idag.
M: (suckar)
jag: Vill du inte höra vad det var?
M: Råkade du knuffa av någon igen?
jag: Nej! Nej. Det var bara en enda gång för flera å- måna- ve- da— för länge sen.
M: Vad hände då?
jag: Busschauffören liksom tittade på mig. Så här. (demonstrerar)
M: OK.
jag: Intressant va?
M: Jätte. Jätteintressant.
jag: Ja, för du brukar också titta på mig sådär.
M: OK.
jag: Och jag tänkte att det var så konstigt att busschauffören hade exakt samma blick. Liksom lite ljus sådär. Lite som om busschauffören liksom – ja, tittade på mig och sedan tittade bort, men sedan tittade på mig direkt igen, som att han inte kunde slita blicken ifrån mig riktigt, eller liksom som om han inte trodde att jag fanns på riktigt – du vet. Så där som du brukar titta på mig…
M: Mmmm.
jag: …och jag tänkte att det fanns bara en slutsats att dra.
M: Få se nu här. Du hade INTE knuffat av någon den här gången.
jag: ”Den här gången”… som att jag brukar råka knuffa av folk när jag går ombord på bussen. Det var bara en gång. Och det var en väldigt liten tant. En VÄLDIGT liten tant. Nästan osynlig.
M: Mmm. Men busschauffören tittade alltså så där på dig, fast du inte hade –
jag: Jag gjorde ingenting. INGET alls. Jag bara gick på bussen som vanl— som en vanlig— som en vuxen.
M: Och busschauffören tittade på dig och tittade bort och tittade igen och…
jag: Ja. Det finns bara en slutsats man kan dra.
M: OK.
jag: Busschauffören måste i hemlighet älska mig.
M: O. K. (paus) O…. (paus) K (paus).
jag: Eftersom du vet, ja, du tittar ju på mig så där. Och du älskar ju mig.
M: Mmm.
jag: Väldigt mycket och så.
M: Mmmm.
jag: Och om busschauffören tittar på mig på samma sätt…
M: Mmmmm.
jag: Jag har ingen annan förklaring.
M: Nä. Nä, det vore ju orimligt att det fanns någon annan förklaring.
jag: När jag tänker på saken händer det rätt ofta att folk tittar så där på mig.
M: Det kanske är många som älskar dig.
jag: Kanske… alla?
M: Få se nu här, har du sett den här busschauffören ofta?
jag: Nej. Nej! Det är det som är så mystiskt. Jag tror aldrig jag har sett honom förut.
M: Och ändå drabbades han av en så plötslig oförklarlig kärlek till dig.
jag: Det är klart, man har väl en viss utstrålning.
M: Verkligen.
jag: Vadå?
M: Jag sade bara ”verkligen”. Inte alls ironiskt eller så. Bara konstaterande. Du vet, så där: ”Verkligen”. Verk-li-gen.
jag: OK.
M: Och du — hur ska jag uttrycka det här — du gjorde inget — speciellt — som kan ha satt igång den här oförklarl– jag menar den här fullt begripliga men ändå så fantastiska kärleken?
jag: Det konstiga är att —
M: (med en lugn förtröstan) Ja?
jag: Jag gjorde inget särskilt vackert eller så.
M: OK.
jag: Jag bara… du vet… jag har ju annat att tänka på än sådana där vardagliga saker.
M: Jag vet.
jag: Så jag råkade ta fel på mitt busskort och —
M: Ditt bankkort?
jag: Nej. Jag råkade ta fel på mitt busskort och mitt —
M: Ditt id-kort?
jag: Nej! Vem är det som berättar den här historien? Jag råkade ta lite lite fel på mitt busskort och mitt glasögonfordral.
M: Jepp. I knew it.
jag: Vadå? Det kan väl hända vem som helst?
M: Och då tittade busschauffören konstigt på dig?
jag: Inte konstigt. Liksom lite förundrat och förtjust.
M: OK, och då tittade busschauffören lite förundrat och förtjust på dig?
jag: Nej, det tror jag inte. Inte då.
M: OK.
jag: Nej, för sedan insåg jag plötsligt att det som jag höll upp mot den där – vad heter det? – pipmojjen inte var mitt busskort utan mitt glasögonfordral och då tyckte jag en kort sekund att det kanske var lite lite pinsamt.
M: Nä?
jag: Så för att inte göra så stor affär av det… du vet, så att alla skulle märka vad jag höll på med och så…
M: Mmm.
jag. Så tänkte jag att jag skulle försöka släta över det lite.
M: Så du låtsades att du hade tagit fram glasögonfordralet med flit? För att läsa något?
jag: Nej! Nej, det vore kanske lite för simpelt.
M: Så klart.
jag: Nej, jag tänkte att det bästa vore om jag istället gjorde så lite som möjligt annorlunda än det normala stiga-på-bussen-förfarandet. För det var rätt mycket folk som skulle på och så, du vet.
M: Mmm. Jag kan se det framför mig.
jag: Så hellre än att hålla på och krångla och ha mig så valde jag den lättaste utvägen.
M: Åh! Gjorde du?
jag: Ja! Du behöver inte låta så förvånat. Jag är vuxen, faktiskt.
M: Så du tog fram busskortet —
jag: Nej. Förstås inte. Jag pep.
M: Du…
jag: Pep. Så här! (piper)
M: För att….
jag: För att alla skulle tro att det var maskinen så klart och släppa ombord mig ändå.
M: Du pep så att det skulle låta som att du höll upp ditt busskort?
jag: Exakt.
M: Så du pep jättehögt i bussen medan du höll upp ditt glasögonfordral mot kortläsaren?
jag: Kortläsaren! Exakt! Det är ju så det heter. Inte pipmojjen.
M: Nej.
jag: Kortläsaren!
M: Och då… då tittade busschauffören…
jag. Nej, inte då. Då tittade ganska mycket folk på mig, och jag skulle bara sätta mig lite när busschauffören…
M: Tittade sådär förundrat och förtjust och…
jag: Nej, han tittade lite irriterat och frågade om jag inte hade ett giltigt färdmedel.
M: Så gör ju ofta folk som är förundrade och förtjusta.
jag: Ja.
M: Och då… då tog du förstås fram ditt busskort?
jag: Ja.
M: Bra.
jag: Eller jag skulle ha gjort det.
M: OK.
jag: Men jag hade liksom råkat ge det till tiggaren.
M: OK.
jag: Så där du vet som man gör. Istället för en tjuga.
M: Mmm.
jag: Och då bad jag bussen vänta.
M: Sådär du vet som man gör.
jag. Ja, och så trängde jag mig ut och bytte busskortet mot tjugan som jag borde ha gett till tiggaren.
M: Mmm. Tittade tiggaren på dig liksom förundrat och — jag glömde vad jag skulle säga.
jag: Och sedan trängde jag mig fram igen och —
M: Du trängde dig förbi kön?
jag: Ja.
M: För att…
jag: Jag glömde liksom att det inte var min tur längre.
M: Och busschauffören…
jag: Han tittade inte på mig just då, för han höll på att ta hand om…
M: En liten tant som du råkat knuffa av bussen när du gick på?
jag: Nej! NEJ! N E J! Det var ju bara en gång sade jag ju. För — jättelängesen.
M: Så han höll på att ta hand om… (paus medan ett visst mummel hörs) Ursäkta, jag hörde inte?
jag: En medelstor tant som jag hade råkat knuffa av bussen när jag gick på.
M: Ah.
jag: Det är en HELT annan sak.
M: Verkligen. Verk-li-gen.
jag. Och sedan pep jag mitt kort – inte mitt bankkort eller något utan mitt riktiga busskort –  och gick och satte mig på min plats.
M: Och då tittade busschauffören—
jag: Han kan ha gjort det.
M: Vadå?
jag: Han kan ha tittat på mig redan då.
M: ”Redan då”.
jag: Ja, för jag såg inte riktigt. För jag var lite upptagen. När jag satte mig lyckades jag liksom trassla in mitt säkerhetsbälte i — du vet hur fullt det alltid är på de där bussarna?
M: Jaaaa.
jag: Så jag satte mig bredvid en lit – en – en person vars utseende och ålder och kön vi kan låta vara onämnt.
M: Men det var i själva verket en liten tant.
jag: Ja
M: Samma lilla tant som du en gång…
jag: Det kan vi inte veta. Det kan ha varit hennes syster.
M: OK.
jag: Hon såg i och för sig lite förskräckt ut.
M: Inte förundrad och förtjust?
jag: Kan ha varit förundrad och förtjust. Jag vet inte, jag hann inte se. För jag var just då rätt upptagen av att jag hade råkat trassla in mitt säkerhetsbälte i hennes..
M: I hennes…?
jag: Handväska.
M: Ah.
jag: Och hon var kanske lite förskräckt.
M: Osannolikt under omständigheterna.
jag: Så hon råkade trycka på nödstoppsknappen.
M: OK.
jag: Nämnde jag att bussen hade börjat gå vid det laget?
M: Nej.
jag: Men det hade den. Och då tryckte hon på nödstopps – eller det kan ha varit jag som råkade komma åt den när jag…
M: OK.
jag: Iallafall så var det då som busschauffören kom bak till oss och frågade vad som hänt och den lilla tanten valde ståplats och busschauffören… ja. Han tittade sådär på mig.
M: Förundrat och förtjust.
jag: Ja.
M: Så där som jag brukar titta på dig.
jag: Ja.
M: Så nu undrar du om jag tror att busschauffören är hemligt förälskad i dig?
jag: Tja.
M: Jag vet inte riktigt vad jag ska svara.
jag: För att du inte vill oroa mitt känsliga hjärta?
M: …. Typ.
jag. OK. Men jag undrar fortfarande varför folk tittar sådär på mig ibland.
M: Det kan vara ett bevis på att deras vardag är lite tråkig och så. Och att de.. upplever.. eller jag menar – uppskattar att du finns och liksom…
jag: Liksom förljuvar den?
M: Man KAN uttrycka det så.
jag: Men man kan använda andra termer också?
M: Ja.
jag: Jag tror ändå jag nöjer mig med det där ”förljuvar”.
M: Ja, älskling.
jag: Förtjust, förundrat och förljuvar.
M: Ja, älskling.
jag: Nu tittar du sådär på mig igen.
M: För att du förljuvar min tillvaro.
jag: Så du är inte orolig för att jag skulle rymma med busschauffören?
M: Nä. Och… Jag är inte heller orolig för att busschauffören rymmer med dig.
jag: Vad fint älskling.
M: Ja.

Och så läste vi vidare.

Jun 152015
 

Det kunde ha blivit romantiskt. Det kunde ha varit rosor, och middag, en kväll tillsammans. Lite omtanke i vardagen. Lite lågmält men kärleksfullt firande av tretton år som gifta. Det kunde ha varit det.

Men så ville tvättmaskinen inte tömma ut vattnet och släppa ut kläderna, utan bara blinka med konstiga orangea lampor och ge felkoder.

Men det kunde ha varit fint, det är det vi får fokusera på. Det kunde ha varit så att vi lade barnen och sedan dinerade tillsammans, i skenet av den där femarmade ljusstaken vi fick i bröllopspresent. Vita ljus. Räkor. Vin så vitt att man tror att man sitter på en bryggkant i solnedgången när man dricker det. Lågmäld musik.

Och så blev S arg för att A hade sagt förringande saker om hans favorit-Pokemonkort, och då sade A att S:s allra bästa AngryBirdströja var ful och då sade S att A inte kunde göra riktiga voltstudsar på studsmattan och – tja, det blev liksom lite upprört, alltihopa.

Men grejen är den att det kunde ha varit romantiskt. Det måste vi komma ihåg. Det kunde ha varit vackert upplagd mat som inte innehåller ketchup, det kunde ha varit gnistrande glas och blickar som möttes.

Och sedan hände den där grejen med att hunden rymde ut över åkrarna.

Och bilden jag hade i mitt huvud av att vi gav varandra vackert inslagna presenter och skrattade mjukt och tog varandras händer och såg ut som en blandning av en schamporeklam och en instagramtävling, den bilden fick väl liksom kanske ge sig.

För att sedan var det det där med din bil och allt det där obegripliga trasslet som bara kan uppstå om man har en styrservo som liksom känner på sig att det är dags att visa världen att man existerar.

Så istället för allt det där blev det till att tömma ur alla slangar som det kan fastna hårnålar i i tvättmaskinen, en hundjakt och en gemensam insats i Volvons motorutrymme. Och sedan åt vi glass.

Och grejen är att det kunde ha varit romantiskt, känslofyllt, lyriskt, stämningsmättat.
Men då hade vi ju knappt känt igen oss.

Nu däremot fick vi ta hand om våra barn, våra djur och våra fordon. Tillsammans.

Och jag vet ingen som jag hellre skulle ta hand om barn, djur och fordon tillsammans med. Jag vet ingen som kan få mig att skratta så under en motorhuv, och ingen som kan fånga in en hund lika snabbt. Jag vet ingen som med större tålamod uthärdar pojkarnas utläggningar om varför en Pokemonförolämpning motsvarar en Angrybirdströjeförödmjukelse, eller mina skämt om hårnålar.

Så: glad trettonårsbröllopsdag, min vän. Vi firar väl som vi lever: kaos, barn, djur och samarbete.

Och om vi någon gång får ihop ett sant romantiskt firande, så får vi väl försöka uthärda även det.

 


11348900_10152926019713837_66448174_n

Rätt nöjd hund som rymmer på åker.

Apr 252015
 

jag: (försöker förklara en oerhört komplicerad grej som hände på affären idag. Utan att gå in på alla detaljer så handlar det om vinäger, värmeljus och den mänskliga rättigheten att få köra sin varuvagn på det sätt som bäst uttrycker ens personlighet) … Lyssnar du?

M: (omedelbart) Javisst, älskling. Klart jag lyssnar.

jag: På mig? Eller är det här en sådan där gång när du mest lyssnar på din inre röst som säger åt dig att göra något vettigare av din tid än att höra på när din fru beskriver detaljerna i sin dag?

M: Eh… min inre röst är faktiskt väldigt tillmötesgående.

jag: Din inre röst är min värsta rival.

M: Fast det är ju egentligen något väldigt bra.

jag: För att….

M: Min inre röst är inte alls sexig.

jag: Och det är bra för att….

M: För att det är inte så mycket till rival då.

jag: Så jag skall vara glad och tacksam för att min värsta rival kommer inifrån din hjärna och inte tilltalar dig på det fysiska planet?

M: Det är väl en självklar sak att vara glad över?

jag: Jag vet inte. Det känns fel på ganska många plan. För det första att din hjärna är mer attraktiv än vad jag är, för det andra att den tydligen inte är så attraktiv alls, men ändå bättre än jag. Jag gillar inte din inre röst.

M: Min inre röst kan faktiskt bli lite sårad av sånt.

jag: Din inre röst kan gott vara lite kränkt tycker jag. Den är inte så schysst själv.

M: Fast den gillar när du drar skämt.

jag: Gör den?

M: Det där skämtet du drog om Fredrik Lindström häromdagen, det gillade min inre röst. Den skrattade halva natten.

jag: Så vadå, nu skall jag börja gilla din inre röst?

M: Det var faktiskt min inre röst som först viskade till mig om hur underbar du är.

jag: Jahaja.

M: Och den gillar också din klädstil. Jättemycket.

jag: Hmm….

M: Den är faktiskt vägledande i ganska många frågor.

jag: Till exempel när det gäller om du skall lyssna på vad jag berättar eller inte.

M: Men det är bara det att min inre röst har så lätt att bli uttråkad.

jag: Minsann.

M: Den gillar liksom roliga saker. När det händer grejer. Det är en sådan där röst som liksom — vänta lite. Det där var inte så smart sagt, va?

jag: Att din inre röst blev uttråkad?

M: Exakt. Det var dumt sagt.

jag: Ett misstag, definitivt.

M: För jag antydde att du kunde tolkas som — tråkig.

jag: Ett stort misstag.

M: Just när jag försökte få dig att bli kompis med min inre röst.

jag: Mmm.

M: Nu kan ni väl aldrig bli vänner.

jag: Tja. Din inre röst påpekade vad bra jag var när vi träffades, skrattar åt mina skämt och gillar min klädstil.

M: Bra egenskaper va?

jag: Ja… jag undrar lite vad din inre röst tycker om när du pratar väldigt länge.

M: Jag vet inte. Det är lite svårt att lyssna på sin inre röst när man samtidigt pratar om städning själv. Städningen överskuggar liksom.

jag: Jag tror att din inre röst skriker ”Nåd! Nåd!”

M: Det kan vara så. Jag trodde liksom att det var min inre själ som försökte låta som en dammsugare, men det kan ha varit min inre röst som skrek ”Nåd! Nåd!”.

jag: Hm. Det här betyder att din inre röst gillar mig, min klädstil, mina skämt, men inte har tålamod med långa utläggningar.

M: Inte ens mina egna långa utläggningar!

jag: Hm.

M: Vad tänker du på?

jag: Jag börjar fundera på om det där inre susande ljudet jag hörde när jag berättade om det där med vinägern för dig var min inre röst som skrek ”Nåd! Nåd!”.

M: Du menar att….

jag: Ingen av våra inre röster vill lyssna på någon av oss!

M: Wow!

jag: Djupet i dig är djupet i mig!

M: Vi är verkligen som gjorda för varandra!

jag: Våra inre röster har bevisat det.

Feb 132015
 

Jag trodde aldrig att det fanns själsfränder, någon som jag bara måste leva med i evighet. Jag trodde inte på måste, och jag trodde inte på i evighet. Jag tyckte att ”köttets lust och själens obotliga ensamhet” var mer än det perfekta uttrycket, det var det perfekta livet.

Jag fick nervösa utslag av ord som ”parmiddag” och ”fredagsmys”. Jag hatade tanken på att vara så viktig i någon annans liv. Jag hatade det lika intensivt som jag hatade byråkrati, Ulf Lundell och städning.

Och hur jag gick ifrån det tillståndet, till att vara gift med en byråkrat som ägde varenda Ulf Lundell-platta som någonsin gjorts och städar som om städning vore mindfullness, är ett mysterium för mig. Vad hände? Hur blev det så? Jag blundade en kort sekund, sänkte garden en miniminut – och plötsligt var jag gift och hade fem barn och gick på Lundellkonserter.

Jag svär att jag inte vet hur det där gick till. Själsfränder. Parmiddagar. Fredagsmys. Man kan överleva en hel del saker som man inte trodde att man skulle våga ge sig på.

Själsfränder är en väldigt komplicerad sak. Var vi verkligen förutbestämda för varandra sedan tidernas begynnelse? Eller blev vi själsfränder allteftersom åren gick?

Du är fyrtionio nu. Fjorton av de åren har vi haft ihop. Det har redan gått fjorton år. Och vi har stått inför oändlig lycka och oändlig sorg. Tätt, tätt, som stenar på en havsbotten har vi skavt på varandra, slipat av lite vassa kanter och blivit mjukare, och när de små kanterna skavts av har vi liksom rullats närmare varandra. Inga vassa taggar längre.

Vi var rätt osannolika själsfränder från början. Men nu sitter vi i botten, inbäddade nära varandra, alltmer lika varandra, av havsvattnet slitna, av livet formpressade, och sådär som stenar gör nuddar vi lite vid varandra ibland när vågorna går höga. Vi gillar varandra, det märks.

Och idag fyller du fyrtionio och nästa år fyller du femtio och här satt vi ikväll, med barnen omkring oss, och såg på film och hade fredagsmys.

Och fortfarande har jag ingen aning om hur det gick till.

Och fortfarande är jag på något sätt samma person som då, en som kan leva utmärkt utan både byråkrati och Lundell (men jag erkänner att det är skönt med någon som städar). Och du är samma person, samma kombination av regler och uppror som då. Inte förändrade, bara… två, nu.

A difference that makes a difference.

Två stenar på en botten. Och vi rullar ständigt lite närmare varandra.

Dec 152014
 

2014-11-22 19.42.08E sitter vid köksbordet och ritar regnbågar. 

E: Mamma, jag ritar till pappa.

jag: Det var snällt av dig.

E: Jag vill göra en tack till honom för han var snäll och dammsög hela lekrummet.

jag: Det var snällt av honom.

E: Jag sade bara så här ”Pappa hur fungerar dammsugaren?” och då dammsög han allt allt allt. Fast han hade sagt att vi måste städa själva.

jag: Det var smart av dig.

E: Jag vet. Och nu får han en present av mig.

jag: Det var också smart av dig.

E: Jag är jättesmart.

jag: Jag vet!

E: Mamma, pappa dammsuger åt dig också. Hela tiden städar han ert rum.

jag: Pappa är så snäll!

E: Eller så har du också lurat honom.

jag: Älskade vän, tro mig: Man behöver inte lura din pappa till att städa. Det är en naturlig instinkt hos honom.

E: Vad är instinkt?

jag: Det är när man gör något av sig själv, utan att fundera på varför.

E: Som äta godis.

jag: Typ.

E: Så pappa dammsuger för att det är som godis för honom?

jag: Tja. Ungefär.

E: Det är inte som godis för mig.

jag: Jag vet, inte för mig heller.

E: Vet du vad som är som godis för mig?

jag: Godis?

E: Ja! Godis! Och också: att lura pappa.

jag: Hm.

E: Så nu undrar jag hur du lurar pappa att städa.

jag: Det behövs inte. Han gillar liksom bara att städa.

E: Kanske för att vara snäll.

jag: Kanske, han är hemskt snäll, din pappa.

E: Eller så är du hemskt smart.

jag: Jag är hemskt smart.

E: Det känns som att du lurar honom att städa.

jag: (försjunker i tankar ett ögonblick) Men det känns inte så för honom. Det är det viktigaste.

E: Att han tycker att han städar för att han vill?

jag: Han måste tycka det. Annars vore han inte glad.

E: Men om han tror att han gillar det, då är han glad.

jag: Typ så.

E: Men hur lurar du honom då?

jag: Jag lurar honom inte. Jag bara… han är bara snäll. Så är det.

E: Mamma, du ÄR smart.

jag: Jajamen.

E: Men du är inte så jättebra på att städa.

jag: Jag behöver inte vara det heller.

E: För pappa är det.

jag: Ja.

E: Och då är pappa bra på att städa, men inte du,  och eftersom du är smart, så behöver inte han vara så —

jag: Schhh…

 

Dorothy L Sayers:

Time and trouble will tame an advanced young woman, but an advanced old woman is uncontrollable by any earthly force.

Dec 082014
 

Om jag inte hade träffat dig, hade jag antagligen varit en intellektuell nörd, mest sannolikt på internet, förmodligen med en bok-och filmblogg. Jag hade säkert haft svarta halvmoderna glasögon och pagefrisyr – det gråa nogsamt dolt under en rödbrun nyans som balanserade den fina linjen mellan färgglatt och sobert. Smink på ögonen, aldrig på munnen. Gudrun Sjödén-kläder med omsorgsfullt valda strumpor och coola secondhand-skor.

Böcker och film, och alldeles för mycket självförtroende ifråga om min egen smak. Så jag hade gott där och skrotat och tyckt att jag var rätt så cool, på mitt eget understated, imagekontrollerade sätt. Jag hade sagt självironiska saker, och om ingen hade lyssnat hade jag förmodligen sagt dem en gång till, lite högre.

 

Om du inte hade träffat mig, hade du bott för dig själv i en stor skog, i en liten stuga med dina saker väldigt välorganiserade och sparsmakade. Djur hade förstås älskat dig. Din blotta närvaro hade lockat fram skogens alla smådjur ur sina gömställen. De hade kommit för att betrakta dig när du gick på stigen genom skogen, de hade lystrat när du talade till dem, skyggt närmat sig dig och förtröstansfullt ätit ur dina händer. Du vet, som om du vore en Disneyprinsessa.

Och någon gång hade du kanske, i ditt disneyesquea liv, hamnat i stor fara (helt utan din egen förskyllan naturligtvis). Kanske hade en elak skurk velat kidnappa dig. Något sånt – och då hade din godhet mot djuren betalat sig, de hade räddat dig med stor risk för sina egna liv.

Ja, ditt liv hade varit som en film.

 

En film som bok- och filmbloggen satt sig för att recensera. Kanske skulle bloggen ha känt ett initialt förakt för ämnesvalet, men lockats av karaktärsskildringarna. I hemlighet hade bloggen gått tillbaka till biografen och sett filmen om och om igen.

 

Eller så kanske jag hade varit en kvinnlig detektiv, lite klumpig men briljant. Ständigt hotad av såväl maffiamässiga  brottssyndikat och mansschauvinistiska kollegor, hade hon manövrerat sig fram i en modern noir-värld, och – eftersom det var i bokform – haft gott om tid att finslipa de sarkastiska repliker som hon älskade att tänka ut.

Och kanske hade just den deckaren hamnat på den välhållna bokhyllan i ditt lilla skogstorp. Kanske hade du ogillat detektivens klumpighet (för att inte tala om hennes slarviga personlighet), men du hade fortsatt att läsa ändå, medan tama ugglor mjukt hoade utanför – en varning för skurkarna som smög i buskarna, och förberedde kidnappningen. Men du fortsatte att läsa, fast du borde ha packat dina saker (ordentligt, förstås, vi är ju inga barbarer) och stuckit. Om inte boken fascinerat så.

 

Och då hade jag varit med i din film.

Och du hade varit med i min blogg.

Vi hade funnit där i varandras liv.

Ändå.

Om inte i verkligheten, så i overkligheten.

 

Eller.

Jag vet inte vad jag skall säga.

 

Men jag vet vad Harlan Coben skulle säga:

That’s the problem with falling in love. It makes you start talking like a bad country song.

Dec 012014
 

Bloggen tenderar ju att ha en julkalender. Bloggen råkar gilla julkalendrar och planerar därför att ha en i år också. Deal with it.

Det har varit lite olika teman, siffror, bokstäver, julsång och julsaga. I år kommer julkalendern att centreras kring citat från mina favoritförfattare -en författare och ett citat för varje dag. 

Inför dagens citat vill jag att ni noterar den värdiga hållning jag uppvisar under hela den här dialogen, hur graciöst jag hanterar situationen- en situation som skulle kunna göra vem som helst lite matt. Men.

M: Jag tycker att det är väldigt fascinerande det här med när du är irriterad på olika saker.

jag: OK.

M: Jag tänker ofta på det när du ser irriterad ut, hur spännande det är.

jag: O. K.

M: Just nu, till exempel. Du kom in i rummet här, du var irriterad. Och nu – rätta mig om jag har fel – nu är du ännu mer irriterad.

jag: Det stämmer.

M: Och det är ju helt fantastiskt. Som sjuksköterska finner jag dig ett intressant exemplar av det mänskliga släktet.

jag: Som representant för det mänskliga släktet finner jag dig enerverande sjuksköterskelig.

M: Nu har din irritation nått rösten också! Intressant! Men det är inte det som är så fängslande med din irritation utan ögonbrynen. Den där bågen de får.

jag. Mm.

M: Det är så ovanligt.

jag: Jaså?

M: Massor med folk runtomkring mig är irriterade nästan varje dag.

jag. Det kommer som en stor överraskning för mig.

M: Och nästan ingen av dem får den där bågen du får.

jag: Wow. Verkligen.

M: Och sedan blir den där bågen liksom rundare och rundare ju mer irriterad du blir.

jag: Mm.

M: Som nu, nu växer den liksom! MEDAN JAG PRATAR!

jag: Jag kan möjligen ana ett visst samband däremellan.

M: Haha, ÄNNU mer! Det här är SÅ coolt!

jag: Älskling.

M: Ja?

jag: Många äkta män skulle vara mer intresserade av att dämpa irritationen hos sin fru än att iaktta den.

M: Eller rent av ÖKA den!

jag: Exakt.

M: Men det är därför det är så bra att du är gift med just mig!

jag: Mm. Fast. Det där blir du tvungen att förklara.

M: Men älskling! Det är ju för att jag älskar dig även när du är irriterad.

jag: Eller kanske ännu mera då.

M: Eller kanske ännu mer – nej! Men jag älskar dig precis som du är.

jag: Runda ögonbryn och allt.

M: Så när du är irriterande eller glad, du är alltid fascinerande för mig.

jag: Fast lite roligare när jag är irriterad.

M: Men det är bara för att –

jag: Ja?

M: Jag kommer inte på hur jag skall fortsätta den meningen.

jag: Tja, det beror på vilket resultat du vill åstadkomma.

M: Jag VILL svara att jag vill åstadkomma att du blir glad.

jag: Men?

M: Men då får jag ju inte se dina ögonbryn rundas sådär.

jag: Så att…

M: Så att jag känner mig väldigt förvirrad just nu.

jag: Haha, du ser väldigt rolig ut när du är förvirrad!

M: Hm?

jag: Du får liksom en liten rynka uppe vid… vänta nu.

M: Hm.

jag: Vad skall vi dra för slutsats av det här?

M: Att det är tur att vi har varandra?

jag: Någon att irritera, någon att förvirra?

M: Vad mer kan man begära?

 

And indeed. Vad mer kan man begära?

Som Agatha Christie plägar säga:

”An archaeologist is the best husband a woman can have. The older she gets the more interested he is in her.”

Aug 102014
 

Ibland kanske man vill göra något åt den vardagsgråa stämningen i hemmet, uppvakta sin älskade med en påminnelse om sin kärlek. Då kan det vara bra att ge en romantisk present.

Man får förstås se till att det är en lyxig och mysig present, som säger ”du är allt för mig”. Ni kanske tänker att min man inte är så lyxbenägen, men när det gäller romantiska presenter skall man inte spara på effekterna.

Om det inte är champagne, skall det vara något som har samma bubbliga lyckokänsla som champagne.

Det skall vara något som lyfter själen, något som får honom att få syn på sina drömmar igen, något som fyller honom med glädje. Något verkligt utsökt, som gör honom sådär jublande lycklig och nykär igen.

Och känner man varandra väl, behöver man inte leta särskilt länge efter en sådan gåva.

2014-08-08 21.24.34

Aug 032014
 

Horisonten ligger glödhet i solljuset. Alla gör saker hemmavid, barnen i form av sommarlovssaker, M och jag i form av husägarsaker. Jag sprintar in mot huset och möter M på yttertrappan. Han går sävligt, också mot vår dörr.

M: Välkommen till vår trapp, älskling.

jag: Ja, jo, visst, whatever. Vart skall du?

M: Öh… in…

jag: Jaså du. JASÅ du. Jaha. Jaja. In, säger du.

M: Eh, ja, jag tänkte gå…

jag: Du skall inte… sköta hönsen först?

M: Nä. Det har jag redan gjort.

jag: Eller måla något med Falu rödfärg?

M: Eh, nä, det har jag också redan gjort. Och nu tänkte jag —

jag: Ja?

M: Gå in ett tag.

jag: Jaså.

M: Ett LITET tag.

jag: Hur litet?

M: Ganska litet.

jag: Tänkte du… gå in i köket över huvud taget?

M: Eh…

jag: Behöver du fundera över det?

M: Jag försöker bara fundera på om ”Ja” eller ”Nej” är rätt svar här.

jag: Rätt svar är att man talar sanning.

M: Vad var frågan?

jag: Tänker du dig att gå in i vårt kök när du är inne i huset?

M: Nä, det tror jag inte att jag hade tänkt.

jag: Jaså. Jaså. JASÅ. Ja. Så. Är det så det är?

M: Borde jag gå in i köket?

jag: Så du menar att du har varit ute och jobbat med olika grejer och skall gå in i huset och INTE ALLS tänker gå in i köket?

M: Eh… jag KANSKE går in i köket.

jag. Kanske?

M: Eh… ja.

jag: Så du skulle inte säga att ”definitivt” vore ett bättre —

M: Älskling, det är jätteroligt att prata med dig, men  jag skulle vilja… gå på toa.

jag: TOA.

M: Mmm.

jag: Toan som ligger bredvid köket?

M: Jag… vet inte. Om du vill det.

jag: Du vet. Du VET vad jag vill.

M: OK. Den toan som du tycker. Men ganska snart.

jag: Jaså, du säger det?

M: Jepp.

jag: Men vet du vad jag säger då?

M: ”Varsågod, käre make, och gå på toa, om det nu är det du vill”?

jag: Eller så säger jag, medan jag ser dig djupt in i ögonen – (ser honom djupt in i ögonen) ”Jag förstår din lömska plan! Och säger Moahahahahaha!”

M: OK, jättebra, men nu vill jag —

jag: Jaja. Men jag har varnat dig. (M går in i huset och börjar ta av sig skorna, jag går efter) Vad gör du?

M: Tar av skorna.

jag: (triumferande) Eftersom?

M: Eftersom man skall ta av sig skorna när man går in i hus.

jag: Aha!

M: Något fel med det?

jag: Tja, det beror på hur man ser det. Du har ju dina arbetsskor. Med stålhätta. Och… knytsnörning. KNYTSNÖRNING. Mitt i sommaren….

M: Usch, ja, de är lite varma.

jag: Vet du vad jag hinner göra, eftersom jag har foppatofflor? (försvinner in i köket)

M: Nej… NEJ!

jag: (viftar med en flaska med kylskåpskallt vatten, vår sista)  Haha, försent!

M: Men…

jag: (dricker djupa klunkar) Allvarligt, tror du att du kan lura mig?

M: Denna gången trodde jag faktiskt det.

jag: Jag förstod vart du var på väg redan från början.

M: Jag hade inte en chans.

jag: Näpp.

M: Vet du vad?

jag: Nä.

M: Jag lade en flaska i FRYSEN innan jag gick ut. Den bör vara totalt iskall nu.

jag: (blir stående med flaskan i högsta hugg, M ler)

M: Schackmatt.

jag: Nu vet jag inte om jag skall lägga ifrån mig den här flaskan och sprinta mot frysen för att hinna få den ännu kallare, eller om den bara är en bluff, så att du skall få den här flaskan.

M: (ser klurig ut. Eller lurig. Eller finurlig. Eller opålitlig. Eller något lika lömskt.)

jag: Hmmmm……… äsch, jag har kallt vatten. Jag behöver inte FRYST vatten.

M: Fasen. Det var bara en bluff.

jag: Det var ett bra försök.

M: Fast det funkade inte.

jag: Nänänä, men det var ett bra trick.

M: Så bra att jag får smaka på vattnet?

jag: Så bra att vi snart kommer att börja tävla om vilken av oss som dricker upp den sista flaskan som varit i FRYSEN en stund. TIllräckligt länge för att bli TOTALT iskallt, utan att bli is.

M: Jag VET. Det var en bra idé. (tystnad medan jag dricker) Älskling? Du tycker inte att den där flaskan börjar bli väldigt tung? Du vill inte ställa ifrån dig den någonstans?

jag: Ha! Det finns vatten i kranen, vet du.

M: (tar vatten i kranen) Vem kom på idén med vattenflaskor i frysen?

jag: Vem gjorde nybörjarmisstaget att ha snörskor när vi bara har en vattenflaska kvar?

M: Vem unnar sin älskade fru att själv få dricka upp allt det iskalla vattnet och själv nöja sig med bara vanligt okylt kranvatten?

jag: Naah.

M: Alltså, inte jag. Jag bara undrade vem som gör så.

jag: Ah.

M: Och vet du, vi skulle kunna skaffa lite fler plastflaskor.

jag: Det vore ju inte riktigt lika roligt.

M: Jo, det vore det.

jag: Förstår du vad man kan lära sig av det här?

M: ”Träna så att du blir snabbare på att sprinta än din fru.”

jag: Hm. Jag tänkte mig en annan moral. ”Ha inte supersvåravtagbara (och för den delen också supervarma) snörskor på sommaren”.

M: Eller jag vet en annan som vi lär oss av det här.

jag: OK?

M: ”Lyssna aldrig på din fru när hon pratar”.

jag: En fullständigt urusel moral.

M: (tyst, men inte tillräckligt tyst) Eller världens bästa moral.

Jun 162014
 

När vi precis hade träffats, så sade jag till alla mina vänner att jag hade träffat en man som hade allt: Humor, integritet och höns.  Och alla höll med om att detta naturligtvis var kriterierna man behöver för att välja man. Det är ju möjligt att de höll med mer för min skull än för att det borde upphöjas till allmän regel, men det spelar ingen roll, för det är en väldigt bra regel.

Kan man möta någon som har humor och integritet är det bra. Om mannen därtill visar sig äga 13 höns som heter Agda, ja, då är det bara att köpa ring och hoppas på det bästa.

(Ja, jag vet vad du berättade för dina vänner – att du hade träffat den rätta – en som gillade att jaga och meka med bilar. Då sade de förvånat att de inte visste att du var homosexuell. Folk har så mycket fördomar.)

Det är tolv år sedan vi gifte oss idag. Dussinet jämt. Och du har fortfarande humor och integritet. Höns har du inte fortfarande, men igen. Jag är mycket tacksam för dessa egenskaper hos dig – och ännu mer tacksam, förstås, för att du inte är homosexuell utan kan älska mig tillbaka utan att jag behöver byta kön först.

Och jag vet att nu snackar jag på här, som vanligt, medan du sitter och lyssnar, för att det är så vi gör, jag snackar och du lyssnar. Och visst kan man tro att det är grunden för vårt förhållande – du är min publik och jag är din skvalradio. Men sanningen är inte alls sådan, sanningen har mer att göra med hönsen.

För du hade de där hönsen. Och sedan flyttade vi ihop och gifte oss och fick en massa små barn och en dag kom en rovfågel och tog alla våra höns och så sade vi att vi skulle skaffa nya höns ”efter semestern” eftersom det var mer praktiskt. Fast sedan visade det sig att det var ännu mer praktiskt att vänta ännu längre, och så gick tiden.

Det är ju så när man har ganska många barn att tiden liksom bara går, och man vet inte riktigt vad man gör, men dagarna fylls. Tvättstugan. Städningen. Skjutsandet. Diskandet. Tandborstandet.  Ja, du vet. Och så en dag var barnen lite större och tyckte helt plötsligt att det var roligare att sitta och spela spel utan oss och vi fick tid över och – det här är liksom själva poängen – och då gick inte du och skaffade en liten lägenhet i Paris, eller en cabriolet, eller medlemskap på en golfbana, eller började samla på slipsnålar från senare delen av 1800-talet, utan då skaffade du höns igen.

Och det finns mycket man kan säga om karlarna, och många människor som är långt roligare och smartare än jag har sagt en hel del om dem. Folk har ju så mycket fördomar.

Folk har fördomar om höns också, när jag tänker efter. Då tänker jag inte på uttrycket ”som yra höns” eftersom höns faktiskt är rätt mycket som yra höns, men däremot verkar folk tro att höns är korkade. Och jo, ok, det är de väl. De kan till exempel gå in bakom en planka och inte komma ihåg hur de gick för att komma in där och behöva fundera ganska länge för att räkna ut hur de skall gå ut igen. Fast plankan är fyra centimeter hög och de hade kunnat kliva över den.

Men de är inte korkade när det kommer till att uppfostra barnen. Igår lyckades någon i flocken peta igen en lucka så att den allra mest nyblivna hönsmamman skildes från sina små dunbollar. Hönsen funderade på situationen, de diskuterade en stund och sedan lade sig fyra eller fem andra höns i en cirkel runt de små kycklingarna, skyddade dem. Så småningom kom vi och – med den biologiska fördel som tummar innebär – lyckades lösa situationen med luckan och modern kunde återförenas med sina små. Hon kacklade och berättade alla sina äventyr många gånger och – tyckte vi oss höra – med allt mer skröneliknande detaljer, men det händer ju våra barn också att deras mor någon gång har förbättrat en historia, lite grann, bara.

Men de här hönsen som bildade ring, försvarsmur, runt flockens minsta. Vem lärde dem att göra det? Hur visste de det? Det är bara några månader sedan de själva var unghöns. Någonstans i deras hjärnor finns det inpräntat, kanske som ett personlighetsdrag: man värnar om de sina.

Och jag vet, jag är ingen biolog. Jag vet i själva verket väldigt lite om djurs själar, om de nu har några själar. Men jag känner igen föräldrainstinkt när jag ser den.

Och kanske, kanske, var det så att första gången jag åt middag hos dig, och du gick ut och hämtade en höna som inte ville gå in i hönshuset frivilligt, och du bar in henne, och hon verkade känna sig trygg – och kanske, kanske, kände jag igen föräldrainstinkt när jag såg den. Och kanske visste jag att här finns en man som kommer att göra allt för de sina. Kanske visste jag det.

Eller så var dina överarmar möjligen sådär grymt snygga i den nedåtgående solens sken.

Vem vet var kärleken börjar -vissa skulle hävda att det inte är kärlek utan biologisk instinkt, men folk har ju så mycket fördomar – vem vet vad det är en kvinna hittar när hon hos en man hittar det hon saknat hela livet. Men idag firar vi tolv år som gifta.

Och några av de åren har varit svåra. Och några av de åren har varit lätta. Men inget enda av alla åren har varit tråkigt, och inget av åren har gått förbi utan att du burit någon av oss andra.till tryggheten.

Så jag säger det igen: Humor, integritet och höns. Och de där överarmsmusklerna, då, möjligen.

Tack för tolv.