Mar 112014
 

Fördelar med att vabba med en tioåring:

– Man slipper titta på Byggare Bob på idiotrepeat. Och man slipper beundra backande sopbilar på youtubefilmer.

-Istället får man titta på Harry Potter-sjuan, del ett. Och man får göra det med någon som sett Making of-versionen tills hon kunde den utantill, läst boken ett antal gånger och vet det mesta om hur filmen hör ihop med boken och vad som är nya påhitt och vad som är berättat delvis på ett annat sätt och i en annan ordning.

Så hädanefter, kära M, tycker jag vi skall dela upp vabbet i åldersordning. Jag kan vabba med alla barn som är min mentala ålder, så kan du vabba med alla dem som är din mentala – vadå? Du gillar ju Alfons Åberg. Kom igen nu!

 

Mar 092014
 

Vid sänggåendet:

M: Vet du! Det är ju en jubileumsdag idag!

jag: Öh… har vi glömt något?

M: Ja!

jag: Du ljuger. Jag glömmer aldrig något viktigt!

M: Jo! Samma sak som vi glömde på den här dagen förra året!

jag: Eh…

M: Idag är det exakt ett år sedan vi sist glömde bort att fira vår förlovningsdag!

jag: Vår förlovningsdag…

M: Och ännu viktigare: Dagen då vi glömde fira den!

jag: Ah.

M: Jag tycker att vi skall fira det istället. Det känns lite mer som vi. Du vet. Vem som helst kan fira förlovningsdagar. Det krävs sann kärlek och hårt arbete för att glömma fira dem.

jag: Ah.

M: Så! Hur skall vi fira det?

jag: Eh…

M: Jag vet! Det finns så många sätt!

jag: På något sätt är det lite petimetrigt, tycker jag. Lite paragrafryttare sådär.

M: Vad?

jag: Att fira exakt den jämna årsdagen av att vi glömde. Det vore ännu mer vi att fira att det var ett år och sexton dagar sedan vi sist glömde bort att fira vår förlovningsdag.

M: Det är sant. Eller sjutton dagar.

jag: Så klart! För sjutton är ju ändå ett primtal. Lite mer wild and crazy sådär.

M: Perfekt!

jag: Så om… sjutton dagar då! Då firar vi!

M: Härligt!

jag: För vi kommer väl ihåg det?

M: Nej! Underbart va? Vi kommer att glömma det också!

jag: Ännu mer datum att fira!

M: Ännu mer datum att glömma att fira!

jag: Och alltså ännu mer firande av att vi glömde!

jag: Hela våra liv blir en enda fest!

M: En enda glömskefest!

jag: Underbart!

M: Perfekt!

H: (in från vänster) Vad pratar ni om?

jag: Eh… Vi pratar om, kan man väl säga, vilka fantastiska gener vi bär på. Och därmed, vilka superba egenskaper vi givit vidare till dig. 

H: Jaja… OK. Vem bryr sig?  Glöm det!

M: (lyckligt) Det har vi redan gjort!

Jan 202014
 

Idag fick jag dig att skratta. Jag berättade en grej som barnen hade sagt till mig. Jag kommer inte ihåg den nu, ens. Jag kommer bara ihåg att du skrattade.

Och idag är det tretton år sedan jag fick dig att skratta för första gången.

Ja. Sådant glömmer man inte. Det var på vår första date, på restaurangen Los Mexicanos. Och visst hade du artigt lett åt ett flertal saker jag sagt, men vid huvudrätten kom det där skrattet som kom spontant, bubblande, oemotståndligt. Ja. Man minns när man får någon att verkligen skratta för första gången. Man minns det med hjärtat.

Man håller i det minnet som en dyrbar pärla. Man tar fram det, putsar det, bär det med stolthet som ett smycke. Det skrattet.

Så: Den bästa historien jag någonsin har berättat, den har jag berättat för dig.

Och jag vet, jag vet, vid det här laget har jag berättat den ganska många gånger för dig. Man hinner det på tretton år.

Vi satt kvar så länge att serveringspersonalen bad om att få gå hem, kommer du ihåg? Och inte vet jag om jag pratade mest, eller om du pratade mest, men det troligaste är väl att jag pratade mest. Jag brukar ju göra det.

Vad jag minns från den där kvällen är fascinationen. Hur världar öppnade sig framför oss, hur samtalet liksom var fullt av gardiner som drogs åt sidan och öppnade upp för utsikt över de mest spännande landskap. Hur vi upptäckte att vi liksom satt i olika slott och tittade på samma landskap. Fascinationen. Det vilsamma i det spännande.

Och sedan det där med den där historien, den som jag berättade för dig.

Och du skrattade.

Och landskapen öppnade sig framför oss på det mest förunderliga sätt. Framtidslandskapen. Allt vi skulle kunna göra tillsammans, allt som skulle kunna ske. Och visst är det möjligt att vi drömde mer om resor och upptäckter än tvätt och städning, men det var ju bara för att vi inte hade upptäckt hur roligt det är med tvätt och städning då.

Och jag vet att det är en väldigt märklig typ av sentimentalitet som hänger upp mig just på det där skrattet och den där historien. Inte vilka kläder vi hade, inte vad vi åt, inte filmen vi hade sett precis innan, utan historien som jag berättade och skrattet som du skrattade.

Men kanske var jag en historia som sökte ett skratt, och kanske var du ett skratt som sökte efter ett skäl att få skratta. Eller kanske var det något annat.

Men nu har det gått tretton år. Och den bästa historien jag någonsin har berättat, den har jag berättat för dig. Och den bästa historien jag har upplevt, den har jag upplevt med dig.

Vi tar väl tretton år till.

Dec 232013
 

Vi har klätt granen.

Eller nåja. När jag säger ”vi” är det väl inte ”vi” så mycket som ”H”.

. Och när jag säger ”klätt” är det väl inte så mycket ”klätt” som ”belamrat”.

Och när jag säger ”granen”, tja… Det är tekniskt sett en gran. Inte en björk. Inte en alm. Det är en gran. Men det är inte en julgran.

Jag tror att det mest ekonomiska sättet att tala om vad det är för slags gran är att säga att vi har tagit den själv, på vår kulle. Med S:s ord om att även fula granar måste få bli julgranar ringande i huvudet. Och ofta har det blivit så med våra granar att vi för säkerhets skulle knyter en lina som hjälper till att hålla uppe granen. I år har vi två linor. En röd, en grön. Båda linorna är snyggare än själva granen.

Men det är dekorerat, det där trädet. Det kan man inte säga annat än.

Och E tycker att det är det vackraste träd som finns, som någonsin har funnits. Sådant värmer ett modershjärta. Gång på gång sade hon ”vi har den finaste julgranen, mamma!”

Den är faktiskt så fin, i hennes ögon, att den har fått den finaste komplimangen någonsin. Hennes låtsaskompis har nämligen en exakt likadan gran. Lika stor. Lika grön. Lika sticksig. Men fulare.

Och då skall vi veta att vad vi än möter och vad vi än har upplevt så har hennes låtsaskompis redan varit med om det. Fast bättre. Större. Vackrare. Ståtligare.

Men årets julgran hemma tilltalar en prinsessålderstreåring så mycket att inte ens hennes låtsaskompis gran är finare. Det är unheard of.

Jag berättade för M att jag tyckte att det var lite rörande. Han tittade på mig. Tittade på granen. Tittade på mig. Tittade på granen. Tittade bort från granen. Tittade på mig.

M: Du tycker att det är en komplimang att vår gran är finare än en fiktiv gran, tillhörande en fiktiv person?

jag: Ja!

Han tittar på mig igen. Tittar på granen. Tittar på mig.

M: Tja. Det sätter väl nivån liksom.

jag: Nivån?

M: Komplimangnivån. Jag kan inte tänka mig så många komplimanger som vår gran kan få i år. Men att den är snyggare än en påhittad gran kanske man kan tänka sig ändå. Om man nu vill säga något snällt.

Han tittar på granen igen, som om han vore hypnotiserad, som om han stirrar granen djuuuupt in i ögonen, och glömmer allt annat. Så rycks han ur transen, skakar på sig. Tittar på mig igen.

M: (med ett aningens dåsigt tonfall) Om man nu vill säga något snällt. (paus) Och. Om man vill säga något snällt och har en riktigt otäck fantasi. Då kan man säga så.

jag: Tja. Jag tycker det var fint iallafall. Hon är så glad.

M tittar på mig igen. Tittar mycket demonstrativt inte på granen. Tittar på mig. Stint. Och talar sålunda:

M: I sådana fall vill jag passa på att berätta att jag tycker att du är mycket snyggare än min fiktiva fru.

jag: Åh. Wow.

M: Än ALLA mina fiktiva fruar faktiskt.

Åh.

Wow.

Verkligen.

He HADN’T stopped Christmas from coming – IT CAME!
Somehow or other, it came just the same!

2013-12-22 23.45.54

 

Dec 182013
 

En av de bästa grejerna med julen är förväntan. Hur man kan sitta och glädja sig i förväg åt sådant som man vet skall hända. Idag började jag glädja mig på ett mycket tidigt stadium, bara åt ett ord jag hade skrivit i ett sms till M tidigare på dagen.

När M började prata med mig satt jag just och gladde mig i mitt innersta över detta ståtliga ord, och vad skulle komma att innebära.

M: Vad jag inte fattar är varför du vill ha en plattång i julklapp. Ditt hår är typ två centimeter långt.

jag: Jag vill inte ha en plattång i julklapp.

M: Varför säger du att du vill det då?

jag: Jag har inte sagt det. Jag har sagt att jag vill ha en krustång i julklapp.

M: (bildgooglar)

jag: Ser du?

M: Samma argument: varför? Ditt hår är två centimeter långt. Om du krusar det kommer det att bli fem millimeter långt. Och du kommer att bränna skallen.

jag: Va? Vad håller google på med egentligen nuförtiden?

M: (visar mig sin skärm)

jag: Det där är ju någon slags hårgrej! Google suger på kultur!

M: Google? Kultur?

jag: En krustång är en tång som man krusar örngottsband med.

M: Örngottsband.

jag: Ja.

M: Har örngott band?

jag: Kultur!

M: Alltså vi har inga band på våra örngott. Jag fattar inte ens varför man skall ha det. Om man vill sätta fast kudden runt sin hals? Om man vill bli strypt medan man sover?

jag: Gamla örngott har band, som man knyter igen öppningen med.

M: Såna!

jag: Japp.

M: Som man KRUSAR?

jag: Man måste ju inte krusa dem. Det är ingen lag eller så. Men alla riktiga husmödrar krusade sina band.

M: (väldigt väldigt långsamt) O.K.

jag: För att det blev så vackert då. Googla ”krusa örngottsband” istället så får du se.

M: (bildgooglar)

jag: Ser du? Visst är det vackert?

M: (avstår från att svara under en vältalig tystnad, griper sedan efter halmstrån) Men… vi har inga sådana örngott.

jag: Jodå! Vi har som jag har fått efter min mormor. De ligger i linneskåpet. (med det sorgsnaste tonfall jag kan åstadkomma) Okrusade.

M: Okrusade.

jag: Stackars små örngott. Jag trodde att du visste det. Jag trodde att du bara respekterade att de inte ville visa sig ute bland folk i sitt okrusade tillstånd.

M: De… de har känslor, alltså, sådana där gamla örngott?

jag: Alla örngott har väl känslor.

M: O. K. Men alltså. (drar efter andan på samma sätt som man drar efter andan om man har väldigt goda skäl att dra efter andan, en slags uppgivenhet och allmän livströtthet ger sig tillkänna i en sådan inandning. Dessutom finns det som en liten touch av tankarna ”vem gifte jag mig med egentligen?” och ”jag kan inte tro att jag sitter och har ett samtal om att krusa örngottsband” och ”vem bryr sig” som är väldigt trevlig att iaktta. Förutom allt detta innehåller också ande-dragandet en slags litet, pyttelitet faktiskt, skratt.) Alltså. Alltså.

jag: Ja?

M: Vill du verkligen ha en manick som du kan krusa örngottsband med i julklapp?

jag: Nä.

M: Öh…

jag: Allvarligt. Krusa örngottsband?

M: Men…

jag: Men jag skrev det i ett sms till dig idag menar du?

M: Ja.

jag: Ja, jag vet.

M: För att…?

jag: Det är lite svårt att förklara.

M: Försök.

jag: Tja. För att julen är förväntningarnas tid.

M: Eh…

jag: och jag satt och förväntade mig att vi skulle ha det här samtalet!

M: Mm.

jag: Och jag liksom gladde mig i förväg åt det.

M: Du… tänkte dig att vi skulle prata ungefär så här?

jag: Ja! Och framför allt var det en sak jag såg fram emot.

M: Törs jag fråga?

jag. Att få höra den där inandningen du gjorde när du trodde att jag ville krusa våra örngottsband. Den inandningen. Den var så underbar på något sätt. Så mycket du. Så mycket jag. Så mycket – vårt förhållande. Jag längtade efter den inandningen.

M: (skakar uppgivet på huvudet)

jag: Det var roligt!

M: Nej.

jag: Jo!

M: Du lurade mig.

jag: Men för en god sak.

M: För att lyssna på en inandning?

jag: Och inte vilken inandning som helst!

M: Jaja.

jag: Jag älskar dig.

M: Mm.

jag: Och dina inandningar.

M: Då kanske den inandningen kan bli din julklapp i år.

jag: (drar efter andan) Ajajajaj.

M: (uppskattande) Ooo! Den inandningen! Den var fin den!

jag: Du ser!

”That’s a noise,” grinned the Grinch, ”that I simply must hear!”
So he paused. And the Grinch put a hand to his ear.

Nov 172013
 

Vår collie och en av våra svarta katter vandrar makligt grusvägen bort mot ”stenskogen” där det brakar om tallarna som barnen leker bland. Collien och katten ser ut som ett äldre par på promenad – stannar och vilar lite ibland och samtalar om allt det vackra de ser omkring sig. Sedan går de långsamt igen. De är noga med att vänta in varandra och kroppsspråket avslöjar att de har en lågmäld diskussion om hur grönt det fortfarande är på åkrarna.

M: Så där skall vi också gå när vi är gamla.

jag: Stillsamt och idylliskt och långsamt och vänta in varandra ibland.

M: Du kommer att vänta in mig men jag kommer inte att vänta in dig.

jag: För att… du är mycket långsammare än vad jag är?

M: För att jag är katten och du är hunden. Och katten struntar i om hunden hänger med men hunden älskar att katten hänger med. Katter gör som de själva vill. Hundar gör som flocken vill.

jag: Men… katten hänger ju med hunden. Det syns.

M: För att den själv vill ja.

jag: Du kan ju vända och vrida allting så att det betyder precis vad du vill.

M: Du fattar ju inte.

jag: Joho. För att collies är mycket intelligentare än katter. Jag fattar att du gör som du vill och jag bara får hänga med.

M: Neeej. Du fattar inte. För det är en komplimang.

jag: Eh… ok. Det skall alltså vara någon slags komplimang att jag är den som bara följer efter den coola katten som går sin egen väg?

M: Inte just den grejen.

jag: OK. I så fall är det en sådan där komplimang som behöver förklaras.

M: Hunden gör som flocken för att det är hundens plikt att skydda flocken. Och katten går där den vill och den vill vara med hunden.

jag: Jaa…

M: Så när vi blir gamla blir jag kanske din plikt. Men du blir mitt val. Där du går där vill jag också gå.

jag: Ah.

M: Så.

jag: Åh.

M: Så var det.

jag: Det var ju riktigt fint.

M: Visst var det? (paus medan jag kontemplerar M och han kontemplerar djuren som vandrar sida vid sida)Vet du? Jag tror att just den här komplimangen är över nu.

jag: Va? Vadå? Men jag gillade ju den!

M: Titta ut genom fönstret. (vi kollar båda ut och ser att hunden jagar katten. Katten hoppar ljudlöst  och vigt upp på en trave ved och hunden springer med huvudet före rakt in i några ganska kraftiga stockar)

jag: Eh…

M: Man… behöver kanske inte tolka allt symboliskt.

jag: Det… behöver man kanske inte.

M: Och vi skulle ju gå ut och gå när vi var gamla. Kommer du ihåg? I solnedgången. Inte hoppa på vedtravar. Inte dänga huvudet i gamla stockar.

jag: Just det. Så var det.

M: Exakt.

jag: Best friends forever.

M: Så var det. (vi lutar oss mot varandra)

jag: När skall du flytta på den där vedhögen egentligen? Och hur länge har den legat där? (tystnad)

M: Och DÄR försvann stämningen. (tystnad)

jag: Det måste vara min pliktkänsla.

M: (kanske en liten aning tillkämpat) Mm.

jag: Och ändå vill du gå där jag går och allt det där!

M: (lite mer tillkämpat ändå) Mm.

jag: SÅ romantiskt!

M: (med mer tillkämpning än man kan tro går att få in i ett ord som bara består av en upprepad konsonant) Mm.

Okt 212013
 

grabben-i-graven-bredvid

Jag håller på att städa bokhyllan. Vid bokstaven M som i Mazetti drar jag ut en bok och tittar ömsint på den. Visar upp den för M.

jag: Kommer du ihåg den här?

M: (ler mjukt)

jag: ALLA tyckte att vi skulle läsa den när vi träffades eftersom de tyckte att den handlade om oss.

M: Japp. Kvinnan från stan och mannen från landet.

jag: (ler åt minnet)

M: Fast du var inte sådär ful.

jag: VAR?!

M: Äsch. Du får en komplimang och en dålig grammatik och du väljer att fokusera på den dåliga grammatiken.

jag: Du känner väl mig.

M: Nu gör jag det ja.

jag: Tänk när allt var nytt och spännande.

M: När jag var ”Grabben i graven bredvid.”

jag: Det var tider det.

M: Det var det. (vi ler mot varandra)

jag: Undrar vilken bok alla våra vänner skulle ge oss nu för att sammanfatta vårt förhållande…

M: (ler vackert och drar fram en bok) Den här.

en-man-som-heter-ove

Enough said. 

Okt 192013
 

H: :Mamma får jag fråga en sak?

jag: Ja.

H: Hur kommer det sig att pappa plötsligt fick lust att laga din trasiga stereo?

jag: Han är så snäll!

H: Så… du tvingade honom inte?

jag: (skrattar upprymt) Nej minsann. Absolut inte. Han bara ville!

H: Jaha.

jag: Så är det.

H: Jag trodde att det kanske var som med kyrkovalet.

jag: Kyrkovalet?

H: Han sade att du tvingade honom att rösta i kyrkovalet.

jag: Men det är ju flera veckor sedan.

H: Men tvingade du honom?

jag: Nejnejnejnejnejnej – det var istället hans naturliga instinkter som tvingade honom att rösta.

H: Hans vadå?

jag: Hans inneboende lust att utöva sina demokratiska rättigheter och skyldigheter.

H: Eh… ok…

jag: Alltså man har rätt att rösta i val. Och då bör man göra det också. Det är en av demokratins hörnstenar.

H: Men om han fortfarande påstår att du tvingade honom?

jag: Äsch han bara skojar. Han är så rolig din pappa. Så jättetokig!

H: Att du skjutsade dit honom.

jag: Japp! Service! Färdtjänst!

H: Och att du tog ut vissa valsedlar och gav honom.

jag: Hmm. (paus) Tja. OK. Jag hör ju hur det låter.

H: Gjorde du det mamma?

jag: Hm. Ja. Kanske. Men det var ju för att han hade glömt läsglasögonen hemma så han kunde inte läsa själv på valsedlarna.

H: Och mamma?

jag: Mm.

H: Varför hade han glömt läsglasögonen hemma?

jag. Enligt mitt ringa förmenande: för att han är glömsk.

H: Eller för att – du hade gömt dem?

jag: Va? Nej!

H: Vadå så du har helt ärligt inte gömt –

jag: Men då är det ju inte demokrati!

H: Men det är SMART.

jag. Men det är inte demokrati!

H: Men ändå smart! Som det där andra du gör!

jag: Va? Vad är det andra jag gör?

H: Det där att du låter honom hålla på och snacka en massa om att han blev tvingad att rösta i kyrkovalet och så märker han aldrig att du i själva verket tvingar honom till en massa saker hela tiden. Det är också smart!

jag: Va?!

H: Som det där med din stereo! Och att bara äta glass en gång i veckan – och bygga carporten – och  –

jag: Va?!

H: Erkänn!

jag: Men – alltså. Vad skall jag erkänna?

H: Att du är smart.

jag: DET erkänner jag gärna.

H: Och att jag också är smart.

jag: Det är du.

H: Och att det är bra att få sin stereo fixad.

jag: Det är TOPPEN att få sin stereo fixad!

H: Exakt.

 

Hmm. The force is strong in this one.

Sep 162013
 

Ögonblicket. Ni vet. ÖGONBLICKET.

Ni vet hur man en gång för länge sedan såg på sin älskade och insåg det: ”Det är du! Det är dig jag vill tillbringa resten av mitt liv med”.

Det drabbar som en ljuslåga, som en välkänd men spännande doft, som en vattenkälla i öknen.

Och så lever man lycklig i alla sina dagar.

 

Tja. Det hände mig idag.

Exakt som för tretton år sedan när M stod på den där biografen och min buss stannade utanför.

Men.

När det händer sådär igen. När man redan varit gift ett tag. Uppnått medelåldersstatus tillsammans. Träffas varje dag. Har sett varandra fila fötterna och glömma bröllopsdagar. Då…

Då drabbar det onekligen med rätt rejäl kraft.  Större,  till och med, än den där första alltöverväldigande känslan. Mer träffsäkert än Amors hastigt avskjutna impulspilar.

Så.

Idag skulle alla barnen öva sina instrument. Samtidigt,  ni vet. Så där som vi har kommit på,  att det är bättre med ett kort men intensivt lidande än med många små olika något mindre lidande. Japp. Och då blev S ytterst upprörd,  för det visar sig att en tvärflöjt inte hävdar sig sådär väldigt väl i oväsendet från en klarinett och en saxofon som spelas samtidigt och i olika tonarter.

Så S lade resolut tillbaka sin tvärflöjt i fordralet och kom ut i köket. Han tog ett A4-papper ur lådan och satte sig med en bestämd blick och en blyertspenna vid bordet.

-Vad gör du? frågade vi.

-Jag gör ett schema över hur vi får öva instrument! röt han.

Och det är nu det kommer. Blicken. Vetskapen. Kärleken som drabbar. Eller nåja. Inte riktigt än. Om tre sekunder.

Då stirrade M på S med stora ögon och sade:

-Ett schema?

Och S stirrade tillbaka och sade:

-Ja. För när vi skall spela instrumenten men också för när vi skall göra våra olika läxor. Jag tänkte sätta upp det på väggen i hallen under –

Och DÄR! Pang! Där har det gått tre sekunder till och kärleksinstinkten sveper över mig som en aprilvind över ett marsgrått vinterfält.

Därför.

Att.

I exakt det ögonblicket säger M till S:

-Du tror inte att du är en liten aning för rigid nu som gör ett SCHEMA? Kan ni inte bara komma överens med varandra? Eller spela för varandra? Eller att någon går ner i källaren och spelar eller att ni bara tar det lite lugnt och —

Och exakt samtidigt säger jag:

-OK. Då tycker jag att vi gör så här att ni kan få spela fyra gånger var i veckan och så fördelar vi ut passen så att det blir jämt. Och dina läxdagar är onsdagar och H:s är måndagar och – glöm förresten inte att det är Friskis och Svettis på —

Och M:s och mina blickar möts. En man och en kvinna med varsin agenda. En far och en mor som båda hatar almanackor: M för att de binder upp honom och jag för att jag inte kan hitta en med tillräckligt många rader och rutor för alla saker jag vill organisera på alla de olika sätt som jag vill organisera dem.

Och när blickarna möts så händer det. Pilen i bröstet.

Som om Amor – en åldrande medelålders Amor, nu,  med pilbågen i en greppvänlig ergonomisk anordning och kanske med en viss hälta på grund av ena knät – som har bifokala glas för att både kunna fästa pilen i bågen och sikta – som om denne Amor hade stannat upp lite, tänkt på saken ett tag, och sedan lagt an pilen och tänkt: ”De där två. Det är nog bäst att de håller ihop. Annars imploderar hela jämnvikten mellan kaos och ordning.”

Känslan av att vi hör ihop för evigt. Att vi balanserar varandra för evigt. Som yin och yang. Som positiv laddning och negativ laddning. Som synden och dygden.

Ögonblicket – ni vet. ÖGONBLICKET.

Aug 202013
 

M: Det är stopp i diskhon igen.

jag: Igen! Vi fixade ju det i förra veckan!

M: När du säger att ”vi” fixade det…

jag: Jaja. DU löste det. Efter att jag hade lossat själva proppen.

M: Jag löste det eftersom du bara satt och pratade om att dina armar är alldeles för korta för att hålla på att ta isär rör.

jag: Jag har faktiskt väldigt korta armar.

M: I en halvtimma.

jag: Mina armar är intressanta som samtalsobjekt tycker jag. Conversation starters.

M: Mm.

jag: Kan jag hjälpa att jag är fascinerande?

M: Så hur lossade du själva proppen då?

jag: Jag… jag sade ju att det var du som löste det…

M: Men du sade att det var EFTER att du hade lossat…

jag: Hm.

M: Ja?

jag: Du säger ju själva att jag kan prata hål i skallen på vem som helst.

M: Så du PRATADE ut proppen?

jag: När jag sade att mina armar var för korta och så, och pratade om det sådär länge, så ville ju du också gå därifrån.

M: Så du… pratade tills proppen liksom… begick självmord?

jag: Jag är en kvinna med många talanger.

M: Och korta armar.

jag: Väldigt korta. Hemskt korta.

M: Så det betyder att jag får ta isär rören den här gången också?

jag: Jag kan stå bredvid och prata hela tiden ifall du vill.

Tystnad.

jag: Du vet. För att hjälpa till.

Tystnad.

jag: Vi har olika expertområden helt enkelt. Olika superkrafter.

M: Mm.

jag: Det känns som att du inte riktigt uppskattar min superkraft.

M: Det är snarast det att jag blir mållös av respekt för din superkraft.

jag: Så skall det låta.

M: Och du kanske skulle kunna testa det någon gång?

jag: Att… att bli mållös av respekt för din superkraft?

M: Mm. Eller av vilket skäl som helst egentligen.

jag: Men…. det kan jag inte. Det… är en väldigt okänd bieffekt av att ha sådär korta armar.

M: Att man pratar för mycket?

jag: Ja, du vet, sådär som att blinda människor HÖR väldigt bra.

Tystnad.

jag: Du! Du kanske är blind!

Tystnad.

jag: Du vet, och bara HÖR jättebra. Egentligen pratar jag inte alls så här mycket utan det är bara att det är du som hör extra mycket. För att det är en superkraft liksom.

M: Hm. Eller…

jag: Eller?

M: Eller så har jag en annan superkraft.

Tystnad.

jag: … Extremt tålamod?

M: Det är en användbar superkraft.

jag: Precis som korta armar!

M: Min hemlighet är att jag också utvecklar min superkraft genom att ständigt öva den.

Tystnad.

jag: Så med andra ord så HJÄLPER jag faktiskt till.

Tystnad.

jag: På mitt sätt, alltså.

M: Mm.