jun 142013
 

M: Och då…..bubbel bubbel…  Volvo BM… babbel babbel… differentialspärr…bibbel bibbel… Massey-Ferguson… bobbel bobbel… ihopbunden med snöre… bäbbel bäbbel… hästkrafter… bebbel bebbel…  hitchkrok…

jag: Mm.

M: Men jag sade… lyssnar du på vad jag säger?

jag: Ja jag blev bara… distraherad när jag tänkte på… vilket under av hantverksskicklighet och… öh… gediget… lantbrukskunnande… som… öh… hitchkroken är.

M: (påtagligt lättad) Ja! Där sade du ett sanningens ord! Verkligen!

jag: (ännu mer påtagligt lättad) Vilken tur då.

M: Men iallafall vad tycker du om det?

jag: Om…

M: Om hela den här komplicerade frågeställningen om traktorhytten.

jag: Jag tycker nog att… hm. Det är svårt.

M: Ja jag vet. Jättesvårt.

jag: Jag tycker att det… beror på… ehmm… årsmodellen.

M: Men så kan man ju inte säga!

jag: Nehej. OK. Då beror det på… ehmm… kraftuttagets… öh…  placering.

M: Men! Har du överhuvudtaget lyssnat?

jag: Ja men jag lyssnar. Men det är så komplicerat med allting.

M: Men jag vet inte hur många kvällar jag har suttit här och pratat om alla saker man måste fundera över när det gäller hytten.

jag: Arton.

M: Arton?

jag: Arton kvällar. Sedan påsk alltså. Om traktorhyttar alltså.

M: Har jag?

jag: Ja.

M: Och du har ändå inte lärt –

jag: Men du lyssnar ju inte när jag pratar om grejer.

M: Men de grejerna handlar ju inte om traktorer!

jag: Du missade hela mitt jätteroliga skämt om Martin Luthers fru!

M: Men! Det handlade inte om traktorer!

jag: Nä. Men lite om städning. På sätt och vis. I överförd bemärkelse.

M: Jag lyssnar instinktivt på grejer om städning.

jag: Ja jag vet. Och jag lyssnar instinktivt på grejer som är skämt och kanske lite roliga och inte innehåller ordet ”differentialspärr”.

M: Men det är ju nästan omöjliga villkor att uppfylla.

jag: Jag vet hur det är. Försök själv hitta samtalsämnen när det bara finns två aptråkiga kategorier att välja på.

M: Jag VET! Det är SKITSVÅRT när man bara får uppmärksamhet om man pratar på ett visst sätt.

jag: Tell me about it.

H: (kommer in) Vad pratar ni om?

jag: Vi diskuterar vem av oss som har mest fog för att inte lyssna när den andra pratar.

M: Och så säger vi hur jobbigt det är att försöka hitta på samtalsämnen som gör att den andra lyssnar.

H: Eh… ok. Det är… bra att man kommunicerar med varandra när man är ett par. Det har jag läst i en Sune-bok.

jag: Då är vi ännu bättre. Vi kommunicerar om att vi aldrig kommunicerar.

M: Just det! Det är för de riktigt skickliga paren det.

jag: Elitnivån direkt liksom.

M: Men det har krävt jobb och uthållighet att komma hit.

jag: Japp. I början bara lyssnade vi på varandra jämt jämt. Astrist men man var ju nybörjare på den tiden.

M: Men nu! Med slit och träning och målmedvetenhet har vi tagit oss hit där vi är idag.

jag: Total ouppmärksamhet.

M: HELA TIDEN!

jag: The masters.

M: Of the universe. (vi ler mot varandra och segerkramas)

H: Eh… ok. Visst. Glöm att jag frågade.

jag. Vad sade du tjejen?

H: Jag bara… äsch. Ni lyssnar ju liksom inte…

M&jag: Exakt! (vi high-fivar varandra)

maj 212013
 

jag: Och då sade jag att den där hjärtskärande så kallat vårgröna nyansen av grönt påminner lite för mycket om ärtsoppa.

M: Mm.

jag: Och då sade hon att hon gillar ärtsoppa. Och då sade jag att jag också gillar ärtsoppa men att det inte passar så bra på väggarna just.

M: Mmm.

jag: Och då sade hon att älskar man ärtsoppa så älskar man ärtsoppa. Och då kom jag ihåg att det finns ju gul ärtsoppa också och så började jag prata om det. Och hur du och jag än gång åt ärtsoppa på färska gröna ärter på den där vegetariska restaurangen i Uppsala och sedan kom jag…

M: Mm.

jag: att tänka på att… vadå ”Mm”? (den stereotypa tystnaden hos en man som surfar efter traktorer på blocket) Hm. (jag blir misstänksam och tänker efter och säger sedan med ett noggrant utvalt konverserande tonfall – utvalt för att låta exakt likadant rent intonationsmässigt som allt som jag sagt tidigare i det här blogginlägget) Och då kom jag på att det var alldeles för lite folk längst ner i botten på vulkanen så jag sköt några stycken.

M: Mmm.

jag: (med samma konverserande klang) Så du har ett hemligt förhållande med den där tjejen i biljettluckan på bio?

M: Mm.

jag: Vet du vad du just sade?

M: Mmm.

jag: Ha! Där fick jag dig allt.  Nu är det bevisat! (M tittar upp från datorn) Du hör ju inte vad jag berättar!

M: Jo.

jag: Lyssnar du på vad jag berättar?

M: Nej.

jag: Men… alltså…

M: Älskling! Jag HÖR allting som du säger. Men jag kan ju inte lyssna på allt som du säger.

jag: Varför inte det?

M: För att det skulle ta hela kvällen.

jag: Men jag pratar ju om en massa… saker!

M: Jag vet. Och jag tycker jättemycket om när du pratar om en massa saker.

jag: Hmpf.

M: Det är mitt favoritljud faktiskt.

jag: Ditt favoritljud.

M: Mm.

jag: Ditt. Favoritljud.

M: Mmm.

jag: Men alltså!!!

M: Mm.

jag: Har du slutat lyssna nu igen?

M: Mm.

jag: Men!

M: Jag gillar verkligen när du pratar. Men jag kan ju inte lägga massor av energi på att lyssna på alla småsaker.

jag: Varför inte?!

M: För att… rätt som det är säger du något intressant. Och då måste jag ju vara beredd med fullt energipåslag då. Då kan jag inte slösa bort det på ärtsoppenyanser.

Tystnad.

jag: Allvarligt. Trodde du att jag skulle gå på den lätta?

M: Allvarligt. Märkte du att jag faktiskt sade något som visar att jag ändå lyssnade på allt det där om ärtsoppan?

jag: Hm.

Tystnad.

jag: Vänta lite nu här. HM!

M: Och nej. Jag har inget förhållande med Mohammed som jobbar i biljettluckan på bio.

jag: Men! Varför! Mmm:ar! Du! Om! Du! Ändå! Lyssnar?!

M: Mm.

jag: Du gör ju sådär bara för att reta mig!

M: Mm.

jag: Var det där ett jakande ”Mm” eller ett ”jag lyssnar inte”-”Mm”?

M: Vilket vill du helst att det var?

jag: Jag vet inte!

Tystnad.

jag: Så. Ditt favoritljud alltså.

M: Mm.

jag: Så du gillar liksom själva grejen med att jag sitter och pratar men du vill liksom inte delta i samtalet?

M: Vad kan jag säga? Jag är en god publik.

jag. Nähä. En god publik applåderar.

M: Mm.

jag: Det är MITT favoritljud.

M: Mmm.

jag: Vet du vad mer som är mitt favoritljud?

M: Ljudet av min självkänsla som krossas som en nöt under rälsen på ett skenande tåg.

Tystnad.

jag: Jag vet inte vilket som är värst – när du inte lyssnar eller när du liksom stjäl samtalet genom att komma på en bättre poäng än vad jag gjorde.

Tystnad.

M: Mm.

maj 042013
 

You sit around getting older
There’s a joke here somewhere and it’s on me
I’ll shake this world off my shoulders
Come on baby this laugh’s on me

M och jag har, med benäget bistånd av mina föräldrar,  rymt hemifrån. Vi har sett Springsteen på Friends Arena och kommer att käka romantisk middag på ett hotell imorgon kväll. Resten av helgen är vi – tja – lediga.

Ingen städning.

Ingen tvätt.

Inga barn som väcker oss halvfem imorgon bitti med livsviktiga uppdateringar om högintressanta wii-spel.

Inga av våra vanliga helgaktiviteter liksom.

Och så är vi i storstan.

Det var så mycket folk i Friends Arena ikväll att även om alla i hela Hjälsta hade varit där hade man, under förutsättning förstås att Hjälstaborna hade fördelat sig någorlunda jämt i folkmassan, kunnat kasta nästan hur många stenar som helst från sektion 108 utan att riskera att träffa en enda Hjälstabo.

Inte för att vi gjorde det. När Bruce sade ”rock on” så var det inte det han menade. Och det fattade vi.

Så. Ni vet.

Storstan har sina fördelar.

Och ingen städning. Ingen tvätt. Inga intressanta samtal om vem som äger på Skylanders klockan halvfem på morgonen.

Vuxentid. Egentid. Tid för de viktiga prinipiella diskussionerna.

Som till exempel har vi ikväll haft ett utförligt samtal om: Om vi hade varit hemma, vem av oss hade S då väckt halv fem imorgon bitti? Och vem hade han hävdat äger på Skylanders?

Så. Ni vet.

Storstan har många fördelar, mycket underhållning, mycket avslappning för två föräldrar som senast tog sig en weekend tillsammans år 2004. En välbehövlig utflykt från verkligheten.

Den stora staden med all sin charm.  Det händer mycket och det finns mycket att kolla på. Men ändå på något sätt inte hemma. Som bossen själv sammanfattar det på sitt melankoliska sätt:

A message came back from the great beyond 
There’s fifty-seven channnels and nothin’ on

 

mar 302013
 

Så igår kväll när jag satt och spelade samma låt på pianot för fjortonde gången för att alla skulle få den där riktigt tryckta och obehagliga stämningen som det är tänkt att man skall ha på långfredagen så sade M att om jag nu ville ha tråkigt på långfredagen så kunde vi städa istället.

Jag sade att det var orättvist för då gjorde vi något som han ju faktiskt tyckte var roligt. Och i så fall kunde han ju prova att sitta vid facebook hela kvällen istället, vilket väl typ är det tråkigaste han kan komma på.

Och sedan stirrade vi på varandra några sekunder.

Och sedan sade jag långsamt att det är en kristlig dygd att bära varandras bördor. Och då sade M efter viss eftertänksamhet att långfredagen verkligen är en passande dag för kristliga dygder.

Och sedan pratade vi inte mer om den saken.

För jag kan ju inte följa efter dammsugaren överallt och prata hela tiden samtidigt som jag chattar med gamla skolkompisar och spelar Candy Crush.

mar 102013
 

Lördagskväll i det frycklundska tjället. Jag sitter och läser ”En man som heter Ove” och M sitter och läser blocket.se från pärm till pärm.

M: Alltså jag ville inte säga det när barnen var uppe. Men jag är kanske bara lite besviken.

jag: ?

M: Alltså jag hade ju inte förväntat mig någon present eller så. Men du hade ju kunnat komma ihåg iallafall.

jag: ??

M: Alltså för att du vill ju jämt att jag kommer ihåg alla bröllopsdagar och förlovningsdagar och alltihopa. Och så går du själv och – ja du glömde kanske inte. Det kan ju vara så. Det kan ju vara så att du bara inte bryr dig om hur viktigt det är för mig.

jag: (gulpar)

M: Och det måste du ju inte heller. För det är ju ingen viktig dag för dig alls.

jag: Jo men…

M: Och jag  begär ju inte att du skall ha förberett något eller så. Utan bara kanske att du skulle ha – tja – nämnt det.

jag: Alltså älskling jag hade faktiskt –

M: Men som sagt. Det är frivilligt.

jag: Men jag har ju – öh –

M: Jag är inte sårad. Inte sårad alls.

jag: Oooo. Alltså.

M: Det är inte en sådan sak som jag bryr mig om alls.

jag: (svettig) Nä. Du är ju –

M: Inte. Alls. Sårad.

jag: Nänänänänä men alltså nu när jag —

M: (fnittrar okontrollerat)

jag: ?

M: Åh vad du gick på den!

jag: ??

M: Du skulle ha sett dig själv!

jag: ??!!

M: Alltså din min när du försökte lista ut vad du hade glömt bort och samtidigt –

jag: Du hittade bara på? Från början till slut?

M: (otroligt belåten) Jajamensan.

jag: Vad skulle det ha varit för något då?

M: Vadå?

jag: Alltså vilken dag hade du tänkt bluffa att det var?

M: Jag vet inte. Vad som helst.

jag: OK.

M: Visst är jag rolig?

jag: Ja. Det var faktiskt jätteroligt.

M: Hahaha!

jag: Det är bara en grej.

M: Mhmm.

jag: Det är vår förlovningsdag idag.

M: Bra försök älskling.

jag: Nej. Det är vår förlovningsdag idag.

M: Nä. För vi gifte ju oss i –

jag: I juni. Men vi förlovade oss i –

M: Nej. Det kan inte vara. Inte idag. Inte just den dagen när jag drog mitt skämt.

jag: Kolla i ringen om du inte tror mig.

M: Så jag –

jag: Så du hade rätt.

M: Aha! Och du HADE glömt!

jag: Men inte lika mycket som du hade glömt.

M: Fasen.

jag: Tja.

M: Du fick ett gott skratt iallafall.

jag: DU fick ett gott skratt iallafall.

M: Och det är nu jag skall plocka fram min present och visa att jag inte hade glömt.

jag: Om du hade haft en present.

M: Jaja.

jag: Detaljer detaljer.

M: Jag älskar dig ändå.

jag: Och – vad som är ännu mera anmärkningsvärt – jag älskar dig ändå.

M: (sitter tyst ett tag)

jag: Dessutom är det årsdagen av min möhippa.

M: NU hittar du på.

jag: Ja.

M: Du ser. Mig kan man inte lura.

jag: Vadå? Jag fick dig ju att gifta dig med mig. Större lureri än så är svårt att tänka sig.

M: Så med andra ord behöver du inga presenter. Det är tillräckligt stort att du har mig.

jag: Visst visst.

M: Är du ironisk nu?

mar 052013
 

Kära bloggläsare – Idag skall vi stifta bekantskap med den här bloggens tipsgivande sida.

Någon gång kanske det händer dig att din respektive tittar på dig och säger, med en röst som pendlar mellan sårad och konfunderad: ”Åh, älskling, ibland känns det som att du talar till mig precis som du talar till barnen.”

När det händer dig finns det en hel lång glidande skala av saker du kan säga. Dina möjligheter till ett välformulerat svar är nästan oändliga.

Allt från (vänligt eller möjligtvis lite lite lite miniironiskt) ”Men älskling – det är omöjligt. Barnen har ju inte din abstraktionsförmåga eller din logiska stringens.” till (sanningsenligt) ”Men det kan inte vara så! Barnen skulle bli jättearga om jag tilltalade dem med den här rösten!”

Och exakt var du vill lägga dig på den skalan är din ensak – ditt förhållande – your call. Det är inte för den här bloggen att diktera.

Det är bara en enda liten sak. Ett litet råd jag vill komma med. Från djupet av min erfarenhet, kan man säga. Av omtanke om dig, kära bloggläsare, och ditt förhållande. Här kommer det:

Håll dig till den skalan.

För om man inte gör det…

… ja om man inte gör det…

då kan svaret bli (som det var här) ”Nej det stämmer verkligen inte. Jag talar till dig precis som jag talar till hunden.”

Och då blir det ännu en sådan där spännande tystnad hemma.

mar 052013
 

Idag känner jag att jag har nått långt. Utvecklats – stärkts – gått förbi en milstolpe.

Idag när jag körde fast med bilen gjorde jag det på ett mycket mycket bättre sätt än vad jag normalt brukar.

Normalt brukar M komma och sätta sig i bilen och köra lite fram och tillbaka och så lossnar den. Men dag körde jag fast den så ordentligt att han inte heller fick loss den.

Det kallar jag framsteg.

feb 092013
 

Ni vet hur det är med den där lilla men viktiga tidsramen man har på fredagkvällar? Den där som man vikt åt varandra? Den där som, när veckan är slut och alla måsten är gjorda, alla barn lagda, och allt lugnt, man skall ägna åt romantiken och kärleken och samtal och ljuva blickar och kanske ett glas vin?

Då brukar vi oftast titta på På spåret.

Men igår kväll tänkte vi annorlunda. Vi tänkte att vi skulle satsa på OSS. På oss som vuxna – som par – som människor i en relation. Som folk som behöver få berätta saker för varandra och prata ut ordentligt. Få lite tid att vara vuxen med varandra.

Så sagt och gjort. Med varsitt vinglas i handen satte vi oss i vardagsrummet och bara var. Bara pratade. Jag kan säga att det kändes skönt. Det fanns många saker att tala om.

Mer specifikt så tillbringade jag kvällen med att prata om skillnaden mellan framhjulsdrift och fyrhjulsdrift medan M pratade om traktorer han ville köpa. Ingen av oss hade tid att lyssna på vad den andra sade direkt.

När vi släckte lamporna i köket och gjorde klart allt innan vi gick och lade oss sade M känslosamt:

-DET kändes skönt att få prata om.

-Ja sade jag. Det var många saker jag burit inom mig ett tag.

Vi log ömt och kärleksfullt mot varandra medan jag funderade på om vi borde säga något intelligent om traktorer, och M funderade på om han borde säga något intelligent om framhjulsdrift, men båda avskrev idén som orimlig. Förutom de stora dragen i den andras presentation hade vi ju liksom ingen aning.

Och det faktum att en sådan kväll inte alls föranleder en depression eller nåt sånt hos någon av oss utan att båda går och lägger sig nöjda är ett tydligt tecken på att vi har en bra relation.

Tror jag.

 

jan 282013
 

Tolv år med M.

Vi kunde ha träffats på puben. Folk gör ju det. Jag skulle ha jobbat i baren och skrutit över hur många whiskeysorter jag hade hemma. Du hade varit en sådan kund som dricksade med generositet. Du hade dragits till mig för att jag hade gått och bytt kanal på tv:n när reklamen blev för förutsägbar. Jag hade dragits till dig för att du firade ditt beslut att sluta röka genom att gå och sätta dig i pubens rökrum.

Vi kunde ha träffats på någon kvällskurs. Du skulle ha stavat fel till allting. Jag skulle ha ställt petimetriga frågor till kursledaren och för övrigt aldrig hållit tyst. Jag skulle ha  dragits till dig för att du skriver ”FY HELVETE VA TRÅKIGT” i alla böcker som du inte gillar. Du skulle ha dragits till mig trots att jag inte hade kunnat låta bli att peta dit ett ”D” på rätt ställe i din bok.

Vi kunde ha träffats i en tvättstuga någonstans. Du skulle ha hållit så rent. Jag skulle ha gått och bytt plats på bokningsblocken för att förvirra samtliga boende och sedan blivit vilt generad över att jag inte var tillräckligt konventionell för dig. Du skulle ha dragits till kaoslängtan inom mig. Jag skulle ha dragits till dig på det sätt som man naturligt gör till någon som instinktivt gör rent torktumlarfiltret både före och efter användning.

Vi kunde ha träffats på en obskyr filmklubb. Du skulle ha svarta kläder och sitta i hörnet och se mystisk ut. Jag skulle ha väldigt starka åsikter om allting och skratta när ingen annan skrattade.  Jag skulle ha dragits till dig för att du fattade vad jag skrattade åt även när du själv ansåg att en mild muskelryckning i ena mungipan räckte. Du skulle ha dragits till mig för att jag skulle ha haft med mig en laminerad skylt där det stod ”NER MED TOM CRUISE”.

Vi kunde ha träffats på ett gym. Ingen av oss skulle i och för sig ha tränat där men vi kunde ha gått förbi kanske och gått rakt in i varandra. I så fall så skulle vi båda ha återvänt dagen därpå för att sentimentalt och slösaktigt ha köpt träningskort på just detta gym och sedan aldrig använt dem. Kanske hade vi satt oss på en bänk utanför och delat en påse extrafeta extrasaltade chips och njutit av att vi slapp träna? Du skulle ha dragits till mig på grund av att jag kom med det där dateförslaget att sitta på en bänk och äta chips och jag skulle ha dragits till dig för att du hade låtit mig få nästan alla chipsen.

Vi kunde ha träffats på en danskurs kanske. Nej. Nej – där drar vi gränsen. Ingen av oss har den typen av integritet som man måste ha om man skall kunna gå på danskurser med bibehållen självrespekten. Ingen av oss har den sortens humor som håller tyst när man hör textrader i stil med ”i natt i natt är det du är det jag och vi följer så lätt minsta motståndets lag”. OK.  Där kommer mina fördomar om danskurser fram. Men å andra sidan har du exakt samma fördomar om danskurser som jag. Så vi skulle ha gått därifrån.

Tillsammans. Vidare i livet.

Till puben. Till tvättstugan. Till filmklubben. Till parkbänken utanför gymmet.

Och ingen av oss hade riktigt varit smarta nog att uppskatta ironin i att vi flydde från textraden ”och vi följer så lätt minsta motståndets lag” genom att faktiskt följa minsta motståndets lag.

Men det gör inget – för inget av det där hände på riktigt.

Och ändå sitter vi här nu.

Och du har laptopen i knät och läsglasögonen på. Förnuftiga tofflor på fötterna och en gladrynka vid munnen som du inte hade för tolv år sedan.
Och jag har laptopen mitt i ett hav av kaotiska pappershögar. Gnolar. Barfota. Och jag gör alltid rent torktumlarfiltret nuförtiden. Både före och efter.

Jag tycker vi har klarat oss bra.
Vi tar väl några dussin år till?

jan 282013
 

OK – jag erkänner att det har varit en lite småstrulig dag: trasig bil – bärgningsbilar och verkstäder – sjuk A – ärenden trots allt – diverse helt enkelt.

Men nu! Nu sitter barnen bänkade framför Bolibompa och det är röjt i köket.

jag: Vi firar tolv år idag – älskling. Hur tycker du att vi skall fira?

M: Tja. Hm. Jag tänker bära in tjugo säckar pellets i pannrummet. Och en av katterna har kräkts bakom soffan. Du kanske kan fira genom att torka upp det? (tystnar när han märker att jag ser konstig ut – tittar på mig) Vadå? Vad är det? Vill du göra tvärtom?

jag: Nej nej – det var inte det. Men det är bara att det där är möjligen det mest romantiska du någonsin har sagt till mig. Jag vill bara komma ihåg ögonblicket.