You sit around getting older
There’s a joke here somewhere and it’s on me
I’ll shake this world off my shoulders
Come on baby this laugh’s on me

M och jag har, med benäget bistånd av mina föräldrar,  rymt hemifrån. Vi har sett Springsteen på Friends Arena och kommer att käka romantisk middag på ett hotell imorgon kväll. Resten av helgen är vi – tja – lediga.

Ingen städning.

Ingen tvätt.

Inga barn som väcker oss halvfem imorgon bitti med livsviktiga uppdateringar om högintressanta wii-spel.

Inga av våra vanliga helgaktiviteter liksom.

Och så är vi i storstan.

Det var så mycket folk i Friends Arena ikväll att även om alla i hela Hjälsta hade varit där hade man, under förutsättning förstås att Hjälstaborna hade fördelat sig någorlunda jämt i folkmassan, kunnat kasta nästan hur många stenar som helst från sektion 108 utan att riskera att träffa en enda Hjälstabo.

Inte för att vi gjorde det. När Bruce sade ”rock on” så var det inte det han menade. Och det fattade vi.

Så. Ni vet.

Storstan har sina fördelar.

Och ingen städning. Ingen tvätt. Inga intressanta samtal om vem som äger på Skylanders klockan halvfem på morgonen.

Vuxentid. Egentid. Tid för de viktiga prinipiella diskussionerna.

Som till exempel har vi ikväll haft ett utförligt samtal om: Om vi hade varit hemma, vem av oss hade S då väckt halv fem imorgon bitti? Och vem hade han hävdat äger på Skylanders?

Så. Ni vet.

Storstan har många fördelar, mycket underhållning, mycket avslappning för två föräldrar som senast tog sig en weekend tillsammans år 2004. En välbehövlig utflykt från verkligheten.

Den stora staden med all sin charm.  Det händer mycket och det finns mycket att kolla på. Men ändå på något sätt inte hemma. Som bossen själv sammanfattar det på sitt melankoliska sätt:

A message came back from the great beyond 
There’s fifty-seven channnels and nothin’ on