Maj 202013
 

Ja. Ja! Jag vet att äppleträden blommar som om änglar landat på grenarna. Och att päronträdets blommor är skira och luktar som själva essensen av månaden maj. Jaja.

Och ja – jag vet. Det står små pingstliljor och tulpaner här och var och piggar upp.  Allvarligt.

Ja. Jo. Ja. Jaja. Och åkrarna blir grönare varje dag. Ho hum.

Jo jo. Det är fascinerande hur fort det går och hur lummigt det kan vara. Himmelens blåhet är sådan att det kan skrivas psalmsång om den. Gäsp.

Tjata.

 

Du sitter där så upptagen av ditt livsnjuteri och dina drömmar:  ”Sommar – sommar – sommaren kommer”.

Men tänk på mig då.
Du dricker dig otörstig på naturens färgprakt. Helt hänsynslöst bara.

Och själv sitter jag här. Väl medveten om att en av livets vackraste nöjen snart går från att vara en flodvåg av lyckliga möten – färgglad livslust – dynamiska möjligheter – smalnar av till en liten smal rännil som framåt juli bara är en uttorkad dikesren.

Exakt.

Så där skall du komma med din ”sommar – sommar åh vad härligt”.

Jag säger bara: vad skall jag göra på kvällarna dårå? När strumpsäsongen är slut. Inget att para ihop. Inga nya sockrullningar att testa. Inget att stoppa. Inget att glädjas åt.

Den mörka säsongen är sannerligen här.

Maj 122013
 

jag: (triumferande) Aha!

M: Vadå?

jag: Titta här! (visar kort)

M: (tittar) … (triumferande) Aha!

jag: Du ser! Det är det jag har sagt hela tiden!

M: Tydliga bevis!

jag: Japp! Färdigsnackat. Dags för action. Nu kör vi!

M: Öh… va?

jag: KOLLA på kortet.

M: Ja! Jag kollar på det. Och får jag säga en sak så är jag väldigt glad att du tog det där kortet. Det bevisar vad jag har hävdat hela helgen.

jag: Jaså du har hävdat det hela helgen? Ha! Det bevisar vad jag har hävdat i FLERA ÅR.

M: I flera år?

jag: Ja. Ända sedan vi flyttade hit faktiskt.

M: (lite rörd) I flera år? I förväg? Åh. Det VAR snällt av dig.

jag: Öh…

M: Tänk att du har sådan tilltro till mig.

jag: Jag har en känsla av att vi inte pratar om samma sak längre.

M: Jo!

jag: Tilltro? I förväg? Vadå i förväg?

M: Långt innan jag åt upp chokladglassen.

jag: Va?

M: Alltså i flera år. Det var snällt.

jag: Va??

M: Alltså jag åt ju upp all chokladglassen i fredags.

jag: Öh.

M: Och det här kortet BEVISAR att det inte bara var jag som åt upp den.

jag: Eh.

M: Kolla!

jag: (kollar en millimilliontedels minimikrosekund på kortet) Mm. Jättefint älskling.

M: KOLLA då!

jag: Men det här kortet bevisar ju något mycket viktigare än så.

M: VIKTIGARE! Viktigare än att jag inte gjorde slut på Ben&Jerrys?

jag: Du sade ju nyss att du åt upp all glassen!

M: Va? Öh? Nej! Kolla runt munnen säger jag.

jag: Men kolla inte runt munnen. Kolla UPPÅT. Kolla på taket. Taket är det viktigaste på hela kortet.

M: Det är ett kort på ett av våra barn. Och du vill att jag skall kolla på TAKET.

jag: Förlåt. Men allvarligt.

M: Ja?

jag: Det är ett kort på ett av våra barn. Och du kollar direkt ifall det finns spår av glass.

M: OK. Förlåt.

jag: Exakt.

M: OK. Jag tittar uppåt. På taket. Vad är det jag skall se?

jag: Det är FURU.

M: Ja. Det har varit furu alltid. Ända sedan vi flyttade hit.

jag: Och det är fult.

M: Ja.

jag: Så vi måste måla taket vitt.

M: Ja.

jag: JA!

M: Det skulle jag i och för sig kunna se bara genom att titta uppåt direkt. Jag behöver kanske inte ett foto av taket härinne för att se hur det ser ut.

jag: Men bilden bevisar hur FULT det blir. Man ser det på ett annat sätt här. Tänk dig samma bild med vitt tak!

M: Och vit glass!

jag: Glassen är kanske lite irrelevant i och för sig.

M: Vit glass är oftast väldigt god! Väldigt väldigt god. Kan vara vanilj. Kan vara vit choklad. Kan vara flädersorbet. Man vet aldrig. Inte förrän man har smakat. Det är som en liten present. Mm. Överraskning… Men det är ALLTID gott.

jag: (inte ett endaste dugg irriterad utan bara lite – jaja – ok. Visst. Lite lite lite lite pyttelite jätteirriterad. Asjättesuperbautaultrairriterad. Möjligen. Lite så.) (du skulle också vara irriterad) Mmm. (försöker fundera ut den mest dräpande formulering jag kan angående att vi kanske kan måla taket vaniljvitt)

A: (kommer in – tittar på oss – tittar på kortet) Aha!

jag: Vad?

A: Ser ni?

M: Du ser A – det var inte bara jag som åt upp –

A: Det här kortet bevisar det! E ÄR en vampyr! Det är ju det jag alltid har sagt!

M och jag tittar på varandra. Tittar på kortet. Tittar på A. Tittar på varandra igen.

Kära bloggläsare. Nu vet vi inte längre vad vi skall tro här hemma. Vad tycker du att kortet bevisar?

e4

 

Maj 092013
 

Frycklunds första lag hittar du här.

Jag vill presentera för er, kära bloggläsare, Frycklunds andra lag. Syftet är förstås, som alltid, att förenkla och förljuva era liv.

Frycklunds andra lag liknar på sätt och vis termodynamikens andra lag, som stipulerar att allt i universum rör sig mot allt ökande kaos. Hela familjen Frycklund liknar faktiskt den lagen kan man säga (särskilt om man tittar i S:s garderob) men Frycklunds andra lag har att göra med ett särfråga inom denna allmänna problemformulering.

Frycklunds andra lag har med M att göra. Den har liksom sitt ursprung i M. Sitt mål också. Som en evig cirkel – en loop mellan orsak och verkan och det obegripliga mellanting däremellan som är en gift mans existens.

M har nämligen en obegriplig och extremt irriterande vana att – när han får fatt i en penna som inte fungerar – ställa tillbaka den i pennburken och ta en annan. Om den inte heller fungerar ställer han tillbaka den och testar en tredje.

Så gör man inte. Så GÖR man bara inte. Man slänger icke-fungerande pennor.

Hur skulle det se ut om alla gick omkring och ställde pensionsmässiga pennor i våran pennburk? Va?! VA??!!

Den store filosofen Immanuel Kant lärde oss att alltid handla så att regeln för vårt handlande skulle kunna upphöjas till en allmän lag. Så därför SLÄNGER man trasiga pennor. Direkt. Med en gång. I ett nu. Omedelbart. Utan att tveka. Utan att ångra. Utan att tvivla på att man gjorde rätt. Det är vad Kant skulle ha gillat – vad Kant skulle ha gjort. Och det är vad alla borde göra! Så! Män. Kvinnor. Barn. Låt oss nu förena oss i en —

Förlåt.

Men alltså. Varför slänger han inte dessa pennor?

Frycklunds andra lag har svaret på denna eviga fråga.

Frycklunds andra lag formuleras nämligen så här:

Hur lite bläck det än finns kvar i en bläckpenna så kommer den ändå – när den blir kvar i en byxficka på ett par byxor som hamnar i tvättmaskinen – att spy ur sig en osannolikt rikhaltig flod av blåsvart bläckighet som förstör så många kläder som möjligt för så lång framtid som möjligt.

Tillägg till Frycklunds andra lag:  ju vitare vittvätt – ju blåsvartare bläck.

Ni vet att det är sant. Så funkar det med de här naturlagarna. Man bara vet att de är sanna. Man behöver inte fundera eller undra eller något sådant. Man bara vet. Instinktivt.

Så: de obrukbara pennornas pensionatstillvaro i pennburken beror förstås på att M inte kan med att utsätta våra kläder för detta grymma öde.

Och.

Faktiskt.

Ni vet.

Alla ovanor som kan förklaras med ”jag gjorde det för att jag bryr mig om tvätten” är faktiskt hur ursäktade som helst by my book. Högre motiv kan man inte drivas av än så.

Så – Frycklunds andra lag kan rädda även ditt äktenskap. Try it. You’ll like it.

Maj 042013
 

You sit around getting older
There’s a joke here somewhere and it’s on me
I’ll shake this world off my shoulders
Come on baby this laugh’s on me

M och jag har, med benäget bistånd av mina föräldrar,  rymt hemifrån. Vi har sett Springsteen på Friends Arena och kommer att käka romantisk middag på ett hotell imorgon kväll. Resten av helgen är vi – tja – lediga.

Ingen städning.

Ingen tvätt.

Inga barn som väcker oss halvfem imorgon bitti med livsviktiga uppdateringar om högintressanta wii-spel.

Inga av våra vanliga helgaktiviteter liksom.

Och så är vi i storstan.

Det var så mycket folk i Friends Arena ikväll att även om alla i hela Hjälsta hade varit där hade man, under förutsättning förstås att Hjälstaborna hade fördelat sig någorlunda jämt i folkmassan, kunnat kasta nästan hur många stenar som helst från sektion 108 utan att riskera att träffa en enda Hjälstabo.

Inte för att vi gjorde det. När Bruce sade ”rock on” så var det inte det han menade. Och det fattade vi.

Så. Ni vet.

Storstan har sina fördelar.

Och ingen städning. Ingen tvätt. Inga intressanta samtal om vem som äger på Skylanders klockan halvfem på morgonen.

Vuxentid. Egentid. Tid för de viktiga prinipiella diskussionerna.

Som till exempel har vi ikväll haft ett utförligt samtal om: Om vi hade varit hemma, vem av oss hade S då väckt halv fem imorgon bitti? Och vem hade han hävdat äger på Skylanders?

Så. Ni vet.

Storstan har många fördelar, mycket underhållning, mycket avslappning för två föräldrar som senast tog sig en weekend tillsammans år 2004. En välbehövlig utflykt från verkligheten.

Den stora staden med all sin charm.  Det händer mycket och det finns mycket att kolla på. Men ändå på något sätt inte hemma. Som bossen själv sammanfattar det på sitt melankoliska sätt:

A message came back from the great beyond 
There’s fifty-seven channnels and nothin’ on

 

Apr 302013
 

jag: Vad är ditt favoritord?

M: ”Våren”.

jag: Ja det är ett fint ord.

M: Vad är ditt favoritord?

jag: ”Tvättberg”.

M: Det värsta med dig är att det inte är ett ironiskt svar.

jag: Tja. Du vet. Vad kan jag säga? Det är ett bra ord. Massor av trevlig nytvättad tvätt.

M: Alltså de flesta menar smutsig tvätt när de säger tvättberg.

jag: Smutsig! Ha! Inte i våra tvättberg! Våra tvättberg luktar gott och är mjuka och sköna. Mer som böljande vårkullar än berg faktiskt.

M: Ibland vet jag inte om du existerar på riktigt.

jag: Vadå?! Du älskar ju att storstäda.

M: Jag älskar att – det är en helt annan sak. Det är bra att städa. Man tänker bra när man städar.

jag: Eller när man tvättar… jag sade just till en tjej när vi var på Valborgsbrasan –

M: (börjar skratta)

jag: Jag har inte ens kommit till poängen än.

M: Jag vet. Men det är Valborg.

jag: Öh. Obviously. Ja.

M: Jag vet inte hur du firade Valborg när du var yngre.

jag: Nä.

M: Men jag tror inte att du hade en långrandig diskussion om vilket som var sundast: att gilla att tvätta eller att gilla att storstäda.

jag: Inte vad jag kan dra mig till minnes.

M: Så det känns lite medelålders det här.

jag: Det är mer valborg med tvätt än med städ i alla fall.

M: Aldrig! Man vårstädar ju! Men man vårtvättar ju inte direkt.

jag: Men det finns en säsong för att börja hänga ut tvätt. Då doftar den ännu godare. Så mycket mer Valborg än så kan det inte bli.

M: Jaså? Men mina fina moppar har en champagnegalopp på nybonade golv.

jag: Jaha! Men min kära tvätt åker forsränning i tvättmaskinen!

M: Och super och vinglar omkring kan jag tänka mig.

jag: Min tvätt är helt nykter! Det är dina städredskap som lullar omkring som alkisar.

Paus.

M: Kan vi gå tillbaka till början av det här samtalet? Jag vill börja om.

jag: Jaha…

M: Jag vill ändra mitt favoritord.

jag: Till ”storstädning”?

M: Till ”absurditet”.

jag: Hm. Bra faktiskt. Det är ett bra ord det med.

M: Jag älskar absurditet mer än jag älskar våren faktiskt.

jag: Då måste du älska dig själv och dina storstädningar.

M: Eller kanske framför allt dig och din logik.

jag: Åh! Juste! Tack!

M: Hm.

jag: Eller. Vänta lite. Eller. Eller. Vänta lite.

M: Hm.

 

Men allvarligt. Vad finns det att hmma om? Man får ta sina kärleksförklaringar där man kan få dem.

Apr 112013
 

-Mamma du kör NITTIFEM! säger S från mellansätet där han ängsligt läser av hastighetsmätaren.

-Det är hundragräns på den här vägen, lugnar jag. Man får köra 95.

-Men polisen kanske ändå VILL att man kör lite saktare. De har ju ofta satt upp 90-skyltar. Det måste vara för att de gillar dem.

-Ja, fast det är inga 90-skyltar här. Utan 100-skyltar.

-Men då kanske du måste köra hundra!

-Nej, man MÅSTE inte.

-Men de VILL ju det!

Ända sedan S lärde sig att förstå hur man läser hastighetsmätaren sitter han och övervakar min körning. Det är – tja – en anings aning pyttelite irriterande ibland. Det känns lite som i Skenet bedrar när Hyacinthe sitter bredvid sin man och skriker ”Mind the pedestrian!” när han kör bil och när han oroligt skriker ”Var då?! Vardå?!” tillbaka så säger hon helt lugnt ”On the sidewalk!”. Så känns det. Så ok. Kanske en anings aning pyttelite JÄTTEirriterande då.

Men S har alltid varit väldigt noggrann med regler. Inte bara med regler – med en lust att även inrätta sig under känslan som regelbyggarna kan ha haft när de hittade på regeln. De outtalade reglerna som kanske ändå är en del av reglerna. Så att man inte förstör något i onödan. Därför blir jag inte jätteförvånad när han fortsätter med att säga:

-Jag tycker att de borde ha FLER vägskyltar som säger hur fort man får köra.

-Vadå? Tätare menar du?

-Nej men titta här! Här är det hundra. Men sedan blir det 90 och 70 och 50.

-Ja, för att det kommer en rondell.

-Ja! Men vadå? Man måste ju sakta ner då.

-Ja! Det är därför de har de där skyltarna.

-Men de borde ha FLER! 100 och så 95 och så 93  och 92 och 90 och sedan kanske 88 och 86 och så först.

-Men folk fattar att de skall sakta ner.

-Men de kanske inte fattar HUR snabbt.

-Jo, men vuxna som kör bil vet hur fort man måste sakta ner innan en rondell. Skyltarna är en hjälp.

-Men tänk om polisen vill att man saktar ner på ett annat sätt då?

Det här är S i ett nötskal. Regler skall inte finnas för att de hjälper oss i vardagen, utan för att det är något som man måste följa för att de existerar. De räcker som argument för sin egen existens. Det finns inte ”bra regler” och ”dåliga regler”. Det finns bara Regler. Jag funderar lite på hur det skulle kännas att se allting så. Förmodligen oroligt.

Jag försöker:

-Om det fanns för många regler så skulle ingen orka lyda alla. Det måste finnas precis så många regler att vi kan få vardagen att fungera men sedan inga fler regler.

-Men! Det måste ju finnas REGLER!

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Men i vilket fall som helst är vi framme vid skolan och jag kramar S och ger honom hans mössa, för det är fortfarande kallt på förmiddagarna.

-Men mamma. Du är så OROLIG. Slappna av lite!

-Men… reglerna då?

-Vadå reglerna?

-Men måste man inte ha regler?

-Jojo. JO. Man måste ha regler. Fast inte om MÖSSOR. Han ler och springer iväg.

Men innan jag har tagit ur E ur bilen är han tillbaka.

-Alltså jag menade inte riktigt det där. Man MÅSTE ha regler om mössor. Så klart! Men inte regler om att man måste ha på sig mössan. Utan andra regler.

-Vadå för regler?

-Kanske… vilka färger som är snygga? Eller hur man skall vika ihop mössan? Den kanske borde ligga i en fin fyrkant på ens hylla? Eller hur LÅNGA mössor skall vara. Men inte om ifall man måste ha på sig dem på rasterna. Det får man INTE ha regler om.

-Varför inte?

-För att! Man kanske inte VILL ha mössa på sig! DÄRFÖR!

Ett snabbt leende igen och han är borta – tvärs över skolgården med sina kompisar. Jag tar ner E ur bilen och kontemplerar sakta: Han älskar regler. Men inte om de påverkar hans personliga frihet. Han bara älskar regler ändå – av principiella skäl. För att de är – jag vet inte – estetiskt tilltalande för honom?

Jag vet inte. Men jag är glad ändå.

För jag tar mina triumfer där jag kan få dem. Han är mösslös. Det är runt nollan och han har inget på huvudet! Det är naturligtvis inte ett direkt regelbrott. Men det är ett steg på rätt väg mot den totala trotsighet som jag förväntar mig av mina barn.

Yes! Där satt den! En liten men viktig spik i byråkratigenernas kista.

Mar 262013
 

Japp.

Det är tid.

Känner du det?

Någonting har hänt.

Det är de sista dagarna i mars.

Och något har definitivt hänt här.

Det är barmark här och var på åkrarna.

Man hör någon enstaka fågel som kvittrar.

Luften är plötsligt söt och ljuv och god att andas.

Människor ler lite mer och uppmuntrande åt varandra.

Ungarnas overaller ligger oanvända och bortglömda i ett hörn.

Istället har galonplaggen tagits fram och lekts helt lerplaskigt blöta.

Vägarna är nästan bara och saknar isfläckar och snösträngar. Hur gick det till?

Snöhögarna hemma har krympt och är nu små miniatyrsnöhögar, knappt manshöga.

Det tjocka lager skare som låg längst upp på snön är nu inte tjockt eller skarigt.

Istället är det mjukt och fluffigt, lite blött och porigt – nästan slaskigt.

Man vill liksom vara ute igen. Man vill peta med pinnar i marken.

Man vill se om det vuxit upp några snödroppsknoppar.

Man vill hänga undan, eller elda upp, dunjackan.

De tjocka kängorna skall få pensioneras nu.

Kanske funderar du på sommardäcken.

Och alla känner det nog i själen.

Tiden är snart snart inne.

Det är nästan dags:

Årstiden har

sagt sitt:

dags

för

en

rejäl

riktigt

hederlig

gammaldags

snöstormschock.

Mar 232013
 

Vår collie Elis är åtta år gammal och en imponerande äldre herre.

Han kan höra skillnad på två olika 940 (av samma årsmodell) som kör upp på gårdsplanen.

Han har blivit kompis med alla katterna och låter dem sova på sin rygg.

Han kan skilja ett uppmanande ”kom hit”-jamande från ett ”låt min nydödade råtta vara i fred”-jamande.

Han kan trösta E när hon är ledsen för att hennes knä har fått ett skrubbsår och hjälpa H att hitta hennes favoritapa bland alla mjukisdjuren.

Han kan särskilja det distinkta ljudet av när jag tar fram en bit korv åt honom ur kylskåpet från när jag tar fram en bit lufttorkad skinka åt mig själv.

Alla våra barn har lärt sig stå genom att dra sig upp i hans päls.

Han kan ännu i denna dag komma ihåg vilken av mina ingifta släktingar som gav honom en olaglig kaka vid bordet för sju år sedan.

Och – märkligast av allt – ändå kan han inte fatta att kasslern som låg framme på diskbänken bara fem minuter medan jag gick på toaletten inte är hans mellanmål.

Elis

Mar 192013
 

Vill åka till: Irland – den gröna ön – med M på romantisk resa.

Uppleva C S Lewis födelseö – prova fruktig och mild irländsk whisky – höra U2 och Jedward där de var tänkta att höras – och glädja sig åt stilla naturupplevelser.

Åker i själva verket till: Ica Maxi – ”familjens val” – med fyra barn på ”måste köpa knäckebröd och plåster”-resa.

Upplever scanningrabatt – provar torkad banan – hör högtalarutrop ”man får inte gömma sig i porslindisplayen” – och gläder mig åt att det inte är mina barn som avses med utropet.

Nåja. Det får funka det med.

 

 

Mar 062013
 

E kör tåg. Hon har satt ihop sin läragåvagn och sin dockvagn och lagt i alla mjukisdjur hon har hittat. De är travade i högar av tre eller fyra.

Hon går längst fram och drar dem alla efter sig. Det är ett relativt demokratiskt tåg. Hon vrålar:

-Vilka vill till vardagsrummet? och lyssnar efter ett svar som bara hon hör. Sedan beger sig tåget till vardagsrummet och hon häller av alla sina lurvklädda vänner och vrålar ”Lek här en stund” och sätter sig i en stol och får håret flätat av H som sitter och sms:ar i en fåtölj. När håret är klart samlar hon ihop sina styrkor igen och vrålar:

-Vilka vill till KILLARNAS rum? Tydligen är tystnaden att tolka som koncensus för vagnarna skakar iväg mot grabbarnas hörn. Även där hälls gosedjuren ut i stora mjuka högar och E bygger lite Lego med A medan de uppenbarligen fraterniserar på gosedjursvis.

Plötsligt ser jag mig själv i henne. Mig själv, som ofta har fyra barn med till affärer och frisörer och banker och sådana ärenden och försöker se till att de har relativt roligt medan jag uträttar det jag skall och sedan plockar ihop dem (dock inte i travar) och far vidare. Är hon jag, och gosedjuren barnen? Är det så här hon ser sitt liv?

Plötsligt hoppas jag att hon skall duka fram en stor härlig picnic åt alla mjukisdjuren så att de får njuta lite tillsammans och inte bara trava från rum till rum.

Och sedan tänker jag att alla barn leker tåg. Att det inte behöver betyda något alltför existentialistiskt eller symboliskt utan mest bara ha att göra med att det är roligt att köra. Men samtidigt: vem vet? Tänk om jag kör omkring dem för mycket, tar med dem på för mycket, ägnar mig åt för mycket? Tänk om vi borde —

E plockar resolut ihop sin skara och drar vidare.

Till Den Sista Anhalten.

Verkligen. Bokstavligt talat.

Hon rullar fram läragåvagnen och dockvagnen till trappans kant. Sedan kör hon sitt lokförarvrål men denna gång inte som en fråga om önskemål utan istället skriker hon ”Nu välter lastbilen!” och sedan vältrar hon ur alla gosedjuren så att de far huvudstupa ner för trappen.

Hm.

Den symboliska tanken i vad hon gör kan väl avskrivas för gott nu. Tycker jag nog.