Feb 192013
 

Det finns några skäl som gör att jag aldrig överväger att flytta till en stad. Här är de:

1. Det är ett lugnare tempo på landet. Man andas i samma takt som livet på något sätt.

2. Vi tror att det är extra bra för barn på landet. Så mycket att upptäcka – så fritt att kunna springa omkring – så många spännande träd och stenar och kullar.

3. Det är otroligt spännande att följa en trädgård. Man får se hela livet i miniatyr. Födelse – knoppning – hur allt hör ihop.

4. Som saltet ger smak till maten ger närheten till naturen smak för själen. Det finns nyansering – mening i tillvaron –  när man bor som vi gör.

Den observanta bloggläsaren kan se att det hittills inte funnit ett enda skäl som har att göra med vintern. Den observanta bloggläsaren kan dra slutsatsen att det beror på att vintern inte alls lockar mig att bo på landet. Tja. Hitintills har det iallafall inte funnits en enda anledning att bo så här som har med snön eller vintern att göra. Tills nu. Den här vintern. Idag faktiskt. Så nu – från och med nu – får vi ett vinterskäl på listan också. Wow!

5. För att jag inte kan komma härifrån. Min bil sitter fast i en snödriva. Och den snödrivan sitter i sin tur fast i en annan snödriva. Som sitter fast i nästa snödriva. Som sitter fast i… Och allt detta kommer att kvarstå tills det blir tö.

Yes. Nu vet ni  kära bloggläsare. Fem goda skäl att stanna på landet.

Feb 142013
 

A: Mamma det är ju Alla hjärtans dag idag.

jag: Mm.

A: Fast min kompis K säger att det är ”alla stjärtars dag”! Kul va?

jag: Väldigt romantiskt.

A: Men vet du att romantiskt är just vad jag tycker om.

jag: (med viss förvåning) Är det?

A: Ja för jag har kommit på vad som skulle vara jättesuperromantiskt som jag skulle älska.

jag: Spännande. Vad vore det då?

A: Jo du vet att det skall komma som en tjejriddare som rider på en häst med superkrafter och som kommer i sista sekunden och rädda mig från alla de värsta problemen som finns.

jag: OK. Det LÅTER ju faktiskt romantiskt.

A: Men vänta för jag är inte klar än. För vet du vad som är det VÄRSTA problemet som finns?

jag: Nä.

A: När tjejer vill PUSSA en.

jag: O… K… så att…

A: Så att det mest romantiska som finns skulle vara en tjejriddare som rider på sin häst med superkrafter och kommer och LÅTER BLI att pussa mig! Utan hon skall bara rida förbi och kanske bara vinka lite grann. Fast bara lite. Superromantiskt ju!

jag: Ja. Jag förstår vad du menar.

A: Åh vad fint!

jag: Verkligen.

A: Förresten har jag gjort en Allahjärtansdag-teckning till dig och pappa. För ni är så romantiska.

jag: Jaa… ja. Jo det är vi ju förstås om man använder din definition av romantik.

A: Här. Det är ett kärleksmonster.

jag: Det känns som att det passar väldigt bra.

2013-02-14 10.40.40

 

Feb 122013
 

Ni vet sådana där filmer där hjälten kämpar mot onda robotar från framtiden som har extratuffa mördarvapen och som dessutom kan gömma sig nästan varsomhelst utan att upptäckas?

Hjälten har nästan alltid något ganska kasst och trasigt vapen från början av 1700-talet och ett par kompisar som hen måste beskydda.

Och precis när dödsrobotarna från framtiden kommer i en polishelikopter som de har stulit med ännu bättre extratuffa mördarvapensutrustningsfinesser och hjältens redan från början trasiga gammelvapen har krånglat i en kvart och den där sprängladdningen som räknar ner med klart lysande neonsiffror är nere på nästan noll så händer alltid det fullständigt jätteöverraskande att hjälten hittar eller får ett toppenvapen som både kan spränga dödsrobotar och polishelikoptrar och hindra sprängladdningar från att sprängas – allt i samma sköna handrörelse?

Och den grymmaste och coolaste av de tuffa dödsrobotarna dör på ett extraordinärt långsamt sätt medan han väser ifrån sig den cynicism som manusförfattarna ägnat nittio actionladdade minuter åt att plantera.

Och hur hjälten räddar de oskyldiga små barnen eller kontorsarbetarna eller pensionärerna eller vad det nu är och sedan tar sin älskade under armen och skall andas ut i ett par sekunder och precis då återvänder den tuffaste coolaste mest cyniska dödsroboten från eldhavet eller den kemiska glödheta smältande metallen eller vad det nu är i en sista desperat ansträngning att ta med sig vår starkt uttröttade och bortom det mänskligas gräns prövade hjälte in i döden?

Ja. Ni vet själva.

Jag nämner det bara för att allt det här med skurkrollen i sådana filmer påminner mig väldigt mycket om hur snön uppför sig hemma hos oss.

Och själv är jag förstås hjälten.

Och nu undrar jag bara en sak.

Kära bloggläsare.

Jag vet att jag inte kan få ett divautbrott som får tillvarons stora regissör att tvinga manusförfattarna att ändra på slutet så att hjälten blir nöjd (tro mig – jag har försökt). Så jag har ett annat knep.

Om vi alla – varenda en – försöker att bli otroligt osannolikt överförvånade nästa gång som snön kommer. Sådär öppna-munnar-stirrande-blickar-kan-inte-tro-våra-ögon-och-måste-omedelbart-uppdatera-facebookstatusen-inför-det-spektakulära-som-händer-paffa.

Om vi kan åstadkomma det. Varenda en.

Då kanske snön känner att den har haft sina femton minuter i rampljuset och drar sig tillbaka med ett sataniskt skratt till sin iskalla konjaksförsedda högborg av illdådighet och ondska och stannar där resten av året. För kom ihåg: snön är som alla superskurkar väldigt fåfäng och väldigt korkad.

Vad säger ni? Värt att prova va?

Alla på en gång nu så övar vi. Stirrande blick. Öppen mun. En förbluffelse utöver det vanliga.

Bra.

 

 

Feb 082013
 

Att vara en ung man i sina bästa år (åtta) är en balansgång. En som kräver sin karl.

Vissa viktiga saker måste man ha kommit fram till. Alla ens tidigare år måste ha givit vissa resultat.

När man är en ung man på åtta skall man tycka att det inte alls är läskigt med äckliga råttor som katterna tagit in och gnagt lite på. Man skall inte heller ha något emot hemska filmer där folk förvandlas till monster. Man får absolut inte bli rädd för Batmanskurkar eller onda kloner i Star Wars. Man måste med en nonchalant axelryckning och utan att darra på rösten kunna säga till sin bror att man inte har några problem med att vara instängd i ett rum fullt av slemmiga ormar och andra kryp precis som Indiana Jones.

Viktigast av allt: man måste kunna smyga sig in i den mörkaste vrån i vår oanvända bastu utan att tända lampan, utan att skrika, och utan att låtsas om att man i åratal skrämts utav sin storasyster som hävdar att det bor kidnappare i det mörkaste hörnet av bastun.

Allt detta måste man kunna uthärda med stoiskt hjältemod när man är en ung man på åtta år.

Och samtidigt måste man vara helt skräckslagen inför tanken på att behöva ta med sig sin storasysters ryggsäck (helsvart med ett 2 cm stort HelloKittymärke i cerise på ena axelbandet) till skolan en morgon.

sstar

Feb 022013
 

Jag trodde ju att vi var allt för varandra. Att det bara var vi. Att det var så självklart.

Men det var ju innan. Innan DET hände. Innan jag kunde kyssa vår lyckliga tvåsamhet farväl.

Innan han började le på det där sättet. Det där hemliga sättet. Det där hemliga lyckliga sättet. Det där hemliga lyckliga fullständigt totalkära sättet. Det där sättet som är exakt samma sätt som han gick omkring och log på i början av vårt förhållande.

Och då visste jag. Jag visste som kvinnor vet. Jag visste det med min kvinnliga visdom – med min intuition. Det var inte bara jag och han längre. Det hade kommit in en tredje part. Han hade hittat en annan partner.

Han kom hem en dag och log. Han log sådär inåtvänt och obekymrat så där genomfridfullt och liksom tillfredsställt. Sådär som man bara ler när man har en hemlighet.

Och jag bara – visste.

Jag VISSTE att han hade köpt en ny skurmopp.

 

Jan 232013
 

-Mamma det är så himla coolt! Så jättehimla coolt att jag nästan svimmar!

-OK.

-Vi har det bara BÄST mamma! Jag har så himla många kompisar som bara har tråkiga. Och alla skolor och sjukhus och allting har bara tråkiga. Och alla jag har varit hos har bara tråkiga.

-Tråkiga? OK…

-Och jag har själv trott att vi också har jättetråkigt! I ALLA år! Och sedan – fatta det – för det här är så HIMLA HIMLA coolt – i alla år har den bara suttit här hela tiden och jag har inte ens märkt något och så har vi haft en sådan himla tur och jag har inte ens märkt det!!!

-O.. K..

-Och sedan bara som en liten glädjesprutt så kommer den här fram idag och så ser jag den och så fattar jag vilken tur vi har!

-Mm.

-För att av alla låsgrejer som finns till alla dörrar som finns av alla sorter som finns överallt att välja på i hela världen – så har vi ett som har ett smileyface!  Och vi har ALLTID haft det! Och vi köpte inte ens det här huset på grund av det utan vi fick det liksom bara ändå! FATTA vad lyckligt lottade vi är!!

-Jag fattar.

-Fattar du verkligen?

-Ja jag fattar. Verkligen.

För jag vet inget något bättre att ha vunnit i livets lotteri än en dotter som hittar livets bästa guldkorn, livets mest utsökta överraskningar. De små sakerna som ger hopp om att världen ändå är en plats där små underverk ligger och väntar på att bli upptäckta.

låsgladjeSer ni smileysarna? =)

Jan 062013
 

Det finns en slags dimma.
Den gör allting vitt och liksom konturlöst.
Den suddar ut gränserna.
Man vet knappt vad som är verkligt längre.
En trolsk sagostämning.
En känsla av att det är alldeles tomt runtkring.
Det blir tomt i hjärnan.
Dunkelt dis – gränslöst – trött och mistigt.
Dimman är nog lite skön.

Den uppstår varje kväll vid E:s godnattsaga. När hon märker det slår hon mig hårt i huvudet.
Då vaknar jag till – lite yr – och läser vidare en stund.
Men varje ord känns fördolt och varje uttryck så metafysiskt och ogreppbart.

En annan liknande dimma är  Nintendo-Mario-Bros-spels-inducerad.
Den kommer när A förklarar spelets olika nivåer och smarta knep.
Den liknar den första dimman. Allt blir molnigt och man saknar verkligheten.

Men den dimman som jag längtar efter allra mest
kommer till mig varje kväll
När jag sakta skall somna i trygg och varm mjukhet.
Jag välkomnar det vita moln
som ger min hjärna en luddig tomhet och vilsam ro.
Hjärnan töms helt och prompt
och jag går in i dimman, i ron, i nattens ljusa töcken.
Den dimman kommer alltid
när M berättar för mig hur starka känslor av kärlek
han har för vår dammsugare.

 

Jan 022013
 

Imorgon lite!
Tackar bra. Själv?
Oss mamma förkylning ens.
Barnen barn.

Hennes hemma. 

GLAD.

Försöker fina.

Det är mitt liv i diktform det. Eller nåja. De (av mig) 16 mest använda orden på facebook (bortsett från familjemedlemmarnas namn) det senaste året – i frekvensordning.

En gång om året sisådär så bloggar jag utifrån en rolig facebookapp som talar om vilka ord man använt mest i sina statusuppdateringar det senaste året. Det är lite signifikant – eller nej: det är det väl inte. Men det är lite kvasiintressant och tillräckligt självupptaget för att göra ett blogginlägg om såhär på nyårsdagen.

Det mest frapperande detta år är att man hittar en hel standardfras i ord 3-5 på listan: ”Tackar bra! Själv?” men eftersom orden inte lär ha stått ihop utan enskilt får man kanske tänka sig att det är tydligt att jag är a) tacksam b) positiv c) självcentrerad. Och det stämmer ju hyfsat bra med min självbild faktiskt.

Det vanligaste ordet är alltså imorgon. Det kanske är lite facebooktypiskt – man skriver om vad man har gjort eller skall göra. Men det kan ju också vara ett tecken på en positiv natur: ”the sun will come out tomorrow” liksom.

Apropå positiv så blir det nästan löjligt när man går ner till nummer 23 – 26 på listan. Lyssna här: ÄLSKAR – VERKLIGEN – TACKSAM – TACK.

Jag brukar alltid hitta en till dikt bland orden  – så också i år. Den här gången har den med en titel också. Vi tar ord 44-51 och automatskaldar:

VUXEN
Visst väntar väl vackert underbart
typ tvätt.

Säger det mesta om min vardag på något sätt. Nåja.

Ordet medelåldern finns inte med den här gången vilket ju är något att vara tacksam för.

Jag saknar också självinsikt. Men det är ju inte heller en nyhet.

Choklad kom på 614:e plats i år. Förra året 289 och året dessförinnan 128. Så det är väl ett tydligt tecken på – tja – något.

Ett annat viktigt ord i mitt liv strumporna kom på plats 76. Jag som tycker att jag tjatar om dem hela tiden på facebook. Men det är väl här på bloggen då. För i verkligheten tjatar jag ju aldrig.

Tja. Hittar ordet tjatar på plats 311 på listan. SÅ ok då. Ibland. Men mer sällan än vad jag skryter (plats 305).

Nov 302012
 

Var ute och gick med en kompis idag och vi pratade om böcker som var must-read ett år eller så och som sedan försvann som dagsländor ur allmänhetens kännedom. Hon tog upp, som exempel, den några år gamla ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.

-Åh, den hade jag, sade jag. Men jag lånade ut den till en kompis som aldrig lämnade igen den.

-Jag har den, sade min promenadkompis.

-Hm! Jag har ju inte läst den på några år. Skulle vara kul att se om man reagerade likadant den här gången. Får jag låna den?

-Öh. Nä. För det är typ mitt tredje exemplar. Jag lånade ut båda mina första till tjejkompisar som aldrig lämnade igen dem. Så nu lovade jag mig själv att aldrig mer låna ut just den boken. Det blir så dyrt att köpa nya hela tiden.

Sedan enades vi om att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som lånar böcker om att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av andra kvinnor och sedan inte lämnar tillbaka dem.

Vi tyckte att vi var rätt så roliga.

Sedan kom jag hem från promenaden och rapporterade till M. Han tyckte att det borde finnas en till särskild plats i helvetet för kvinnor som inte lånar ut böcker om att  det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra till mig bara för att de har lånat ut böckerna om att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra till andra kvinnor som gjort sig förtjänta av en särskild plats i helvetet genom att de aldrig lämnat tillbaka boken om den där särskilda platsen i helvetet avsedd för kvinnor som inte hjälper varandra till den första kvinnan.

Sedan tyckte han att han var ännu roligare.

Men allvarligt.

Orka.

Det kan ju vara så – jag säger inte att det är så men det kan ju vara så – ingen av oss vet ju allt om de yttersta tingen – att det finns en särskild plats i helvetet för män som hittar på skämt om kvinnor som lånar ut böcker om att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra endast ett begränsat antal gånger på grund av att det finns en särskild plats i helvetet för några andra kvinnor som inte lämnat tillbaka böckerna som handlar om att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Och alltså inte hjälper varandra. Kvinnorna alltså. Och inte M heller för den delen. Det KAN ju vara så.

OK. Alla på en gång nu: ”Orka.”

Nov 202012
 

M hade gjort jättefint idag när vi var borta. Han grävde en grav och hittade en papplåda åt Frodo. Han tog Frodos fårskinnsfäll som han hade tyckt om att ligga på och ett lakan och lade i lådan och sedan tyckte han att det inte såg så trevligt ut med ”flyttlåda” tryckt på så då klädde han in den i inslagspapper så att barnen skulle tycka att det var finare.

Under tiden hade jag köpt ljuslyktor och  rosor (vita som Frodos färg) och tryckt upp ett foto på Frodo som de kunde ha på sina rum.

Och barnen hade varit i skolan. H hade blivit ledsen i skogen idag och S (som hade varit så noga med att jag inte fick berätta för hans fröken) hade berättat själv för både sin fröken och sin speciella extrafröken om Frodo. A hade kramat en kompis i flera minuter när han blev ledsen. Och E hade ätit fyra portioner potatisbullar till lunch. När man är två är det där med döden alldeles för långt perspektiv för att ta in.

Så samlades vi där hemma. M stod och snickrade två kors – ett åt Frodo och ett åt Ville. Ville var vår gamla katt som vilar bredvid där vi begraver Frodo. Hans kors är borta sedan många år men nu tyckte barnen att de skulle ha varsitt. Varsin ljuslykta skulle de också ha. Jag frågade barnen om de tänkt ut något att sjunga på begravningen. S föreslog ”Lilla katt”.

Sedan gick vi in i huset och tog vårt sista farväl av Frodo (E fick vara ute med en vuxen under tiden) och så tågade vi efter M som bar kistan och lade ner den i graven. Vi skickade med Frodo var sin ros och sjöng Lilla katt. Det kändes som en väldigt ödesmättad text:

Lille katt, lille katt,
lille söte katta
Vet du att, vet du att
det blir mörkt om natta

Sedan tände H ljusen och vi stod en stund.  Så sade vi hejdå.

A och S gick och hämtade var sin spade och började skotta igen graven tillsammans med M. Jag blev lite förvånad – hade inte ens tänkt att de skulle vilja vara med på det men de gjorde det utan att fundera.

Det har varit en konstig dag idag.

Jag älskar och beundrar min familj på alla sätt. Vi tog oss igenom det och vi gjorde det tillsammans.