Jul 122014
 

Harry: Can we find all this in London?
Hagrid: If you know where to go. 

Det kan ju hända att du är en elvaårig tjej. Det kan ju hända att du är en elvaårig tjej som älskar Harry Potter. Det kan ju hända att du är en elvaårig tjej som älskar Harry Potter och en dag, när du är ute och åker bil med din mormor och din mamma får det överraskande beskedet att ni inte alls skall ut på en trevlig liten biltur utan åka till London och Harry Potter Studio och se hur filmerna skapades. Det är i så fall magi. Men det KAN hända. Om du har en väldigt, väldigt, väldigt snäll mormor. DET är i så fall magi.

Och då kan det hända att du ser ut ungefär så här när du får reda på vart du skall.

hagarhp

 Nu svimmar jag!

Och sedan  kan det hända att det blir den sortens resa som blir ett minne för livet. London. Bed and breakfast. Restauranger. Affärer. Tjejgrejer.

Och så Harry Potter studios.

2014-07-09 17.55.05

Harry Potter studios handlar om Harry Potter-filmerna. Man rör sig i de faktiska miljöer de filmade i, och de har de faktiska sakerna som var med i filmerna där.

De parallella känslorna av att veta att något faktiskt inte hänt på riktigt, och samtidigt befinna sig i ett museum med faktiska föremål från historien man så väl känner till, är en slags speciell magi. Eller, som Dumbledore skulle säga: “Of course it is happening inside your head, but why on earth should that mean that it is not real?” 

2014-07-09 17.19.16

Man får lära sig saker om quidditch, filmiska saker. Man får lära sig saker om filmmagi, hur den skapas. Man får lära sig saker om hur något föds i J K Rowlings fantasi, och sedan blir verklighet genom andra människors fantasi, yrkesskicklighet och samarbete. Det kan hända att du känner både respekt och rördhet när du hör sådant.

Och blir du inte rörd av det, så kan du se dig omkring i Harry Potter Studios och titta på alla elvaåringar och tolvåringar och vuxna barn som läst och sett magi, som levt magi, som längtat magi och som tagit sig hit för att se och återuppleva och lära sig om och insupa allt igen.

2014-07-09 17.42.27

Och blir du inte rörd av det, titta på de vuxna som tagit dit barn. Vuxna som önskar barnen allt det de vill, all magi som finns. Vuxna som drivs av kärleken, som känner igen kärleken till litteratur, kärleken till en skapad värld, kärleken till en påhittad historia som lever genom att den är sann, och som vill ge barnen detta. Detta är kärlekens magi, den sortens magi som ger och ger.

hpodjur

Omgiven av magi – idéernas magi, utförandets magi, barnens magi och de vuxnas magi – kan du bara kapitulera. J K Rowlings lär ha sagt något i stil med att hon inte tror på magin i sina böcker, men däremot på att något magiskt händer i en när man läser en riktigt bra bok. Det kan hända att det är den sortens magi som bär dig på dina vingar, det kan hända att det är den sortens magi som gör att Hogwarts blir även ditt hem, ett sådant hem som får följa med i hjärtat, var man en hamnar.

Kanske är det så.

Och kanske får du stanna i dörröppningen när du lämnar Harry Potter Studios, och säga, med Albus Dumbledore: ”I will only truly have left Hogwarts when none here are loyal to me. I så fall skall du veta att magin är lojal mot dig. Så du behöver inte lämna Hogwarts, Hogwarts kommer inte att lämna dig. Istället följer magin med dig vidare, hem, i livet.

”‘Help will always be given at Hogwarts to those who ask for it.”

Nov 272013
 

hpdh2

Den sista Harry Potter-boken handlar om sökandet efter  Voldemorts dödsreliker och den stora slutstriden.
Harry möter Voldemort och segrar, Kristuslikt, genom att dö.
Han möter Dumbledore i någon slags mellanläge mellan död och liv, och får bestämma sig om han vill återvända till striden eller dö.
Han väljer livet och segrar. 

Den sista boken är också en favorit för mig. J K Rowling själv har sagt att den hör så extra mycket ihop med Halvblodsprinsen att de nästan är samma bok och så upplever jag det också. Här knyts trådarna ihop och allt får sin förklaring.

Och Harry får träffa Dumbledore igen.

Här träffas de på någon slags mellanstation mellan liv och död. Och Dumbledore ger Harry ett val: skall han återvända till striden eller inte?

Harry går vidare med striden. Och Dumbledore skickar med honom de här orden:

”Tyck inte synd om de döda Harry. Tyck synd om dem som lever och framför allt dem som lever utan kärlek.”

Idag är det årsdagen av den dag då jag vaknade på morgonen utan Ansgar. Utan hopp. M och jag fick gå ner till Neo och personalen hade så fint gjort i ordning Ansgars kropp i en liten korg. Och jag gick in i rummet och såg honom. Jag minns att jag hoppades mot all logik att de skulle ha tagit fel – att han skulle andas – röra sig – sträcka ut en hand. Men han låg där – en avbild av M – en avbild av mig – och jag tänkte ”Där ligger M och jag. Och vi är döda båda två.” Det fanns inget hopp.

Men.

Det kom ett hopp. Det kom ett liv. Fyra liv till faktiskt. Och därmed liv till mig också. Och hopp. Och tro. Och kärlek. Ständigt denna kärlek.

Vi fick ett val också,som Harry. Vi kunde välja vad vi skulle göra. Sörja oss galna eller försöka famla oss tillbaka till något som liknade ett liv. Vi famlade. Försökte ta oss upp till ytan igen. Och vi fick livet.

Idag är den sista av årets sorgedagar. Jag vänder mig tillbaka ut mot verkligheten. Jag gläder mig – tackar för – lever för – mina barn, min familj. Det finns inget viktigare än detta: Kärleken. Det är den största kraften. Det är det.

Om vi inte vet något annat än det, vet vi ändå allt som vi behöver veta.

 

Jag säger tack till Harry och Dumbledore som hållit mig i handen under de här dagarna. Tack för att jag fick låna er historia och använda den till mina egna syften. Jag vet inte om man riktigt får göra så – men en stor tröst har det varit för mig iallafall. För att visa min uppskattning skänker jag sista ordet till er.

”Säg mig en sista sak” sade Harry. ”Är det här verkligt? Eller har det hänt inne i huvudet på mig?”

Dumbledore log glatt emot honom…

”Det är klart att det händer inne i huvudet på dig, Harry, men varför i all världen skulle det betyda att det inte är verkligt?”

Nov 262013
 

Det här är den av Harry Potter-böckerna som jag tycker bäst om. H kan inte förstå det (Dumbledore dör ju!) men jag gillar dramatiken och humorn – och vuxenblivandet. Det som började som barnböcker har nu definitivt kommit att handla om vuxna utmaningar  och vuxna beslut.

Property_of_the_Half-Blood_Prince

 

Halvblodsprinsen är i själva verket Severus Snape men det får vi inte reda på förrän i slutet.
Genom att Harry får tag på den här boken och tar del av noteringarna i marginalen får han bra betyg i Trolldryckskonst (med en annan lärare). 
Dessutom tar han och Dumbledore tillsammans sig an uppdraget att försöka göra slut på Voldemort. 

Det här är Snapes berättelse på många sätt. Efter att ha slungats fram och tillbaka mellan att uppfatta Snape som än ond än god får läsaren här övertygande bevis för att Snape är ond (men berättelsen slutar inte här). Samtidigt som vi får dessa besked får vi också en hel del bakgrund om Snape som ger oss en viss förståelse för honom. Voldemort är också märkligt frånvarande i boken – syns endast i återblickar. Ondskan däremot är tydlig.

När jag gått igenom böckerna en efter en här på bloggen har jag citerat Dumbledore varje gång. Dumbledore har stått för godhet och vishet och lotsat Harry genom allt obegripligt som händer honom. Nu dör Dumbledore och Harry blir ensam med frågorna.

Kanske kan min förtjusning i den här boken sammanfattas i det här stycket från Dumbledores begravning:

Och Harry såg mycket tydligt, medan han satt där i den varma solen, hur människor som tyckte om honom hade stått framför honom, den ena efter den andra, hans mamma, hans pappa, hans gudfar, och slutligen Dumbledore, alla fast beslutna att beskydda honom. Men nu var det slut med det. Han kunde inte låta någon annan stå emellan honom och Voldemort.

Ensamheten. Vuxenblivandet. Ansvaret.

Kanske är det här en sammanfattning av föräldraskapet vi har med Ansgar? När han dog blev vi föräldrar som inte hade någon att ta hand om. Men vi var föräldrar ändå, föräldrar som ville hans bästa, som ville ge honom allt. Det vi fick ge honom fick bli en begravning.

Det var slut på föräldragrejer att göra efter det. Men det var inte slut på föräldrakänslorna. Finns han i nästa värld, någonstans i universums utkanter, måste vi göra vårt bästa för att hela universum blir så bra som möjligt för honom. Det finns inget tydligt uppdrag i det annat än att leva så gott man kan och göra sitt bästa. Det är ett litet, litet myrsteg på väg  mot ett bättre kosmos. Men om det är vår uppgift, så är det det. Liten kanske, jämfört med annat föräldraskap. Men vårt föräldraskap.

Ensamheten. Vuxenblivandet. Ansvaret.

Idag är det Ansgars dödsdag. Elva år utan honom idag.

Och hur man än tänker om den här boken, vore den här lilla utläggningen av den inte komplett om den inte tog med de här raderna också. Det är Harry och Dumbledore i samtal om hur man skall förhålla sig till ondskan, till Voldemort.

-Men jag är varken ovanligt skicklig eller kraftfull, sa Harry utan att kunna hejda sig.

-Jo, det är du, sade Dumbledore med eftertryck. Du har en kraft som Voldemort aldrig haft. Du kan…

-Jag vet! sade Harry otåligt. Jag kan älska! Det var nära att han tillade: ”Än sen då!”

-Just det, Harry. Du kan älska, sade Dumbledore och såg på Harry som om han visste precis vad han just avstått från att säga. Och med tanke på allt som hänt i ditt liv är det en stor och enastående förmåga. Du är ännu för ung för att förstå hur ovanlig du är, Harry. 

-Så när profetian säger att jag skall besitta ”en kraft som Mörkrets herre ej känner till” så betyder det bara… kärlek? frågade Harry med en antydan till besvikelse. 

-Ja… just kärlek, sade Dumbledore. 

Föräldraskap på det svåra sättet. Föräldraskap i mörkret. Föräldraskap med den vaga och obekvämt stora uppgiften att göra universum bättre. Men kanske… kanske finns det något som har gjort universum lite bättre redan i själva föräldrskapet. Kanske är kärleken den kraft som skall förändra allt. I så fall kan vi tryggt vila i att Ansgar har fått den kraften. För det kunde vi ge honom – det kan vi fortfarande ha – det kan finnas trots dödens hemskhet: Kärleken.

Nov 252013
 

När vi har nått fram till den femte boken: Harry Potter och Fenixorden har ondskans krafter nått full styrka. Då samlar man ihop sig för att kunna kämpa det godas kamp. Det uppstår två sällskap i den femte Harry Potter-boken: Fenixorden och Dumbledore’s armé. Dumbledores armé är skolbarn på Hogwarts som förbereder sig för den strid som är oundviklig. Den gruppen leds av Harry. Fenixorden har ett flertal medlemmar som vi redan känner: Moody, Tonks, Lupin, Black, herr och fru Weasley, med flera.

Det intressantaste med de här grupperna är medlemmarna. Det är inte de coolaste, starkaste och mest självsäkra, tvärtom. Det är de som har gjort förluster, de sorgsna, de begränsade och de handikappade. Det är de som går ihop för att försöka vara de goda när allt ställs på sin spets. Det är de som kämpar och strider. Det är en svaghetens armé, på det viset.

De håller ihop. Det är där styrkan finns. De håller varandra under armarna, de står ut med mycket svårt, för varandras skull. För det godas skull.

Det här är så stort och så rörande för mig. De sorgsnas armé. De trasigas kamp. De som vaktar den låga som flämtar, nästan slocknar. De som tillsammans håller ett svagt ljus lysande. Det är de som är – det är vi som är – de som strider. Och visst, vi strider inte emot Voldemort, inte mot en inkarnation av allt som är ont och mörkt, men vi strider ändå. Vi strider mot meningslösheten, mot livlösheten, mot lusten att bara lägga sig ner och ge upp.

Och vi har en kraft som bär oss.

Dumbledore förklarar:

-En kraft som är på samma gång underbarare och hemskare än döden, än den mänskliga intelligensen och naturens krafter. Det är kanske också det mest mystiska av alla ämnen… Du, Harry, besitter en stor mängd av den kraften som Voldemort inte alls äger… det var ditt hjärta som räddade dig.

Det är kärleken som är vår kraft. För oss som sörjer är det en kraft som går bortom allt, som är starkare än döden. Det är en kärlek som ger oss en styrka som förnuftet inte kan styra över. Det är en kärlek som ger oss den tynande lågan att vakta i mörkret. Det är en kärlek som räcker, som ger oss något att hålla fast vid, något att tro på.

För oss som sörjer är det en kärlek som saknar sin mottagare. En kärlek som slutar i kylan. Men. En sak har vi lärt oss – och lärt oss den svåra vägen – det är kärlek ändå.

Det kanske inte ser så mycket ut för världen, den där kämpande ljuslågan i en kall och mörk värld. Men den har en hemlighet. Den ger värme och ljus. Den håller oss här. Den håller oss igång. Den håller oss levande.

potterphoenix

 Fenixorden är de goda som kämpar mot Voldemort.
De som tidigare stödde Voldemort går nu tillbaka till honom och sidorna polariseras i kampen mellan gott och ont. 
I slutet av boken dör Harrys gudfar och Dumbledore förklarar hela bakgrunden till Voldemorts sökande efter Harry. 

Nov 242013
 

Den fjärde Harry Potter-boken är den jag har minst intresse av, men det är den som H tycker bäst om. Så olika kan det vara.

HP GoF

 En tävling mellan tre trollkarlsskolor. Trots att han är för ung för att delta, vinner Harry.
I själva verket är allt iscensatt av Voldemort som försöker lura till sig Harry för att döda honom.
Harry dör inte, men Voldemort återfår sin fulla styrka och sina dödsätare,
och är från och med nu en kraft att räkna med. 

”Ingen besvärjelse kan återuppväcka de döda,” sade Dumbledore tungt.

Dumbledore vet vad han pratar om. Han har egen sorg, egen skuld att bära på – hans syster dog när han var ung och han bär ett tungt ansvar för det. Det vet vi förstås inte än, inte när vi läser den fjärde boken. Men det finns en oändlig sorgsenhet i Dumbledores röst när han pratar om de döda som man inte kan nå igen.

Den oändliga sorgsenheten är vi många som delar. Det är det oåterkalleliga i döden som skär djupast i oss, att alla möjligheter att säga en sak till, att vara tillsammans en gång till är uteslutna för alltid. Det gör ont på ett sätt som ger sår i hjärtat, sår i hjärnan.

I Harry Potter och den flammande bägaren förekommer en spännande karta (marodörkartan) över skolan Hogwarts, en karta som visar alla salar och trappor och hemliga gångar, och dessutom rörliga prickar som förställer alla de människor som rör sig på Hogwarts. Man kan alltså, om man tittar på kartan, se små prickar som flyttar sig fram och tillbaka och varje prick är försedd med ett namn.

Om det ändå vore så med döden – att man kunde veta var ens döda var, vad de gjorde, hur de har det. Det skulle göra det lättare att stå ut med att de var borta. Istället får vår fantasi ta vid – som jag skrev för några dagar sedan hoppas jag att Ansgar är på stora och viktiga äventyr, sådant som räddar universum från ondskans makter i himlarymderna, men också är precis lagom spännande och roligt och fullt av viktig vänskap och god mat. Men jag vet ju inte.

Tänk om jag hade en marodörkarta över himlen, där man kunde se en liten prick som rörde sig. Vad gör han? Får han lyssna på Astrid Lindgren läsa sagor? Lär han sig intelligens av da Vinci och Einstein, godhet av moder Teresa? Skrattar han åt  Groucho Marx och Povel Ramel? Myser han i en soffa någonstans med sin farmor? Tänk att få se, tänk att få ana… man får inte det. Man kan bara hoppas.

Jag har ingen karta över Ansgars värld. Men finns det, kan det finnas, vågar man hoppas, att han har en karta över oss? Att han på något sätt kan följa våra rörelser, ta del av våra liv? I så fall, Ansgar, ser du mig insvept i sorgedagar just nu, årets färglösa dagar, årets gråskalsdagar. I så fall ser du våra måltider och våra samtal och kanske våra drömmar. I så fall vakar du kanske över dina syskon, tittar till dem och hejar på dem när de behöver en extragod vän?

Jag vet inte, jag vet inte. Men jag hoppas.

Nov 232013
 

HarryAzkabanBritish2

Fången från Azkaban är massmördaren Sirius Black som rymt från trollkarlsfängelset
och enligt varje klok gissning är på väg mot Harry Potter för att döda honom.
Såsmåningom visar det sig att han i själva verket är oskyldig och Harrys gudfar
och Harry och Hermione räddar honom undan en säker död. 

En viktig och mörk ny företeelse i Harry Potter och fången från Azkaban är dementorer.

Dementorerna är onda på riktigt – icke att förväxlas med boggartar (bloggen har skrivit om dem tidigare). De är en slags varelser som tar ifrån människor deras lyckliga minnen. I allvarliga fall lämnar de människor tomma och utan själ för alltid. Det finns inget botemedel mot detta.

När J K Rowling skrev om dementorerna hämtade hon inspiration från en depression hon gick igenom under en svår period i sitt liv. Känslan av att aldrig kunna vara lycklig mer var en hon hade upplevt och hon kände till den förlamande känslan som det ger.

Alla som varit med om något riktigt svårt kan nog känna igen känslan att övermannas av en sorg så kvävande att man tror att man aldrig kommer att bli lycklig igen.

Det går –  lär J K Rowling ut – att motverka det här genom att frammana sina lyckligaste minnen. En gång när Harry gör det tycker han sig se sin far (som varit död sedan Harry var ett år gammal). Han förstår att han inte ser honom, men vill ändå gärna tro på det.

Och Dumbledore säger:

-Tror du verkligen att de döda som vi har älskat någonsin lämnar oss? Tror du inte att vi minns dem som allra tydligast i våra svåraste stunder? Din far lever i dig, Harry, och ger sig starkast till känna när du verkligen behöver honom.

När mörkret sluter sig som tyngst runtom mig får jag också  ta till de lyckliga minnena. Den 23 november 2002, till exempel, var en dag av lyckliga minnen. En dag när Ansgar levde. En dag när ingen trodde att det fanns några speciella hälsoproblem med honom. En dag när sorgen inte slagit oss sönder och samman. Idag lutar jag mig mot den dagen, och mot vad Dumbledore säger. Ansgar är inte så långt borta som man kan tro.

Så älskar vi honom
och hans kärlek till oss
är självklar och skoningslös
och han får oss att längta
såsom vi aldrig längtat till någon förut. 
-fritt efter Ulf Lundell
(från Ansgars dödsannons)

 

Nov 222013
 

Idag fyller Ansgar 11 år. Precis den ålder då man får sin kallelse till Hogwarts, påminde H mig om imorse. S sjöng Happy Birthday för Ansgar, kanske i tanken på att en internationell hälsning är bäst om man skall fira någon som är väldigt långt borta från vår värld. Eller så tänkte han att det var lämpligast med ängelska när man tilltalar någon som är i himlen. A skålade för Ansgar och hoppades att han mår bra i sitt hjärta nu. E fattade förstås ingenting utan trodde att vi tände ljus för att det har blivit Lucia.

imgharry potter and the chamber of secrets3I Harry Potter och hemligheternas kammare visar det sig att det finns en otäck hemlighet under Hogwarts,
byggd av en av Hogwarts grundare. Där bor en basilisk som vill utrota alla trollkarlar som inte är renblodiga,
och han släpps lös av Voldemort. Det krävs att Harry Potter lär sig viktiga saker om sig själv
för att han skall kunna besegra basilisken och i viss mån även Voldemort. 

En hemlig kammare som härbärgerar gruvlig ondska, dold under den tryggaste platsen på jorden. Ett monster som kan släppas löst och förgöra allt. Kanske har vi alla en sådan där hemlig kammare? Kanske är det en del av att vara människa? Under och bortom vår vardag bär vi på hemligheter, på sorger och skador, på sådant som vi helst håller en bit ifrån oss, men aldrig kan göra oss av med.

En basilisk kan döda enbart med sin blick, det gäller att inte titta in i ögonen på den. Men det är inte det enda sättet den har – dess tänder är dödligt giftiga. Om man möter ögonen indirekt, genom en kamera eller en spegel, dör man inte utan blir förlamad. En basilisk kan bli tusen år gammal.

Visst märker man  på beskrivningen hur lik en basilisk är sorg?

Jag har lärt mig genom åren att inte stirra den i ögonen, inte låta den hypnotisera mig. Jag möter den – jag måste möta den, så här års och ibland annars, men jag möter den numera väldigt försiktigt, så att den bara förlamar, inte dräper mig.  Sorgen kan också bli tusen år gammal, gammal och trött, men ändå elak. Och sorgens ögon må bli skumma och svaga med åldern, men ändå kan den paralysera med ett ögonkast.

I Harry Potter och hemligheternas kammare säger Dumbledore:

-…Och dessutom kommer du att finna att vem som än ber om hjälp och stöd på Hogwarts skall finna det.

Hogwarts är skolan, tryggheten, under vilken hemligheternas kammare vilar. Det kan vara värt att tänka på när vi brottas med våra basilisker: Vi har inte bara en hemlighet som ligger förborgad under trygghetens yta. Vi har också en trygghet som står rest ovanför vår sorg. Vi har vår vardag. Den är vårt värn och vårt skydd. Den ger oss hjälp och stöd.

När sorgen är så stor och så bottenlös som den blir på sådana här årsdagar, är det min vardag jag vänder mig till för stödet och trösten. Min vardag – så när barnen idag tog med sig kompisar hem från skolan så stod jag i köket och njöt av det faktum att det kan vara barnskratt, fniss, och oväsen här. Att min vardag inte är steril och sorgladdad utan full av liv. Det kändes som att Ansgar hade trivts i det här kaoset.

Så min basilisk får ta sin förlamande blick och försöka nå fram med den över legobeströdda hallgolv, över av-H-ratade-kläder-från-imorse-belamrade pallar, av äsch-vi-drar-väl-fram-alla-våra-nintendospel-och-lägger-i-en-hög-på-köksbordet-ansamlingar. Och basiliskblickar kan vara olycksbådande och otäcka men de tar sig svårligen förbi våra tvätthögar.

Idag tackar jag mitt familjekaos för att Ansgars födelsedag firas av att Ansgars småsyskons kompisar är här och rumsterar. Idag tackar jag mitt Hogwarts för det familjekaos som gör att livet vinner även på sorgens dag.

 

Nov 212013
 

För elva år sedan idag låg jag i en säng på Akademiska sjukhuset och kunde inte sova. Kejsarsnittet hägrade morgonen därpå  – vårt första barn skulle komma till världen – och jag försökte föreställa mig alla sätt som livet skulle bli annorlunda än vad det någonsin hade varit förut.

Och det blev annorlunda. På alla sätt.

Men inte annorlunda på blöj-och-sömnlöshetssättet. Inte då. Annorlunda på det förtvivlade och sorgliga sättet.

Elva år sedan idag.

En vecka senare hade det redan blivit annorlunda – så annorlunda. Vi flydde. Där satt M och jag i ett hus på västkusten och läste Harry Potter för varandra. Högläste. Ville ha något att sysselsätta tankarna med. Och Harry Potter blev vår vän där. Han var någon att hålla i handen – någon som också hade berörts av döden. Han blev ”Pojken som överlevde”. Och vi blev med tidens hjälp ”föräldrarna som överlevde”.

Jag har tidigare pratat om olika teman i Harry Potter-böckerna: erisedspegeln till exempel. Det här året kommer sorgedagarna att följa de sju böckerna om Hogwarts och på det sättet tar jag kontakt med min gamla litterära vän som på olika sätt följt mig sedan 2002.

HP Swedish

De vises sten är en sten som kan ge evigt liv. Därför är den eftertraktad av onda makter (Voldemort) som vill försöka återfå det liv
som för honom bara är ett skuggliv. De goda krafterna (rektor Dumbledore) försöker rädda stenen men det är Harry Potter
som kan ta den 
ifrån ondskan och rädda sig själv och trollkarlsvärlden. 

De vises sten förstörs i slutet av boken och Dumbledore förklarar:

-För nån som är så ung som du verkar det säkert otroligt men…. för ett rationellt sinne är döden när allt kommer omkring ingenting annat än nästa stora äventyr.

Det finns ett hopp i den tanken – ett hopp som tröstar mig. Av alla sätt som jag kan se på Ansgars död, ser jag det helst av allt som att han gick vidare till ”nästa stora äventyr”. Vi får vara kvar i den här världen men han fick ett annat uppdrag – något större och viktigare än vi. Och det uppdraget är ett äventyr.

Jag tänker mig så gärna honom i en slags Hogwartstillvaro: en skola där han lär sig att använda sina nya krafter (för man måste ju få någon slags superkrafter när man dör). Goda människor omkring honom. Trogna vänner. Underbara måltider. Och så ibland – vid enstaka tillfällen – en erised-spegel där han kan stå och titta på oss och drömma om sin familj.

Ansgar kunde inte vara kvar hos oss. Det var hans hjärta som inte klarade av livet här. Hans hjärta var för stort. Hans stora hjärta var (kan jag tänka när jag behöver tröstas) en superkraft byggd för större sammanhang – för ett uppdrag och ett äventyr som vi inte kan förstå eller ta del av. Och pojken med ärret – på hjärtat, inte på pannan – en del av det äventyret.

Någonstans – i en annan del av verkligheten – kanske all sorg och smärta vi får leva med fyller en funktion. Någonstans pågår ett slag som bara Ansgar och hans stora hjärta kan vinna.

Och i den här delen av verkligheten, i den här delen av november, förbereder sig en familj med normalstora friska men krossade hjärtan på årets sorgedagar.

Sorgen är oberäknelig som slumpen och svår som nöden, meningslös, poänglös. Vettlös. Om det inte finns en saga med en drake att besegra, en saga som behöver en modig prins med extra stort hjärta som kan kämpa de godas kamp och vara med och besegra den kosmiska ondskan. Kanske gör det det. Kanske är det bara min fantasi. Sådant kan man inte veta.

Men en sak vet jag. Harry Potter-böckerna lär oss det och Ansgars korta liv lärde mig det: Döden är stark och skoningslös. Men den är aldrig starkare än kärleken. Det finns ingen kraft som kan rå på kärleken.

Så. I kärlekens namn. Beväpnad med min fantasi, min familj, mina vänners omtanke och mina Harry Potter-böcker är det dags att äntra in i årets sorgedagar.

Okt 132013
 

jag: H är verkligen väldigt Harry Potter-intresserad just nu!

M: ja.

jag: Har hon varit efter dig med sorteringshatten och velat sortera in dig i ett hus?

M: Ja.

jag: Vad fick du då?

M: Gryffindor.

jag: Där alla de modiga hamnar. Snyggt.

M: Ja, jag tyckte det. Vad blev du då?

jag: (snabbt) Uflepf.

M: Va?

jag: Du hörde.

M: Jag hörde inte men jag tror jag fattar.

jag: Hufflepuff.

M: (ler liksom ett lite inåtvänt och grubblande leende)

jag: Hon sade att det var där man hamnar om man är korkad men snäll.

M: (ler)

jag: Men du… från det ena till det andra – när hon sade att du hamnade i Gryffindor – vad sade du då?

M: ”Tack.”

jag: Aha.

M: Vad sade du då när hon satte dig i Hufflepuff?

jag: Jag…

M: Ja?

jag: Jag… kom inte på något att säga.

M: Ah.

jag: Och då tyckte hon att det var ett bra bevis på att jag passade i Hufflepuff.

M: Mm.

jag: Och då försökte hon förklara – vad menar du med ”Mm”?

M: Jag menar bara att jag förstår att hon drog den slutsatsen.

jag: Mmm.. Men då försökte hon förklara att det bara bevisade vad hon sade om min hjärna.

M: Och då sade du?

jag: Ingenting.

M: Ah.

jag: Jag kom inte PÅ! Det är väl inte så konstigt?

M: Nä. Inte ett dugg konstigt.

jag: För att jag passar i – är det det du menar?

M: Näää.

jag: Men sedan kom jag iallafall på och så sade jag att det SKULLE kunna vara så att jag kom på en massa dräpande saker att säga men så sade jag dem bara inte för att jag inte ville att min egen dotter skulle känna att jag var jättemycket smartare än hon!

M: Ah.

jag: Smart va?

M: Hm. Vad sade H?

jag: Hon skrattade.

M: Hm.

jag: Skrattade alltså på ett ödmjukt sätt. Som man skrattar efter att man har blivit tillplattad av min mentala förmåga.

M: OK.

jag: Sedan så sade hon att med min illistiga diaboliska intelligens så skulle hon placera mig i Slytherin istället.

M: Hm.

jag: Visste du att de är illistiga och har diabolisk intelligens i Slytherin?

M: Tja. Öh. Delvis.

jag: Iallafall så tyckte jag att det var lite knepigt liksom. Eftersom först hade hon ju sagt att jag var snäll.

M: Jag tror att hennes exakta ord var ”korkad men snäll”.

jag: Exakt!

M: (tittar)

jag: Jaja alltså inte ”Exakt!” men alltså jag menar jag var ju snäll också.

M: Också.

jag: Så jag vill inte vara i Slytherin för där är ju alla elaka.

M: Det vill vi ju inte att du skall råka ut för de elaka.

jag: Så jag bad vänligt men bestämt att bli placerad i ett annat hus.

M: Och då sade H?

jag: Hon sade att Hufflepuff hade lite plats över. Och att Hagrid ju var Hufflepuff och att jag alltid påmint lite om Hagrid.

M: (tar upp en tidning och håller framför ansiktet medan han gör konstiga och halvkvävda ljud)

jag: Så då sade jag att jag får väl ta det då.

M: (fortfarande dessa underliga ljud)

jag: Så nu är jag Hufflepuff iallafall.

M: Mm.

jag: Men jag är ändå lite nöjd för att det inte blev Slytherin. För tänk vilket nederlag det hade blivit i alla diskussioner i framtiden om hon hade kunnat kalla mig för Slytherinare.

M: Medan som det är nu (hämtar andan) – som det är NU – som det är nu så har hon ju inte bara placerat dig i Hufflepuff utan dessutom fått dig att själv tycka att Hufflepuff är ett bra – nästan lite smickrande – val?

jag: Ja.

M: Mm. Det lär ju verkligen vara en stor hjälp i alla diskussioner ni har i framtiden. Verkligen.

jag: Menar du att det var dumt?

M: Inte dumt. Hufflepuffvärdigt bara.

jag: Ett fint ord.

M: Jag visste att du skulle tycka det.

jag: Det KAN ju vara så att jag i själva verket har gjort det här av jättesmarta skäl. För att få fördelar i livet. För att verka dimmig och förvirrad men samtidigt egentligen ha en glasklar och blixtsnabb intelligens till hands. Som ett hemligt vapen! För att vinna debatter och diskussioner. För att det är bättre att verka mer korkad än vad man är än att verka smartare än vad man är.

M: Mm.

jag: Det KAN vara så.

M: Mm.

Okt 052013
 

Vaknar av att H hyssjar mig. Tydligen sover jag för högljutt.

Hon sitter i fotändan av min säng och har en bok och en ficklampa. Klockan är halv sju.

H vaknar aldrig före åtta om man inte tvingar henne. Men ingen har tvingat henne. Det är tyst inifrån grabbarnas rum – sovtyst –  och E sover med huvudet under kudden och dockan ovanpå kudden – som vanligt. Allt är lugnt och stilla. Ovanligt lugnt och stilla. Eventuellt för lugnt och stilla. Man kan bli misstänksam för mindre.

jag: Varför är inte S vaken?

H: Men mamma – klockan är bara halv sex!

jag: Halv SEX? (Jag tittar igen. Ja. Halv sex. Ännu mycket underligare)  Men – du är vaken?

H: Ja! Jag måste ju veta hur det går med Dobby!

Hon håller upp boken. Hon har ett kapitel kvar. Hon vet vad som hände i Hemligheternas kammare. Men  hon vet inte än om Dobby skall bli fri och i så fall hur. Jag ler mot henne. Det är lite härligt att en fiktiv karaktär som Harry Potter kan få henne att göra det som ingen av oss andra kan: gå upp tidigt på morgonen. Fast…

jag: Men varför sitter du här vid mina fötter med en ficklampa och läser?

H: Jag ville inte störa dig.

jag: OK. Och det fanns inget sätt som du inte kunde störa mig inne på ditt rum?

H: (med exakt samma tonfall som hon kommer att använda när jag är senildement och påstår att vaktmästaren på mitt äldreboende stjäl mina melodikryss) Åh mamma!

jag: Förlåt.

H: Alltså du fattar väl. Det var ju JÄTTELÄSKIGT inne i Hemligheternas kammare. Jag var tvungen att komma hit och läsa. Men jag ville inte tända din sänglampa och sitta vid ditt huvud eftersom jag inte ville störa dig så jag satte mig längst ner. Med en ficklampa.

jag: Åh. Förlåt.

Nu försöker jag dölja att jag bär ett leende stort som Salazar Slytherins illistighet. Mina damer och herrar: själva definitionen av en tweenie. Kan läsa läskiga och svåra böcker. Men går kanske litegrann och sätter sig hos sin mamma när det blir som läskigast. Men ändå så stor att hon stannar upp och hämtar en ficklampa först och funderar ut hur man kan få den där närheten utan att väcka den mor som sover.

Vi ler mot varandra. Jag har en intensiv misstanke om att H tänker ungefär motsvarande tanke om mig: ”vilken härlig ålder det är på en mamma det här – trygghet utan vakenhet.”

Men ett mysterium kvarstår.

jag: Men hur kan S fortfarande sova? Det är ju nästan aldrig han sover så här dags.

H: Det SKULLE kunna vara så att jag i själva verket kan trolla. Och har en trollstav. Och har hittat den rätta formeln för att få honom att sova länge på morgnarna.

jag: Åh vad jag skulle betala dyra pengar om det vore så.

H: Ja. Eller så kan det vara så att han har lärt sig att dra ner volymen på tv:n och sitter och kollar på filmer utan att det hörs över hela huset.

Vi tittar på varandra igen. Ler. H skrattar lite.

jag: Då är det nästan mer sannolikt det där med trollstaven.

H: Jag VET.