Okt 012013
 

Jag vill berätta för er om en blick. Jag vill berätta för att den blicken gör mig lycklig och kaxig och nöjd och kanske aningens aningens full i skratt. Jag vill berätta om den här blicken för att det är den sortens blick som man smälter när man får. För att det är den sortens blick som ger en hopp för framtiden.

OK.

Förhistorien är så här:

-Mamma du vet ju att jag skall bli författare när jag blir stor.

-Japp.

-Och nu vet jag vad jag skall skriva också!

-Vad bra.

-Jag har bestämt mig för att skriva en bok som heter HARRY POTTER.

-Ehm. Det finns redan sådana böcker.

-Jag vet! Det är det som är så smart. Jag tänker kalla min bok för HARRY POTTER OCH DE FARLIGA SPÖKSAMLINGARNA.

-OK.

-Och ALLA kommer att vilja köpa den!

-För att den handlar om Harry Potter?

-Exakt! Alla älskar Harry Potter! Jag kommer att bli rik!

-Men – alla vet att det bara finns sju Harry Potter-böcker.

-Men alla vet inte att det inte kommer en till.

-Men alla vet att J K Rowling skriver Harry Potter-böckerna.

Och det är då jag får den. Blicken.

Och nu vill jag berätta för er om blicken.

För det finns blickar och det finns blickar.

Det finns stängda blickar och nedåtriktade blickar och fjära blickar.

Det finns uppgivna blickar och sorgsna blickar och melankoliska blickar.

Och det finns glada blickar och upplivade blickar och kärleksfulla blickar.

Den här blicken var triumferande. Den här blicken var självsäker. Den här blicken liknar lite grann den blicken man som förälder kan ge sitt barn när barnet har sagt något roligt men barnsligt – en blick av personlig stolthet och med en liten gnutta nedlåtenhet. Den sortens blick. Exakt precis så. Stolthet och nedlåtenhet. Självsäkerhet och triumf.

Och så svaret:

-J K Rowling HAR skrivit Harry Potter-böckerna ja. HAR skrivit. Hittills.

Paus. Ännu en blick.

-För att då var jag ju så liten så jag hade inte lärt mig skriva än.

Sep 222013
 

Jag har kokat lingonsylt och äpplemos. Jag har varit på loppis och inköpt jättebilliga och jättefina vinterkängor till barnaskaran och en rätt söt onepiece till E. Jag har umgåtts med en kompis och skjutsat omkring barn. Jag har klippt håret på M och A och mig själv. Jag har förhört läxor. Jag har medlat i två stora nintendospelsschismer. Jag har bakat bröd. Jag har jobbat.

Och ändå känns det som att jag inte har gjort något alls av min helg om man jämför med H.

För hon har suttit inne på sitt rum i timmar i streck och plöjt Harry Potter och hemligheternas kammare.

Sånt kan man inte toppa.

Jag är så himla avundsjuk: Jag vill nästan ha alla Harry Potter-böckerna olästa bara så att jag skall kunna ta mig in i dem själv samtidigt som hon.

Å andra sidan är det nu min roll att finnas till hands när hon kommer genom sin dörr för att oroligt fråga om de blir utkastade från skolan på grund av att de anlände i bil eller om man någonsin får reda på varför pelaren som leder till plattform 9 3/4 var stängd.

 

Sep 032013
 

Vi läser om Harry Potter från början. Har precis läst klart dagens avsnitt om sorteringshatten och banketten.

H: Mamma Ansgar skulle ha varit elva.

jag: Mm. Nästan. I november.

H: Som Harry Potter i den här boken.

jag: Ja det har du rätt i. Häftigt.

H: Han kanske har sådana där mysiga middagar med magisk mat och himlen som tak.

jag: Kanske.

H: Och kanske har blivit insorterad i en del av himlen för sådana änglar som är mycket modiga.

jag: Det får vi hoppas.

H: Och kanske måste slåss mot den kosmiska ondskan.

jag: Som… Voldemort?

H: Han vars namn icke får nämnas ja.

jag: Tror du?

H: Ja kanske.

jag: Ja. Kanske.

H: I så fall är det bra att han har bra kompisar. Och så har han ingen uggla utan förstås en katt. Vi har ju många döda katter som han kan ha.

jag: Och övar sig på att trolla?

H: Ja och rätt som det är kommer han hit och trollar något åt oss. Något som vi inte märker nästan. Men som är en liten hälsning. Typ att ”nu blev din äckliga mat förvandlad till god mat” eller ”nu gick tiden lite fortare när det skall hända något roligt”. Eller ”nu känner du dig varm fast du frös nyss”. Såna grejer.

jag: Det vore ju kul.

H: För nu är han ju nästan elva år.

jag: Som Harry Potter.

H: Och tänk om vi trollar åt honom då.

jag: Hurdå?

H: Tänk om han sitter där på sitt Hogwarts och längtar efter något roligt. Och så -poff- bara för att vi tänkte på honom så hände något roligt i himlen.

jag: Wow!

H: Vi kan också trolla. För att vi älskar honom.

jag: Ja.

H: För att älskandet är liksom större än att man är död. Det går ändå.

jag: Man kan hoppas.

H: Eller så vet man bara att det är så. Jag vet att det är så.

Och jag vill också veta att det är så.

Feb 142013
 

Voldemort, i ett försök att få leva för evigt, delade sin själ i sju delar och gömde dem på olika ställen. Tanken var att det inte skulle gå att döda honom, att han skulle leva för evigt, eftersom det vore svårt bortom det rimligas gräns att hitta alla de sju delarna och förstöra dem. Priset för detta var ett liv som aldrig kunde bli helt eller gott. J K Rowlings berättar att man var tvungen att göra något förfärligt för att dela sin själ – man var tvungen att begå mord.

Jag vet inte.

Jag tror att det enda man behöver göra för att dela sin själ i olika delar är att få mer än ett barn. Åtminstone känns det så för mig. Där barnen är, där är min själs olika delar.

En del av min själ sitter i ett klassrum på Skolstaskolan och hittar på berättelser idag. Den delen av min själ får glädjas åt kreativiteten, åt hur bekymmerslöst pennan löper över pappret när fantasierna tar skriftlig form.

En annan del bygger med plusplus inne i förskoleklassen. Den delen av min själ får följa en vaksam hjärna i nya intryck , nya idéer, ny inspiration.

Ytterligare en del av min själ sitter belägen i en hjärna som spelar schack eller tänker ut krångliga men vackra matematiska mönster. Den delen av min själ fattar kanske inte så mycket men dricker törstigt av logikens skönhet.

En del av min själ åker rutschkana med en snart-treåring som inte riktigt vet om hon är glad eller arg för det mesta. Den delen av min själ får känna med i fartens tjusning, i lyckan över verbal rörlighet, i tjusningen över en kropp som kan springa, hoppa, jubla över livet.

Och den sista, ibland bortglömda, delen har dött, har stängts av, vistas i en annan värld. En del av min själ är bortom himlen. För alltid bortom.

Jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här, annat än att säga att om det är alla hjärtans dag idag, så måste det få vara dagen för alla hjärtan – även för de hjärtan som var för svaga eller för starka, för små eller för stora, för denna värld. Det måste också vara dagen för de vars hjärtan är splittrade och spretar åt olika håll, för slitna hjärtan, för oroliga hjärtan, för hjärtan som bär en sorg eller en ängslan eller en längtan.

Idag är det alla hjärtans dag. Det känns som att det borde vara en dag för eftertanke. Vad har mitt hjärta varit med om? Vad fyller mitt hjärta? Och var är mitt hjärta? Var har min själ gömts?

Nov 242012
 

Hej Harry –

(Ja. Jo. Jag vet att du inte finns. Det är irrelevant för mitt brev. Tyst nu och lyssna.)

När Ansgar precis hade dött åkte M och jag iväg några dagar – ner till huset på västkusten. Väl där behövde vi något att göra eftersom tankarna bara for omkring, eftersom det inte fanns något sätt att få lugn i skallen. Vi behövde något att fokusera på – något som inte alls var allvarligt. Vi valde att högläsa böckerna om dig.

Det första kapitlet i den första boken heter ”Pojken som överlevde”. Det var ju som att få ett slag i magen – vi hade ju pojken som inte överlevde väldigt nära våra hjärtan. Men allt eftersom vi läste förstod vi en sak: J K Rowlings förstod det här med liv och död och föräldrar som skildes från sina barn. Vi kände oss märkligt hemma i hennes värld. Så vi fortsatte läsa.

Det jag egentligen ville skriva till dig om var Hogwarts. Om vi säger att du och Ansgar var i lite samma situation – ofrivilligt skilda från sina föräldrar – vill vi förstås inte tänka oss honom hos Dursleys. Men om himlen liknar Hogwarts lite – då – då kan det bli något. Förtrollningen. Gemenskapen. De enorma jättegoda måltiderna. Man får förstås inte dra liknelsen alltför långt: vad skall man göra med Slytherin? Med ondskan som sipprar in? Med dementorerna? Men vi håller oss till själva stämningen av äventyrlighet och magi och godhetens slutgiltiga seger.

Hogwarts alltså. Vad jag tänker på mycket är Erised-spegeln. Spegeln där man kan se det man mest av allt önskar sig som att det var så, spegeln där du, Harry, såg dig själv med dina föräldrar.  Den ljuva plågan att stå där och se framför sig sina drömmars mål – som att det var uppfyllt – men utan att faktiskt leva i det.

Det är en spegel som jag har tänkt mycket på utifrån min egen synpunkt: att jag skulle kunna stå där och stirra så intensivt på att jag har alla barnen omkring mig – önska och längta och långsamt bli galen – så att jag inte skulle kunna ägna mig åt de barnen jag faktiskt har. Så har jag tänkt. Och att man självklart måste prioritera livet, ta vara på det man har. Det är väl det som är själva poängen med Erised-spegeln: låt inte livet gå dig förbi medan du drömmer.

Men jag måste erkänna att varje gång du står och drömmer om dina föräldrar vid Erised-spegeln, Harry, så blir jag lite glad innerst inne. Glad över din längtan, glad över att dina föräldrar spelar roll för dig även när du inte har några minnen av dem.

Jag vet att man skall vara glad över att du går vidare – att du löser ditt uppdrag och inte står där drömmer bort tiden medan din verklighetsförankring försvinner och det enda som existerar blir den opåtagliga icke-verklighet som är din önskan. Men jag är glad över att du längtar. Det ger mig hopp. Fast jag vet att du inte existerar. Fast jag vet att Erised-spegeln inte existerar och att Ansgar inte står framför den. Trots allt det är jag glad över att du står där ibland på nätterna. Och tittar på bilden av dig själv med dina föräldrar.

 

Apr 052012
 

Man skall inte låta sig luras av sådana saker som att han kanske inte uppskattar precis varenda anekdot om kommunaltjänstekvinnor.

Man skall inte heller låta sig luras av ifall hans fritidsintressen är lite ovanliga.

Man skall också akta sig för det bedrägliga i att tolka hans dagliga mediakonsumtion.

Nej, man skall koncentrera sig på väsentligheter, som följande:

 

Jag: (berättar grej som hände på jobbet)

M: Åh, det låter precis som en grej ur Harry Potter… (fortsättning)

 

Därför att då vet man. Då vet man att han har fattat. Och dessutom vet man att han har den rätta maniska nördiga kärleken till Harry Potter.

Och DET är hur man vet att man är gift med rätt person.

Jan 022012
 

Så var det slut på vårt ljuva jullov och imorse var det bara att kliva upp 6:30 och väcka barn och hela den gamla välkända rutinen.

Det var trevligt med jullov. Vi såg på film, vi var vakna länge, vi hade trevliga gäster, vi gjorde roliga saker, vi åt pepparkakor varje dag och så vidare. Då är det med viss motvilja som man klär på sig jobbkläderna och därmed vardagslunken.

Barnen såg fram emot det, att träffa kompisar, att få berätta om hur julen varit, ha på sig julklappskläderna, byta julklappshistorier med varandra. De var fnitterglada vid frukosten, ungefär som när vi skall åka och hälsa på någon.

Det slog mig att den attityden skulle man må väl av att ta med sig i jobbet. I Harry Potter-böckerna kallar professor Dumbledore döden för ”the next great adventure”. Hellre än att kalla vardagen för dödstrist kanske man skulle låna det uttrycket: vardagen – the next great adventure!

 Hej vardagen!

Dec 042011
 

Jag skulle vilja att vårt hem var som Hogwarts. Hogwarts, från Harry Potter. Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry för att ge stället dess fulla namn. Den här platsen med andra ord:


Jag vill inte att vårt hem skall vara en plats dit man i första hand kommer för att lära sig magi och trolldom, det är inte det egentligen, även om lite magi kanske är exakt vad man behöver i sitt hem, i sin vardag.

Men jag vill att vårt hem skall vara en plats med många spännande skrymslen och vrår. En plats där man kan känna sig hemma, där det finns folk som man hör ihop med, där det alltid är liv och rörelse. Hm, det är ju en trevlig sak med Hogwarts att det alltid serveras enorma mängder god mat till varje måltid och att den kommer fram magiskt på borden och att disken också på ett magiskt sätt försvinner bort från borden.

De kloka professorerna, alltid redo att finnas till hands med råd och stöd, är förstås en ingrediens att räkna med. De där professorernas längtan efter att hjälpa alla barnen till deras egen utveckling, deras egen väg, så vill jag också ha det hemma hos oss. Man skall få vara på sitt sätt och få all den hjälp man behöver för att utvecklas på sitt sätt.

Och så skall vi ha spöken förstås, eller ett spöke iallafall. Tänk att ha Ansgar glidande omkring, som husspöke. Vad jag inte skulle ge för den saken. Men det är klart, det är inte DE spökena som finns på Hogwarts, inte de döda som någon saknar och längtar efter. Då finns Erised-spegeln på Hogwarts, jag har bloggat om den förut – spegeln där man ser sig själv så som om man hade allt man ville ha, om man var sådan som man skulle vilja vara. Den är lite farlig, Erised-spegeln. Det är ju en risk, förstås. Men en risk värd att ta tror jag.

Men det viktigaste är det här, och jag hoppas att vi redan kommit en bit på väg på den här punkten: Jag vill att vårt hem, som Hogwarts, skall vara en plats som är diametrala motsatsen till Privet Drive nummer 4 – en plats där man kan få vila sig från omvärlden. Där alla får vara sig själva. Där det är helt ok, normalt och välkommet att vara på ett annat sätt än vad vår vanliga värld vill att man skall vara. Där det som avfärdats blir välkomnat. Där de som avfärdats blir välkomnade.

Tillvarons sanna magi, den som vi alla kan skapa omkring oss: att acceptera varandra med kärlek och utan fördömanden.

Help will always be given at Hogwarts to those who ask for it. 

 

 

Sep 182010
 

Nu när vi ändå pratar om Harry Potter känner jag nästan att det måste till ett inlägg om hans betydelse i våra liv. Ungefär samtidigt som jag träffade M så började min mamma, som alltid håller reda på allt som händer inom litteraturvärlden, att prata om det nya fenomenet Harry Potter. En barnbok som gavs ut med vuxenomslag, en bok med trolleri och magi och viktiga sanningar om livet.

Jag fick den i julklapp av mamma och tittade på den och lät bli att läsa den. En gång när M och jag skulle gå på bio så gick filmen och vi såg den och jag föll som en fura. For hem och läste boken.

Så blev jag gravid och så föddes Ansgar. Och dog. Och M och jag blev ensamma. Med massor av tid som behövde fyllas, på något sätt, helst inte på något sätt som gjorde ont.  Det visade sig att de mest aparta och triviala saker kan göra ont. Korsord till exempel kunde innehålla, mitt ibland alla fyrbokstavsord för nordafrikanska frukter, något ord som gjorde att man började gråta. M läste Fantomentidningar och grät över grejer…sudoku fanns ju inte då. Annars hade det nog varit räddningen, bara mattetal utan ett enda känsloord.

I vilket fall som helst beslöt vi att vi behövde något gemensamt att fylla tiden med. Högläsning, Harry Potter kändes plötsligt väldigt rätt. Han hade förlorat sina föräldrar och vi vårat barn. Vi adopterade honom som högläsningsbok och så fort vi behövde så högläste vi. Visst fanns det sådant som gjorde ont i boken, men det gjorde mindre för att vi visste att det gjorde ont för Harry också. En märklig logik, men en som funkade för oss.

Och när De vises sten slutar med att Harry får ett fotoalbum med bilder av sina föräldrar, vars utseende han inte kan minnas eftersom han var för ung när de dog, så grät vi floder. Men inte sådana där korsordstårar, inte sådana där ”fasen också, finns det inte en enda sak jag kan göra som inte påminner mig hela tiden”-frustrations-tårar utan ”tänk vad underbart att ha de där fotona”-tårar. Sådana tårar som på något sätt, på något obskyrt plan som vi inte gav oss själva tillgång till, var sorgebearbetande. Och nästan lite helande.

När första boken var slut kastade vi oss över tvåan och sedan trean och fyran och…när det var dags att börja jobba igen, för oss båda två (det var löjligt snabbt, två månader eller något var vi sjukskrivna efter Ansgars död) så var vi vakna hela natten och läste för varandra. Det var ångestdämpande…och för min egen del häpnade jag över hur mycket vettig filosofi och levnadsvisdom JK Rowling lyckades trycka in i sina böcker.

Jag hade en annan kompis också de här nätterna – Anne på Grönkulla. Visade sig nämligen att min gamla barndomshjältinna i någon av de senare böckerna, de som man inte läser när man är barn om man inte är väldigt väldigt nördig, förlorar sitt första barn. Hon blev också en nattkompis. Min, men inte M:s. Men så hade han ju inte läst henne som tioåring heller…

I alla fall så var HP vår trogna vän på vägen. Det var ju inte så att vi inte hade kompisar – vi hade och har världens bästa kompisar. Men vi behövde något att hålla i handen när det var riktigt riktigt mörkt och det blev HP.

Alla böckerna fanns inte då när Ansgar dog. Fenixorden kom 2003 (2004 på svenska), Halvblodsprinsen (min favoritbok i serien) 2005 och Dödsrelikerna 2007. Så när vi läste dem i början där, de där första månaderna, då var det i princip de böckerna som inte var fullt så läskiga, inte så fulla av dödsätare och så, som vi läste. Men så fort det kom en ny bok kastade vi oss över den.

Jag läser om dem fortfarande då och då. För filosofin och tankarna mest. För överlevnadsfaktorn, i andra hand. Och sedan för att påminna mig själv om hur hårt jag höll i dem de där första månadernas mörka nätter.

Harry Potter kallades för ”pojken som överlevde”. Det var också namnet på det första kapitlet i den första boken. Därav namnet på det här blogginlägget.

Sep 152010
 

God litteratur finns kvar i huvudet även när man har slutat läsa den. Och så är det med Harry Potter, för H. När hon vaknade imorse var det erised-spegeln som dök upp för hennes inre blick och vi har pratat om den idag.

Hon har förklarat den för brorsorna – en spegel där ens allra innersta önskningar syns som om det vore på riktigt.

Jag vet att jag och M diskuterade när vi högläste Harry Potter-böckerna för varandra, om hur genialt smart och enkelt den här idén var. Tanken med spegeln i Harry Potter-böckerna är att man kan stirra sig galen, längta ihjäl sig, återvända till spegeln gång på gång för att få se, för att få uppleva sig själv vid sina drömmars mål. Harry själv riskerar att göra det när han ser sina föräldrar, som dog när han var ett, i spegeln. Men han varnas av den kloka rektorn på skolan och väljer att välja bort spegeln.

Vad skulle du vilja se i spegeln, kära bloggläsare?

Det var iallafall den frågan H ställde till oss under dagen idag, till och med så att hon hade de andra barnen att rita spegeln. Det blev (inte överraskande) en hel del bilar, traktorer, ubåtar, segelbåtar och andra fordon från killarnas sida. H ritade sig själv omgiven av smink och pysselgrejer samt med en massa massa kompisar i rummet. Vi i familjen fick också vara med, först E, men sedan alla. E fick för övrigt vara med på killarnas teckningar också.

Så kom hon upp när hon hade gått och lagt sig.

-Jag vet vad du skulle se i spegeln, sade hon allvarligt.

-Er, sade jag, utan att tänka så mycket innan jag svarade.

Men hon förklarade allvarligt:
-Du skulle se samma som Harry, sade hon. Den döda som du saknar.

Och det är ju sant. Ansgar skulle vara med i min erised-spegel och jag tror nog att jag skulle kunna vara en sådan person som gång till gång återvände till spegeln för att se, för att känna, för att uppleva det som inte är verklighet men som är så hett önskat. Men det är klart, jag skulle ju inte kunna göra det. För jag har fyra levande barn också, jag har inte tid att bli galen av längtan. Men om jag hade det…

Å andra sidan får man tänka att jag är en lyckligt lottad människa. För av de som jag skulle se i spegeln får jag se alla utom en varje dag av mitt liv.