Nov 242013
 

Den fjärde Harry Potter-boken är den jag har minst intresse av, men det är den som H tycker bäst om. Så olika kan det vara.

HP GoF

 En tävling mellan tre trollkarlsskolor. Trots att han är för ung för att delta, vinner Harry.
I själva verket är allt iscensatt av Voldemort som försöker lura till sig Harry för att döda honom.
Harry dör inte, men Voldemort återfår sin fulla styrka och sina dödsätare,
och är från och med nu en kraft att räkna med. 

”Ingen besvärjelse kan återuppväcka de döda,” sade Dumbledore tungt.

Dumbledore vet vad han pratar om. Han har egen sorg, egen skuld att bära på – hans syster dog när han var ung och han bär ett tungt ansvar för det. Det vet vi förstås inte än, inte när vi läser den fjärde boken. Men det finns en oändlig sorgsenhet i Dumbledores röst när han pratar om de döda som man inte kan nå igen.

Den oändliga sorgsenheten är vi många som delar. Det är det oåterkalleliga i döden som skär djupast i oss, att alla möjligheter att säga en sak till, att vara tillsammans en gång till är uteslutna för alltid. Det gör ont på ett sätt som ger sår i hjärtat, sår i hjärnan.

I Harry Potter och den flammande bägaren förekommer en spännande karta (marodörkartan) över skolan Hogwarts, en karta som visar alla salar och trappor och hemliga gångar, och dessutom rörliga prickar som förställer alla de människor som rör sig på Hogwarts. Man kan alltså, om man tittar på kartan, se små prickar som flyttar sig fram och tillbaka och varje prick är försedd med ett namn.

Om det ändå vore så med döden – att man kunde veta var ens döda var, vad de gjorde, hur de har det. Det skulle göra det lättare att stå ut med att de var borta. Istället får vår fantasi ta vid – som jag skrev för några dagar sedan hoppas jag att Ansgar är på stora och viktiga äventyr, sådant som räddar universum från ondskans makter i himlarymderna, men också är precis lagom spännande och roligt och fullt av viktig vänskap och god mat. Men jag vet ju inte.

Tänk om jag hade en marodörkarta över himlen, där man kunde se en liten prick som rörde sig. Vad gör han? Får han lyssna på Astrid Lindgren läsa sagor? Lär han sig intelligens av da Vinci och Einstein, godhet av moder Teresa? Skrattar han åt  Groucho Marx och Povel Ramel? Myser han i en soffa någonstans med sin farmor? Tänk att få se, tänk att få ana… man får inte det. Man kan bara hoppas.

Jag har ingen karta över Ansgars värld. Men finns det, kan det finnas, vågar man hoppas, att han har en karta över oss? Att han på något sätt kan följa våra rörelser, ta del av våra liv? I så fall, Ansgar, ser du mig insvept i sorgedagar just nu, årets färglösa dagar, årets gråskalsdagar. I så fall ser du våra måltider och våra samtal och kanske våra drömmar. I så fall vakar du kanske över dina syskon, tittar till dem och hejar på dem när de behöver en extragod vän?

Jag vet inte, jag vet inte. Men jag hoppas.

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Den flammande bägaren”

  1. Åh! Det får man hoppas, det vill jag hoppas.

  2. <3 <3 <3

  3. Åh jag gråter nästan…

  4. I can’t believe you’re not playing with me–htat was so helpful.

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>