Dec 132015
 

12308930_10153225779913837_43317749_nNu har det blivit lite av en tradition att lägga upp det här varje Lucia. Det var Ansgars begravningsdag idag för tretton år sedan och för några år sedan passade jag på att svara på några av de frågor jag brukar få om Ansgar av bloggens läsare. Det här året känns det bra att lägga upp det igen, eftersom det tillkommit många nya läsare. Detta är en

* * *

Den 13 december är Ansgars begravningsdag. Vi valde det datumet med flit. Vi ville att han skulle få en ljushögtid, att hans ande skulle vila över barns firande på något sätt. Verkar det knäppt? För oss kändes det bra för elva år sedan, och hela Luciastämningen med sjungande barn och ljus ger oss hopp om att mörkret är något övergående.

Därför tänkte jag ta tillfället i akt den här dagen och svara på några frågor som folk brukar ställa om Ansgar och om sorg. Mina svar på medicinska frågor är lekmannasvar och jag tar inget som helst ansvar för den läkarvetenskapliga korrektheten i dem, det är så jag har uppfattat de svar jag fått av läkare, varken mer eller mindre.

1. Vem var Ansgar?

Ansgar var vår första son, föddes 22 november 2002 i graviditetsvecka 40+1. Han var blond, blåögd och hade hett temperament och en förtjusning över att vara i centrum. Han dog den 26 november 2002.

2. Hur var graviditeten/förlossningen?

Graviditeten var nog en rätt normal förstlingsgraviditet. Den enda komplikationen var att min blodtryck pendlade kraftigt de tre sista veckorna och jag åkte ut och in på sjukhus med ”misstänkt havandeskapsförgiftning” – det som hände var att blodtrycket kunde stiga upp över de magiska siffrorna 140/100 – bara lite, typ 144/100 eller 140/102 eller så. Sedan sjönk det igen. Inga andra havandeskapsförgiftningstecken som proteineuri eller så. I v 39 framgick det att Ansgar låg i säte så de gjorde ett vändningsförsök som misslyckades (det lyckades, men medan läkaren pratade med oss efteråt såg jag på ultraljudsbilden hur han vände sig tillbaka) och vi fick en tid för planerat snitt i v 40+1. Det sista dygnet, alltså graviditetsdag 40+0 fick jag slutligen 1+ på proteinet på en urinsticka och ansågs därför ha havandeskapsförgiftning så jag lades in på specialistmödravården.

Förlossningen blev med planerat snitt och den gick utomordentligt bra och smidigt. Vi spelade Suzanne Vegas skiva ”Suzanne Vega”, M höll mig i handen och Ansgar föddes med APGAR på 9/10/10. Vi var mycket lyckliga.

3. Vad gick snett och när hände det?

Vi var kvar på sjukhuset, som man var efter snitt då. När Ansgar var tre dygn gammal, nästan, slutade han andas. Efter ett dramatiskt försök att få igång honom som först misslyckades men sedan plötsligt gav effekt (efter att ha pågått i en halvtimma), fördes han ner till neonatalavdelning där han låg med en massa maskiner medan läkarvetenskapen behandlade honom mot alla sjukdomar de kunde komma på, och undersökte honom allt vad de kunde. De gav oss inte mycket hopp utan uppmanade oss att ringa våra familjer så att de skulle hinna träffa Ansgar. Det gjorde vi, mina föräldrar kom från utlandet och M:s från sitt hem strax utanför Uppsala, våra syskon från sina respektive bostadsorter och mina allra bästa vänner hann också komma, innan Ansgar strax efter midnatt andades sitt sista andetag.

Det var inte förrän vid obduktionen som man kunde fastställa dödsorsaken.

4. Vad dog han av egentligen?

Hypertrof kardiomyopati heter det. Det betyder att en muskel i hjärtat var så förstorad att den inte kunde slå. Vad jag förstår kunde han leva i tre dagar med detta eftersom spädbarn under sina första tre levnadsdagar, liksom under tiden i livmodern innan de föds, inte har slutit ett hål i hjärtat och alltså inte använder hjärtat på samma sätt som man gör sedan. Förmodligen var det därför hjärtat slutade slå när det gjorde det.

Hypertrof kardiomyopati uppträder ofta som en del av en annan sjukdom och de undersökte förstås allt vad de kunde, läkarna. De trodde starkt på något som hade med ämnesomsättningen att göra men de fann inte att Ansgar hade någon av de kända ämnesomsättningssjukdomar som fanns då. De har sparat prover från honom i ett stort arkiv. Där ligger även prover från andra barn och förstås även vuxna människor som dött utan att man riktigt exakt vet varför. De ligger där och väntar på att medicinska forskare skall upptäcka nya sjukdomar och beskriva dem. Någon gång då och då kör de sedan alla provsvaren mot beskrivningar av ”nya” sjukdomar och ser om det finns något som passar in. De har lovat att kontakta oss när och om man kommer på en sjukdom som kan vara en förklaring till hans hypertrofa kardiomyopati. För närvarande vet man alltså inte vad som låg bakom den men det finns många saker man har uteslutit.

5. Hur vågade ni få flera barn?

Vi fick gå på genetisk rådgivning och fick siffran 3 % (troligen lägre) för upprepningsrisk. Och så längtade vi så oerhört efter fler barn! Det var det som fick oss att orka gå vidare. Det var inte helt självklart för oss att det skulle vara våra biologiska barn, dock, vi hann ganska långt i våra tankar på att adoptera under de tre månader som gick efter att Ansgar dog och innan graviditeten med H kom som en glad överraskning.

6. Hur präglades graviditeterna med de andra barnen av sorgen och det som hände med Ansgar?

Rent medicinskt var det en enda större förändring och det var att vi fick ett intrauterint hjärtultraljud i v 22. Det innebär att en barnkardiolog stod med ultraljudsapparat och tittade på det pyttelilla hjärtat som slog i bebisen och försökte bedöma hur friskt det var. Det är inte det lättaste men det gick. Varje gång kunde de komma fram till att det inte fanns några tecken på hypertrof kardiomyopati. S:s hjärta uppvisade dock en annan missbildning under fosterstadiet men den hade vuxit bort till ett extrainsatt hjärtultraljud i v 30, tack och lov.

Rent personligt var det förstås otroligt nervöst. Alla graviditeterna har varit det.

7. Kollar ni de andra barnens hjärtan?

Ja, de är kontrollerade både under fostertiden och sedan barna fötts. Alla våra andra barn har kontrollerats flera gånger under sitt första levnadsår och skrivits ut från barnkardiologen någonstans mellan ettårsåldern och tvåårsåldern.

8. Har ni någonsin hatat alla människor som fått behålla sina barn?

Nej, vi har inte det. Nu är det en självklarhet, men de första veckorna var det något som vi jobbade aktivt med. Ansgar hade bara varit död ett par dagar när jag sade till M att jag skulle göra allt för att vara glad när den första människan som blev gravid i vänkretsen berättade det. Jag klarade det också. Men jag tror att det var rätt mycket viljestyrka med. Å andra sidan var det här förmodligen lättare för oss än för andra som förlorat barn och sedan inte blivit gravida lika snabbt.

Däremot var vi rätt rädda för att folk som hade barn som levde skulle vara rädda för oss, för att vi skulle bli ett mörker, ett bevis på att det kunde gå fel, och att folk skulle dra sig undan. Det fanns de på sjukhuset och på nätet som varnade för det, men vad kan jag säga? VI HAR VÄRLDENS BÄSTA VÄNNER. Alla höll sig kvar, alla ställde upp, alla delade vår sorg och så småningom också vår glädje.

9. Hur länge sörjde ni?

Sorgen är för hela livet tror jag. Jag tror inte att den tar slut, jag tror att den anpassar sig, bara. När Ansgar precis hade dött läste jag någonstans en beskrivning av sorgen som en främmande kropp i min kropp. I början passar den inte in, den bökar och stramar och sticker ut, än här och än där. Så småningom vänjer sig dock sorgen och kroppen vid varandra och sorgen blir mjuk och foglig och anpassar sig. Ibland, vid en oväntad rörelse, sticker den till och känns så där som den gjorde i början. Annars är den dov och vardaglig.

Jag gillade den beskrivningen då, den blev som ett livsmål. Och jag gillar den också nu, för för mig stämmer den.

Men för att ge ett mer konkret svar på frågan så kan jag se, nu när jag ser tillbaka på det, några tidsperioder när sorgen liksom släppte efter på järngreppet lite, det första efter ett halvår sisådär och det andra efter ett och ett halvt år ungefär.

10. Hur sörjer man ihop? Är det inte lätt att man växer isär av sorgen?

Jo, det är lätt. Vi räddades förmodligen delvis av några ord som Ansgars läkare sade till oss, ord som var ungefär ”De nästkommande veckorna är viktiga för er, för hur ni kommer att hålla ihop. Jag vill uppmuntra er att åka iväg och göra något tillsammans, var tillsammans och prata mycket med varandra.” Vi följde det rådet och vi har hållit ihop. Beror det på att vi höll kontakten de där första veckorna? Ja, jag tror iallafall att det var en viktig faktor.

Men man kan aldrig riktigt sörja ihop. Sorgen är en privat process. Men man kan prata och kommunicera och man kan turas om att sörja, vilket låter knäppt men det är så det blir. Man ger, mest omedvetet, den andra en chans att grotta ner sig i sorgen ibland, medan man själv håller huvudet över vattenytan och ser till att vardagen flyter. Sedan byter man.

Antagligen funkar det här med parsörjande annorlunda i familjer där man har barn redan.

11. Håller ni inte fast lite för mycket vid sorgen? Jag menar, bloggens namn: Ansgars syskon. Känns det aldrig som att allt handlar om det, som att ni inte kommer vidare?

Jag tror inte att vi håller fast för mycket vid sorgen. Jag tycker inte heller att allt handlar om Ansgar.

Men vad jag tror, och det här är viktigt, är att sorgen, liksom allt som händer oss i livet, blir vad man gör det till. Sopar man den under mattan, då ligger den där som en stor svart knöl som man inte vill låtsas om men som man snavar över. Ställer man den som en krukväxt i fönstret och vattnar den, så skymmer den ens sikt och växer sig stark.

Någonstans däremellan vill vi gå. Sorgen kan vara ett raster som man kan se tillvaron genom. Ett raster som i bästa fall kan visa på den tacksamhet vi bör känna över livet, över barn som är friska, över tillvarons vardag som rullar på i sin monotona men tröstande takt. Men – ETT raster som man se tillvaron igenom. Inte det enda rastret. Ett av rastren, skall det vara.

Vi vill ha våra minnen, inte släppa dem. Det är ett av våra barn vi pratar om. Ett barn släpper man inte. Men vi vill inte att sorgen och saknaden skall dominera för oss. Så kan det knappast bli heller när man har fyra barn hemma, för vardagen, den välsignade vardagen, kräver sitt, av tankeverksamhet, känslor och ork.

Livet skall levas. Och till livet hör dem som lever runtom en. Men även döden och sorgen och saknaden är delar av livet. Ackord i låten som brusar omkring oss. Man bör försöka höra dem också, för de är en del av melodin. Inte huvudtemat, tack och lov, men en del av melodin.

12. Hur är det för de andra barnen då, att växa upp med ett spöksyskon, så att säga?

Det är olika. De tar det på sina olika sätt. För H har det alltid varit väldigt viktigt att fastslå att hon inte är äldst, att hon har en storebror som är död. För S har det varit lika oviktigt. Spelar det någon roll för oss vuxna? Nej, det ger bara tacksamhet över att alla barnen känner att de kan vara som de själva är.

13. Om ni visste hur det skulle gå, att Ansgar skulle dö och så, och fick välja om ni skulle göra hela graviditeten, tiden tillsammans och sorgen igen, skulle ni göra det då?

Ja. Utan att tveka en sekund: JA. För det vi fick den där tiden, det var kärlek. Kärlek att ge och kärlek att få.

Ansgar gav väldigt mycket under sitt korta liv.

På Ansgars begravningsdag fick min svåger ett sms från en vän där det stod ungefär: Någon som har levt så kort tid och alstrar så mycket kärlek har inte levt förgäves. Och så är det. Ansgar ändrade våra liv. Han fortsätter att påverka och är en i vår familj. Ett barn – med speciella omständigheter förstås – men ett av barnen.

Så svaret på frågan kommer här: Vi skulle göra om det. Men vi skulle ta fler kort.

 

 

Om du inte förstår varför vi skulle göra om det, trots smärtan, så avslutar jag med texten vi hade i Ansgars begravningsannons, skriven av Ulf Lundell, bearbetad (gjord till vi-form istället för jag-form) av oss:

Så älskar vi honom, och hans kärlek till oss

är självklar och skoningslös

och han får oss att längta

såsom vi aldrig har längtat efter någon förut.

Nov 262015
 

Idag är det tretton år sedan Ansgar dog. På hans begravning spelade en trumpetare Evert Taubes Nocturne, och Nocturnes text har följt mig under livet.

Den här texten, som jag alltid har kunnat utantill på det sätt som man kan en text av Evert Taube om man är lite av en textnörd, tänkte jag mycket på en natt när Ansgar levde och mådde bra. För mig var det en text om föräldraskap, helt plötsligt.

Har du varit med om det någon gång, att en sångtext som du känt till länge plötsligt får en helt ny mening för dig? Så var det med Nocturne för mig, en natt i november 2002 då jag sov i den smala sjukhussängen med Ansgar vid min sida.

Slumra min vän
Natten skrider
Kärleken vaktar dig
Ömt och tyst

Det var det där med att kärleken vaktade ömt och tyst: Den som vaktar ömt och tyst gör det för att inte störa, inte oroa, inte tränga sig på. Plötsligt hade en rad som bara lät bra, en rad jag aldrig funderat över, brutit sig ut ur textmassan, fått liv, blivit tredimensionell. Så här skulle det vara nu: Jag var kärleken som vaktade.

Jag nynnade sången i mitt inre och lät texten sätta igång explosioner av nya associationer i min hjärna  – Helig den frid hjärtat hyser mitt i den virvlande blodstormens larm – javisst, så måste det vara. Frid som kommer från hjärtat, som är kärleken som vaktar, det måste vara heligt. Få saker hade någonsin känts så heliga som detta: En son på min arm, att vara någons trygghet.

Och sedan. Sedan kom döden. Sedan fanns det ingen trygghet, iallafall var jag ingen trygghet för Ansgar. Jag kunde inte rädda honom. Han kunde inte sova på min arm. Den sortens föräldraskap var över.

Efter Ansgars begravning blev Nocturne så smärtsam att jag inte lyssnade på den på många år. Men när den kom tillbaka till mig var det med ytterligare en sådan där fullständig omvändning av mening – den sång som först handlat om att somna, som sedan fick en ny djupare mening av att jag blev mamma, fick nu ytterligare en ny mening av döden.

Flyr mig i drömmen som våg flyr vind. Tänk om döden följer på livet som våg flyr vind, i samverkan, men alltid åtskilda. Vågen alltid en följd av vinden, och vinden som alltid vill ikapp vågen men hela tiden skjuter den framför sig.

Vinden förde bort Ansgar, på en våg som alltid ligger lite före mig, aldrig nåbar, men ständigt där. Aldrig inom räckhåll, men alltid närvarande.

Och plötsligt kanske de här raderna kunde handla om mig som sörjande: Helig den frid hjärtat hysermitt i den virvlande blodströmmens larm! Mitt i alla känslor, all upprördhet, all sorg och förtvivlan, finns ett stormöga av lugn, av tillförsikt, nästan. Jag har upplevt dig, jag kan aldrig förlora dig. Det är frid, moderlig frid, helig frid. Samma frid som den där natten på sjukhuset, men denna gång mitt i den virvlande blodstormens larm.

Och så möts vi i friden, möts i sången: Liv och död, trygghet och oro,  månen, natten och friden – och sömnen och döden.

Slut är din strid. Månen lyser. 
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

Kanske var den där sömnen i sjukhussängen en försmak av döden, en förkunskap om att föräldrars kärlek till sina barn sträcker sig bortom döden. Kanske är det det vi känner varje natt, alla föräldrar som tittar in genom sovrumsdörrar på sina sovande barn och känner stora, osägbara känslor av sammanhörande, av enhet, av evighet?

Kanske finns där i natten ett hemligt, heligt mötesrum för den kärlek som når bortom allt, bortom den slutgiltighet som döden skrämmer med, bortom avsked. Kanske finns det en hemlig öppning i nattens mörker mellan det som är och det som ska komma, när vi inte kan minnas eller agera, när vi bara kan ta emot. Kanske är det därför mörkret är sorgens hemvist, för att där finns hoppet.

12308930_10153225779913837_43317749_nShadows touch and pass and never see the day. 
There is a crack in everything, that’s how the light gets in. 
I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klar. 
I’ll find my way through night and day. 
Vårnattsvind svalkar dig. 
Sov på min arm. 

Nov 252015
 

12279547_10153219183483837_1544645264_oWould you know my name
If I saw you in heaven?
Would it be the same
If I saw you in heaven?

Idag är årsdagen av Ansgars dop, hans nöddop. Årsdagen av den dagen då allt gick snett, då han blev riktigt allvarligt sjuk – då hans hjärta helt oväntat gav upp.

Början av den här sorgeperioden varje år ställer mig inför de fina dagarna, de friska dagarna. Att minnas dem är att minnas ett leende, en hjärteglädje, en lycka, som jag aldrig kan återskapa nu. En oskyldig glädje, en som bara kommer till den som inte mött tragedi.

Att minnas den 22-24 november är att minnas glädjen, lyckan, ruset av eufori.

Att minnas den 25-26 november är att minnas bråddjupet, djupdykningen, svärtan.

Så idag skriver jag till dig från de minnena, de där vi hade från spädbarnsintensiven, när vi inte visste vad som hänt, när vi bara visste att helvetet hade öppnat sig och slukat oss.

Time can bring you down, time can bend your knees
Time can break your heart, have you begging please

När jag var gravid med Ansgar kom Eric Claptons låt Tears in Heaven på radion en gång när vi körde bil. M och jag konstaterade att ingen av oss tyckte att det var en särskilt bra låt. Men, tillade jag förnumstigt, vi är knappast målgruppen. Det är en låt om att förlora barn och det har inte vi gjort, så vi kan inte veta om den är bra för dem som behöver låten.

Några månader senare tillhörde vi målgruppen, och frågan om huruvida låten är bra är irrelevant, nästan. För låten finns där ändå och påminner om att jag inte är ensam. Jag är en av de många föräldrar som förlorat barn. Ibland inbillar jag mig nästan att vi kan känna igen varandra, på skuggan, på något i hållningen. En slags lugn uppgivenhet i ansiktsmusklerna, en slags böjdhet i ryggen, ett slags tålamod som kommer sig av att man aldrig kan få det man mest av allt vill ha. Vi har fått lära oss att leva ändå.

I’ll find my way
Through night and day,
‘Cause I know I just can’t stay
Here in heaven.

Vi som lever vidare ändå, vi har smakat på kunskapens träd på gott och ont och bär på vetskap som vi inte vill ha, på känslor vi inte vill ha känt, på en adrenalinsmak på tungan som liksom aldrig går över. Vi dör inte av detta, men vi lever inte av det heller. Inte på samma sätt som innan.

Kan det vara så att den stora sorgen har givit ett värdefullare liv? Ett som tar vara på glädjen och lyckan, som stannar intensivare i stunden, som vet att sätta värde på det som kan vara försvunnet på en sekund? Jag vet inte, men jag vet en sak. Om så är, att livet är mer medvetet nu, mer intensivt nu, så är det inte värt smärtan som orsakade det.

Beyond the door,
There’s peace I’m sure,
And I know there’ll be no more
Tears in heaven.

Men det finns en sak som vi vet, vi som förlorat någon vi älskar. Vi vet att vi har besparat dem smärtan att förlora oss. Vi har tagit den sorgen ifrån dem. Vi saknar, de saknar inte. Och det är klart att som tröst betraktat kanske det kan tyckas ganska klent. Men det är en sanning som växer när sorgen blir äldre.

Jag, som förlorade ett barn, inte fick göra något för honom, inte fick lägga mitt liv och min energi på hans liv – jag, som inte får köpa överdragsbyxor åt honom när det blir kallt, inte får hämta honom från en skolresa på en parkeringsplats mitt i natten, eller köpa hett åtrådda dataspel åt honom i julklapp, inte bära hans svettiga jumpakläder genom skolan när han stönar ”orka!” om sin träningsutrustning – jag, hans mor, får bära en sak åt honom: Sorgen. Den behöver inte han bära. Den blev min. Jag är mamman. Jag bär.

Jag bär den i min kropp och i min själ, i mitt ansikte och i min rygg. Jag bär den dag och natt, på årsdagar och vardagar, på helger och högtider, i det stora och i det lilla. Det är den sortens ryggsäck som man inte alltid tänker på men som ibland tynger varje steg. Men jag bär. Och jag bär med en trotsig stolthet – detta får jag göra för min son.

I must be strong and carry on
‘Cause I know I don’t belong
Here in heaven. 

 

Nov 242015
 


Ett sätt att hantera den kosmiska smärtan av att förlora ett barn är att försöka hämta någon slags meningsfullhet i det som hänt. Kanske behövdes Ansgar på ett annat ställe än hos oss, kanske fanns det någon kamp mot den existentialistiska ondskan som bara han kunde utkämpa. Kanske hade han en mission. Kanske finns det någon slags Hogwartsvärld, där han lever, så nära oss att bara ett tunt skynke skiljer oss, men så långt borta att vi inte ens kan ana.

Eller kanske är allt bara meningslöst och tomt, ensamt och utan högre plan. Allt tar bara slut och det finns ingen långsiktig mening med något alls. Så kan det vara.

Fast det får inte vara så.

Men det kan vara så.

Vi vet ju inte. Vi når inte dit med vår kunskap och vår erfarenhet, vi kan inte ställa oss på tå eller kika runt ett hörn eller tänka ett extra varv för att smygse lite in i evigheten. Vi vet inte. Det finns en existentialistisk ångest förknippad med detta, att livet slutar med något som vi inte vet, men det existentialistiska mångdubblas när man plötsligt behöver veta, inte för sin egen skull, utan för sitt barns.

Vi har ingen aning, men vi har många bilder. Många mjuka tankar och goda berättelser. En av mina favoritidéer om himlen grundar sig på något som berättas av en god vän till C S Lewis, han som skapade Narniaböckerna. CS Lewis på sin dödsbädd vaknade plötsligt ur den förvirringsdvala han befann sig i, spanade ivrigt ut i intet och fascinerat sade ungefär: ”Är det SÅ det blir?! Wow! Jag hade ingen aning, hade aldrig kunnat ens börja ana!”

Sedan vaknade han på riktigt, och den goda vännen frågade vad han hade sett, vad han kunde berätta om den himmel som snart skulle ta emot honom.  C S Lewis hade inga minnen alls av sin dröm, men den gode vännen beskrev hans extatiska tonfall, och de tillbringade en behaglig eftermiddag med att försöka tänka ut allt det otänkbara som skulle kunna vara den fantastiska himlatillvaron.

Och jag drömmer om en himmel som var så fantastisk att inte ens en fantasyförfattare kunde börja ana vidden av allt det underliga, underbara som väntar där. Jag drömmer om den himlen åt Ansgar, och åt oss alla i och för sig, men hittills åt Ansgar. Jag hoppas att den är så fantastisk att inte ens de vildaste drömmar och förhoppningar kan förbereda oss på det som väntar.

Men en sak känner jag i hjärtat, på det där sättet som man känner saker som man liksom vet, utan att veta. Jag känner – och inget kan övertyga mig om något annat, för jag känner i mitt moderssinne, och hur resonerande du än vill vara kommer du aldrig att tala mitt moderssinne tillrätta med förnuft – att Ansgar är någonstans där det är gott för honom att vara.

En av de tröster som kom till mig i musiken kom från musikalen Kristina från Duvemåla, den allra sista sången.

En gång var jag rädd för mörkret
men det är jag inte mer
Dagar, nätter, det gör ingen skillnad
jag är trygg vad som än sker
Du ängslas över mig
men jag kan lova dig
Om allt rämnar runtomkring oss finns vår kärlek kvar
Den har inget slut, du och jag, vi mötas åter
och du ska alltid minnas vad jag sagt
Jag är i gott bevar

Som sagt, vi kan inte stå på tå och kika runt ett hörn eller använda oss av logik för att lista ut vad som händer efter döden. Men jag tror att musiken kan glimta till, som ett ljus ur ett nyckelhål. Vi ser inga konturer, och glimten är borta innan den kan identifieras, men den tyder på att någon är hemma, att något är varmt och ljust, på den andra sidan om de där dörren.
12299638_10153222138723837_252400590_o
I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klart
Den lyser dig väg, en gång ska vi mötas åter
Beskyddet av en ängel som står vaktdet vet jag att du har
Jag vill att du ska minnas vad jag sagtJag är i gott bevar

Nov 232015
 

12279656_10153219183758837_85078220_o

När man ska överleva en stor sorg finns det, enligt mitt sätt att se på saken, tre saker som hjälper mer än andra saker. Det är vännerna, nätterna och musiken.

Vännerna hjälper, när de finns där och håller en i handen medan du tar de där stegen som du måste ta, lever det där livet som du måste leva, och ibland låter dig få en skymt av vardagen igen – vardagen, så föraktad innan sorgen, men så hett efterlängtad efter sorgen. Om du bara fick en sekund av vanlig gråtrist vardag, känner du, utan att ligga pressad under ett mörker som väger ton, skulle du orka. Och tack vare vänner med fingertoppskänsla kan du ibland, mitt i sorgen, erbjudas en smula vanlig, tröstande vardaglighet.

Nätterna hjälper, för de är en halva av verkligheten där mörker är normaltillståndet, där det är tillåtet att falla handlöst, där en avtrubbad känsla av intighet är lika ordinär som tårarnas passionerade sorgsenhet. Nätterna är den tid där du i bästa fall får vakna och upptäcka att timmarna försvunnit medan du sov,  och i andra fall får vara den enda vakna i värld som inte längre är byggd för dig. Det finns något mycket trösterikt i att vara den enda vakna i en sovande, sorgfri värld. Din existentialistiska ensamhet blir en del av din miljö, tillåten och nästan kreativ.

Och musiken hjälper. För musiken har ett språk som inte sårar, inte attackerar, inte skriver på näsan. Musiken blir både vän och natt, en katedral i vilken du kan gå och kontemplera, gömma dig och börja om på nytt. Musiken är den gudomliga upprepningen och den enkla samhörigheten med en värld bortom dig själv. Musik är bön.

Ni som har följt den här bloggen några år vet att jag nästan alltid har ett tema som jag följer under Ansgars dagar. Det här året tänker jag mig ett blandband till Ansgar. Det är ju ingen som gör blandband nuförtiden, och det är ingen trettonåring som vill att deras mamma ska bestämma vilken musik de ska lyssna till. Ändå är det här sånger som jag vill skicka till Ansgar, sånger som är en del av mitt liv med och utan Ansgar, sånger som har följt mig, berört mig, i sorgens stunder.

Idag är det Leonard Cohens Anthem som är sången för dagen.

You can add up the parts 
but you won’t have the sum 
You can strike up the march, 
there is no drum 
Every heart, every heart 
to love will come 
but like a refugee.

Det här var precis min känsla i sorgens stunder – man kan lägga ihop alla delar av livet utan att det blir en summa, en total. Något saknas ständigt. Och varje hjärta kan komma till kärleken, men bara som en flykting. Ord och musik tillsammans fångade mig i något som kändes som en sanning.

Och sedan hände det viktigaste. Den här delen av sången grep tag i mig, med sin självklara formulering av en av livets svåraste lärdomar:

Ring the bells that still can ring 
Forget your perfect offering 
There is a crack in everything 
That’s how the light gets in.

En dag slog mig den här delen av sången som en blixt. Man behöver inte fungera tillfullo för att livet ska vara värt att leva. De där sprickorna som finns överallt är en del av helheten, en del av ljudbilden. Och sprickorna är något mer än fördärv – de släpper in ljuset.

Det var inte en stor uppenbarelse av änglaspel och ljuseffekter, men det var en stilla viskning i min sorg: sprickorna är inte fatala, du kan gå vidare – du ska gå vidare. Sprickorna kanske är just det mönster som nu ska vara ditt liv. Sprickorna är mer än trasighet, de är andningshål, ljusinsläpp.

Nov 222015
 

12287174_10153218912568837_1124179487_o

Idag är det tretton år sedan jag övermannades av den där kärleken som knockar en som nybliven förälder. Den kärlek som kopplar sitt grepp, som tar andan ifrån en, som uppfyller en med lycka, frid och en känsla av att man vet livets mening. Den kärlek som övervinner allt. Den kärlek som, när den väl en gång fötts, aldrig släpper taget. Aldrig.

Idag är det tretton år sedan jag höll min nyfödde förstfödde son, tittade in i Ansgars mörkblå ögon. Jag visste då att ingenting skulle vara för svårt, för tungt eller för omöjligt för att jag skulle förmå det, för hans skull. Jag visste det omedelbart och totalt, med en absolut säkerhet, en visshet som omedelbart satte sig i min ryggrad, min hjärna och mitt hjärta.

Och min ryggrad, min hjärna och mitt hjärta har kvar samma visshet idag. För nu vet jag. Jag har varit med om det som är för svårt, för tungt och för omöjligt – jag har levt utan honom. Och jag har förmått det, för något satte sig i ryggraden, hjärnan och hjärtat den där dagen, något som jag måste kalla kärlek, för det är det ord som kommer närmast av alla mina ord.

Den där kärleken som gav mig förmågan att uthärda den tyngsta sorg, att hoppas mitt i gråten, att bära mer känslor än jag någonsin burit, att leva ett liv som tycktes mig meningslöst i perioder. Den där kärleken som gav mig allt det, har burit mig när jag inte orkat bära mig själv. Barnet buret bär den vuxne. Och kärleken bär allt.

På Ansgars förlossning spelade vi Suzanne Vegas skiva Suzanne Vega från 1985. Några ord från sången Some Journey följer mig idag:

If we had met in a darkened room
Where people do not stay
But shadows touch and pass right through
And never see the day

Vi möttes, du och jag, Ansgar, i ett sådant där rum, där människor inte stannar kvar. Skuggor möttes, skuggor av de vi skulle kunna vara för varandra. Men vi hann inte riktigt börja hitta in i de relationerna, inte bli vana i att vara mor och son. Istället skilde döden oss åt, alltför snart, alltför slutgiltigt, och all den kärlek som föddes i det där rummet fick söka sitt utlopp på annat håll.

Men ändå vet jag – intensivt och innerligt – vem du är, och du vet vem jag är. Det är jag säker på.  Och när den dagen kommer att vi möts igen, kommer vi att känna igen varandra, med ryggrad, hjärta och hjärna. Jag tror det för att kärleken tror det, måste tro det.

We talk and talk, we tell the truth
There are no shadows here
But when I look into your eyes
I wonder what might have been here

 

Okt 182015
 

-Mamma, vad är gra-v-l-jus? stavar flickan före oss i matkön på ICA. Titta, de har det i sin vagn. Gravllll….

-Gravljus, man har dem när man… när man vill tända lite ljus ute och det är lite mysigt, säger mamman. A, som står bredvid mig och håller på att räkna ut vad alla tuggummipaketen skulle kosta om man köpte en av varje, slutar räkna och stirrar oförstående på denna vuxna kvinna som inte vet vad man har gravljus till.

-Ursäkta, säger han artigt men tydligt. Jag tror kanske inte du vet hur det är. Gravljus har man till sin grav. Man tänder dem. Så att den döda som man har har lite ljus när det är mörkt ute. Min bror till exempel brukar få gravljus på sin grav, i en liten lykta. De lyser och lyser i flera dagar. Jag kan visa om du vill. Han tar fram telefonen och börjar scrolla fram en bild.

Kvinnan ler mot mig som den gör som inte vet vad vad man svarar på sådant. Flickan säger ”Jaha, det är därför det heter GRAVljus” och börjar sätta upp varorna på varubandet. A tittar på mig, uppenbarligen glad och nöjd över sin pedagogiska förmåga.

Och sedan hände inget mer. Vi betalade förstås, packade påsar. De gick åt sitt, gravfria, håll. Vi gick åt vårt håll, med våra gravljus.

Och jag kan inte släppa det här. Inte släppa det, inte släppa det, inte släppa det. Att mina barn vet vad gravljus är. Att de måste gå med den kunskapen i livet. För dem är det något vardagligt, odramatiskt. För andra barn i samma ålder är det okänt, och de barnen kan nöja sig med informationen att man har gravljus när man vill göra mysigt ute när det börjar bli kallt och fuktigt på hösten.

Men mina barn vet. De vet hur det känns att stå där runt graven i höstmörkret, att tända det där ljuset i lyktan. Att lägga en bunt fina löv eller en speciell sten vid graven och sedan lämna den och åka hem. Mina barn vet hur det känns att låta ett ljus vara det som vaktar storebror i vinternatten, att åka ifrån honom, att aldrig ha träffat honom.

Vi är inte den enda familjen förstås. En av många. En av alla de som tänder ljus på gravar och hoppas att ljuset ska lysa upp ett mörker som når ända in i själen.

Men det känns. Det känns ensamt, det känns vemodigt. Det känns övergivet.

På Allhelgona kommer vi att se det. Alla ljusen på gravarna, alla människor som tar sig ut till kyrkogården för att tända sina ljus, så att det till sist blir en matta av ljus, som lyser starkt som ett hopp i den mörkaste av nätter. På Allhelgona är vi inte ensamma, på Allhelgona är vi en armé. Det är det som gör att Allhelgona sitter så starkt i mitt hjärta, nästan som ett hopp att hålla framför sig. Hoppet om att vi som sörjer bär ljus rakt in i mörkret.

I bilen säger A att jag verkar allvarlig. Han frågar om det har att göra med den där dumma vuxna som inte visste vad man har gravljus till, för han tycker att vuxna borde veta sådana saker.
-Fast hon kanske vet ändå, konstaterar han plötsligt. Det kanske är HON som vet! Hon kanske vet lika mycket som vi!
-Vad… menar du?
-Hon sade att man skulle ha gravljus om man ville tända ljus ute och göra det mysigt i mörkret. Det är ju det vi gör. Vi tänder ljus ute på kyrkogården och gör det mysigt i mörkret, för Ansgar. Det är därför vi har gravljus. För att han ska mysa i mörkret.
-Du menar att hon tänkte på någon som var död?
-Ja! Hon kanske visste precis det där för att hon är en sådan som behöver gravljus. En sådan som oss. En sådan som vet hur det känns.
-Du menar att hon vill göra det mysigt för sina döda?
-Och ljust!
-Fint tänkt.
-Ja! Det var hon som tänkte fint.
-Och du.

Kanske är det så. Kanske visste hon. Kanske bär de flesta av oss på något som ger den där tyngden, den där ensamheten. Kanske behöver alla ett ljus någonstans i sitt liv.

När hösten nu kommer och Allhelgona drar närmare, så kommer gravljusen också närmare. Våra döda ska ligga under en matta av ljus och vi ska hämta tröst ur varje låga.

101106-04

Maj 252015
 

Du som sörjer, du är ensam. Det är därför du sörjer. Du sörjer den som gick ifrån dig. Någon som borde finnas där, som borde vara din, lika självklar igen som dagsljus, lika nära igen som luft.

Och nu är du ensam.

Jag har skrivit om ensamheten som kommer med sorgen, Ensamheten som Sorgens syster. Ensamheten som flyttar in och vill kontrollera dig, ta över din själ och ditt hus, fylla dina rum med tystnad lika påtaglig som ljud, lika krävande som röster.

Ensamheten är inte vacker. Hon är hålögd, mager och rynkig. Hon skulle kunna bära ett skimmer av romantisk melankoli, en vissnad ros, pressad i en helig bok – men det är bortskavt sedan länge. Nu är hon en kärring, en bitter smak och en tomhet som skriker.

Det finns två sätt att hantera henne, båda lika fatala. Den ena är att låta henne bestämma allt. Du lägger dig på hennes nivå, allt för att det där tysta skriket skall stillas, allt för att Ensamheten inte skall eka så starkt.  När du gör det, när du ger upp, ler hon.

Hon har bara ett leende, ett blodlöst, fruktansvärt gap som sväljer din själ. Och Ensamheten ropar inte mer och tystnaden skriker inte mer och din själ är inte din egen längre. Och du vet knappt om det är Ensamheten eller Sorgen som tog ifrån dig ditt liv. Vad det än var så har du sluppit smärtan – men priset betalas varje dag, varje sekund, varje inandning.

Det andra sättet att hantera Ensamheten är att döva skriket: Omge dig med oljud som är starkare, som skriker högre. Träna, tala, skratta, leva, leva så förtvivlat att ingen tystnad någonsin skall få komma ikapp dig, att inget vakuum någonsin skall få sluka dig. Ett liv som är en jakt, en jakt utan uppehåll, utan andning. Utan andning skall du inte leva, så nu ler Ensamheten igen. Akta dig.

Jag har sett Ensamheten i hennes värsta stunder, och i mina värsta stunder. Och jag har insett att hon ljuger som en häst travar. Jag vill berätta det, sprida ut det, för de själar hon sväljer med sitt leende är inte mer bundna än vad en travande häst är.

Ensamheten bygger nämligen sitt rykte på en lögn.

Lögnen är denna: Att din ensamhet är total. Du som sörjer, du är ensam i den bemärkelsen att du saknar någon – att ditt hjärta är ensamt. Men du är också en del av något, något som är större än du själv: Vi, de sargades sällskap.

Vi bär inga emblem och talar inte om vår tillhörighet med stolthet. Vi vill inte välkomna nya medlemmar till vår krets, vi vill inte ens tillhöra den själva. Ändå är vi ett märke på rocken och en igenkänning i blicken, för när djupet i mig möter djupet i dig så känner vi det, känner igen det. Vi vet att där finns en till.

Ensamheten försöker driva isär oss, men i själva verket driver hon ihop oss. Vi, som sitter i var sitt hus, med var sin sorg, vi har något som vi bär som är likadant. Våra berättelser är olika, men grundtonen i dem är densamma. Våra tankar är olika, våra känslor är olika, ändå kan vi möta varandras blick och se att smärtan i oss kommunicerar snabbare än ord och blickar någonsin kan göra.

Ensamheten är en lurig och elak kärring. Ser hon att vi försöker söka upp varandra, berätta våra berättelser för varandra, är hon där igen och bannar oss och skriker. Skriker om att vi sviker sorgen, att vi är lättingar som inte tar något på allvar, som flyr från varje liten svårighet i livet.

Låt oss inte bry oss om Ensamhetens skrik, låt oss istället bry oss om varandra. För det som är djup i mig är djup i dig, det som gör ont i dig, det gör ont i mig. Och kan vi mötas där, på det mörkaste stället, i dödsskuggans dal, då har Ensamheten ingen makt, då kan hon inget göra.

Maj 212015
 

När Sorgen flyttar in, kommer hon med två systrar och en portvakt.

Systrarna är dystra och färglösa, Apati och Ensamhet. Du kan inte undgå dem, de följer Sorgen var hon än går. Och de tre tar över ditt hus.

Apati är blekfet och liknöjd. Hon boar in sig i din skönaste soffa, lägger sig platt på rygg och förkunnar att hon inte tänker flytta på sig. Hon tycker inte att du skall göra det heller. Med en hes gnällröst säger hon: Varför skulle vi inte sitta där och bara förtvina – det finns ju inget att leva för? Hennes kallsvettiga hand drar ner dig i soffan. Du är plötsligt på hennes nivå.

Du skakar på huvudet med vagt obehag. Varje gång du börjar resa dig, sträcker sig en släpig hand ur hennes kokong av vantrivsel och tar tag i din axel. ”Vad skall du göra något för? Allt är ändå meningslöst. Fåfängligheters fåfänglighet,” mumlar hon slött och sjunker djupare in i soffans kuddar.

Ensamhet är magrare, med insjunkna ögon och rynkor i pannan – en sådan där tyst syster, som du inte märker så mycket till en början. Men såsmåningom blir hennes närvaro tydlig, bit för bit fyller hon huset, flyttar in i alla rummen och belamrar dem med tystnad, på samma sätt som ett sällskap människor skulle ha fyllt dem med ljud. Hon nöjer sig inte med att flytta in i ditt hus, hon flyttar in i din själ också.

Varje gång du försöker ta ledigt från Sorgen, göra något praktiskt eller tänka på något annat, så är hon vid din sida, viskar med förnumstig och bitter röst. Hennes berättelser om övergivenhet och isolering lindar in dig i mjuk vit mumieliknande lindning. Hon vill att du skall sitta där, orörlig och oberörbar, och invänta din egen död utan entusiasm, utan distraktion och utan liv.

Och Sorgen, hon har sina egna vanor. Sorgen skadar, sargar. Med vassa naglar river hon din hud.

Hon har inte tagit över soffan, men hon har tagit över din musik, dina fotoalbum, dina böcker. Hon har makten över tavlorna på väggen och färgerna på dina blommor. Allt hon rör vid innehåller minnen, minnen fyllda av smärta, en smärta som får dig att längta intensivt efter Apatis likgiltighet, efter Ensamhetens kvävning.

Och där fastnar du långsamt, snärjd i ett vitt och klibbigt spindelnät av känslor du inte har bett om, livlöshet du aldrig strävat efter.

Men.

Du har en bundsförvant, en portvakt – en vän som du inte anar eller väntar dig, eller ens tror på. Men den kommer, trogen som en kavaljer, den kommer och befriar dig så gott den kan. Din bundsförvant är Tiden.

Tiden läker inte alla sår, men Tiden väntar in dig. Tiden står vid din dörr, lojal och outtröttlig, och tar en sekund i taget. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder,” viskar Tiden, ”vilken tröst, vad än som kommer på.” Du tror inte på Tidens viskningar, du kanske inte ens hör dem, men de finns där. Och med Tiden kan mirakel ske.

När Tiden är inne lyckas du slänga ut Apatin genom att göra dig av med Ensamheten. Det kan bli tvärtom också – du övervinner Ensamhet genom att kasta bort Apatin. Men på något sätt, när Tiden når sin fullbordan och gör sitt underverk, så flyttar de två systrarna ut. Du slår upp fönstren och vädrar, du städar bort bråten de lämnat och en dag, när den rätta Tiden kommit, har ditt hus blivit ett hem igen.

Men en syster har du kvar. Sorgen flyttar aldrig på sig. Hon bor där du bor, går dit du går, ser det du ser. Hon sitter kvar i böckerna, i fotona, i musiken.

Hon är annorlunda än sina systrar. Hon låter sig inte drivas bort. När sekunderna blev minuter och timmarna blev dygn och veckorna blev år, så vande ni er vid varandra. Ni är något som är mer än vänner men mindre än bekanta, ni är något som är större än sällskap men mindre än längtan. Ni har flyttat in i varandra.

När Sorgen närmar sig rycker du inte längre undan. Du ler ibland, någonstans inom dig. Minnena har blivit annorlunda, när Tiden har gjort sitt. Det som förut gjorde dig illa saknar nu förmågan att skada.

Och Tiden står där, på sin vakt, i ständig men outgrundlig beredskap, ett ogenomträngligt skydd.

En dag skall du märka att du skrattar igen, och att detta nya skratt är en gåva att glädjas vid. Och en dag skall du upptäcka att dina steg är snabba och glada, komma på dig själv med att tänka framåt och inte bakåt.

En dag skall du märka att dina minnen inte längre är en störtflod som du drunknar i, utan en stilla havsvik som du betraktar på avstånd, ifrån tryggheten i ditt hem.

En dag skall du märka att Sorgen byggt ett bo i ditt hjärta, och att Tiden byggt en bro till imorgon.

Apr 112015
 

Hon hejdar mig på affären, våra varuvagnar nosar på varandra som nyfikna hundar.

-Dig har jag velat prata med! säger hon med en röst som befaller mer än ber. Jag behöver ett råd. Ett expertråd kan man säga.

Det är alltid trevligt att bli utnämnd till expert. Jag ler uppmuntrande.

-Det är så att min systers son dog i cancer för två månader sedan. FÖR TVÅ MÅNADER SEDAN! Jag sätter igång att beklaga men hon viftar bort mina beklaganden som man slår efter en irriterande mygga, hon vill fortsätta att prata. Och du är ju lite av en expert på sorg, kan man ju säga, så hur…. Hur gör man?

Jag tror att hon vill veta hur hon skall stötta sin syster med familj, men det är inte det hon vill. Hon förklarar tydligt hur trötta hon och hennes man är på allt detta ältande om den döde sonen, att systern skall ha foton framme och prata om honom hela tiden, drar upp minnen och vill prata och prata och prata.

-Vill att familjen skall samlas kring graven och en massa annat rent tjafs, avslutar hon retligt och tittar uppfordrande på mig.

Hennes fråga är: Hur skall de få slut på det?

Något i mig går sönder, som om mitt hjärta var gjort av tunt glas och hon kört sin fullastade varuvagn över det. Jag hör i min upprördhet det spröda melodiösa ljudet av splintrande glas, och är överkörd in i minsta vrå i min själ. Två månader. TVÅ MÅNADER. Två månader har deras barn varit dött och nu kräver omvärlden – den nära omvärlden – en syster – att de inte ältar längre. Ömsom vrede, ömsom sorg far genom mig som två stilettvassa knivar.

Ansgar har varit död i över tolv år. Jag ältar fortfarande – inte dagligen, och inte inför alla, men kärleken dör inte för att barnet dör, och behovet av att få vara mamma, om så bara på berättelsenivån, det dör aldrig.

Jag vill skrika, ruska om henne, vråla ut min ilska över att vi lever i en värld där döden inte skall synas, där sorgen inte skall finnas, där allt skall vara fint, polerat, civiliserat. Jag vill ta tag i hennes axlar och tvinga in vett och medmänsklighet i henne, vill skrika in i hennes själ, som hon har skrikit in i min, att hon måste ta hand om sin syster, måste tillåta sin syster att vara sig själv, måste låta sorgen få rum.

Men jag gör inte det. Jag vill det – jag vill ta min varuvagn och bomba hennes varuvagn med den tills alla de ekologiska äggen längst upp är en röra på golvet och sedan dansa mina varuvagnshjul i röran och skriva: TVÅ MÅNADER! i sörjan tills hon fattar vad det är hon säger, vad det är hon kräver.

Men jag gör inte det, för en ängel går förbi just då. Jag vill gärna tro att den ängeln är Ansgar, men det kan vara en ängel som är åtta år och just, för två månader sedan, dog i leukemi. Ängeln viskar i mitt öra och frågar vad som gjorde att vi orkade, den där första svåra perioden.

Det är lätt – vi orkade för att vi hade vänner som brydde sig, familjer som orkade, släkt som tog om hand. Det funkar – om man har det, fräser jag inom mig till ängeln, samtidigt som jag tänker att om jag skulle ta de där blompinnarna hon har i vagnen och sticker små, små hål i mjölpaketet så kommer det att ligga som ett väldigt kladdigt och väldigt halt pulver över alla de där äggen som jag kan krossa. Det känns som en väldigt tillfredsställande tanke.

Men sedan tänker jag inte på det längre, för ängeln är försvunnen och plötsligt vet jag hur jag skall göra. Jag ler mjukt – det kan man göra när änglar hälsat på – för hennes uppfordrande blick och säger att det var väldigt bra hjälp för oss, när Ansgar dog, att andra människor verkade sörja också. Att Ansgars kusiner hade en bild uppe på honom, att våra föräldrar frågade om honom, att vänner ringde, att andra sörjde.

-Eh? Men jag vill ju att hon INTE skall fokusera så mycket på det.
-Tänk om hon fokuserar så mycket bara för att hon är rädd att ni skall glömma hennes son. Visa att ni också minns, det kostar inte så mycket att sätta upp en tavla på honom? Det är ju dina barns kusin.
-Barnen ville ha ett kort uppe, men vi sade nej. Vi ville inte — hon tappar resten av meningen.
-Testa, föreslår jag. Det kanske… det kanske hjälper din syster att inte fokusera så mycket. Och, tillägger jag, fast inte högt, det kanske hjälper dina barn att få sörja sin fullständigt normala, naturliga sorg över sin kusin.
-Men det är inte alls så vi tänker, inte alls det vi vill! provar hon. Ängeln är tillbaka en kort sekund och håller med ett järngrepp i min vagn, så att jag inte skall köra den över hennes tår. Jag behärskar mig, man gör det när änglar är närvarande. Ler sådär mjukt igen.
-Men tänk om det är vad din syster behöver?

Hon stirrar på mig. Jag vet inte vad som händer i hennes hjärna, men när hon står framför mig i kassakön en kvart senare så har vi båda vunnit en moralisk seger. Jag, för att hennes ekologiska ägg ligger där hela och okrossade nästan längst upp i högen av varor. Och hon, för att bredvid äggen ligger en ljusblå inplastad ram.

En ljusblå, inplastad ram. Nu ler jag, och inte mjukt, utan den upprättade moderskärlekens triumfatoriska segerleende.

Och någonstans inom mig hör jag det distinkta ljudet av en åttaårig leukemiängel och en tolvårig hjärtfelsängel som high-fivar varandra.