Maj 252015
 

Du som sörjer, du är ensam. Det är därför du sörjer. Du sörjer den som gick ifrån dig. Någon som borde finnas där, som borde vara din, lika självklar igen som dagsljus, lika nära igen som luft.

Och nu är du ensam.

Jag har skrivit om ensamheten som kommer med sorgen, Ensamheten som Sorgens syster. Ensamheten som flyttar in och vill kontrollera dig, ta över din själ och ditt hus, fylla dina rum med tystnad lika påtaglig som ljud, lika krävande som röster.

Ensamheten är inte vacker. Hon är hålögd, mager och rynkig. Hon skulle kunna bära ett skimmer av romantisk melankoli, en vissnad ros, pressad i en helig bok – men det är bortskavt sedan länge. Nu är hon en kärring, en bitter smak och en tomhet som skriker.

Det finns två sätt att hantera henne, båda lika fatala. Den ena är att låta henne bestämma allt. Du lägger dig på hennes nivå, allt för att det där tysta skriket skall stillas, allt för att Ensamheten inte skall eka så starkt.  När du gör det, när du ger upp, ler hon.

Hon har bara ett leende, ett blodlöst, fruktansvärt gap som sväljer din själ. Och Ensamheten ropar inte mer och tystnaden skriker inte mer och din själ är inte din egen längre. Och du vet knappt om det är Ensamheten eller Sorgen som tog ifrån dig ditt liv. Vad det än var så har du sluppit smärtan – men priset betalas varje dag, varje sekund, varje inandning.

Det andra sättet att hantera Ensamheten är att döva skriket: Omge dig med oljud som är starkare, som skriker högre. Träna, tala, skratta, leva, leva så förtvivlat att ingen tystnad någonsin skall få komma ikapp dig, att inget vakuum någonsin skall få sluka dig. Ett liv som är en jakt, en jakt utan uppehåll, utan andning. Utan andning skall du inte leva, så nu ler Ensamheten igen. Akta dig.

Jag har sett Ensamheten i hennes värsta stunder, och i mina värsta stunder. Och jag har insett att hon ljuger som en häst travar. Jag vill berätta det, sprida ut det, för de själar hon sväljer med sitt leende är inte mer bundna än vad en travande häst är.

Ensamheten bygger nämligen sitt rykte på en lögn.

Lögnen är denna: Att din ensamhet är total. Du som sörjer, du är ensam i den bemärkelsen att du saknar någon – att ditt hjärta är ensamt. Men du är också en del av något, något som är större än du själv: Vi, de sargades sällskap.

Vi bär inga emblem och talar inte om vår tillhörighet med stolthet. Vi vill inte välkomna nya medlemmar till vår krets, vi vill inte ens tillhöra den själva. Ändå är vi ett märke på rocken och en igenkänning i blicken, för när djupet i mig möter djupet i dig så känner vi det, känner igen det. Vi vet att där finns en till.

Ensamheten försöker driva isär oss, men i själva verket driver hon ihop oss. Vi, som sitter i var sitt hus, med var sin sorg, vi har något som vi bär som är likadant. Våra berättelser är olika, men grundtonen i dem är densamma. Våra tankar är olika, våra känslor är olika, ändå kan vi möta varandras blick och se att smärtan i oss kommunicerar snabbare än ord och blickar någonsin kan göra.

Ensamheten är en lurig och elak kärring. Ser hon att vi försöker söka upp varandra, berätta våra berättelser för varandra, är hon där igen och bannar oss och skriker. Skriker om att vi sviker sorgen, att vi är lättingar som inte tar något på allvar, som flyr från varje liten svårighet i livet.

Låt oss inte bry oss om Ensamhetens skrik, låt oss istället bry oss om varandra. För det som är djup i mig är djup i dig, det som gör ont i dig, det gör ont i mig. Och kan vi mötas där, på det mörkaste stället, i dödsskuggans dal, då har Ensamheten ingen makt, då kan hon inget göra.

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Ensamhetens begränsade makt”

  1. Insiktsfull, vacker och tung text med ett budskap som går rakt in i hjärtat.

  2. Tack! För att texten betydde mycket och kom när jag verkligen behövde den. Och tack för det du skrev hos mig.

  3. Amen.

    Förresten skrev jag idag men bara på låtsas. Tack för din uppmaning härom dagen. Vi får se om det blir på riktigt någon gång.

  4. ”Någon som borde finnas där, som borde vara din, lika självklar igen som dagsljus, lika nära igen som luft.”

    Jag läser din text ännu en gång. Och kanske är det så att man (jag) inte ser alla ord när man vill sluka helheten.

    Hur fortsätter man att andas? Jag vet inte. Jag vet inte.
    Men tack igen för din text.

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>